Senaste kommentarerna i forumet

unika kan jag tycka att vi är här på forumet! Vi har ju kommit till den punkten att vi vill göra något åt vårt liv. Alla kommer inte dit.

Och vi är ju inte ensamma.

Ca 10 % av befolkningen är i ett risk- eller missbruk med alkohol alltså i runda slängar 900 000 pers. Lägg till minst 3 st anhörig/vän till varje så blir det ca 3,6 miljoner som är direkt berörda.

Det tunga narkotikamissbruket anses uppgå till, idag, ca 30 000 pers.Lika många anhöriga/vänner där ger 120 000 berörda.

Tablettberoendet har jag inga officiella siffror på eftersom det är ett oerhört känsligt kapitel då det är en "lagligt" föreskriven drog vill/kan/törs ingen ta tag i det. Men utvecklingen är glasklar inom AA idag där praktiskt taget alla som kommer dit har ett blandmissbruk. Alkohol/tabletter eller alkohol/narkotika, en blandning på enbart tabletter/narkotika har jag aldrig stött på.

Ett skrämmande perspektiv både som helhet och på individnivå.

Vin innehåller ju så mycket mer kemikalier än ren alkohol, kan det inte vara tänkbart att det tar lite längre tid för dessa kemikalier att lämna kroppen eftersom dessa lagras i kroppsfettet ? Jag vet ju att tablettberoende har en avgiftningsperiod på upp till ett år innan kroppen blir ren. Jag, som kunde peta i mig det mesta i drickaväg, undvek i det längsta vitt vin för jag fick en helt grotesk huvudvärk av skiten. Är lite osäker på vad jag reagerade på men svavel har nämnts i sammanhanget. Idag vet jag också att jag får en liknande huvudvärk av Aspartam.

Önskar så att jag kunde komma och stoppa om dig, smeka dig över pannan och viska att allt kommer att bli bra - för det blir det, men det kommer förstås att ta tid.

Tänkte skriva att jag hoppas att du sover nu, men ser att du är inloggad, så det gör du alltså inte :(

Fler kramar/ M.

Mitt i natten så ringer hon. J, fattar inte vad hon vill...lägger på. Det ringer igen...måste ta det. Är så orolig över att om jag inte gör det så går nästa samtal till ngn av ongarnas mobiler. Jo, jag har bytt nummer på dem...nummer som ongarna genast lämnade ut. De gör man ju med sin mamma. Det enda jag kan göra är tassa in i rummen och stänga av ljudet. Och lyssna på hennes fylleprat...en halvtimme står jag ut. Men nu är jag så arg så jag kan fan inte somna om. Det enda goda som kommer ut av detta är att jag än en gång får bekräftat att alkohol är ett djävla gift.
Ingenting finns kvar av den kvinna jag blev kär i...

Den Vackraste...jag känner en sån övermäktig sorg. Hon vill hem igen och det vore så lätt att säga ja. Ongarna vill ju det. Men jag kan inte - vi går under då. Jag vill inte - jag tycker hon har passerat alldeles för många gränser. Men det har ju jag med... Jag läser Lelas och Anonymts rader om och om igen och förstår att jag gör rätt. Men det gör ont... Och det sorgligaste är att jag inte hinner att ha ont. Jag har tre barn att ta hand om.
Hat, förtvivlan och en oerhörd trötthet (fast jag inte kan sova). Borde nog inte posta detta men gör det ändå.

Bara ett halvt glas ju. Utan att forsätta. Du hade ju kunnat dricka upp det och efter DET säga - "Ooops! Jag råkade välta flaskan!" Nu märker ni hur JAG kan smida mina lögner. :(

Ja, Maria och NN, paniken av att inte hinna till systemet känner jag också igen. Fy! Förundran över när en vän bjuder hem en på middag en fredagkväll och kan säga just - "Det blev så stressigt efter jobbet idag så jag hann inte till Systemet. Men jag har lättöl (!!!!!)" Hur tänker människan??? tänkte man då. Vilken nitlott! Behöva sitta här och vara nykter en hel fredagkväll när det finns vin hemma hos en själv. Bästa att skynda på kvällen hos vännen så att man hinner hem och ta sig ett glas vin eller två innan kvällen är HELT slut. Fy farao, så skrämmande det är att man kunnat känna så. Att det var en nitlott! Att tycka en en trevlig middag hos en god vän inte kan vara en lyckad kväll för att det inte serveras vin!?!?! Tänk på de som varken mat eller vänner har. Man är ju lyckligt lottad. Inte nit-lottad.

Nu ska jag leta efter den roliga lilla filmen! Sonen pratar flytande engelska då fadern är engelskspråkig, så det är inga problem.

Kram och godnatt på er!

....det är ju precis det där som är så jobbigt, som jag vill slippa! Att på något sätt alltid behöva reservera en del av hjärnan till att hålla reda på att det ska finnas tillräckligt att dricka, det ska finnas hemma osv. Precis som när jag rökte. Om någon bjöd mig på fest var inte den första tanken "oj vad roligt!" utan istället "undrar om man får röka där, finns det en balkong, vilka andra rökare ska dit?" Helt sjukt!!

Tänk vad många fina saker vi kommer att kunna tänka när vi inte behöver öda hjärnceller (både bildligt och bokstavligt!) på alkohol!!

Spöket smiter nog in bara vi glentar på dörren,

De som inte ligger i riskzonen, kan strunta i bolaget för att det är lång kö. Jag minns när jag kom hem lite senare inför en långhelg och upptäcker att maken inte varit på bolaget. SOM SKULLE VARA STÄNGT FLERA DAGAR!! Jag fick panik och hann in minuterna innan de stängde. Han hade inte tänkt på att det!!!! Hur kan man missa det? För mig var det obegripligt då, dock inte nu. För han spelar det ingen roll. För mig var alkoholen viktigast.
Jag har också fått barnen att cykla livet ur sig när de var mindre för att vi skulle hinna till bolaget innan de stängde och jag minns ännu den tillfredsställelse jag kände båda gångerna när jag hann och fick gå ut med mitt vin. Det betydde allt.

Det är jobbigt att se vad fast jag var fast jag inte tyckte det själv, inte då.
Kram på er, snurrigt inlägg

Tack för fina inlägg, ska tänka bort jante! Och tack för tanken, att man kan vara till hjälp just för att det är lätt, livet behöver inte bli kass utan alkohol.

Har ont i halsen igen och känner mej risig, fattar inte varför jag blir sjuk jämt, blir tokig! Förmodligen en liten anledning till att jag var så förbannat gnällig och sur igår. Känner mej alldeles rastlös i kroppen, irriterad. Skit också. Men det går över. Har sett att många upplever krämpor när dom blir nyktra men gäller det även om man "bara" drack ett par gånger i veckan?

Mina kollegor diskuterade den stundande sommarfesten på lunchen idag, det flabbades över läkarsprit i bålen och planerades, klart man måste dricka fördrink före fördrinken! Kände mig inte provocerad direkt, men lite...trött är nog rätt ord. Det är ju bara jargong såklart, men jag blir stressad. Vill inte behöva slingra mig eller känna mig tråkig bara för att jag inte dricker, den allmänna åsikten verkar vara att alla KAN dricka. Funderar på om det verkligen är så, är vi här inne unika? Knappast va? Bestämmer mig för att gå när jag vill. Några satt och gnällde över hur trista många är som går direkt efter maten. Fröken duktig (jag) tänker såklart genast att nej, så tråkig ska inte jag vara, man får ju stanna kvar så att det blir roligt. Men för vem? Ja knappast för mig om jag tvingar mig kvar. Näpp, jag tänker lämna bygget när jag vill! Och guuuuud vad skönt att jag slipper oroa mig över att bli för full bland chefer och kollegor!!!

Det pratades viner också förresten. Man började diskutera fina dyra sorter först, sen kröp det fram att de flesta helst handlar mycket och billigt, gärna lådvis i Danmark eller boxar som räcker hela veckan, även om det surnar lite. Men man dricker ju för den goda smakens skull, jo tjena. Nä nu tänker den här tråkmånsen ta sig ett glas saft till gosa ner sig i soffan.

När vi slutar dricka kan den där inre rösten börja göra sig hörd. Det tar tid innan vi hör den. Men frånvaron av bedövning skärper sinnena. Alla sinnen! Det är häftigt. Ibland märks det i triviala saker som smak. Jag har till exempel plötsligt kommit på att jag inte tycker om gurka. Gurka som jag har ätit helt oreflekterat i alla år. Nu smakar den kallt, vattnigt och samtidigt strävt. Jag klär mig annorlunda. Undviker de starka färger jag tidigare föredrog och längtar efter vitt, beige, silver. Vi behöver vända uppmärksamheten inåt mot oss själva. Ta vår längtan på allvar. Respektera den även i de små valen,det till synes obetydliga. Den inre rösten skriker inte. Den viskar tyst, tyst och vi tar myrsteg på vägen mot oss själva.

Kram från Nynykter

...såsom du beskriver det här på slutet: om jag öppnar dörren igen så ja, då står mitt alkospöke där och knackar på strax igen. Jag arbetar mig ned på en nivå bara för att arbeta mig upp igen till samma.

Deta kan ju såklart vara olika men för mig så...

Tack för att du tog med oss alla till en ny nivå av uppriktighet! Vad bra att du kom ifrån den dåliga relationen med livet i behåll.

Jag ruvar också på historien om varför jag dricker. Den allra sannaste sanningen där inne blir tydlig till slut när man inte dränker den.

Hoppas du har en mysig dag i naturen, här är det faktiskt soligt nu!

Kram VD

Vinays det kan kanske funkar! Jag måste ressonera mer om detta.

Men 2 månader är ju kanonbra! För sök att stoppa förädarhjärnan i tid jag brukar skratta åt den och säga till den att det är slut med detta och försök att fatta det.

Någon sa att det kommer att bli glesare med besöken från förädarhjärnan,

En tanke som slår mig om man då tar ett glas vid ett speciellt tillfälle, har jag då öppnat dörren till förädarhjärnan då. Står förädarhjärnan där och knackar på med sina argument en gång i kvarten igen.

Grattis till ett helvitt hem! Det där att du tog ett halvt glas vin får mig att tänka på hur småungar kan vara när de testar gränser. "Du får inte ha fötterna på bordet!" säger man kanske och efter ett tag ser man en liten, liten tå smygas upp på bordet samtidigt som ungen förstulet iakttar reaktionen. Dum association kanske?
Jag är också nyfiken på hur din man hade reagerat om vinflaskan hade vält. Är lite misstänksam där. Det är ju inte ovanligt att vi som är glada i att dricka omger drickandet med ritualer. Vinprovning med tjejerna, whiskytunna i Skottland... En sak jag har lagt märke till som verkligen skiljer ut de som INTE ligger i riskzonen är att de inte bryr sig. De kör hem från festen fastän de hade hängt cykeln på bilen! De struntar i att handla vin för att det är för lång kö på Systemet.
Men, men, nu är det ju DIG det handlar om Stigsdotter, inte din man, så här får du en stor och varm STYRKEKRAM.
Nynykter

Eller snarare, varför tycker en del av oss att det är svårt? Att våga möta sin oro, fråga sig vad den kommer av och sedan inte backa för svaret. Varför är det så svårt?

Vi har ju ändå bara ett liv varför kan vi inte vara snälla mot oss själva och ta oss själva på lite större allvar?

Nej vi vågar inte utan väljer istället att döva de små inre rösterna som försöker berätta för oss genom magen att det vi gör inte är rätt för oss, att vi borde gå en annan väg. När vi har dövat dem tillräckligt länge kan de inte höras längre utan överröstas de av alkoholdjävulens stämma - den är en sådan som inte kan låta andra komma till tals utan måste alltid höras mest.

Vi måste vara snälla mot oss själva, inte ställa så stora krav på oss utan låta oss så sakteliga lära oss att möta det som livet utsätter oss för. Så småningom ska även vi klara av det!

PS Viktoria skriver fint om att förändra livet i sin tråd under Det vidare livet.

Hej Kalla! Jag tror som Stigsdotter att hela livet måste förändras för att vi ska kunna hålla fast vid nykterheten. Oj, vad dramatiskt det lät, HELA LIVET liksom. Men jag menar små, små, steg. Sådana saker som att lära sig uppskatta alkoholfria drycker, förändra sitt umgänge, börja lyssna lite på sin inre röst....

Kram från Nynykter

Jag kan bara instämma i det flera redan skrivit: att vi lär känna oss själva och varandra så bra när vi delar våra erfarenheter på forumet. Vi kommer varandra närmare. En annan fin sak är att alla bidrar med klokskap ur sitt eget unika perspektiv. Det är en trygghet. Jag behöver inte tänka på att vara objektiv och ta med alla om och men när jag skriver, för vips är någon annan där och bidrar med sitt. Som Anonyms analytiska konstaterande att du Dompa har ett tredelat problem och behöver fokusera på en sak i taget. Så sant!

Och Stigsdotter, inte hukar vi här :-) Måste säga att tonen är befriande uppriktig och rentav rå men hjärlig ibland (till exempel när det gäller Foppatofflor). Samtidigt finns det mycket respekt och ödmjukhet. Förmodligen beror det på att vi som blir medlemmar här har en uppriktig och ödmjuk önskan om att komma tillrätta med våra problem. Inte finns här några saboterande "troll" heller. (Skriver inte om dig nu, Dompa).

Sen när det gäller kärlek, att älska och sluta älska tror jag att det aldrig är svart eller vitt. I sklismässan kan vi säga saker till varandra och göra saker mot varandra som gör det omöjligt att återvända till relationen så som den en gång var. Ord fastnar. Handlingar talar. Det kan inte tas tillbaka. Samtidigt kan tiden läka mycket. I någon mån kan vi återvända till det där vi en gång älskade. Jag kände mig fri i förhållande till mitt ex först den dag jag tillät mig erkänna att jag faktiskt tyckte om karln! Det tog tid. När jag skulle bryta mig loss förmådde jag inte tänka på alla de goda sidorna, men efter någon tid kunde jag det. Då blev jag fri och det är sååååå skönt att tycka om sina barns pappa. Dessutom är det en väldigt bra grund för samarbete.

Nynykter

var verkligen bra ! Tack Stigsdotter :-)

I Dompas tråd fick jag frågan varför jag drack. Det blev ett långt svar och för min egen skull, för att inte tappa bort svaret, lägger jag in svaret även i min egen tråd, Filosofiska rummet.

Bra fråga Dompa! Jag har faktiskt inte på allvar funderat på VARFÖR. Mer varit inne på ATT och INTE.
Någon slags beroendepersonlighet har jag också. Bantning och matmissbruk i unga år. Att alltid ha lite för mycket att göra.
Min förra man träffade jag på en stor fest. Rena karnevalsyran. Jag var full och glad och exet med. Vi hamnade hemma hos mig och hade mycket och roligt sex. Dagen efter, när jag var nykter, blev jag lite besviken över hans utseende. Tyckte att han var alltför tunn och kort. Inte alls min typ (skriver det här för att det har betydelse för fortsättningen) Jag såg det hela som ett one-night-stand men han ville mer och vi började ringa varandra. ( Vi bodde 30 mil ifrån varandra). Vi blev förälskade och drog igång en kärlekskarusell där vi gifte oss, köpte hus, startade företag och skaffade barn inom loppet av mindre än två år.

Sen kom vardagen och vi var inte så bra på den. Mycket tjafs om vem som skulle göra vad. Jag tände inte på min man. Han ville ha sex ofta och sa att han behövde det för att känna sig älskad. Jag kände att jag borde ha sex för att hålla ihop äktenskapet och familjen. Det gick lättare när jag drack. Vårt sätt att ha roligt och komma "nära" var att bli lite berusade och sen ha sex. Sen behövde vi ha en massa stora projekt för att känna oss levande tror jag. När allt var gjort och bara lunkade på började jag känna mig ensam. En gnagande otillfredsställelse och tomhet. Jag ville något mer, något annat. Visste inte vad. Märkte att jag tyckte det var skönt när maken var på tjänsteresa. Då kunde jag leva som jag ville. Sänka städkraven. Stänga av TV:n. Läsa böcker. Dricka mer också. Det var skönt att bli lite berusad när barnen hade somnat.
Jag prövade att vara otrogen. Trodde på fullt allvar att jag skulle stå ut bättre om jag hade en annan vid sidan av. Den fina kärnfamiljen ville jag inte riskera.
Det tog hus i h-ete. Maken kom på oss och sen blev det skilsmässa. Jag var lättad. Tror att otroheten bara var ett fruktansvärt dåligt sätt att göra slut på äktenskapet.

Men sen. Bo ensam med barnen varannan vecka. Jag var fruktansvärt rädd för att inte klara av det. Hade skuldkänslor. Var rädd för att inte klara ekonomin att inte kunna montera möbler, laga punka, ta bilen till verkstad - allt det där som mitt ex hade skött om i vårt ganska traditionella äktenskap. Jag drack för att lindra min ångest tror jag. Jag drack för att jag kunde, för att jag varannan vecka var utan barn. Det gjorde inget om jag blev full när de var hos mitt ex. Sen fick jag ett bättre jobb och slapp oron för ekonomin. Samtidigt fick jag större ansvar för både resultat och människor vilket ökade min oro. Jag träffade ganska snabbt en ny man. Han var och är måttlig i sitt drickande men drack nog mer på grund av mig. Att vi är särbor har underlättat mitt drickande. Jag är nämligen väldigt beroende av vad andra tycker om mig. Tillsammans med honom dricker jag måttligt. Har jag bara publik så kan jag uträtta stordåd. Det är nog därför forumet funkar så bra för mig. Jag har pressen från er andra på mig.

Så varför drack jag? Jag tror att jag drack för att fly från min egen oro. Nu ska jag möta den istället. Vilken lång historia det blev. Ändå finns det mycket kvar att säga.

"övervaka men inte fixa" - ungarna får lära sig! Steg två är att röja upp efter sig själv också (jag inbillar mig att de stökar till lite mindre om de tvingas röja själva!)

Visst är det här forumet unikt! Jag kan inte påstå att jag hängt på så många forum lika mycket som här men om jag jämför med till exempel Familjeliv där jag "bodde" under mina graviditeter så hände det där titt som tätt att trådarna urartade när folk inte kunde låta bli att tycka på ett otrevligt sätt. Självklart ska vi här tycka till och diskutera men det känns som om det i detta forum hanteras på ett lite ödmjukare sätt. Och jag hoppas verkligen att det inte beror på att vi alkoholister är så vana vid att skämmas och huka för andra!!

Puss & kram kära fästeman, hoppas du får en toppendag :-)

För att du delade din berättelse. Bra också att den finns här med dina ord, du kan själv gå tillbaka till den och titta och fundera vidare. Jag tror att man måste förändra livet, i stort eller i smått, för att undvika att trilla tillbaka. Det är klart att det är svårt - ofta är det ju jobbiga saker som ligger bakom vårt drickande, sådant som är svårt att ta tag i och det har varit lättare att gömma dem i alkoholdimman.

Om vi packar upp ryggsäcken lite pö om pö och lär känna oss själva med alla bra och dåliga sidor, så tror jag att det så småningom går vägen. Att vara lojal är en fantasisk egenskap. Men, det är viktigt att inte glömma bort att vara lojal mot sig själv också! Om lojaliteten och den goda viljan inte går åt båda hållen, är ömsesidig, så måste man ifrågasätta sitt engagemang.

Kram från mig, hoppas du får en skön dag därute i skogen!

kort film som berör : http://www.youtube.com/watch?v=DQYWX5XUj48&feature=youtu.be

Lägger in länken till en riktigt fin film som handlar om människor och deras beroende. Filmen är också barnvänlig (dock på engelska).

http://www.youtube.com/watch?v=gzkA7ArGkak&sns=em

Du missade att jag faktiskt snodde till mig ett glas av vinaren, såklart kunde jag inte låta bli vore väl nästan märkligt annars??! Men, nu är det som sagt tomt!

Och så tänkte jag nu här att om jag går och äter lunch på Jensens så skulle jag ju kunna ta ett glas till maten! Vavava? Nä, bara skoja...jag är inte sugen!!!

Hoppas ni alla får en bra dag!

Bra jobbat Paron! Om det går att hålla på en nivå med bara ngt glas vet jag tyvärr inget om. Jag var så förtjust i flaskan så jag vågar faktiskt inte försöka. Men kolla in vinyas tråd...hon är inne på samma linje. Gräddvit heter konceptet:)"Nu får det vara nog!" är tråden.

Mig? Tackar som frågar! Det går bra i bemärkelsen att jag är snart klar med min andra vita månad. Det går dåligt eftersom sorgen över att inte ta sig ett glas (läs; minst en halv flaska) fortfarande finns där. Förrädarhjärnan går stundtals på högvarv. /R