Senaste kommentarerna i forumet

att han ändrat sig. Trist. Men samtidigt stärker det mig i mitt beslut. Det går inte att återgå till något slags "normalt" beteende. Jag lånar det där om draken från dig Kalla, det var bra formulerat !

Motion är bra mot sådana tankar, att ta ut sig riktigt ordentligt gör gott även för själen. Ut och spring eller gå till gymmet, snabb promenad, sparka i lerpölar.

Kram!

Håller med MissH, skriv gärna och berätta vad som hände hur du tänkte (OM du tänkte). Det hjälper att sätta tankar och agerande på pränt!

Skickar styrkekramar!

kunde varit mina NN! Så känner jag också. Jag är, eller åtminstone vill, vara en sådan som inte dricker alkohol. Min strävan är att jag fullt ut skall acceptera det jag innerst inne känner är rätt, nämligen det att det INTE är normalt att förgifta sin kropp och själ. På något sätt har människorna blivit hjärntvättade. Men, så småningom kommer det vara vi som är de "normala", jag tror att attityderna så småningom kommer att förändras ute i samhället och i stugorna!

Kram från mig!

Steg ett taget, annorlunda semesterdag utan A. Ser fram emot att sova, allt tungt idag, kan inte andas... Skam!

Vi har berövat oss själva den enklaste och snabbaste quickfixen mot jobbiga perioder i livet, dvs spriten. Å andra sidan slipper vi samtidigt myntets baksida, dvs att förvärra det hela. Livet blir mindre yvigt som nykter, vilket ju för det mesta är bra, men ibland en smula frustrerande. Ibland önskar man sig bara bort, in i dimman. Snabbt.

Jag gör nog fel som "stänger in mig" i all självömkan...
Forumet ska ju vara "levandes" och innehålla alla sorters upp&ned-gång...

Jag provar och dra på mig "förbannad-manteln" igen, den har ryckt upp mig förr...
(Jag irriterar mig så stark på vissa saker att jag inte kan låta bli att tala ur egen mun,
och "chocken" över att ha tagit till orda brukar stärka mig i efterhand....)

Jo jag har en lågperiod i mitt liv utan någon som helst anledning, jag brukar skylla på jobbet,
och visst den har en stor del i det, men man kan också vända på det...
Hur stor del av jobbet ska få ta över mitt liv???
Vissa av oss lägger ner sin själ i det vi gör, pretentiösa och vill vara så där "perfekt".
Sedan finns de andra som är villiga att gå över lik för att avancera,
och då kommer konflikter där sanningar bemöts med rena lögner, och då kan jag inte hålla käften.
Jag mår dåligt när alla andra på jobbet spelar med i någon sorts lögn, detta är kutym..!
Jag står med svaren, och ingen vill längre lyssna, tillintetgjord...
Håll käften och jobba, och det är precis det jag gör numera, aldrig ifrågasätta, bara jobba..
Frustrationen växer och jag håller på att mentalt brisera ut i en explosion,
och när jag inte får explodera, så förtvinar jag inuti, nedbruten...

Så antingen är jag en levnadskonstnär, eller så är jag bara en oförstådd tjurgubbe..???
Döm själva, det är bara här som jag vågar vara helt uppriktig, här spelar jag ingen roll...

Jo jag borde vara glad och positiv, det finns massor av anledningar egentligen...
Men jag har inte öppnat kanalerna för att gör mig mottaglig för dem, innesluten och "skyddad".
Inget får komma åt mig, varken av det goda eller dåliga, är innesluten i min lilla bubbla..
Jag kan finna tusen anledningar som rättfärdigar till att livet är skit för tillfället,
men inte finna en enda som gör det värt att ens orka leva, se fram emot morgondagen...

Livet blir så komplext att allting bara blir en enda grå sörja av....ingenting...
Jag har tappat fokus och vimsar runt i ett ingemansland...
Inget spelar roll längre, och så länge allt bara tuffar på i maklig takt så är det okej...
Jag sköter mitt jobb, betalar mina räkningar, gör det jag blir tillsagd att göra...
Men i ärlighetens namn, jag skiter i vilket...
Glädjeämnen är njet nada, inget bekommer mig...

Jag är självdestruktiv i mina tankar och om någon sa åt mig att dricka mig full,
så skulle jag göra det utan att ens lägga in mina egna värderingar i detta..
Jag tar inga egna beslut längre, håller käft och gör det de andra säger åt mig att göra...

En lealös trasa som ingen ens orkar lyssna på längre...

Sorry för allt neggigt, men det var det som kom ur mig...

Berra on the mood...

Jag tyckte väl att Holknektens val var en smula underligt. Egentligen motsägelsefullt också. Jo nu kunde han dricka för att han är så stabil och glad men också för att han ville vara "normal"...Hur stabilt är det liksom att känna att man behöver anpassa sig och vara "normal"?

Men Kalla, tänk vilka löpsedlar vi hade skapat om vi alla varit kändisar! Vi hade ju lugnt kunna försörja hela skvallerpressen i åratal framöver :-)

Kram från Nynykter som trivs med att vara en doldis

Tack Adde! Så skönt att jag hittade in här ;-)

Gud va skönt det låter - en befrielse att slippa alkoholen!
Jag har alltid varit en beroendeperson, överätit, övertränat, översnusat (gör fortfarande), allting blir så mycket. Tur att jag inte har provat några tyngre droger...
Vill kunna lita på mig själv och att andra kan göra det. Så lättad att höra att andra upplever samma problem och att det blir bättre. Många av mona vänner säger att det är väl inte så farligt att du blir för full ibland, det händer alla. Tidigare har jag lyssnat för det va lättast, men nu ska jag stå på mig mer. De som inte är där förstår inte vilket det inte ska heller.
Tack igen och kram!! ;-)

Bra steg att börja skriva här, många kloka människor med stora hjärtan som kan komma med stöd, kloka råd och en och annan spark i baken när det behövs. jag tycker att det är ett stort stöd att skriva och läsa här när man vacklar lite.
Har hittat mig själv med hjälp av dessa underbara vänner på denna sida, så skriv och läs och börja din resa//Kram Kalla

Han har insett att han aldrig skall dricka mer, dyr historia för honom. man får väl vara glad att man inte är kändis och det hamnar på löpsedeln när man klantar sig :-)

Har Holknekten kommit fram till att hans beslut att börja dricka igen var av mindre bra karaktär eller?

Du har väl inte sabbat allt heller, du snubblade och föll och nu reser du dig upp igen och traskar vidare, något visare än sist ;-) Välkommen tillbaka förresten! Vill du får du gärna berätta hur du tänkte, är nämligen livrädd att jag ska lyckas övertala mig själv en vacker dag (även om jag känner mig säker nu).

Kramar

Nja, min nya ventil är jag själv. Har inget behov av att strula till livet längre, förut höll jag på med allt möjligt, shoppade för mycket, hetsåt i perioder, festade för mycket osv. Det där är borta, iallafall nu. Men jag har ett behov av att sätta mig själv främst, att känna efter vad jag vill och behöver och sedan följa det. Trodde det skulle vara skitjobbigt, att andra runt mig skulle reagera negativt, men det enda jag har hört är att jag är gladare. Är vi bortresta och jag känner att jag måste vila så gör jag det. Känner jag att jag måste gå iväg en stund och vara ifred gör jag det, vill jag inte hänga med på något säger jag det. Och på något märkligt sätt överlever folk utan mig ;-) Det här är självklart för många, men inte för mig, jag har alltid anpassat mig till andras vilja. Men nu orkar jag inte det mer, för det blir outhärdligt att vara jag om jag lever enligt andras premisser. Och det är ju inte så konstigt att man upplevs som gladare när man äntligen får vara sig själv! Sen är det såklart inte helt enkelt, men jag försöker. Sedan är nog naturen en ventil också, förut sket jag väl i den, har alltid varit en riktig stadstjej. Men nu är det som att jag ser allt på ett annat sätt, att jag ser allt "på riktigt", kan bli lycklig av några träd ;-) svårt att förklara, men jag hoppas att du får uppleva det du också!

Att ta beslutet att inte dricka ger mig ett enormt lugn, jag vågar äntligen tro att jag kan lita på mig själv. Det låter klyschigt, du kommer hitta den meningen i många trådar här, men det är sant. Det är en frihet att slippa dricka, något jag absolut inte trodde på när jag satt där livrädd och fasade för att aldrig mer få dricka, när jag insåg att jag har problem med alkohol.

i taget vännen !

till din 2 månader MissH och välkommen Tänkaren :-))

of living :-))

För det första var jag väldigt motiverad, jag hade gjort slut på alla andra alternativ. Jag hade bara 2 vägar kvar att välja på, att supa ihjäl mig eller be om hjälp.
Jag valde, och väljer fortfarande, att be om hjälp när jag inte klarar av saker och ting, det är numera en livsnödvändighet för mig.

Jag valde själv att ta en behandling och jag märkte tidigt att skulle jag ha en chans med det nyktra livet så måste jag ta rygg på de som gått före mig. Jag lärde mig att inte argumentera emot kunskapen utan accepterade att vissa lärdomar tar tid att förstå, jag är tvungen att mogna först. Det tog mig 25 år att "utbilda" mig till alkoholist och jag kan inte förvänta mig att det går så mycket snabbare att bli en nykter alkoholist. Var dag är en ny dag med nya beslut, inte bara om alkoholen,nya sorger och glädjeämnen som ska hanteras. Idag har jag hjälp av de levnadsregler som så enkelt finns uppspaltade i AA's 12 steg. Dessa steg är inga konstigheter, de är ju "stulna" av div olika filosofier och religioner och anpassade för oss alkisar. Ett enkelt program för komplicerade människor :-)

Jag ändrade mitt livssätt från dag 1 och jag påminner mig var dag om saker som jag bör ändra på för att få ett enklare liv. Jag har lärt mig att kolla vad jag dricker eller äter för att inte få i mig något som kan sparka igång mitt beroende igen för det finns ju latent i min kropp. Jag har kanske ett litet försprång i och med att jag även är astmatiker där vissa substanser gör att min lungor blir mikroskopiskt små så självfallet undviker jag dessa saker.

Min alkoholism är en stark och självständig sjukdom som jag idag har ett gott förhållande till, vi har ju trots allt haft mycket skoj genom åren tillsammans. Den finns vid min sida och jag får för alltid leva med den och när jag väl accepterat att jag inte kan dricka så är det jag som har valet om hur jag ska handskas med den. Jag vet idag att jag inte kan dricka och jag vill inte för allt i världen tillbaka till det liv jag levde förut därför väljer jag idag att göra det som är bra för mig.

För att jag inte ska glömma hur det var så påminner jag mig på flera olika sätt bla genom att läsa och skriva här och att vara med på AA möten och olika konvent. Min historia är ju min framtid.

Som några andra har jag läst om Per Holknekt och hans i mina ögon något grumliga förklaring till att han börjat dricka igen efter tio års nykterhet; att han ville vara "normal" och att han är en annan idag än när han var aktiv alkoholist (?).
För mig som är nynykter är det förvånande att någon kan vilja börja dricka igen efter tio års nykterhet. Lite skrämmande också. Jag tror det är viktigt att alltid förbli uppmärksam på risken för återfall, men samtidigt kan det inte vara fruktbart att alltid vara rädd. Vi kan växa och förändras. Ja, kanske måste vi förändras på djupet, hitta en ny identitet eller den identitet som alltid har funnits där -innerst inne.
Jag är en sån som inte dricker alkohol. Jag avundas inte dem som kan dricka och jag ifrågasätter att alkoholintag ses som det "normala". Det här kommer jag att få stöta och blöta under resten av mitt liv. Jag vet ännu inte vilka konsekvenser det kommer att få. Kanske kommer jag att förlora vänner, hitta nya, byta jobb, byta man, få problem med kollegor och släktingar... Jag vet inte. Men under livets resa kommer jag att vara en sån som inte dricker alkohol. Det är ett val jag har gjort och det kommer att förändra mig. Jag behöver medvetet förändra andra saker i mitt liv. Ett sätt är att tala med och lyssna på er andra här i Filosofiska rummet.

Det är soligt idag och nu har jag öppnat fönstren som Mulletant så omtänksamt stängde. Jag lyssnar på opera, hela boxen med "Il Trovatore" och Placido Domingo i titelrollen. Det är en sån där opera vars handling kan få en att tycka att opera är det tramsigaste som finns, men oj vilken musik och vilka sångare!

Kramar från Nynykter

Frågan till honom var: Varför tog du beslutet att börja dricka igen?
Jag kände mig odödlig. Jag kände att det gått tio år sedan jag blev nykter, varför skulle inte jag kunna leva som alla andra? jag hade glömt bort vad alkoholen vill med mig, den vill förgöra mig samtidigt som den ler mot mig. Det jag borde gjort, innan jag tog det först glaset, borde ha varit att gå till ett AA-möte och bli påmind om hur risigt till man ligger om man tar glaset.

Detta skrämmer mig, jag slåss inte mot ett beroende utan en drake som aldrig dör, fysiskt beroende verkar hanterbart, men det psykiska i flykten från livet verkar vara en livsuppgift.

Så till Adde och er andra som har klarat er länge, hur har ni gjort för jag vill bli en av er//Kram Kalla

Tack för ditt svar. Är likadan - en överpresterande flicka som alltid fått bekräftelse för mina prestationer eller ytliga saker. "Va duktig du är, va söt du va idag, klart att du ska vara bäst" osv. Detta har haft en baksida också då jag har hört "varför vann du inte eller det ser ut som du har gått upp i vikt". Höga krav från föräldrar från ung ålder som har gjort att jag har fått höga krav på mig själv och min omgivning. Om jag inte kan acceptera mig för den jag är hur ska jag då kunna acceptera andra som de är? Jag vill verkligen KÄNNA att jag är bra nog som jag är. Nånstans på vägen har jag tappat vad jag vill & var mina gränser går. Jag jobbar på det och har kommit en liten bit på väg. Men va skönt det låter att inte få dåligt samvete när man inte ligger på topp! Jag vill må bra - varje dag!
Ska absolut vara kvar och läsa mer, en dag i taget ;-)
Fråga till dig MissH: har du någon ny ventil eller har behovet försvunnit?

Och jag känner igen mig i dig, det där med att ha en del av sig själv som bara måste förstöra. Har insett att alkohol varit min ventil, min enda ventil i min strävan efter det där perfekta livet. Därför har jag inte "bara" slutat dricka, jag har bestämt mig för att fröken duktig kan dra något gammalt över sig samtidigt. Jag försöker att inte få dåligt samvete för att jag inte alltid kan prestera på topp på jobbet, accepterar att jag gör fel, accepterar att jag ibland sätter mina egna behov främst. Accepterar att jag inte är en perfekt flickvän, att mitt humör går upp och ner, att jag är envis och morgontrött och att det är okej :-) Det är inte helt enkelt, för det går per automatik att hela tiden tänka på vad andra vill, eller vad jag tror att andra vill och vad andra tycker. Men det går. Och det är skönt. Så fort jag märker att tanakrna skenar iväg, tankar som bara gör att jag mår dåligt och får dåligt samvete bromsar jag mig själv, låter mig få en liten paus i det hela. Och än så länge (peppar peppar) har de där känslorna av att bara vilja fly från allt, att bara göra något flippat och förstöra hållt sig undan. Istället går jag omkring med en konstant märklig känsla av trygghet i hela kroppen, ovant men behagligt!

Att det sket sig sist du var nykter är väl inte så konstigt, om du slutatade för en killes skull? Beslutet måste komma inifrån tror jag, man måste vara trött på det själv. Och vem vill vara ihop med någon som beter sig så? Jo det tror jag nog att det finns dom som vill. Men frågan är väl vad du vill? Vill DU fortsätta leva som du gör? Jag tycker du ska hänga kvar här ett tag, läs om folks berättelser och erfarenheter och känn igen dig. Precis som du skriver är det skönt att slippa känna sig ensam, och se att det faktiskt går att leva nykter. Det går riktigt jäkla skitbra om jag får säga det själv.

Kanske är det som med gott och ont - om det onda inte fanns skulle vi inte veta när någonting är gott? Jag vill också säga till dig att även för mig betyder dina tankar och inlägg mycket. Om jag visste vad jag skule säga för att ge tillbaka och pigga upp dig nu så skulle jag skriva det på en gång. Kanske skulle det ändå vara bra om du fick vara för dig själv och tänka igenom allt som känns nu?

Många kramar

Hej Berra!

Är relativt ny som "skrivare" på forumet men har läst inlägg i mer är ett år. Vill bara säga till dej att dina inlägg har betytt mycket för mig under denna tid. Hoppas att du får tillbaks din styrka och leva det goda liv som du verkligen är värd.

Nyktra PP låter som han har det bra! ;-) Jag är ny här och känner mig inspirerad av det du skriver. Har själv första semesterdagen och är fortfarande trött och orkeslös från en hård sommarfest i fredags.. Vill få tillbaka den energirika, glada & roliga tjejen jag vet att jag är men som har sakta men säkert brutits ner av alkoholen. Trodde mest att det var mkt jobb som gör mig så trött (jobbar en hel del iofs) men fylla innebär bakfylla, innebär isolering, innebär dålig/ingen mat, innebär träningen bortprioriteras...listan blir lång... Min plan nu är att eliminera alkoholen och bygga upp mig igen och ta det därifrån. Vill känna mig stark igen!
Så bra att läsa erfarenheterna här och att jag inte är "konstig". Vi är värda att må bra!! Så det så!! Ser fram emot att läsa mer ;-)