Senaste kommentarerna i forumet

Du har rätt Tilde, det gäller att hitta "min" diet, ungefär som det känns med allt just nu. De här två månaderna är som att allt börjar om från början. Allt jag tidigare gjort är liksom FÖRE och nu försöker jag bilda ett nytt EFTER. Känns som att jag famlar fram dag för dag. Vet inte vad som är JAG. Vilken hårfärg ska jag ha? Vilka kläder ska jag ha? Vilken inredning ska jag ha? Vilken semester ska jag ha? Mycket av detta har jag ju funderat på förut, men nu känns det liksom så mycket mer "på riktigt".

Jag behöver nya minnen och kopplingar. Min hjärna är så inställd på det som varit. Ett konstigt exempel: Mannen kom idag hem från Frankrike och jag fick fina presenter bla en vacker tvål som var tillverkad på en olivgård. Läste i broschyren om tvålen och om den fina olivoljan och vingården som låg i Provence. Detta väckte minnen från när vi åkte motorcykel i Provence för 15 år sedan och besökte vingårdar och var nykära. Det allra konstigaste är att jag blev alldeles ledsen och kände sorg för att den tiden är förbi, och då var det vinet jag tänkte på, inte allt det andra utan bilder av middagar och vin, vin, vin susar förbi. Humöret åkte ner i botten och jag känner mig återigen misslyckad som inte klara av A.

Ser nu hela livet framför mig som tråkigt, tråkigt, tråkigt. Vill jag det här och varför gör jag det här?

dina "trådar" här och tar till mig och känner styrkan och övertygelsen i ditt beslut att kämpa för ditt mål. Att du ringer en gammal bekant som denna idag är ju en av "dina" pusselbitar på väg och det känns verkligen som du jobbar på ditt välbefinnande (och det gör ju alla här) och det är skönt att dela det.
Det är viktigt med de där pusselbitarna, kanske helst när det känns hopplöst att man snappar upp den där lusten igen... att kämpa på.
Lycka till
och jag läser alla dina inlägg och tar till mig.
Kram Tilde

Fick ett ryck och ringde upp en gammal bekant, som jobbar på ett beroendecenter i landet..
H*n blev lite förvånad, för det var ett bra tag sedan vi hördes av.
Det började faktiskt med att det äldsta av mina barn, började röka hasch. Just då, var h*n en ovärderlig klippa, eftersom h*n kunde alla bortförklaringar och knep som ungar tar till..
Jag förklarade läget, och det där vad-var-det-jag-sa, som jag oroat mig för uppstod aldrig under samtalet.
Istället, fick jag massor av uppmuntran i att jag sett mina egna problem, innan omgivningen gjort det.. Fast, som h*n utryckte det, tro inte att vare sig ditt eller din mans supande har gått obemärkt förbi. Det finns säkert de som både anat och pratat.
För så är det ju, vi som är alkoholister, tror att vi är så himla duktiga på att dölja vårt missbruk, vare sig vi dricker små mängder varje dag eller blir aspackade några gånger i månaden..(för en del, både och)
Kruxet är att ingen vill ta tag i det! Överallt, sopas problemen under mattan och det himlas med ögonen och kommenteras som typisk "måndags-sjuka" eller "löningsdax-frånvaro" eller "värst vad mycket parfym/halstabletter det går åt idag då", med en menande blick..
Det finns fortfarande människor, som inte anser alkoholism vara en sjukdom, utan ett problem på individnivå.. Därför drar sig många för att söka hjälp.. Det är skämmigt, man är rädd att förlora jobbet (vilket man förmodligen gör i alla fall så småningom) Rädd att förlora sina barn..
Men inget av det, kan hindra en alkoholist från att dricka!
Hur det börjar och hur det yttrar sig, finns det egentligen inget enkelt svar på, snarare många ofta hopkopplade med varandra..
Därför är det heller ingen sjukdom som är lätt att bota, inte med någon "one-size-fits-all"-metod iaf.
De flesta, har givetvis en önskan om att kunna dricka normalt/socialt, men det var inget som rekommenderades..
Det KAN gå bra, men för det mesta( och för de allra flesta), så är det som för den som slutat röka och tror sig kunna ta ett par "festbloss", man är snart/så småningom tillbaks i sina gamla vanor igen.
Har man väl fått alkoholstigen (som för många är en autostrada) att växa igen, så tar det inte många gånger, innan man trampat upp den gamla stigen igen.
Rådet, innan vi la på var: Våga tala med den det berör! Var objektiv, och tala om VAD DU SER(utan att anklaga)! Fråga om personen behöver hjälp..
Om inte annat, så startar du kanske en tanke, som leder till förändring och skillnad.
Om någon hade vågat prata med mig, om att de märkt att jag luktade alkohol, ett år innan jag fick sparken, så hade det gjort stor skillnad för mig sa h*n. Nu tyckte jag bara att de var en samling hycklare.. Visserligen hade jag kanske inte slutat dricka bums, men förmodligen hade min attityd varit en annan..
Det känns, som jag fått en vän tillbaks, någon som lika mycket som ni på forumet, VET vad det handlar om! Och vi kommer nog att fortsätta ha kontakt..

Såg att man kan läsa på denna sida om just det du skriver om. Kanske är något för dig, hon skriver om de olika sätten man väljer att äta som vegetatian, och hur det går ihop med LCHF.

Hoppas du hittar "din" diet, jag tror det är väldigt olika för alla. Lycka till!
http://www.annahallen.se/vegetarian-och-lchf

Fick ett tips om en bok som verkar ta upp det här med socker & alkohol lite ur "LCHF-perspektiv".. Har inte läst den själv, men ska dra till biblan och beställa den..
titel: Om kroppens omsättning av kolhydrat, fett och alkohol
författare: Anders Eklund.
Någon som läst den? Vore intressant att få höra om den gav något..

är något vi kvinor borde jobba mer på ;-D. Att helt enkelt inte låtsas höra..
Eller svara med repliker som "Det ligger något i det du säger.." (sedan inget mer..)
Eller (min favvo)"Jaså, du tycker sååå, det var intressant.." (tystnad)..
Oftast faller grälet/gnället platt.. (gäller också skvaller man inte vill vara delaktig i!)
Det kommer säkert att bli en del upprepningar, men den här utnötningsmetoden, brukar vara effektiv.. ;D
Och blir du trött på tjafset, så är det fullt tillåtet att gnälla av sig här hos oss *skratt*
Kanske får vi t.o.m. uppslag på fler bra "samtals-stoppare"..?
kram / trollis

För en helt ostylad bild av en person!
Vi är/blir inte "änglar", för att vi lagt undan flaskan..
Ibland är det kanske tvärtom.. En del, (som du skriver) lovar och lovar en massa..
Sedan när ågren dyker upp med sin fula nuna, minns de inte riktigt vad de gav för löften, men skit samma, de mår så dåligt att de köper sig lite samvetsfrid..
Min gubbes båda äldsta barn, lärde sig att utnyttja detta..
När han sedan satte stopp, var han "elak" och de har sagt upp bekantskapen..
Visst är han ledsen över detta, men inser att det inte var honom, utan plånboken de ville träffa..
Så fortsätt för all del att vara DU! Jobba gärna på din personlighet, men gör det för din skull :-)
//trollis//

Det är sant, som en atlantångare...
jag brukar numera se mig som ett gammalt segt träd som försöker vrida mig in i en annan växtfas, vill se solen från ett annat håll och titta ditåt istället. Men det är stundom segt för redan uppvuxna träd att vrida sig i annan riktning.
Din beskrivning av föräldrarna är bra att ha i minnet och gör mig ännu mer motiverad att "jobba med mig själv". Det är ju ändå sig själv som man, hur man än väljer alltid kommer att leva med. Jag tycker om att det gör lite ont att växa, men jag tycker inte om frustrationen jag känner pga meningslösa gräl. Vill ha bort de grälen ur mitt liv. De suger energi. "Goddag yxskaft-metoden" är något som är värt att invänta och jobba för.

Alkoholister är jobbiga jävlar,som av olika anledningar finner att alkoholen gör det lättare att stå ut att vara en jobbig jävel.Alkoholen blir en flykt från den jobbiga verkligheten,alla krav som man ska leva upp till.Alkoholism är klassat som sjukdom,men det vet du inte om själv när du super.Att du är sjuk alltså.-jag ,sjuk,pyttsan heller.Alkokholen blir din bästa vän så länge DU tror att DU har kontroll.Stress stresss krav krav,faan vad gött med vin för att landa..Stör mig inte unge,du ser väl att pappa är upptagen.Det lovar jag ,vi gör det i morgon.Ja, ja ,ja, tjaata inte mer.,jag skaa,jag lovar.ÅÅ inte det också,jävla telefon,faan att man aldrig får va i fred.Jävlar,jag ska ju laga middag också...ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.Faan va törstig jag är,jag måste pissa också.Undrar va klockan är?Var är alla ,Va sover dom redan?

Jag fattar knappt fortfarande vad som hände under alla år jag söp.Mina tonår,mina småbarnsår,mitt äktenskap,min karriär.Min självkänsla,mitt självförtroende,min självbild..Allt låg jämnsides på botten bredvid Titanic.Faan vad det var synd om MIG..Ställa bort flaskan,min bästa vän,mitt allt,min trygghet.ALDRIG,över min döda kropp.Sen kom allt slag i slag.Arbetslöshet,skilsmässa,äldsta dottern fick hjärntumör,farsan dog,och så dog till råga på allt Katten.Hade jag självmordstankar,javisst hade jag det.Det var ju så SYND om mig.Det fanns bara två vägar ut, leva eller dö.Jag kunde inte göra mina tre döttrar så illa så jag valde livet.Jag ställde bort flaskan och sökte hjälp.

Nu har det snart gått 9 år sedan jag ställde bort flaskan,och först nu börjar jag så smått få kontakt med mig själv.Ting tar tid,men jag mår bra och jag är nykter för min egen skull.En dag i taget gäller fortfarande.Alkoholen har jag delvis ersatt med träning,och så naturligvis godis och glass ibland,nåt som verkar vara obligatoriskt för alkisar.Sen har jag stöd från en väldigt fin AA-grupp.Inte att förglömma.Men jag är fortfarande en jobbig jävel,för det är min personlighet.Det är ju JAG.Men jag jobbar på det..

Kram K

Det tar tid att förändra ett beteende, och det tar tid, innan ens omgivning ger upp tanken på att man "ska vara som vanligt" igen..
Ge inte upp!
Om du är konsekvent, har du krupit ur din gamla roll, och för en del, kommer såna här gamla "groll" så småningom att framstå som "goddag - yxskaft"..
Och jo, ibland växer man isär, snarare än ihop.. Frågan är, om det inte är bättre att en blir lite olycklig ett tag, än att två är det hela livet..?
Ser på mina föräldrar, som är så otroligt omaka och som varit olyckliga, snarare än lyckliga ihop..
Nu på ålderna senhöst, är de som två omaka kugghjul, som slitits och nötts ihop.. De passar egentligen inte till varandra, men numera passar de inte heller till någon annan..
Att växa, gör ont, men jag väljer att se det som träningsvärk!(det går över)
Och om man inte "tränar" sina psykiska/andliga/själsliga muskler, så kan man inte heller utvecklas..
Lika lite som vi utvecklar kroppsliga muskler genom att bara sitta och tänka påatt vi borde träna :-)

Men det finns hopp! Som Lelas, svarade mig, för henne har det stundtals varit en tuff resa, där hon och hennes man en levde nästan parallellt med varandra en period..
Själv, ger jag mitt förhållande en möjlighet (även om det går sakta)Det är som att vända en atlantångare.. Det tar ett tag innan man får stopp på skutan och kan lägga om till ny kurs..
Kommer att följa dig och din resa!
kram/trollis

Du har rätt Hösttrollet i att det ger så mycket mera energi att verkligen ta itu med det som jag kan göra något åt,
när jag lämnar det jag inte kan göra något åt,
därhän.

Hela helgen har jag haft mitt "nya" tänk med mig o det har varit en bra helg, även bland människor som drack vin men inte jag den här gången.

I en kär relation kan jag känna att det som gör mig upprörd är gamla oförrätter som ska upp i ljuset med jämna mellanrum o gamla beteenden ska tas fram o påpekas varje gång en sak kommer upp till diskussion. Jag känner som en blockering i mig när jag återigen ska gå tillbaka ett år i tiden o det som kunde bli en nu-idag-diskussion blir en ett-år-tillbaka-diskussion. Den, min irritation som detta utlöser, är (har jag äntligen förstått) en trigger till att känna vinsug. Förut var det ofta min "medicin" efter sådana meningslösa gräl har jag förstått i efterhand. Jag var inte jättebra jag heller på att hantera konflikter. Jag ser ganska klart på detta nu, men problemet är detsamma i relationen, om än i mindre skala. Detta är så tröttsamt och tar onödigt mycket energi.
Eftersom jag fattar att det är denna frustatinon som triggar mig kan jag hantera det bättre nu. Medvetenhet är ju det bästa, men hur göra med denna relation funderar jag... Verkar som ett dödläge.
Kommunikation... kommunikation... handlar det om, men när den inte riktigt funkar?

Långsamt går det framåt.
I mig går det sakta men säkert framåt.
Jag känner jag gör framsteg.
Förstår mycket om mig själv som jag inte förstod för några år sen o det är skönt. Blir inte alls lika irriterad längre, kan lämna sura tankar bakom mig mycket kvickare än förut, ältar inte alls på samma sätt... Allt detta (i relation)triggade mig förut till att vilja dricka vin. Att jag inte såg det, då? Först nu...
Är det kanske nödvändigt att välja bort, en annars kär människa när kommunikationen inte funkar.
Att lägga på vågskålar... för o emot... Är det så enkelt? Själv tycker jag att det är svårt o gör ont.
Jag tycker mig märka att vi är flera här som liksom växer till insikt... just i våra relationer, eller växer ifrån den andre.
Och det är ju smärtsamt... samtidigt är det skönt att växa, bästa vor att växa tillsammans. Men om det inte går?

i att det är det där första glaset som man måste undvika.. För har man väl hällt i sig det första, har man också tagit bort spärren till nästa..
Och visst har du rätt i att man måste förändra sin livsstil. Det är väl ungefär som att gå ner i vikt?
När man väl nått sin målvikt, kan man ju inte fortsätta "som förut".
För många av oss, som haft alkoholen som den stora hobbyn, gäller det att fylla tomrummet efter den med andra saker..
Väldigt ofta, kommer det smygande, alla de där "tankarna" som man suddade ut/förträngde, med hjälp av alkhol.
Jag antar, att om man inte tar itu med dem, så är man snart tillbaks där igen..?
Önskar dig all lycka i fortsättningen! / trollis

Hej alla,
Ja det har varit så mycket med jobb och massa olika saker de sista veckorna. Det har också varit upp och ned me A. Bättre men inte bäst. Jag har upptäckt att jag har byggt upp en ovilja att dricka och en gång köpte jag fast jag kände mig nästan illamående vid tanken. Underligt. Det tar bara en två tre dagar för att jag skall tycka, men varför skulle man dricka och vad skulle det vara bra för....så det är skönt att det ändras så snabbt. Men det är gamla vanor att bryta. Jag tror för mig att det gäller ingenting alls och inte trappa ner lite i taget för jag tror det är det första glaset com måste undvikas för det leder alltid till mera.

Kag tror man kan hålla sig ganska bra om man ser till att man inte är hungrig och törstig men också att man håller sig upptagen. Det hjälper att inte ha samma mönster som när man kom hem och drack.

All lycka!!

Saknar solen, som så många andra.. Men inser att just väder, är något vi människor inte kan förändra.
Ändå, är just "väder" något som är väldigt tacksamt att skylla på!
Visst, fysiologiskt så påverkar det oss, det är bevisat.. Men många gånger, när man känner sig "anti",är just vädret det första man gnäller över..
Det är på något sätt legitimt, så slipper man stå och förklara, vad som fattas en, egentligen..
Det är ungefär på samma sätt med frasen : Hur är det?/Hur mår du?..
Sist jag mådde skit och en god vän frågade, så ställde jag en motfråga: Ska jag säga som det är, eller ska jag vara artig..?
Det slutade med att vi tog en fika, och jag fick sätta ord på det som tryckte mig.. Och så snart jag satte ord på det, insåg jag att just DET, rörde sig om bagateller..
Fast för mig var det ingen bagatell, just då behövde jag få prata om min "oro"..
Och det är på sätt och vis det vi gör här på Forumet!
Här slipper vi vara "artiga", här kan vi säga rent ut hur det är..
Vi är inte på topp jämt, vi är ledsna, retliga, känner oss kanske provocerade.. Men det finns alltid någon att bollplanka mot.
Och ibland, orkar vi själva vara den som tar en hand och drar (eller ger en kärleksfull spar därbak)

Igår, insåg jag föresten, HUR mycket svamp min käre gubbe plockat..
Fast han suttit och rensat sådar 5 kilo, var det inte ens hälften.. :-/ Så gårdagkvällen tillbringades vid köksbordet..
Tur i oturen, att det är trattisar/trumpetsvamp, som jag torkar. Skulle inte få plats med det annars :D

som kommer till användning, Santorini! Och se ditt toa-spring som nyttigt, du RÖR på dig ;-)
Satt faktiskt igår och tittade på Vetenskapens värld (svt) där de tog upp det här med bl.a intensivträning..
Mycket intressant, att man bara genom att stå upp/ställa sig upp några gånger i timmen, gjorde av med massor av kalorier..
Dessutom, journalisten/försökspersonen förbättrade sin glucostolerans(minskad risk för diabetes!) bara genom att cykla INTENSIVT 3 minuter per vecka!(på testcykel)Han blev inte ens svettig..
Så fortsätt du att dricka fint mineralvatten ur de allra vackraste glasen! det är du värld. Dessutom kommer glasen till användning istället för att stå i skåpet, bli flottiga och samla damm..
Ska nog göra som du, för jag vill inte slänga dem ;-)
kram trollis

Jag fattar ju att det INTE är roligt....men ändå får du mig att skratta Paron. Dina formuleringar...ja, hela huvudet tycks du ju inte ha supit bort. Det där med att byta jobb är inte så djävla lätt i en viss ålder. Vi blir bekväma...vänjer oss vid ngt. Kan vara arbetskamrater, en viss lön, en viss livsstil. Bekväma helt enkelt. Jag har väl på sätt och vis inte heller bytt. Jobbar kvar inom samma koncern men på ett annat kontor. Även här sups det...men mest på tjänsteresorna...inte lika mycket vardagsfylla som på förra kontoret.

Ja du, det är tufft för sånna som oss...och säkert är det ett stort mörkertal som inte ens börjat reflektera över sitt drickande. Har inga råd kompis...mer än att fortsätt tänka efter. Fortsätt träna även om det gör dig till ett "freak" i vissa vänners ögon. Fortsätt att tota här... Tror på din inre styrka...gör det du med. Hörs/R

Ännu en mörk och regnig morgon. Sitter i köket med kaffet och ett ljus. Tycker att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag att ta mig iväg till jobbet. Mitt förra jobb var deltid och varierande arbetstider. Kunde då ha dagar mitt i veckan ledigt, men uppskattade de inte då jag var inne i en depression. Nu längtar jag tillbaks till det. Har så mycket folk omkring mig hela dagarna nu på jobbet och vill vara ensam.

Njuter av att sitta som nu och tänka tankarna långsamt och vara med mig själv. Är tacksam för att jag börjat med denna "morgonritual", kan tom längta efter den när jag går och lägger mig.

Har läst mycket om LCHF-dieten och jag förstår hur det funkar. Tror att jag kan få svårt att följa den då jag försöker äta vegetariskt och det kändes inte riktigt som "mig". Bara det är ju ett stort kliv framåt för mig att instinktivt veta vad som är "mig". Men jag tog till mig en del av det jag läste och det som du Santorini sa om bröd, ris och pasta. Där skulle jag må bra av att skära ner en del. Vill så gärna försöka hitta min egen väg i detta. Är rädd att det för mig blir svart-vitt och lyckas-misslyckas om jag ska följa en diet. Det är en skön och lugnande känsla detta, att lita på mig själv och försöka arbeta med mig själv, inte emot mig själv.

Önskar att jag kunde sitta här i många timmar till, det är så mycket som finns i mig som behöver få tid och rum att landa. Att sitta här och skriva ger mig så mycket. Skrev dagbok upp till 20-års åldern och märker nu att jag saknar det.

Tack Forumet och alla här för att ni finns!

PS I går bar jag min frälsarkrans, kändes mycket bra, som en kompis ungefär.

Ni är för rara allihopa... Inte känner jag mig speciellt stark inte. Däremot är jag envis som en åsna. Jag tänker inte dricka...tror jag. Basta! Nej...allvarligt talat...jag kan inte unna mig det som ensamstående föräldrer. Oftast vill jag inte heller...men ibland slår det till. Den där djävulska rösten lockar; "Men nu när du har varit så duktig och hållit upp så länge, kan du väl iaf. unna dig ett glas vin till maten?". Jo, tjena...som om det skulle stanna där. Sen skulle det bli en whisky efter maten...och sen vad fan som helst. Bäst att inte prova. Tack för stöd vänner och Paron; Piska dig inte själv för hårt...du kanske har en svacka just nu...men innerst inne vet du ju att du kan fixa detta. /R

PS: Har analyserat stranddagen...du hade rätt NN...det blev ovanligt mycket socker i lördags ;-)

Bra jobbat.
Hoppas att jag blir lika stark som du en dag.
Jobbar hårt på det just nu. Är inne i ett dåligt Stim just nu:(

Hörs//Paron//

En snabb tanke bara, kan det inte vara så att din man också längtar efter sin mer "vilda" sida men inte riktigt vet hur den sidan ska få komma ut när han är nykter? Alltså lite som vi men kanske inte fullt så... eh, alkoholiserat då. ;)
Jag bara menar att han kanske inte heller är så himla nöjd med vardagen och tristessen och rutinerna och det är ju en bra grej! Då kan ni fortfarande bränna in på hotell den dagen ni orkar.
Om viljan att ändra livet finns hos båda är det ju så otroligt bra. Sen HUR man gör det, det vet jag inte riktigt men där måste det finnas mycket hjälp att få.

Tillbaka till tentaläsningen!
/ Askan

om jag kan vara din idol! Kan min resa hjälpa nån så är det ju nåt gott med det hela. Man behöver faktiskt inte göra alla misstag själv utan det underlättar ju om man kan lära av andra.
Såklart klarar vi det här. Stick och simma du!

Gott o höra!
Du blir min idol och image, vilket du vill, eller inte! Imorgon ska jag kolla när badhuset är öppet! Ska fasiken vara så stark som du, nu!

Även om jag inte känner dig: Kram! Starka människa! Håller verkligen tummarna för OSS!!! (och, jag är inget psyko, än, fast jag verkar så just nu..).

Sims den simkunnige

såg just din kommentar! Nej, jag tar inte alls illa upp:). Jag är uppriktigt GLAD att du tar tag i detta nu och inte slösar bort flera år och drar på dej övervikt. Eller i värsta fall alkoholskador på lever eller nåt. Gratulerar till ditt kloka beslut! Det jag faktiskt har svårast med är känslan av att jag slösat bort så mycket tid av mitt liv på berusning. Men jag försöker att inte tänka på det utan se framåt och glädjas åt att jag nu mår bra och att mina leverprover är bra också. Jag får väl vara glad åt att jag inte slösat bort ännu fler år, eller i värsta fall hela mitt liv! (...jag måste väl ändå få erkänna att jag haft mycket roligt med alkoholen också innan den började ta över...)

Kramar till dej!

inte vet jag om jag är stark. Nu går det bra i alla fall och jag njuter av det. Vet också, som andra skriver, hur skört det är och hur snabbt man kan få för sej att man visst kan dricka. Jag tänker inte oroa mej för det men det gäller att inte glömma "var man kommer ifrån". Det är bra att du skaffat medicin, jag funderade också på det tidigare men i mitt fall går det bra ändå nu tack vare kostomläggningen. Jag är säker på att den varit till stor hjälp. Du kommer att lyckas den här gången. Jag har provat sluta många gånger men man måste verkligen komma till just den punkten när det är nog. Att du erkänt ditt missbruk för dej själv är en sån punkt.

Jag tycker mycket om att simmas å nu simmar jag minst två gånger i veckan, 1000 meter. Nu kan jag åka till badhuset på söndagsmorron, tidigare hade jag alltid mer eller mindre baksmälla och/eller vågade inte köra. Nu är jag FRI.

Lycka till och simma lugnt du med!

Dessutom stärker det mig att veta att jag tagit tag i detta tidigare än dig. Jag har nog bättre chans då. Jag är 44 år och ännu inte så gammal. (oj, förlåt, menade inte att 57 är gammalt, men förstå mig rätt). Jag har inte en massa extrakilon än och äter mycket frukt och grönt, så jag har nog bättre utgångspunkt än vad du hade. Så jag ska fixa detta!

Tack för att du bjuder så fint på dig själv!

Sims