Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner mig irriterad på att så fort jag sätter mig vid datorn så är det någon i familjen, spec maken, som kommer farande...Kan jag få vara ifred någon minut?

..att det inte räcker med en period utan alkohol för mig. Jag måste lägga av. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Börjar repa mig efter helgens drickande. Tydligt när jag tittar tillbaka på det där glaset rött som jag skulle ta och hur det faktiskt slutade... Undrar om jag dricker mer nu när jag drticker för att passa på eller om det har gått så här utför. Ungefär som när jag "bantade" tidigare och hetsåt för att jag ändå brutit. Jag menar det var inte länge sen jag faktiskt kunde ta två glas vin någon gång, men nu känns det som jag blivit som förbytt. Ja det är väl som ni skriver bara att börja om och kämpa på. Jag är ju trots allt inte ensam med detta.

man måste verkligen inte veta just nånting när man kommer till familjeterapeuten. Hoppas det blir bra. Såg du Par i terapi på TV? Ursäkta nu, jag kanske frågade redan... jag tyckte det var en så bra serie.
Kram till dig! / mt

...från mulletants tråd där Hösttrollet funderade över tystnad och skam. Att man väljer ord på guldvåg för att inte misstolkas. Att skam blir till knappar att trycka på, att outredda saker som inte vädras ut finns kvar därinne. Jag känner att där är så mycket som borde vädras ut! Hemma hos oss är kommunikationen bristfällig och vädring förekommer endast i affekt då mannen inte tycker om att "älta".

Jag uppskattar ärliga och tydliga råd! Jag ser er ju inte, ni kan tycka vad ni vill, jag kan inte skälla på er för det :-) även om jag betraktar er alla som riktiga vänner så ser vi inte varandra annat än det vi själva visar upp, vi kan inte slänga igen dörrar i ansiktet på varandra. Min nyfunna "riktiga" vän Maria42 presenterade mig ansikte mot ansikte i helgen några frågor och funderingar som fick mig att känna allt från ett kallt hål i magen, en ilska över det befängda men också en uppskattning inför det modiga och vad härligt det är att kunna säga ärligt vad man ser och hör utan att vara rädd för att trampa på tår!

Till Tilde vill jag bara säga att även om du tog bort dina ursprungliga rader så hjälpte du mig lite med de rader som blev kvar: att det jag skrev fick dig att skriva tillbaka, ta bort och sedan promenera runt, runt i kvarteret ledsen för min skull hjälper mig att se lite på mig själv "utifrån" - jag kan mycket väl tänka mig vad jag själv hade givit för råd!

Tänk att jag skulle bli en sån där som man ser och tänker "varför går hon inte bara!". Så blir min nästa tanke att nu överdriver jag allt, så farligt är det ju inte, vi slåss inte i alla fall. Och det är så lätt att lägga skulden på sig själv: nå hur rolig är jag då? Jag surar minsann ofta jag med! Jag har en orealistisk idé om hur det skall vara osv osv. Om någon skulle beskriva en situation som de inte trivs i för mig så skulle ju jag säga: nå men så gör något åt den då! vad väntar du på? döden? Egentligen räcker det väl med det - jag trivs inte alltså gör jag något åt situationen!

Tyvärr är inte livet svart eller vitt. Det är svårt att famla sig fram i det där dimgrå mörkret däremellan! Just nu vet jag verkligen inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill få till en bra dialog, en lösning och en gemenskap med denne man. Mot slutet av veckan ska vi för första gången träffa en familjeterapeut. Tidigare har jag tänkt att jag VILL få detta att fungera och att jag är beredd att försöka men nu undrar jag om man måste veta vad man vill innan man kommer dit eller om man får hjälp med det där? Jag vet inte längre om jag vill, om det finns någonting kvar. Nu svamlar jag men det får stå här som en elegi över min velpottepersonlighet!

Cecilia02 !!

Det är ett stort fint steg som du nu har tagit till en vändning i ditt liv ! Häng kvar och läs och skriv av dig så mycket du kan, det hjälper mer än man kan tro. Att släpa fram demonerna i ljuset och låta dem spricka är en stor hjälp annars vill de gärna bygga bo och stjäla energi från dig.

Välkomstkram !

nu har det brustit, nu är det bara massor av gråt. jag gråter för det som aldrig kommer bli. det var detta som skulle ut tror jag.
din omtänksamhet. det du skrev tryckte på alla mina ömma punkter och nu är det förtvivlan och det är befriande.

jag är glad för din skull Harry, det kommer att bli jättebra med psykologkontakten. ni ska hitta vad ditt missbruk handlar om, det är den vägen man måste gå. jag gråter när jag skriver, detta är inte likt mig, idag är jag förtvivlad och ledsen och jag är dig evigt tacksam... skrattar när jag hör vad jag skriver... tokigt och förlösande.

omtänksamhet...
tack Harry.

Är ny här på forumet. Har precis varit nykter i 2 dagar. Har haft problem med alkoholen egentligen sedan jag började dricka i 20-års åldern, var alltid den som blev fullast bland vännerna. Det var coolt då men inte nu när man är 40. Har haft perioder då jag varit absolut vit t.ex. när jag väntat barn eller ammat, men också andra perioder för att det kännts bra. Under det senaste året har jag varit nykter i 9 månader, började dricka i somras igen. Tyckte jag kunde prova på....men det spårade ur igen. När jag dricker, dricker jag alltid för mycket det finns inget stopp i mig, jag vill bara ha mer. Och så ringer jag runt till familj och vänner På sista tiden har jag fått rejäla blackouter. Har erkänt för mig själv och min familj att jag har problem med alkoholen. Har gjort försök att sluta. Nu måste jag sluta för jag vill. Vill inte vara till åtlöje för mina barn (4,12,13 år). Någon positiv förebild kan jag ju inte bli för dem när det gäller måttlighet, men kanske ett avskräckande exempel. Kan inte kontrollera mitt drickande så jag instämmer i kören tricket är att inte ta första glaset. Och jag vill erkänna här på tråden, att ja mina barn har sett mig full och ja mina barn har bett mig att inte dricka. Och ja jag skäms som en. ... jag vet inte vad varje gång det har hänt och lovat mig själv att det inte ska hända igen...men nu ska det inte hända igen. Jag vill inte dricka. Ville bara få ur mig mina tankar och känslor.

Hahaha, du förnekar dig inte..

Kontrar med en annan historia:

När de nybildade Godemplarna har möte, står en allvarlig föredragshållare och visar upp 2 glas.
Det ena med vatten och det andra med brännvin.
Han ställer dem på podiet och tar fram 2 maskar. Sedan stoppar hen en mask i varje glas..
I brännvinsglaset, dör masken nästan genast, i det andra glset lever den.
- Och vad kan vi nu dra för slutsatser av detta säger han högt, medan han tittar ut över de församlade..

Tja, säger Kalle, redigt röd om snoken, Det måste väl betyda att brännvin é bra mot mask i magen..

Jag förstår hur du känner och det kan väl vara lämpligt att trappa ner din närvaro lite nu. Hela meningen med att bli nykter är att få ett nytt liv och till slut få bort fokuset från alkoholen och fokusera på annat istället. Allt har sin tid.

Det är därför även jag personligen är lite tveksam till AA - blir lätt fortsatt väldigt stort fokus på alkoholen. Även om det är på att låta bli att dricka istället för att dricka så är det fortfarande fokus på alkoholen.

Önskar dig lycka till och hoppas att du trots allt tittar in någon gång ibland.

Allt gott!

/H

Hej Putte!
Vilken tur att det var magsjuka och inte fyllesjuka ;-D
Även om det förra kan vara nog så otrevligt...
Härligt att du valt att vara kvar på forumet, det bådar gott inför den kommande tiden..
kram /trollis

Jag tror så här:

Det är mycket som händer i ditt liv just nu. Du arbetar dagligen med att komma ifrån alkoholberoendet och till ett liv utan alkohol. Du befinner dig i en nykter vardag som du inte på länge befunnit dig i. Samtidigit som du är i en stor förändringsprocess tror jag inte att din man riktigt förstår vilken radikal förändring detta är för dig. Han är inte i den förändringsprocess som du är i och han förstår inte riktigt fullt ut vad du går igenom (eftersom han själv inte har detta problemet eller erfarenhet av alkoholproblem). Bästa vore om han kunde sätta sig in i ämnet som medberoende, men det kan vara svårt för honom att acceptera.

Vidare tar man risken att växa ifrån varandra då din förändringsprocess är omfattande och till stora delar är helt livsförändrande. Din man tycker i början att det är härligt att du håller dig nykter, men efter en stund kan avundssjukan komma smyggande då du hela tiden bearbetar din nykterhet och detta kan ta mycket tid i anspråk från er tid tillsammans. Avundssjuka på att du förändrar ditt liv och lägger ner mycket tid på ditt levende och hälsa samtidigt som din man mer eller mindre står och stampar i sin egna utveckling.

Detta är värt att tänka på och viktigt att diskutera - din man måste nog på något sätt vara förändringsbenägen i sammanhanget annars blir det svårt att förstå varandra och kan sätta relationen i rejäl gungning. Detta tror jag är viktigt att ta med i processen - jag tror din man behöver känna sig delaktig i processen. Jag var ensamstående när jag blev nykter och fick tillbaka mitt liv, men med den erfarenhet jag tagit del av andra så kommer nästan undantagslöst ovanstående problem upp i en parrelationer - stora som små.

Jag har förstått att du funderar kring din relation. Det är ju inte helt ovanligt att man börjar ifrågasätta sådana saker när man börjar nyktra till. När man dricker mycket bedövar man ju sig själv och bryr sig kanske inte så mycket om skavanker i förhållandet.

Paradoxalt nog verkar det vara ganska vanligt att det är den nyktre alkoholisten som väljer att avbryta ett förhållande. Kan säkert upplevas som otacksamt av den andra parten som tycker att den fått utstå mycket och ändå stannat kvar men samtidigt måste man givetvis följa sina (nyupptäckta) känslor och se till så att man trivs med sin livssituation.

Jag hoppas att du till slut kommer fram till vad som är bäst för dig, men ta god tid på dig, det är nog inte bråttom med beslutet. Viktigare att det blir rätt.

Själv mår jag betydligt bättre nu, den diffusa ångesten(som i allt väsentligt är alkoholgenererad) har släppt och jag känner mig nu åter normal. Var på mitt första möte med psykologen i morse, det kändes bra. Nu ska vi gå till botten med vad mitt alkoholmissbruk handlar om.

Vi håller kontakten.

/H

Helvete vad dåligt jag mår!

En magsjuka trillade in på måndagen. Positivt att jag iaf inte behöver oroa mej för att dricka.

Hade tänkt försöka skriva hos er andra lite mer, försöka stötta, vara mer närvarande här, men det får vänta någon dag.

vi kan följas en bit på vägen. I morgon ska jag gå till beroendemottagningen i min stad, och jag inser att jag måste ta hjälp för att få stopp på mig själv. Det handlar för min del att få hjälp att inte ta återfall. Jag måste lära mig hantera de känslor och stämningslägen du beskriver, som gjorde att jag satte mig på en krog efter 7 månaders nykterhet. Har på senare tid sett rätt många kändisar som berättat att de slutat dricka. Gemensamt verkar vara att de säger sig ha gjort något av det bästa i sitt liv genom att sluta, och att ingen någonsin ÅNGRAT sig! Det är en kul tanke att tänka tvärtom, någon som säger "Gud vad jag ångrar mig att jag blev nykter".
Fenix

läste just markattas tråd, och när jag nu får en fin hälsning från dig, så blir jag också tårögd..
Ja, vi betyder MYCKET för varandra..
Kanske är det så, att även ett litet "avsked" väcker känslor..

Jag är jätteglad för Dompas skull, och det tror jag vi alla är.. Kanske är det här en bra påminnelse om att vi inte ska ta varandra för givna.. Varken här eller i RL..

Jag kommer nog att hänga kvar, för jag är inte heller riktigt färdig.. Just nu, känns det som om jag och gubben hamnat i någon sorts vacum..
Det väcker en "otålighet" hos mig.. Jag vill att vi går "framåt"..

Nåja, jag får väl träna "tålamod" ett tag till..
Ha en fin dag själv!
kram /trollis

Jag känner mycket med dig just nu. Jag förstår dina känslor av sorg och skam, jag har varit där. De frågor du ställer dig, känner jag väl...
Skam och skuld är inga bra känslor att bära. Bra att få hjälp att veta vad man ska göra med dem.
Sorg tror jag man måste tillåta sig känna.
Det här blir bra ska du se. Du kommer att gå från klarhet till klarhet. Ibland behövs en annan färdväg och den har du valt nu.
Vi skrev våra "trådar" här på forumet samma dag du och jag.
Tycker vi har följs åt på snårig väg framåt. Två steg fram och ett steg tillbaka stundom, men vi förflyttar oss absolut i rätt riktning!! Jag tror både för dig och mig så gäller det inte enbart detta med A utan livet i stort som utvecklingen handlar om.

Starkt av dig att söka hjälp nu.
Styrka till dig, forumsyster!

Tilde

Nu när det blivit så mycket funderingar runt att hänga kvar här eller gå vidare ut i verkligheten (jag syftar förstås på Dompa-mannen)så känner jag en svag oro. I samma andetag så kan jag förstå att alla är inte i samma fas som Dompa just nu så vi försvinner ju inte alla samtidigt...
Vissa är mera viktig för en och du är en av dem för mig (Dompa är också som du förstår en förebild, en som gjorde det jag vill och kämpar för att våga).

Det betyder så mycket för mig att du skriver här Trolltant ;)
jag ville egentligen bara du ska veta det.
Jag tror vi skriver här för vår egen utveckling i första hand men som dina inlägg här på Höst troll-tråden blir en bra peppning även för mig och säkert många fler.
Våra erfarenheter är värdefulla och våra funderingar är ofta lika, vi följs åt i vår utveckling på något sätt. Detta vill jag inte vara utan...
Önskar dig en riktigt fin dag.

Tilde

Läs mitt resonemang om att dricka i MIN tråd,
-Nu får det faaaan vara slut!

Om att inte dricka pga MAN VILL INTE!
Många kramar, DU är grym, så dj---- BRA!
/A

Har varit och skrivit in mig på beroendemottagningen, bokat in läkartid och stödsamtal några veckor framöver. Tagit blodprov och blåst. En helt ny värld för mig. Skam och sorg, men ändå lättnad blandat med tvivel. Behöver jag detta, vem är jag nu, vem kommer jag bli, vem har jag varit?

Efter att ha läst mycket inne på forumet under morgonen så har jag fått en enorm jävlaranamakänsla i kroppen att det här ska jag fixa. Så många starka människor det finns här inne. Kan ni så kan jag!! Ska på parmiddag nästa helg till mannens bror och fru där det alltid blir mycket dricka och jag är inte ens nervös. Det här kommer jag klara! Känner mig nästan lite hög på någon sorts "lyckokänsla" av att jag kan och jag vill klara detta.
Måste bara tacka alla som delar med sig av sina liv här. Ni betyder mycket. Väldigt mycket just nu!!!!
Kramar N

också. Kram! / mt

Med z Berra, här rullar KINGEN in, ding ding ding.....
Dompa INTE KINGEN ut...........
Stay in touch!
/A

att jag heller inte har så mycket att tillföra just nu. Forumet var dock väldigt bra för mig inledningsvis när jag började läsa här och kommentera lite emellanåt. Jag lyckades komma tillrätta med mitt slentrian drickande och dricker nu bara en eller ett par gånger i månaden och det funkar bra. Inga bautafyllor har heller infunnit sig de senaste månaderna. Du har rätt i att forumet är bra under den perioden man vill göra en förändring men sedan kan det i stället bli lite deprimerande att hela tiden läsa om allt elände både från anhöriga och dom som kämpar med sin nykterhet. Jag har inte kommenterat så mycket på sistone eftersom det är många andra som gör det bättre, men jag försöker emellanåt lätta upp stämningen med någon rolig historia. Jag kommer dock att sakna ditt "kåseri" om dig och din familj för det har varit riktigt kul att följa.

Jag får väl dra en historia till då när jag ändå är inne och skriver.

Två gubbar möttes nere på byn och avhandlade diverse skvaller och följande konversation följde då:

-"Du, Oscar måste ha söpet redigt tidigare"

-"Jasså, tror du de´"

-"Ja, det e ju två år sedan nu som han geck mä i Nökterhetsföreninga, och han loktar ju brännvin än" ;-)

Ha det Gött i ditt nya liv!

VV

Jag vet hur det känns, man kan ibland köra slut på sig själv på forumet, det tar all ens egna tid, och till slut all ens energi...
Man hänger bara här, och glömmer emellanåt bort att man har ett eget liv, i det verkliga livet...

Har sett dig väldigt aktiv här samtidigt som du har haft ett omvälvande liv, förstår att du behöver ta en time-out...
Allt man vill ha sagt är ...sagt, man tömmer liksom ut sig...

Har själv sagt det flera gånger, Nä! Nu tar forumet för stor plats i mitt liv, nu ger jag upp...
Och så skriver man en avskedsfras tack o hej, syns någon gång, och håller upp ett tag...
Men ändå under tiden är man där och fluktar, men har bestämt sig för att inte kommentera..
För då måste man ju läsa svaren igen nästa dag, och då är det lätt att man fastnar i svängen igen...

Jag vet hur det känns, och det kan vara skönt att bli använjd under ett tag från forumet, när den uppslukar en helt...
Låt det bara vara ett tag, sedan kommer nyfikenheten att driva dig hit igen, smygläsa lite, och till sist utmynna i några kommentarer,
Och sedan är det rock'nroll igen, men det gäller också att begränsa sig, till en lagom nivå...

Jag har nog funnit min lagoma nivå, finns här, skummar igenom lite snabbt alla nya inlägg, och är det ingenting som inte touchar mina sinnen så klickar jag ner sidan igen... Man måste inte skriva för att finnas på forumet, jag svarar på alla frågor ställda till mig, och kommenterar där jag känner för det...

Så friheten har ökat, från att vara en alkie till ett forumalkie till att idag vara ännu mer lite friare med att bestämma själv vad jag ska lägga min tid på..

Forumet är helt underbart, med mycket fina vänner och olika livshistorier, aldrig att förglömma...
Men någonstans aldrig glömma bort den viktigaste personen i ditt liv, nämligen dig själv...

Att bara tänka på sig själv är viktigt, och inte skämmas över att det jämnt är så negativt att vara egoistisk, ibland är det bra...
Rädslan över att bli stämplad som egoist gör att vi glömmer bort oss själva i hela kollektivet, och vi vågar inte sticka ut med att tänka på vad det är som är bra med att tänka på vad är det som är bäst för mig...

Ens nykterhet är ens egna val, ingen kan styra dig till något annat, även om man gärna vill lägga skulden på andra...

Min nykterhet är det som är bäst för mig, vad andra gör är deras val...
Men för de som tvivlar finns forumet och ibland jag för att stötta lite tillsammans med dig och alla de andra kompisarna...
Men ibland behöver man göra annat för en stund eller för alltid, vad vet vi just nu om framtiden?
Jag har skrivit det förr, förändring är bra, och det står jag fast vid...

Men att dumpa dompa...? , aldrig...

Välkommen tillbaka när du känner för det, vi finns nog kvar, om inte vi har förändrat något också...

Berra

Vill lyfta fram din tråd för du har så mycket klokheter i den, samt höra hur du har det.
Sist du skrev var det jobbigt för dig, känns det bättre nu?, har du fått hjälp?
Saknar dig här, Kram!