Senaste kommentarerna i forumet

Skrev först din men ändrade till våra för det är ju precis så för mig med. Vi har ju så länge filtrerat känslorna genom alkoholfiltret och nu när de kommer i ett svep så är det inte konstigt om det blir lite kaos där inne. Självklart måste det lugna ner sig när hjärnan vant sig, hur skulle jag annars orka. Nej, vi måste intala oss att det blir lättare och lättare.

Men tänk så stark du du är som lät det stanna vid en tanke på ett glas eller tio (ha ha, känner jag igen)och inte gjorde slag i saken. Det ska du vara stolt över.

Nu går jag också ut i trädgården och låter solen läka mig.

Varje gång man lyckas bemästra suget så blir man en erfarenhet rikare. Och då kanske det är lättare att klara det nästa gång? Har man klarat det en gång kan man klara det fler gånger.
Hoppas solen skiner på dig idag och att våren kommer snart. Det behöver vi alla!

Kramar!

Mår så bra som jag inte gjort på flera år och börjar känna hur det är att leva på riktigt. Men på något sätt så klarar jag inga känslor just nu då spelar det ingen roll om det är roliga eller tråkiga nyheter, allt skapar stress.
Fick ett jobberbjudande sent igår och hela natten gick hjärnan på högvarv och stressade upp sig och givetvis vaknade tanken på att ta sig ett glas eller 10.
Som tur är så är jag ledig idag, så vårsolen får läka mig i dag och jag skall trötta ut kroppen i trädgården.
Men ni som har hållt upp länge, kommer detta att ge sig? Eller har jag blivit tanten som får hjärtklappning för allt.
Så kämpa på där ute och njut av våren//Kalla

Tänk vad du växer för varje dag och visst är det skönt när man börjar hitta tillbaka till själv. Vet i tusan om det finns några endorfiner i mina rabatter, tycker mest det är ogräs :D Men jag skall iallfall göra ett försök att fixa ordning lite ute i dag. Vi har underbart väder så det är bara att njuta.
Så nu kämpar vi på//Kalla

Heja heja!

Om en kbt-terapeut skulle lyckats med att få dig att dagligen besöka detta forum, som uppenbarligen fungerar så effektivt, så hade hen ansett behandlingen vara tämligen lyckad. Så sug åt dig av din webbterapeuts beröm nu!

Men så nära att den inte blev. Igår kväll mådde jag inte bra. Lika bra att lägga av! Mina känslor dröp av självömkan. Sen när far och en son sov och den andra var ute så började den lede A-djävulen att fresta. Skulle det inte vara gött, bara en klunk eller två, känna värmen som strålar ner i magen. Han tjatade och trugade. Men, jag lyckades faktiskt stå emot. Jag tänkte på er och hur jag skulle få skämmas när jag skulle få erkänna att jag trillat dit. För naturligtvis hade jag varit tvungen att erkänna för er, så känner jag. Nu tar jag i stället tacksamt emot applåderna för att jag var så ståndaktig *fniss*

Sen funderade jag en del på hur jag blivit här hos er. Hur mina känslor svallar och jag öppnar upp mig och försöker skicka lite av min värme och kärlek åt höger och vänster. Det är så ovant för mig, jag blir riktigt generad när jag läser vad jag skrivit. Kära nån så pinsamt. Jösses! Men... jag mår ju bra av det, jag känner att jag växer. Det är sådan jag önskar att jag vågade vara ute i livet också. Jag önskar att någon kunde riva hål på mitt skal och ta bort den där ytan av självbehärskning så att jag kunde släppa ut alla känslorna i stället för att låta dem gå inåt och riva på själen.

Jag har inte kontaktat någon KBT-are ännu. Kanske behöver jag inte det, kanske räcker det att skriva och läsa här. Här får jag terapi. Men jag har inte stängt dörren än, jag vet att möjligheten finns.

Idag är jag ledig. Först en lång promenad i skogen. Sedan ska jag gå ut och gräva i min trädgård, gräva djupt så att jag frigör alla de där ämnena som triggar igång endorfinerna (jo, det är sant, faktiskt vetenskapligt bevisat att de finns i jorden)

Ha en skön dag alla kämpar!

Dag 3 tar sin början, känner mig ganska tillfreds faktiskt. Tack Annelie 60, Kalla, Lilja12, underlsen och ni andra./ Vinelina

Bättre att vara ensam än ett vara ensam i tvåsamhet, jag tror att många gånger skräms den man lever med av personen som kommer fram när man nyktrar till. Från en liten person med ångest, till en stolt person som faktiskt vill ha ut saker av livet. Så sträck på dig och kräv respekt och låt inte någon driva dig tillbaka till dimman, Kramar till dig och morr till din man

...på min närmsta medmänniska som hela dagen igår var sjuk efter att ha festat kvällen innan. Sen kommer han hem idag och anklagar mig för att ha druckit när jag inte riktigt komihåg vem det var vår dotter ville leka med imorgon. Hur har du fått tag på sprit, jag trodde det var tomt här. Nä inte riktigt darling... Usch jag vill ha en egen lya, jag vill inte sitta här och förklara/försvara mig inför någon som faktiskt egentligen inte är mycket bättre än vad jag är och som dessutom inte har vett att ta fram den uppskattning han känner för mig (borde känna). Jag är en bra kvinna. och nu är jag irriterad. Fan, jag måste ta mig ur detta för att kunna hävda mig själv och skaffa mig en egen zon. Jag tror tyvärr att jag är rädd för att göra detta så länge som jag befinner mig i denna "gemenskap"... man vet vad man har men inte vad man får liksom...

Nå, mycket att klura på. Nu tänker jag resa mig upp från detta surträsk som vår soffa utgör och gå och lägga mig!

i kramkalaset. Den värme och kärlek som flödar här har jag aldrig sett maken till. Utan er hade jag aldrig klarat av ta steget. När jag känner suget så räcker det att läsa här en stund och strax klingar det av. Alla ni här, ni är min livräddningsboj! Så en kram och en stor fet smällpuss från mig!

Jag hänger också på kramkalaset! Varma kramar till alla som vill ha.

När jag kommer hem och har jobbat sent och tar en kopp vid köksbordet, så slår det mig ofta att ni vet mer om mig än de flesta andra. Konstigt att känna sådan närhet till människor man aldrig träffat men det kanske är tryggheten att här är jag mitt riktiga jag. I framtiden kanske dom andra får träffa mig också. Kramkalaset fortsätter :-)

...som dök upp här efter Addes beskrivning av "högljudda" människor på krogen. Jag bor i Stockholm. En dag väntade jag på tunnelbanan och blev jätteirriterad på ett gäng unga människor som "skrek" och "tog plats" på perrongen. Där stod jag och var trött efter jobbet, tyckte det kändes jobbigt att de var så högljudda.

Sen tog jag tag i mig själv och tänkte jäkla gnällkärring, skärp dig nu! När jag tittade till på gruppen såg jag att där inte hördes ett ljud! En av kompisarna var döv och de andra stod runtomkring och skrek och talade väldig högljutt... En liten tankeställare fick jag!!

Jag känner ibland också väldigt mycket att det skulle kännas gott att träffa er och bara ha en stor kramorgie!

...vad det står i våra journaler! När jag låg på sjukan i höstas för min galla kom där en sjuksyrra och meddelade att de mätt upp mina Campral efter läkares ordination. På ngot sätt kändes det skönt: de har koll på mig över hela linjen! Strunt samma om flera instanser ser att jag behöver en viss medicin - det är ju ändå så det är så varför hymla med det?

Ring, ring, ring säger jag. Tänk på alla skattekronor du bidragit med, nu är de dags att hämta ut dem ;-)

Ibland blir man frustrerad över att bara träffas i cyber, man skulle vilja träffas IRL för fika och bamsekramar, speciellt när man känner sig skral.

TACK för kramen Adde!

Du får en jättestor av mig också,och jag skickar en till alla er andra oxå!

LILJA

Du får mig att skratta här vid datorn, Dompa! :-)

Får man önska sig en färg på Pianorow? I så fall önskar jag mig blå med vita knutar.

Kram!
/H.

flyter det så många sköna positiva ord genom forumet och jag blir så glad av att läsa om alla framgångar och de första stapplande stegen in i nykterheten. Och jag kan också känna en äkta glädje över de som kom på ide'n och sjösatte detta forum !

Men !! Ibland blir jag så frustrerad över att ni alla inte är nåbara för kramar !! Några av er har jag fått förmånen att få träffa och krama i verkliga livet men ni är så många som är värda att kramas och som jag "bara" kan skicka en cyberkram till !

Så ta emot en jättelik cyberkram från mig till er alla !!!!

Det är ni som gör forumet levande, sträck på er och känn er stolta !

Hej vännen! Hittar inte din tråd? Visst har du en tråd? Har du ringt? Det är nog viktigt att du gör det. Jag förstår precis vad du tänker. I fortsättningen kommer det att finnas där att läsa när du söker annan vård. Men det kommer ju även att ske om du i värst fall inte söker hjälp...i värst fall åker in för ngt alkoholrelaterat akut! Det finns "Sammanhållen journalföring", men du kan avgöra till vissa delar om vad som ska spärras. Då syns det att det finns spärrade uppgifter men de får bara nödöppnas vid mkt allvarliga fall. Typ medvetslöshet. Så är det meningen det ska fungera...givetvis kan man inte lita på det då det är människor som jobbar i vården. Läs om patientdatalagen; www.1177.se och datainspektionen.se/lagar-och-regler/patientdatalagen eller regeringen.se/sb/d/10671.
Men är det inte det viktigaste att du får hjälp? Nu låter jag kanske dum, men du verkar vara en fantastisk kvinna och jag vill inte se dig kasta bort ditt liv. Du är så nära nu. När du har handen på avtryckaren ;-) eller har du redan hunnit ringa? Var stolt över att du söker hjälp. Vi andra är ju imponerade. Skämmas för att du är sjuk? Finns inte! Kram/R

Holktypen heter Alkoholk! Nu ska jag leta på ÄnnuEnVindåre. Tack/R

Jag hoppas verkligen att balansen kommer. Nu tänker jag att jag alltid kommer längta efter vinet när jag kommer hem. Kommer jag aldrig kunna dricka normalt ett glas vin till maten på lördagkvällen. Behöver få berättelser att det går och att det går över. Mår dock inte så krassligt som igår./ Vinelina

När jag var här i somras (och sen "försvann") hade jag heller ingen egen tråd och inte fattade jag systemet riktigt heller, jag skrev hur som helst hos alla.

Nu funkar hjärnan lite bättre och jag har skapat min egen men det spelar ju ingen större roll, huvudsaken man skriver!

Ja, första dagarna är tuffa...dag 5 har jag oftast gett upp och hinkat i mig nåt så klara en vecka och du kan känna en viss grundbalans tror jag..

Skriv här ofta och ta hjälp.

Man stärks av hjälpen och man stärks av att kunna stötta andra!

Håll i!
/Lilja

Och då blir jag Vinnarlina!!

Tillsammans blir vi starka. Tillsammans kämpar vi på ett steg i taget. Vi ska fixa det här för vi har allt att vinna!

har ju knappast infunnit sig som ni förstår, utan snarare tvärtom. Idag gjorde nattens svettningar återbesök mitt under pågående möte och plötsligt kände jag mig som en utomjording. Ni är inte som jag och jag är inte som ni. Fy fn hur hamnade jag här? Jag har ingen tragisk ryggsäck eller nåt. Jag bara inte stod ut med vardagen. Så otacksam jag varit. Det är inte alla som är välsignade med vardag. Skönt att höra att dag 1 var värst och att du, Annelie börjar känna av lugnet och att tankarna rör sig kring annat. Vi kämpar tillsammmans och jag hoppas jag får stanna här i din tråd. Orkar inte skapa någon egen, inte nu iaf. Trivs bra här. Hur länge har du hållit upp Underlsen. Tänk att du är där att få känna att du skulle gjort det tidigare. Vatten går det åt./ Vinelina