Senaste kommentarerna i forumet

Inte har du svikit oss, snarare lärt oss hur skör nykterheten är. Tycker att både du och Stigsdotter är så modiga som erkänner det här. Vi kommer alla att snubbla på ena eller andra sättet, så vi får göra som man gjorde som liten. Borsta av sig på knäna och upp på cykeln igen.
Nu tycker jag du skall vara stolt över alla dom dagarna vi har klarat och alla dom vi skall klara/ så många kramar och en massa styrka till dig

Hej! Efter ett återfall är jag på det igen, usch det var inte alls roligt. Jag VILL vara fri. Alla negativa känslor kom tillbaka och ångesten blir ännu värre när man misslyckats med sin målsättning. Det känns som om jag svikit er också, Maria och kalla, vi skulle ju göra det tillsammans. Mest har jag svikit mej själv, jag trodde verkligen att jag skulle klara det. Men det ska gå, andra har ju klarat det.

för hälsningen. Javisst ska jag på det igen. Den bekanta ångesten var ju tillbaka och den är inte rolig. Det allra märkligaste är önskan att döva ångesten efter fyllan med mera alkohol. och det hjälper för stunden men sen kommer det förstås med förnyad kraft. Usch att det ska vara så svårt när det känns så självklart. Så skönt att du klarat dej.

Har varit en lugn och nykter helg, 7 veckor nu, startar den 8:e imorgon. Känns bra, men har inte så stor lust att umgås med vänner. Alla dricker, ( konstigt att man valt såna vänner??!!). Ska sova nu, kram och särskilt till Stigsdotter och Santorini!!. På det igen tjejer!!

Livet suger?
Nja beror hur man upplever det, ser man inget annat så gör det nog det...
Det finns dalar svackor och djupa avgrunder i det mesta, men även en uppgång en uppförsbacke, som kan upplevas negativ...
Man får se på var man har varit och vart man är på väg, bättre eller sämre?
Ibland får man tvinga sig att att försöka se det positiva i allt, det fanns en mening med just det, något man inte kunde rå på..

Min egna styrka är att försöka se mig stark även om jag inte alltid är det, jag tar lätt åt mig...
Att vara känslig anses vara en tillgång, men alltför känslig är en motgång...
Om någon är sur på dig så är det nog mest han/hon som avspeglar sitt egna mående...
Min KBT-agent svarade mig hur man lätt avväpnar en surgubbe med att fråga, "Har du haft en dålig dag idag?"
Det returnerar hans/hennes surdeg tillbaka utan att det berör en själv, man ifrågasätter hur han eller hon mår...

Ett annat sätt är att upprepa frågan "Hur menar du nu?", hur många gånger som helst...med rynkad panna...
Människan får förklara sig i alla möjliga och omöjliga konstellationer gång efter annan, med sina egna invecklade uttryck...
Till slut avslöjar hon/han sig själv hur j*vla dumt det första påståendet egentligen var...

Det tråkiga är att dennes aggressioner brukar avslöja sig, är du trög eller?
Man behöver inte svara utan titta bara medlidsamt på denne, skaka på huvudet och ta sin kaffekopp och gå därifrån, det biter bra!

Jo jag vet, jag har blivit erkänd som att hata Måndagar, men ska nu ifrågasätta vad de har fått det ifrån i fortsättningen , bara för att de ska få avslöja sina källor,
eller hur de har uppfattat mig tidigare, med sina egna ord...

Inget behöver vara som det alltid har varit, man behöver inte fortsätta praktisera sin alkoholism bara för att man alltid tidigare har gjort det...
Det kan finnas vändningar, möjliga och omöjliga, och de omöjliga måste testas, om och om igen...
Det kan finnas skratt och gråt runt hörnet, det sämsta man kan göra är att inte vilja se eller uppleva det, bara för att vanan har tagit sin makt över en...

Min måndag ska bli min bästa på väldigt väldigt länge, bara för att jag vill det...
Imorgon så vet jag svaret...
Hade jag druckigt idag hade jag redan idag kunnat veta svaret...

Men så långt vill jag inte kunna kontrollera livet, varför låta livet suga om det inte behöver det...

Berra's söndagstankar...

återigen böjer jag ödmjukt min nacke för dig Viktoria !

Stigsdotter, saker förändras, ibland gör dom det. Ge det tid om du inte är säker. Blev påmind i Pianomannens tråd alldeles nyss om att ta itu med en sak itaget, det viktigaste först. Det viktigaste i min situation var att få bli nykter. Blir åter påmind om hur mitt äktenskap och faktikst också min man förändrats sedan mina första staplande steg i nykterheten. Precis som du vacklade jag in och ut i tanken på att bryta upp. I något skede orkade jag inte fokusera så hårt på mannens och våra gemensamma brister. Orkade inte ta ett beslut, men bestämde mig för att också ´DET faktiskt var ett beslut. Beslutet att lägga våra problem åt sidan och fokusera på mig själv och mitt tillfrisknande, MIN nykterhet. Tufft de gånger jag kände att jag gick vägen ensam men så kom tillfällena då jag sneglade bakåt och såg honom komma smygande, en bra bit efter, men ändock inom synhåll. Han är inte nykterist idag, men har ett helt annat beteende vad gäller alkoholen. Och med det följde också ett helt annat förhållningssätt vad gäller mycket i livet faktiskt. Vi gjorde inte resan tillsammans i ordets rätta bemärkelse, men vi släppte inte varandra ur sikte, och idag går vi på samma stig, i sällskap.
Önskar dig fri från ångest och nej, du förtjänar inte alls att må så här. Du förtjänar det bästa liv du kan få. Hindra inte dig själv från det vännen.

tack för ditt ärliga inlägg. Även jag har fallit dit. Trodde jag var säker, köpte en låda vin åt mina gamla föräldrar i fredags. Sen blev det inte så att jag for till dom igår i alla fall så det slutade ju med att jag gick till bilen och tog in lådan. Jävla skit! Att det inte ska gå att ha vin inom räckhåll. men vi tar nya tag.

Lider med dig, men som sagt vi snubblar och famlar men vi kommer framåt. Våra insikter växer med våra misstag och vi kommer närmare nykterheten, för plötsligt en dag inser vi att vi inte kan dricka ett glas vin. På något sätt jämför jag detta med kompisen som har en enorm övervikt, hon kommer med alla möjliga dieter och säger med det här kan jag äta hur mycket jag vill.
Är nästan samma sak hon äter för mycket och jag dricker för mycket och man lägger så mycket tid på att komma runt regeln att inte dricka eller äta för mycket.
Nu kanske din tid har kommit, öppnat dörren för samtal med din man om problemet och med det kan få stödet, förstålse men även kraven.
Nu tar vi ett steg till på den här halkiga stigen/ många kramar och styrka till dig

respekt för din ärlighet! Innerligt önskar jag dig och din man goda samtal. Jag ska nu skriva om ett gott samtal vi nyss hade. Kram, kram / mt

Jag skulle vilja stötta och skriva något som lyfter dig, men jag blir helt tom. Min reaktion förblir; Fy fan. Inte för dig men för alkoholen. Kram/R

PS: Kanske kommer det något gott ur det hela, nu vet ju du och maken var ni står. Och ni har börjat samtala..

Börjar med att säga välkommen till fenix, helt ok att du lånar min tråd till tankar som dyker upp när du är här!

Själv har jag halkat ned i mitt eget lilla helveteshål, slint, rätt ned bara. Står där nere, tittar upp och intalar mig själv att det här går över, det kommer inte att kännas såhär alltid! Ångest över saker som måste fixas på jobbet nästa vecka - hur i all världen ska jag klara detta. Ledsen, trött, ont i huvudet, skäms lite (undrar samtidigt hur mycket det märktes, hur mycket behöver jag skämmas?).

Stackars min vän som kom över på middag och mello igår med mig och barnen. Brukar bli ett glas för vännen och resten till mig. Denna gång hade jag bestämt säga att jag inte dricker längre och bjuda på något annat men så kom det plötsligt för mig att klart hon skulle få sitt glas i alla fall. Fort fort fort iväg till systemet där jag köper en flaska vin och sedan slår det slint i skallen:

Jag ska dricka ett glas jag med, men jag kanske vill börja med ett glas innan, medan jag fixar maten. Det är ju så gott då. Är ju dumt om jag har druckit två glas innan vännen kommer så då köper jag en halvflaska och tänker att den kan jag dricka bäst jag vill och EVENTUELLT ta ett glas ur helflaskan. Ameh, vilket slöseri på tankeverksamhet!!!

Väl hemma häller jag upp ett stoooort glas, dricker lite. Det är ett fint vin jag kostat på mig i halvflaskan. Men, detta var inte gott tänker jag, tar fram tratten och häller tillbaka i flaskan! Sen slår det slint igen för en stund senare tänker jag att det ju var onödigt att ta det där stora glaset så jag tar fram ett vanligt vinglas och häller upp lite. Dricker det och så tänker jag: NÄR JAG HAR DRUCKIT LITE MERA KOMMER DET SÄKERT VARA GOTT IGEN! Hur kan man tänka så och inte stoppa där?

Nå, eftersom jag korkade i mig så mycket vin så minns jag endast brottsstycken från kvällen. Minns inte ens om vännen fick något vin alls eller om allt rann ner i min strupe.

Det enda bra från kvällen var att jag sa en massa dumma saker till maken när han ringde, vilket jag insåg när jag några timmar senare fick ett SMS där han konstaterade att ja, det var nog bäst att skiljas i alla fall. Jag tog mig i kragen, ringde och sa som det var att jag inte hade någon aning om vad jag sagt eftersom jag druckit en massa. Sedan hade vi faktiskt ett mycket konstruktivt samtal där det till och med framkom att han funderar över sina egna dryckesvanor och jag framförde önskemål om att vi inte skall ha någon alkohol hemma alls.

Just nu känner jag mig så deppig att jag vet varken ut eller in, om jag vill fortsätta med denna man eller inte men det skall inte fattas beslut när man är här nere. Kanske kan vi nu få till en dialog som kan öppna upp antingen för ett fortsatt, bra, liv tillsammans eller någonting annat. Jag önskar mig en dialog som den Mulletanten och hennes Mulleman har fått till - öppenhet och respekt osv.

Inget ont som inte har något gott med sig var det väl nån som sa. Försöker trösta mig med det och bestämmer att nu får det banne mig räcka nu vill jag inte dricka mer!

Du är så djävla smart, så klok. Jo, jag vet att jag behöver hjälp. Nu när frun är tillbaka -på riktigt, även om det inte är hos mig - så ska jag nog ta tag i min chans på soc. Lägga in mig helt enkelt. Själv tycks jag inte klara att dumpa Dompa. Efter en vecka "måste" jag supa till. Varför? Jag söker efter svar, men det finns inga. Kanske alkoholen verkligen är ett gift, ett gift jag inte kan unna mig. Sorgen finns här, den har bosatt sig i min själ. Men som pappa, måste jag se bortom det. Allt är barnen. Hur jag och den Vackraste mår får stå tillbaka. Och jag har en fantastisk svåger med en lika underbar kvinna. Jag tror/hoppas att vi kommer att klara detta. För vad är alternativet?
Kram kompis/R

Trots att ni båda vet vad som krävs, så kan bag tänka mig att sorgen finns där över vad som varit, och vad som inte blev, och över att barnen inte kommer att ha sina båda föräldrar samtidigt... Tillåt dig att känna, sörja och tänka...
Och ta det lugnt.
Det har hänt otroligt mycket i ert liv den senaste månaden, ibland kan man behöva stanna till och låta verkligheten och känslorna hinna ikapp...
Du är stark, men ibland är det starkaste du kan göra att visa sig svag, och be om hjälp.
Stor kram!
/k

Finns knappast en skönare känsla en att kliva ur bastun och vara tokren. Vi här hemma kör "the finnish style", vedeldat, mkt jobb men verkligen värt det. Jadu VD, jag jag tror att mina nyktra veckor har hjälpt mig att hitta balans i dramat. Kanske. Jo, jag tror det. Känner mig lite starkare. Tack/R

kalla :-)) En ny liknelse som jag tackar för ♥

Hoppas att dina nyktra veckors lugna funderingar gör all dramatik lite lite enklare att hantera.

KRAM

Du är lite som solen i bland molnen, skugga och så kommer du och skiner upp, kram till dig

lillablå ♥

Som motvikt till det tragiska med återfall så ser jag nu att en vän firar 20 årig nykterhet idag.
Det är stort !!

Nu har vi valt, jag och den vackraste. Nu är det över, vi förgör varandra. Kanske var det mest jag som valde...om jag ska vara ärlig. Men inget är så enkelt. På sin resa har även hon tänkt...mycket, vi kan inte fortsätta så här. Vi triggar varandra. Kanske var det mera sex än kärlek som gjorde att vi inte kunde låta bli att krocka? Att dras till varandra som två magneter? Oavsett hur ont det gjorde, oavsett hur illa vi gjorde våra barn? Jag tigandes, svartögd, hatisk, ständigt spanande mot det liv "som jag kunde ha haft", om jag inte fallit för henne. Idiot! Vilket förhållande jag än hade fått, så hade jag antagligen spanat över staketet för att se att grannen hade det så mycket bättre. Hon, lika djävla ledsen över det som aldrig blev. Även hon undrande över de allternativ livet kunde ha erbjudit om hon inte hade träffat mig... Fortfarande k... på varandra. Men resten då? De barn vi avlade mitt i galenskapen? Hur fan kunde vi? Missuppfatta inte; varken jag eller den Vackraste önskar dem ofödda, men hur smart var det? Så nu har vi landat på att det enda sättet som vi kan rädda barnen på är att avstå från varandra. Den finaste är inte helt med där, men hon är inte heller införstådd med sitt alkoholproblem. Jag vet att jag är en missbrukare. Luddigt? Yep, men detta är MIN dagbok. Skriver mera sedan. Nu blir det svärfamilj och ren teknik, hur styr vi upp den närmaste tiden. Hälsar en bakfull men ändå stark - i min tro på ; slut på galenskapen - /R

Det här med tillfrisknande är inte helt lätt. Nu har jag varit utan alkohol mer än fyra månader, och noterar tacksamt att jag sällan eller aldrig känner någon längtan att dricka. Men missbrukarn i mig är seg. Går förbi kiosken, eller åker till macken, och köper nötter, godis, choklad, läsk och annat skit som jag egentligen inte vill ha. Men missbrukaren i mig är väldigt aktiv, och jag börjar sakta inse att den missbrukaren i mig kommer jag alltid att få leva med. Jag har nog förnekat att det är så, sedan jag slutade dricka. Likadant ska jag alltid var upp när alla andra lagt sig, förr var det för att få dricka mig medvetslös i lugn och ro, nu för att klafsa i mig sötsaker och sitta framför datorn. Det har blivit mycket bättre, och konsekvenserna är förstås inte alls i nivå med tidigare. Men ändå, nu vill jag gå en riktig match med missbrukaren till förmån för mitt äkta Jag. Var sann och ärlig mot ditt riktiga Jag, är en ledstjärna för tillfrisknande. Och visst vet jag, om jag är ärlig, att mitt riktiga Jag inte alls vill förstöra kropp och sinne med dåliga saker att stoppa i mig. Så, i dag slängde jag allt skit i soporna. Dags att visa vem som bestämmer över vem i mitt inre.
Lite tankar i din tråd Stigsdotter, om det är ok. Råkade vara inne och läsa här när de här funderingarna kom över mig.
Ha de bra,
/Fenix

Instämmer med föregående skribent. Jag är ingen sportfan - det ska väl en kille vara? Men jag har en favoritslogan när det gäller sportskläder. Kanske är jag lurad? Men jag älskar Nike:s ; Just do it!!! Varför inte? /R

lillablå, det blev ingen hit. Den vackraste har varit allt mellan salong och aprak sedan hon kom hem. Inser att hon - och jag - har levat salong de sista åren...men jag har tröttnat /R

Tack för support PP och PiL. Jag stod där, nykter och moraliskt överlägsen i två dygn. Men i går iföll jag igenom. Valde att supa till. Stigsdotter; tänk dig Bergman, tänk dig Lars N...så har vi det hemma just nu. Hade iaf. förstånd nog att skeppa barnen till svågern och svägerskan innan jag valde att falla. För det är det jag gör; jag väljer att falla när jag inte orkar mer. Jag väljer att falla när jag borde vara som starkast. Dålig dag att summera på, både självkänsla och självrespekt står på noll. Ångesten total. Jag har tre barn och jag VALDE att falla. Sug på den...jag gör det. Vad händer nästa vecka, nästa år? Kommer jag att välja fel igen? /R

Hoppas återkomsten gått bra, och att ni kunnat nå varandra!!
/k