skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...

Kommer du ihåg när barnen ritade sina första bilder, alla reduceras till huvudfotingar med ett enda huvud o små armar och ben. Det är så vi också reduceras när vi grubblar och fastnar i ältande o oro. Jag känner så väl igen mig. Du beskriver det så tydligt, du blir frånvarande i din närvaro o det är då du uppfattar dig som sämre som pappa.
Ibland kan man använda kroppen för att bli mer närvarande. Motionera, promenera, älska med frun...jag vet att jag själv känner mig som mest närvarande när vi är på sjön t ex. Då spelar ingenting annat än vattnet någon roll. Närvarande.
Det har ju blivit helt enkelt för mkt sista tiden. Inte konstigt ett dugg att det snurrar för dig! Kram Berra så tar vi denna dag också. Jag springer med jämte dig...


skrev mulletant i Ångesten tar mitt liv...

i helgen Berra och det var som en film... underhållande och dråplig med lyckligt slut. Du hade gjort dig förtjänt av en ledig och lättsam måndag - istället kämpar du på med ditt knasjobb (ursäkta, det är ju inte du som är knas) i motvind... Stå ut, stå ut och försök skruva ner ambitionen där det är möjligt. Idag är det torsdag / mt


skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...

Jo jag ser vilket stöd jag har härifrån, och det känns oerhört bra, tack för att ni finns, ni är mina riktiga vänner....

Men för att återknyta till mina känslor, så känner jag mig just nu helt tom....
Kan inte/ orkar inte ens förstå varför andra har för sorts erkännande att vilja få andra att må dåligt, bara förstår inte...

Orkar heller inte bry mig, för jag kan inte, det är stopp i mitt huvud och tid för eftertanke finns inte kvar hos mig, just nu...
Jo jag känner mig kränkt, ja det kan jag erkänna...

Lite zombievarning, jag finns men jag lever inte...
Försöker lägga upp morgondagens agenda i mitt huvud, men det är antingen överfullt, eller har ingen förmåga att ta emot något...

Slötittar lite på teven, ser människor prata men jag lyssnar inte, jag bara tittar men ser inget, egentligen...
Allting bara fuckar med mig just nu, datorerna vägrar fungera, saker går sönder, det verkar bara vara ett enda stort kaos i mitt liv.
Jag är en dålig pappa och tillika man som bara sitter och grubblar för mig själv, familjen som är mitt stora stöd får inte min uppmärksamhet.

Jag skulle göra vad som helst, bara jag fick tillbaka lite av min livsglädje och passion, men något dödar mig därute...

Tidigare var det alkoholen som tog livet ifrån mig, nu verkar det vara livet självt ...

..jag finns men jag lever inte...

/Berra


skrev Anonymt i Ångesten tar mitt liv...

hoppas att du öppnar upp Forumet och kan se hur nmånga här som bryr sig
om dig och tänker på dig. Styrkekramar //Anonymt


skrev lillablå i Ångesten tar mitt liv...

en stor liten kram från Lilla Blå!!!
hoppas att du inte behöver den, att din svacka är long gone, och att allt känns bättre...
vi är många som tänker på dig nu!!!
<3<3


skrev viktoria i Div åsikter eller...?

tack alla för delad glädje, det värmer så<3


skrev Gäst i Alkohol min älskarinna

Underbart att läsa. Kul för dig Fredde! Ha det gott/Mickey


skrev Anonymt i Alkohol min älskarinna

bra och fantastiskt roligt att läsa hur du vänt dig bort från alkoholen och
tagit kommandot över ditt liv. Heja dig! Kramar //A


skrev fredde-s i Alkohol min älskarinna

11 månader. Utan en droppe.

Jag var ute i nattlivet i fredags, dansade halva natten. Lördag, söndag var eufori! Jag har aldrig i hela mitt liv haft så kul ute på stan som i fredags, helt makalöst.

Om jag förut trodde alkohol var en drog som gjorde mig lycklig i stunden, så överträffar att i nykterhet övervinna sina hämningar tusenfaldigt. Vilken kick!!

Detta hade jag aldrig kunnat drömma om när jag la ned flaskan för snart ett år sedan. Vi har så mycket kraft i vårt sinne, som hålls tillbaks av alkohol och förutfattade meningar.

Jag älskar er.


skrev Gäst i Div åsikter eller...?

Tjuvlyssnade också. Grattis till eran knodd som har börjat sin resa i magen! :)


skrev Lisamari i Div åsikter eller...?

Grattis Viktoria vilken nyhet, (tjuvlyssnade).

Kram
Lisamari


skrev Lelas i Div åsikter eller...?

Grattis Viktoria! Wow! Vilken härlig nyhet! :-)

(Fast jag hörde den ju knappt, så lågt som du viskade....)

Kram!
/H.


skrev Adde i Div åsikter eller...?

du gör min dag till en solfylld dag :-))

Det är så stort att få se och uppleva när det går bra för kollegor i branschen !!!! Där kan man snacka om belöning i nykterheten......jag blir absolut tårögd av att få dela din glädje :-) Åååå vad jag önskar att du vore här så jag finge krama dig vännen !!

Ja jösses vilken känsla !

Tack för att du viskar hemlisar i mitt öra :-))) KRAM <3<3<3


skrev Fenix i Ångesten tar mitt liv...

Berra! Du vet ju att plötsligt har den här skiten spolats ned, och livet ser ljust ut igen. Det visar inte minst din tråd som har tre års facit. Och att du började med alkohol skulle få alla dina fiender så glada, så glada. Det är dom inte värda eller hur?
Styrkekram från
/Fenix


skrev Stigsdotter i Ångesten tar mitt liv...

Och vilken stark person du är som axlar allt detta ansvar, dessutom utan att klaga på de andra föräldrarna som inte ställde upp! Jag hoppas att övriga inblandade har tackat dig ordentligt för detta fixande och trixande för att inte spelarna och alla gäster skulle bli besvikna! En stor seger för Berra!

Kan du försöka prata med chefen om hur du upplever situationen? Ibland märker man inte riktigt själv hur omgivningen reagerar på saker som man gör och säger.

Klart du inte skall ifrågasätta ditt beslut att vara nykter!! Du VET ju att ingenting blir bättre av ett glas, eller hur!?

Sänder många styrkekramar över nätet till dig. Stå på dig! (annars gör någon annan det som min morfar brukade säga).


skrev Stigsdotter i Div åsikter eller...?

Råkade se hemlisen ;-) Kramar om, nu ska du vara rädd om dig! <3


skrev viktoria i Div åsikter eller...?

Viskar en liten hemlis här, för jag kan inte hålla mig. I går på ett läkarbesök har jag sett två små fenor på en liten, liten spökkropp vinka till mig på en ultraljudsskärm. Vi väntar en baby...
Sitter här med mitt morgonkaffe nu och tänker att det är fint, bara fint...bra så...
Kram V


skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...

...häromveckan lättade jag mitt hjärta för en ny kollega. Höll igen men beskrev helvetet på min tidigare arbetsplats, ett helvete som fortsätter rida mig som en mars eftersom min formella anställning ligger kvar hos dem.
Kollegan sa då bara : Jaja, skit flyter uppåt.
Vill du bli av med någon befordra han/henne...
Det är en trösttanke som faktiskt styrkte mig.
Har läst om din nyktra helvetesresa. En sådan styrka du besitter!
Jag är imponerad!
Ös ur dig här till oss vi som klarar att dela det mest nattsvarta. Det ger sådan värme att veta att det finns andra runt som vet och ser.
Jag ser dig Berra, nu följer jag dig som en varm Skugga genom din dag och hoppas så det kan ge dig styrka.
Du får gärna följa mig så gervi varandra och oss själva ännu en nykter dag!
En försiktig kram från Skamsen


skrev mulletant i Div åsikter eller...?

- kände också för avtryck just här och skickar en kram till er båda. / mt


skrev mulletant i Ångesten tar mitt liv...

tröst- och styrkekram till dig Berra! Fy f-n för att ha det så på jobbet:-( Fruktansvärd press att känna att ledningen är ute efter att man ska misslyckas -om det är så du känner det? Oberoende hur det går med jobbet Berra har du hittat LIVET, det har vi fått läsa så många gånger. Det är det viktigaste och det kommer du hålla greppet om! / mt


skrev Lisamari i Mr_pianomans tankar om nykterhet

Stort grattis och snyggt jobbat.

Kram till er båda
Lisamari


skrev Anonymt i Ångesten tar mitt liv...

Peters princip:
Alla har en inkompetensnivå.
Exempel: En chef som gör ett bra jobb blir befordrad till en högre tjänst. Gör han även detta bra blir han befordrad igen. Detta fortsätter tills han är på en post som han inte klarar av och inte blir befordrad längre. Han har nu nått sin inkompetensnivå. Detta betyder att de flesta chefer som inte är i karriären är inkompetenta för vad de gör och där tycks ju onekligen din chef vara.

Det finns idioter Berra. Låt honom inte komma åt dig och få dig att må så här dåligt. Han är inte värd det. Det är ett helvete att ta sig ur ett missbruk, det går upp och ner. Jag har själv inte varit alkoholberoende men haft anorexia/bulimi under många år under min uppväxt och det är väldigt likt på många sätt. Maktlösheten att styra, sökandet efter lugn. Nu har jag lämnat min älskade make som vägrade sluta dricka, jag orkade inte se på hur han destruktivt gick ner sig och många många många gånger tänker jag att fan vad enkelt det skulle ha varit att bara ha blundat och låtit alkholen fått vara. Han hade fått sitt lugn och jag hade inte suttit här och gråtit i min ensamhet. Men du vet lika bra som jag att i längden är det inte lösningen. Inte för någon, varken för dig eller dina anhöriga, hur mycket livet än suger emellanåt. Alkoholen är lömskt. Den kan lugna och döva för stunden, ger ro och vila, men i längden förgör den. Tänker på dig - håll ut! Tänk så många du hjälper här och det kommer bättre dagar. Försök att inte ta åt dig av chefens beteende - jag är övertygad om att han lyder under Peters princip ovan. Styrkekramar! Anonymt


skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...

Tror inte alls att du bryts ner!
Du verkar va jävligt stark.Det som inte dödar stärker!
Nu tar vi dom..


skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...

..om alltings jävlighet stämmer faktiskt, verkligen...

För er som orkat läsa min helgberättelse så är det inte nog...
Har denna veckan ett viktigt leverantörsbesök från utlandet som jag tvingas jobba både länge och väldigt intensivt med.
Jag måste alltså prioritera att ta hand om min "gäst" samtidigt som allt annat formligen bara spyr ut andra brandkårsutryckningar.
Så det jag borde göra med mitt besök blir lite halvant samtidigt som det andra blir också lite stressat genomfört...
Det blir sena kvällar för att komma ifatt agendan, och middagen står kall och smaklös kvar när jag kommer hem på natten,
Familjen sover redan, och jag försöker varva ner så snabbt jag bara kan, utan alkoholen...
Det är viktigt att få sova, men mitt huvud är inte klar med sina reflektioner över dagen, den måste få till lite ny agenda inför morgondagen.

Tisdag morgon börjar redan med att chefen ringer på mobilen när jag sitter i bilen,och skäller ut mig efter noter...!
Jag intar naturligtvis en försvarande position och gör mig själv "skyldig" när andra tar sig i ton, han gapar som fan!
Blir ofantligt ledsen och kränkt, det där förstör hela dagen, otroligt smidig chef man har...?

Hel upprinnelsen är en skitsak och utav en teknisk karaktär, och det är avlöst på en timme eller två senare på jobbet...
Men han hatar mig, och ger varje tillfälle att hålla på och klanka på mig, det skulle han knappast göra med min f.d kollega som han håller varmt under armen,
Men det är ju klart, de är ju kompisar och han har ju blivit befordrad med både att bli min nya chef med ny bärbar dator, så gisses så gulligt då..

Det är så fruktansvärt genomskinligt vad i det glödhetaste de håller på med, så det bara äcklar mig!
Varför ringer han då inte den personen som är min chef och gnäller hos honom, så kan hackordning fastställas istället?

Väl hemma så gråter jag nästan ut inför hela familjen, det blev en tidig kväll, vi kunde inte göra mer för just den där tekniska saken, eller rättare sagt
Upprinnelsen till den, jag försökte forcera fram en sak för att kunna fortsätta jobba med besökaren, men jag hade överskridit mina osagda befogenheter,
Och hans val var att sätta mig på plats, helst vill han ge mig sparken...

Det känns lurt med just detta projekt jag har fått mig tilldelat, ramarna är väldigt diffusa, och allt och alla verkar bara vilja sätta krokben för mig...
De vill nog att jag ska misslyckas och säga upp mig själv, men fan heller, de ska få stå ut med vad det har skapat...

Just nu har jag förstått vad jag borde ha sagt, tagit i orda på samma sätt som han och käftat emot, men det är lätt att vara efterklok, inte sant...

Det första jag gjorde när jag kom hem var att kliva rakt ut i garaget och hämta två snabba bira, här skulle det tröstdrickas minsann...
Men effekten uteblev, och här sitter jag med mitt nyktra jävelskap, det var ju nollbira i korgen nu på väg ut till glasåtervinningen....

Hela mitt inre håller på att splittras sönder av saker jag inte klarar av att hantera längre, allra minst mina egna reaktioner....
Under tiden när allt känns som jävligast så ifrågasätter jag mitt val av ett liv i alkoholfrihet....
Vore det inte så mycket enklare...att bara fly iväg i alkoholdimman och ge blanka fan i att försöka leva det här livet, det ser ju inte ut att fungera alls...

Jag bryts ner bit för bit, och snart orkar jag inte längre...

/Berra