Senaste kommentarerna i forumet

Midsommar🌸

En helg då alkoholen ofta flödar. Och allt det bör med sig för anhöriga och familj.

Idag gör jag det som hindrar så många av oss att lämna. Jag firar midsommar själv. Inte direkt av eget val, men samtidigt för att jag inte har möjlighet att åka den långa resan ”hem” till släkten då veckan innan och veckan efter kräver min närvaro här.

Barnen är vuxna och har sitt. Vännerna har sina traditioner. Och det känns faktiskt helt ok.

Jag har handlat hem god mat. Nu på morgonen har jag varit på en liten dessert butik som jag upptäckt att jag flyttat granne med (är kanske livsfarligt i längden men idag kändes det väldigt lyxigt😍). Jag har faktiskt också bokat ett pass i tvättstugan. Och jag har hela dagen fri. Till Mig.

Är vädret bra kanske jag åker till min favoritstrand. Annars gör jag det som faller mig in. Och jag är fri! Eller jag är snart fri. Eller jag börjar bli fri. Jag jobbar helt enkelt på att bli helt fri!

Jag kan välja själv. Visst kommer det bli lite ensamt ibland, men jag vet att jag brukar trivas bra i mitt eget sällskap. Det är ofta mer samhällets normer som kan ställa till det. Att kliva ifrån alla borden och måsten.

Kommer det alltid vara så? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag känner mig bättre förberedd för en relation, men längre fram. När jag kommit ikapp mig själv i allt det här. Landat på fötterna och står stadigt igen.

Jag har förstått nu att jag nog är ganska bra på att kommunicera, har gott tålamod och är villig att ”ta in den andras perspektiv”.

Det jag missat är att vara mer observant på hur mitt eget perspektiv tas emot. Om den andre är villig att lyssna och ta emot. Eller om minsta lilla uttryck av känsla eller behov tolkas som ett påhopp. En attack. En kränkning.

Det blir liksom väldigt lite kvar av mig då.

Så nu efter att chocken lagt sig och insikterna börjar komma så kan jag se att jag behövde lära mig det. Även om läxan blev väldigt dyr. På alla plan.

Från min stilla vrå i världen önskar jag er en fin midsommar! Vill också passa på att säga att det faktiskt inte behöver vara så hemskt att vara ensam. Inte ens när det känns ensamt. Eftersom det ändå kan vara så mycket bättre än alternativet 🌸🩷

@llalalalal123
Mitt råd är.. SPRING..
Du är i början av ditt vuxna liv stannar du kvar så blir det troligtvis kaos, ångest och alltid en känsla av en klump i magen.
Försök att hitta ett liv med harmoni.

Du kommer inte att kunna ändra något om hon inte själv vill, vilket hon varken vill eller förstår att hon bör göra, och nu när det är så att hon redan är en elak helgalkis så kommer hon aldrig i framtiden att bli en trevlig och snäll alkoholberoende person.
Jag skriver helgalkis eftersom hon inte verkar kunna kontrollera sitt intag av alkohol och att det verkar hända varje helg.

Mitt tips är hårt men du är så ung och du behöver hitta lite lugn och ro i ditt framtida liv.

Ha en bra Midsommar. 🌿🌹🌼

Hur många gånger har jag hört "annars tar jag livet av mig".
Ska jag kunna skilja på om det är på riktigt eller bara tomma ord?
Är det plötsligt mitt fel om det görs ett försök att ta livet av sig?
Jag blir så trött och matt av att höra den beroendesjukas sanning, utan att få det minsta gehör för att "det kanske beror på alkoholen att du mår dåligt".
Det blir inte bra om jag svarar med min version av vad som hänt.
Det blir inte bra om jag är tyst.
Det blir inte bra om jag svarar med något som jag själv inte tror på.
Gissar att det är flera som råkat ut för liknande situationer.

Jag gillar att läsa i forumet. Känna igen mig själv i era berättelser. Små steg. Ja, det är väl vägen framåt till att må bra, lite mera, lite oftare.
Har tankar om sommar och semester. Vad vill jag göra? Vad är roligt? Jo, jag har lite saker som jag vill ta upp igen. Någonstans i allt detta så stör kaoset i bakgrunden. Att ha valt livet som särbo )eller singel) känns helt rätt. Att kunna gå därifrån när jag inte står ut. Just nu är jag nog singel efter en sån kväll. Det kan ändras inom kort igen. Vet inte om jag orkar. Nä, eller... egentligen så orkar jag nog inte med detta. Mår skit av relationen. Ska nog ta mig i kragen och göra en egen, rolig sommar. På mitt sätt med det jag vill göra. Det skulle sannolikt kännas bra.
Hoppas att ni andra också kan hitta vägar framåt, roliga eller ej, men framåt till ett bra liv för ett egen skull.

@has
Håll ut! Lättare sagt än gjort, jag vet. Men du kommer komma ur det!!!

@Åsa M tack för fint svar ❤️ jag behöver verkligen tänka högt med någon. Behöver hjälp att sortera tankar. Lätt att känna sig misslyckad som anhörig som inte kunnat stoppa upp allt det här.

Idag är en ganska ”normal” kväll. Men man vet aldrig när kaoset snubblar in.

Att jag slutar själv med alkohol gör mycket för mina tankar. Eller ja att jag reducerar ner. Det är ju som två resor i en. Jag vill verkligen inte bli som honom.

Kan även tillägga att jag har föreslagit att hon bör söka hjälp / prata med psykolog men det blir avfärdat med att "jag är ju inte alkohlist". Dock tycker jag inte man behöver passa in i stereotypen (gammal gubbe) för att söka hjälp för just sin alkoholkonsumtion, även fast man är en 21-årig tjej kanske det är nödvändigt i mina ögon.

Som titeln lyder kan min flickvän inte hantera alkohol för fem öre. Problemet ligger inte i att hon dricker särskilt ofta men däremot, vid 99/100 fall när hon dricker "snear" hon helt. Vi är 21-år gamla men vet verkligen inte hur vi ska kunna lösa det här problemet. Jag själv är nykterist och tar alltid om henne, men tyvärr förvandlar alkoholen henne totalt, från att vara världens mest underbara till att ofta vara rent ut sagt jättetaskig mot mig och andra. Blir ofta även otroligt ledsen och ångest under tiden och ångrar såklart allting dagen efter och svär sig "aldrig dricka igen" men så blir det helg och samma sak händer igen. Någon som har tips på hur man gå till väga? För det är väldigt jobbigt att se människan man älskar förvandlas till en helt annan människa 1 gång i veckan och det är inte hållbart om det fortsätter, samtidigt vill jag inte lämna henne då vi har det helt underbart så länge hon är nykter.

@flygcert jag är nog precis i den fasen, att jag smälter insikten att jag inte kan hjälpa honom. Samtidigt har jag inte ställt något ultimatum. Jag har inte ens sagt ”du måste sluta vara en alkoholist om vi ska leva tillsammans”.

Jag sitter fast i ett stort vemod. Att jag ska bli den som bryter upp familjen. Det finns så många utmaningar med detta inom mig. Flytt till mindre i ett område. Fattar ju att det GÅR. Mer smärtsamt att skapa stora sprickor i det redan bräckliga familjeträdet för barnen.

Nu gick han till jobbet. Vi pratade som om allt är som vanligt. Han var precis den personen som jag vill vara gift med livet ut. Fan vad svårt det är.

@Lisa78 det sista du ska göra är att skämmas eller att jämföra dig med andra. Du har din upplevelse och oavsett hur din man blir när han är påverkad så har du din oro och ångest. Alla blir inte våldsamma när de dricker.
Men, det jag kommer skriva nu kommer göra ont. Du behöver inte vara rädd för att förlora honom, det har du redan gjort.
Han har alkoholproblem och så länge han inte inser det själv, vilket han inte verkar göra med tanke på hans argument om varför han ska dricka och den ökade mängde, så är han förlorad till spriten. Och det blir värre.
Tänk på dig själv och dina barn. Den oro och ångest du känner, vad tror du dina barn känner? Säkerligen samma till stora delar. Barnen påverkas, mycket mer än du tror. Mina var mycket mindre när min partners problem uppdagades och än idag, efter flera års nykterhet kommer tankar o funderingar upp som jag måste hantera.
Så tänk på dig själv och barnen. Låt honom flytta till en lägenhet. Du kommer klara dig. Man tror inte det men man gör det. Man klarar mycket mer än vad man tror.
Låt honom flytta, det kommer minska din ångest och oro och så får vi alla hoppas att han då inser sina problem och tar tag i dom.

Nästa vecka är det dags för sommarfesten på jobbet och han har gjort klart att han inte kommer att vara nykter. ”Han måste kunna få ha kul och vara som alla andra” var hans ord och när jag sa att jag ber honom vara nykter så kom svaret att han kanske måste leta efter en lägenhet och flytta ifrån mig. För så här kan han inte ha det.
Hans egna barn har bett honom vara nykter och sagt ”man kan väl ändå ha kul utan att dricka alkohol”. Men hans reaktion på deras önskan är att jag skrämt upp dem och det är därför de säger såhär.
Jag kan inte mer än be honom vara nykter, men mer och mer landar mina tankar i att jag vill inte leva såhär. Jag har haft ångest inför denna sommarfest sedan han blev full förra gången. Det är mycket oro.

Fattar inte hur han kan ignorerar mina ord, att han själv inte ser problemet och förstår mitt och barnens syn på detta. Fattar inte hur jag ska få honom att förstå?

Förra helgen kom han hem med en vinflaska på 1 liter, och den drack han upp mellan kl 16:30-22:00. Visserligen blev han inte dålig eller betedde sig olämpligt MEN är fundersam över mängden. Han har inte brukat häva i sig den mängden på en dag, utan den har brukat räckt åtminstone två dagar.

Läser på detta forum och skäms med mina ord, ni är många som har det mycket värre. Min man visar noll ilska med alkohol i kroppen, jag är inte rädd för honom. Men jag är livrädd att förlora honom!

https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

Här kan du läsa disgnoskriterierna för alkoholmissbruk och -beroende i den internationella sjukdomsklassifikationen som ges ut av Världshälsoorganisationen (och i Sverige av Socialstyrelsen). Här ser du ocksåvilka andra sjukdomstillstånd som kan koppls till missbruket och (kanske) förklara det. Han behöver vård. Och du behöver rädda dig själv, snälla fundera på det ❤️

Med risk för att låta krass så undrar jag varför relationen måste överleva alls, om den nu fungerar så dåligt pga hans alkoholism? Alkoholism är ju en sjukdom, inte ett karaktärsdrag. Den bör, och kan, behandlas. Om den sjuke *vill* ta emot hjälp och klarar av att genomföra behandling.
Vad den anhörige vill är ju inte relevant. Sjukdom kan man inte resonera bort. Hade han haft cancer hade du väl aldrig sagt "jag behöver förändra hans cancer, den är så jobbig för mig och vår relation"?
Det är tufft att vara anhörig och att inse att man inte kan påverka någons drickande. Men man måste jobba sig fram till den punkten. Acceptera att man är maktlös.

Åh, herregud. Det tar verkligen aldrig slut. 🫩

Eftervåldet är brutalt!

Exmaken sågar nu även juristens förslag på bodelning med ett - kom tillbaka med något seriöst! Ja, själv tyckte jag det var rätt seriöst att betala för en tjänst för att få hjälp att komma vidare. Samtidigt som han själv kommer med något han filat ihop på kammaren utifrån vad som känns (läs blir) bäst för honom. Inga lagar och regler gäller tydligen där.

Han vill inte att vi ska komma överens. Han vill att jag ska komma överens med honom.

Men egentligen är det ju bra för mig: det blir supertydligt för alla inblandade vem han är. Han har själv skrivit ner det, svart på vitt i text.

På kvinnojouren har man dokumenterat våld på flera nivåer. Inte för att jag uttalat mig om det, jag ringde bara för att få juridisk rådgivning efter tips från annan jurist. De ville att jag skulle komma dit på samtal, och de påminner mig om att jag fortsatt befinner mig i våld.

I Australien kan man nu få upp till 14 års fängelse för detta, lagförslag finns även här.

Som det behövs!

Bilden börjar sakta klarna och jag ser vad han gör nu. Stödet från andra har verkligen varit så hjälpsamt. Allt följer egentligen det mönster de beskrivit för mig, även det som händer nu.

Var rädda om er❣️

Tack för att du delar🙏🏼 Jag har precis tagit mig ur, men sitter fortfarande med bodelning vilket blir ett elände med denna typ av personlighet.

Även här visade det sig inte ”enbart” vara alkoholen som var problemet tyvärr.

@esterest
”För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande”
Hårt - men du kan inte förändra hans drickande. Endast han själv kan förändra hans drickande. Du kan inte förändra en annan människa; du kan tala om vad du tycker/känner och vad du önskar av din man, men han väljer själv vad han vill/kan ändra.

Den största hjälpen du kan göra är att lämna: rädda dig själv och dina barn.

I veckan var det skolavslutning.
Mina föräldrar och jag var där för att möta min äldste son. Dessutom kom barnens pappa. Jag säger, som vanligt, hej - lite distanserad och lite stressad.
Jag har jobbat så mycket på att inte bli berörd, men när jag ser honom kryper det i mig: stress, äckel, oro… jag vill bara gå därifrån. Eller be honom dra åt h*lvete.
Han beter sig som ingenting. Jag borde inte vara överraskad - han kallar ju mig narcissist, säger att jag slagit honom, att jag hotat, varit våldsam osv; han verkar på riktigt tro att det han gjort mot mig är det han blivit utsatt för av mig. Hur är det möjligt???
Vi står där i solen på skolavslutningen. Denna j*vla äckliga idiot går direkt fram till oss - och börjar prata med min pappa. Och min pappa är trevlig, ställer frågor, skrattar. Jag vet inte vem jag i ögonblicket tycker mest illa om: exmaken som utsatt mig, och barnen, för så mycket - eller min pappa som vet om allt och står och pratar med den som utsatt mig… som om de är två gamla bekanta.
Sveket från min pappa gör så ont.

Jag är inte bitter i vardagen, men vid såna här tillfällen är jag tillbaka i ångest och förnedring.

Plus livet däremellan.

Samtidigt normala dagar. Idag en långpromenad. Lunch ute. Planerat semestrar. Bokat två. I vanlig ordning hinner jag tänka en sekund ”nu måste relationen orka fram till mars 2026”.

@Åsa M ja det är lite som att byta glasögon, från läsglasögon från macken till slipade progressiva….

@esterest vet precis hur det där känns. Mitt ex hade kaosat hela sitt liv, men berättade väldigt selektivt hur det hade varit. Jag var så kär att jag inte kunde lägga ihop ett och två. Nu så här i efterhand undrar jag hur i hela friden jag kunde ha missat det, det fanns så många tecken. Men jag ville inte se dem. När jag väl såg dem överskuggar de precis allt...
Många kramar till dig och alla andra som kämpar 🤗

Söndag.

Det är när jag ligger i sängen och stirrar i taket som jag skriver här. Medan han sover.

Jag drar mig lite för att titta in i den här tråden om att vara anhörig. Som ett litet hemligt tillhåll.

Det bränner i hjärtat när jag läser det jag skrev för två veckor sedan. För att det är sant.

Mina tysta granskningar av honom fortsätter. Har en inre sorg jag inte kan förlösa och hantera. Funderar mycket vad det beror på. Jag kan verkligen titta på honom och tänka ”hur hamnade vi här?”. När blev du alkoholiserad? Var du redan när vi möttes för ett halvt liv sedan , fast jag inte förstod?

Blir också arg över att mitt egna uppvaknande är så sent.
Skyller på livets alla andra kriser och utmaningar som kommit i vägen och där alkoholen varit mer ngt som skulle ha ”hjälpt”. Tänker tillbaka på svåra saker, hur vi stöttat varandra. Alltid över en flaska vin. Varför trodde vi det var lösningen.

Tänker på alla alkoholrelaterade memes som gillats och
delats. Alla mellan-raderna-skämt där vin varit svaret. Nu skäms jag för varje gång jag har delat dem. På riktigt.

Vi ska planera en sommarsemester. Jag vet inte. Det känns så påtagligt att alkoholen är en tredje person som påverkar planeringen för mycket. Lite som när barnen var små, man behövde en plan för blöjbyten, och rasta barn i parker för att få flyt på resan. Nu behövs en plan för alkohol. Låter kanske lite oklart vad jag menar. Men det skaver.

Jag kan romantisera om hur det vore om alkoholen tog mindre plats i vårt äktenskap . Skäms igen. För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande.

@Angi10 det du själv kan kontrollera är om du vill vara i en relation med en alkoholist. Det här låter inte som en fråga om värderingar- är det kul att dricka eller ej, bör man dricka dagligen eller ej, hue stor är en normal konsumtion, är det omoget att bli full eller ej, bör man vara nykter om man ansvarar för (minderåriga) barn osv. Hans liv verkar kretsa kring alkoholen, vilket är ett ganska tydligt tecken på att han är beroende. Och du ifrågasätter det, vilket är sunt, men det kommer inte leda till någon förändring hos honom.

Detta är en beroendesjukdom och det går inte att älska någon frisk från den, tyvärr. Om de inte har sjukdomsinsikt och inte själva vill sluta dricka och söker hjälp, så kommer tyvärr inget ändras. Så hur vill DU göra för att ändra situationen? Vad behöver DU? Hur vill du leva ditt liv? Det är så lätt att lägga allt fokus på den beroende och helt glömma sig själv. Det är det sorgliga med att vara anhörig och medberoende, man utplånar sig själv och bara tittar på katastrofen, liksom. Tills det brister. Ta vara på dig själv i allt detta, det låter inte som att han har förmåga att göra det. 🤗

I mitt fall var det han som lämnade mig.. jag trodde hela tiden det skulle lösa sig. Han lever på som han gjort fast värre med vänner omkring sig med samma problematik..
Vi har stora barn tillsammans men hans tid går främst till arbete o vänner.
Vi har haft en del gemensamma tidigare ( mestadels hans) och det blev än tydligare nu när vi ej lever tillsammans..
Jag har några få men känner att man borde kanske ha fler.