Senaste kommentarerna i forumet

Kroppen och huvudet är inte riktigt i synk här.
Jag förstår intellektuellt det hela men kroppen är inte riktigt med.
Kroppen ångrar sig över att min handling omöjliggjort att förhållandet kan fortsätta.
Min hjärna förstår att det är det ända riktiga beslutet och att hon måste ta ansvar för sitt liv.

Jag har ju aldrig skrivit på något kontrakt om att jag inte får prata om hennes problematik med andra.
Ändå så är det som om hon pekar på att vi haft nån sorts tyst överenskommelse.

Det är väl detta som kallas medberoende?

Du är så klok Etanoldrift!!
Jag vet ju innerst inne att du har rätt. Har några samtal att ringa imorgon.
Jag 'packade' lite idag. Rensade en massa saker o gjorde då iordning lådor som bara är att ta med sig.

Jag känner mig 'äcklad' och vill inte ha ngn fysisk beröring alls. Nu när han är ute så bryr jag mig inte för 5 öre. Skönt att ha lugn o ro. Mysa med barnen o bara vara.
Imorgon ska jag på en intervju för ett jobb jag verkligen vill ha. Håll gärna alla era tummar! Det vore så skönt att veta hur ekonomin ser ut på lång sikt.

Det här forumet är rena terapin.

Kram på er alla goa människor!!

Vi kan under livets resa upptäcka, att människan vi trodde var vår tvillingsjäl, inte är möjlig att leva ihop med, trots att vi älskar honom!
Jag kanske låter "hård" ibland, men jag har inga arga eller hatiska känslor för min fd. Jag önskar honom ett gott liv, däremot kan jag inte "fixa" hans liv åt honom..
Jag insåg, att jag skulle dränka mig själv i mina försök att få en motsträvig beroende med noll sjukdomsinsikt nykter! (på slutet blev han tom en smula aggressiv. Inte fysiskt med verbalt!)

Önskar er båda goda nyktra liv <3/ e

Håller med Ullabulla!
Jag tror att barnen redan visste eller i varje fall anade.. Jag har själv fått bekräftelse från min fd:as barn att de vetat om hans alkoholproblem (trots att han själv förnekar det)
Det är hennes "skam" som får henne att angripa dig. Och låt det rinna av dig, du har gjort helt rätt!
Själv tycker jag att det var modigt! Det är så många som aldrig vågar lyfta ett finger, fast de vet!
Dessutom så kan man i längden inte hålla barn utanför, det skapar bara nya problem hos barnen. (vad gäller övriga delar av hennes liv, som våldtäkten så har det ju varit upp till henne att dela med sig av den. Kanske har hon trots att den troligen är sann, använt den som förevändning att dricka..)

Det är iofs inte fel, men vad förväntar du dig att uppnå?
Eftersom han själv säger att han inte vill sluta dricka..
Vad exakt menar han med att "dricka normalt/socialt"?
Det kommer tyvärr bara att utvecklas till en tvekamp, där du förlorar!
Antingen är det nolltolerans som gäller och åtminstone en tremånadersperiod utan en enda droppe alkohol! Eller så får du se över dina egna gränser för vad du accepterar...
Jag har sett att det finns ett fåtal som klarar av att efter ett beroende dricka socialt, men då har de också varit helnyktra först under en längre period (1 - 2 år!)
Och min egen gissning är att de är lika vanliga som storrökare som efter flera års rökfrihet, helt plötsligt klarar av att feströka, utan att börja röka igen!
Bland inte in din choklad i förhandlandet! Choklad gör ingen människa berusad och "dum i huvet"! Du kan fortfarande köra bil och ta hand om dina barn när du ätit choklad.. Inte blir du "uppkäftig" av det heller..
Dessutom har du då visat att det finns en möjlighet att fortsätta förhandla om en "accepterad mängd"..
Och om din accepterade mängd är NOLL, så finns det helt enkelt inget förhandlingsutrymme..
Ja, jag vet att det kommer att bli sura miner... Men om du kompromissar här och har ställt ultimatum förut, så har du redan förlorat mark!

Han dricker ju 'bara' på helgerna. Och idag så eftersom han är ute o käkar med kompis.
Han säger att han aldrig kommer att sluta dricka utan att han vill/kan dricka socialt.

Så han klarde inte alla löftena den här helgen. Vore det helt fel av mig att be/kräva att han nästa helg inte dricker en droppe??
Jag kan ta en helg utan choklad! Det kanske hjälper...

och iom det så är det du som får ta en skuld som förstås inte är din att bära.
Hon har själv försatt sig i denna situation,du har gjort vad du kunnat tom utanför förhållandet för att hon ska få hjälp.
Ta inte på dig en minuts skuld,hon borde tacka dig.

Än att faktiskt leva kvar i eländet.Men nu när jag kommit ut på andra sidan så har jag vunnit så många fördelar och mår så mycket bättre.
Du har en tuff tid framför dig,men precis som du beskriver,att stanna i detta elände är ju heller inte rätt eller riktigt mot någon av er.

Det du kan tänka om det går är:
Skulle min man som förmodligen nånstans fortfarande älskar mig vilja att jag också går under?
Skulle han vilja att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör just nu?
Skulle han inte hellre vilja att jag mådde bara en aningen bättre om han fick fråga sitt nyktra jag alla dessa ovanstående frågor.

Sen att han är så sjuk som han är just nu kan du ju som du listat ut inte göra ett skvatt åt.
Du är förmodligen också mycket sjukare i medberoende/kalla det vad du vill än vad du inser just nu.
Det är just den resan som tar på krafterna så oerhört.
Från detta att försöka hjälpa en som frivilligt drunknar.
Att gång på gång dra upp dom från botten så de får lite syre för att sen se dom kasta sig ut igen.
Det är omänskligt och ovärdigt.

Du kommer så småningom att se klarare på hela situationen och det lilla halmstrået att han faktiskt vaknar upp ur sitt elände och på fullaste allvar tar tag i sin situation finns ju kvar.
Då har du ju fortfarande en grundkärna av kärlek kvar och inte bara förakt som många hyser till sin alkoholist.
Då kanske något finns kvar för er båda att bygga på.

Dvs hoppet att ett vi skulle finnas där framme höll mig precis ovanför vattenytan.
Sen fick jag själv under resans gång sakta gång på gång inse att:
Nej,han vill eller kan inte just nu nyktra till och vilja leva sitt liv nykter och det gör att jag måste fortsätta på min livsväg.
Jag väntade i nästan ett år innan jag till slut hade kraft nog att mentalt bryta den sista länken och rikta mig ut från honom och ett nytt liv där han inte längre ingick.

Forumet var ett jättestöd för mig under den tiden.
Dalarna som jag sjönk ner i var långt under den nivå jag hade förväntat mig.
Min sorg var stor att se att han fortsatte välja sin livsväg med alkohol och vad det gav för konsekvenser för mig.
Men att med jämna mellanrum kunna se på situationen i hela sin prakt utan att blunda gjorde att jag så småningom sakta byggde upp mig själv.

Fortfarande faller jag ibland ned i djupa hål.
Han håller fortfarande lite kontakt trots att jag sen ett halvår lever i en ny relation.
Det kanske måste få vara så ett litet tag till, då jag ju fortfarande känner största sympati och önskar honom allt gott.

Stort lycka till och ta alla redskap som finns för att förhålla dig stark till detta.
För det är inte lätt någonstans men förmodligen det enda alternativ som är vettigt för dig i dagsläget.

Hej Mrs Mary!
Vi är nog starkare än vi tror.. När du så småningom tittar i backspegeln, kommer du istället att tänka: "Hur stog jag ut"?
Ja, ibland är det enda vettiga vi kan göra, att lämna det sjunkande skeppet. Det ger oss mycket skuldkänslor, eftersom vi hela tiden frågar oss, Kunde jag ha gjort mer, kunde jag ha gjort något annorlunda?
När vi innerst inne VET, att svaret är Nej!
Det är den där lilla men viktiga biten i sinnesrobönen som vi medberoende eller "empater" behöver ta till oss!
Vi ska förändra det vi kan, Och släppa taget om det vi faktiskt inte kan påverka! (och hoppas att vi någonstans får hjälp att reda ut skillnaden!)
En annan människas känslor och inre, är något som vi varken kan eller får bestämma över!
Det enda vi kan påverka, är hur detta påverkar våra egna känslor och välbefinnande.

Är du "Älskad" i det här förhållandet? Eller är du "behövd"? Det är nämligen inte riktigt samma sak!
Är det bara du som "älskar", medan din man är den som bara "behöver"?

Ja det är mina funderingar när jag läser det du skrivit
I mitt äktenskap som jag lämnade för snart 5 månader sedan, upptäckte jag att min fd man blandade ihop det här med älskad och behövd! (och ärligt talat, det gjorde jag också..)
Han ringer fortfarande och säger ibland att han "saknar" mig..
Men det är inte för att jag är speciellt "älskad" (för jag tror inte att man kan älska en annan människa, om man inte älskar sig själv!) Utan för att jag är "behövd".
Som ett "bot" mot ensamhet, som någon som tar hand om, hans känslor, praktiska bekymmer, sexliv och som en fasad i den sociala statusen...
Sorgligt nog för hans del, så har jag börjat älska mig själv så mycket, att jag inte längre vill utsätta mig för hans lögner, fyllor och svek.. För fagra ord, utan handling, har ingenting med kärlek att göra!
Ja, man kan väl lugnt säga, att sista spillrorna av det rosa glaset i mina "rosaskimrande glasögon", börjat trilla ut.. Så jag står faktiskt undrande över hur i hela friden jag kunde gå på så mycket konstigheter, under så lång tid och ständigt förlåta och sedan låta honom göra om samma sak, gång på gång.. Hur stog jag ut?
Kan nog bara förklaras med att även våra (vi medberoendes) hjärnor blir kidnappade av alkoholen, även om vi inte dricker själva.. Det är någonting med mönstret, som blir hypnotiserande..
Det är nästan som när man ser en orm hypnotisera sitt byte, och det sitter kvar, utan att röra sig, fastän det kunnat fly...
Kanske är det så, att vi empatiska människor, i alltför hög grad väljer att fokusera enbart på de få lyckade fallen? Så att vi till slut blir orealistiska i våra förväntningar om nykterhet...?
Vi glömmer ofta bort att vägen dit, har varit kantad av mycket kamp och många bakslag och att separationer ofta krävts, för att den beroende verkligen ska förstå att det är allvar! (och tyvärr många vill inte inse det ens då)
Välkomstkram/ e

Håll fast vid din övertygelse! Det är så lätt att börja tumma på gränser. Det kommer krypande och stegvis. Tänk det som så att ett HELnyktert år krävs för DITT välbefinnande. Att du ska slippa våndas över om 1 öl ska bli 10.

Känner igen mig i mycket som du skriver, håller också på med ett uppbrott. Den där känslan av att ha gjort ett val är stärkande, även om mycket är mörker. Din karl kanske lyckas räta ut sitt liv, kanske inte. Du gör rätt som flyttar. Man behöver andrum. Han fick en tydlig chans och nu kommer konsekvenserna, kom ihåg det. Han kanske måste må sämre för att inse problemen för sig själv. Eller kommer det aldrig att hända.

Men det kan också vara så att du själv förändras. Hur mycket tid lägger du inte på oro? På att att bäva inför att öppna kylen? Även om han blir nykter, orkar du dra ett sträck över allt som varit? Du älskar honom säkert, jag älskar min man, men jag älskar inte den han är nu. Jag älskar den person jag vet att han är innerst inne.

Glöm inte bort att du bestämmer över ditt liv, flytta och unna dig själv att stå i centrum. Du är jättestark som hjälper honom och kastar ut alla livbojar. Du verkar göra allt du kan. Men han kanske väljer att drunkna...

Vill bara inflika, att mängden alkohol inte har någon som helst betydelse, så länge den upplevs som obekväm för dig!
Så länge hans alkoholintag påverkar dig negativt, så är det för mycket och för ofta!
Så JA; EN öl är för mycket i hans fall (i synnerhet som du vet att det inte stannar vid en utan åtföljs av fler och kanske sprit på det..)
Och ja, det kommer att bli bra, när du tar kontrollen över DITT liv, och låter honom ta ansvaret för sitt!
kram/e

Du håller på att kliva av berg och dalbanan...
Du har börjat upptäcka, att hur mycket du än skulle vilja lita på den beroendes löften, så kan du inte göra det. (det är ju alltid lättare för dem att få förlåtelse efteråt.. Eller har varit.. så de utgår lite från det)
Om ni nu kört det här mönstret hundra gånger, så betyder det faktiskt bara att det inte kommer att bli annorlunda, den hundraförsta. Och det finns INGENTING du kan göra åt det! Såvida den beroende inte själv verkligen har bestämt sig.
Så vad vill du göra med ditt liv? Och vems liv lever du?
Och det är inga garantier för att resan blir spikrak, om så vore.
Som medberoende så behöver vi faktiskt ta hand om oss själva FÖRST! Även om det innebär att vi måste lämna den beroende under en period (längre, kortare, eller för gott)
Det är lite som när man går igenom säkerhetskontrollerna med flygvärdinnan. Lita på när hon säger till mammorna: " Sätt på dig syrgasmasken själv först"! För om du svimmar av syrebrist, så kanske det inte finns någon annan som kan hjälpa ditt barn..
Nu har vi under många år hjälpt ett vuxet "barn" som hela tiden sliter av sig sin syrgasmask och ämnar fortsätta att slita av den så fort vi släpper greppet.. På slutet, har vi tom glömt flygvärdinnans ord och knappt hunnit få på vår egen syrgasmask innan vi tuppat av..
Så vad blir ditt nästa steg Blueeyes? Vilket första lilla myrsteg tar du i en riktning som gör att du gör någonting av det du gjort förut(som inte fungerat) annorlunda?
Kanske tar med barnen ut och gör något roligt med dem? Låter bli att skälla och låter tystnaden tala?(det betyder inte att man inte svarar på tilltal) Säger att du står fast vid DITT beslut oavsett ... Du behöver ett eget utrymme och få läka dig själv.
Nej, det är kanske inte troligt att han blir from som ett lamm och önskar dig lycka till (eller hux flux, tar tag i sina problem)
Det troligaste är att han resonerar som så: Om du ändå flyttar, så är det ingen mening att bli nykter i alla fall, då kan jag lika gärna fortsätta som förut..
Och då måste du låta honom ta hela konsekvenserna av det beslutet!
Däremot är det ingen nackdel att du tar kontakt med de sociala myndigheterna och uttrycker oro för hans alkoholkonsumtion. Hoppas också att du hittar en Al-Anongrupp som kan ge dig stöd. Det är en sak att skriva i forumet och jag tror att det är viktigt, men det är lika viktigt att få stöd av människor i RL, som vet vad du går igenom..

Berg o dalbana. Hur många turer orkan man? Besviken.
Jag kände mig så förhoppningsfull i veckan. Träffade läkare, gick löften och många bra samtal.
Men han 'tänkte inte' utan drack en öl innan barnen somnat. Har svårt att se detta 'tänkte inte' eftersom det är allt jag tänker på.
Det har försvunnit whiskey. Men jag är ju galen... Jag börjar ju tro att jag är tokig.

Jaha. Bara att fortsätta leta boende. Ska ringa o kolla ang bostadsbidrag imorgon. Bara så jag vet.

När jag gick o lade mig igår sa han "xx det kommer att bli bra igen". Jag sa att jag vet faktiskt inte. Inte ens en vecka klarade du av att hålla vad du lovade.

Nu då?

Jag känner din smärta både i det du skriver och mellan raderna. Måste tänke efter.... och ärligt, jag vet inte hur jag skulle ha orkat. I synnerhet nu, när jag har en glad, nykter man känns det omöjligt.... Ta stöd utifrån om det blir för tungt.
Varmaste kramen ? / mt

Någonstans när vi bryter upp, så inser vi ändå att det inte är från samma person som vi blev tillsammans med. Inte samma person som vi en gång förälskade oss i..
Ja livet ÄR föränderligt och egentligen är inte vi heller samma personer..
Den personen "då" får vi aldrig mer tillbaka (oavsett om de lyckas bli nyktra eller ej!)
I vissa fall, kan en del efter lång kamp få tillbaks en ny person, att lära sig att älska och få tillit till.
Men i många fall så inträffar inte det.
Vi kan sörja det liv vi drömt om, men vi kan inte få det tillbaks. Vi måste helt enkelt skapa oss ett nytt liv! (det är det ju ingen annan som gör åt oss, och det ska ingen annan göra heller)
Börja med små steg! Du har ett helt nytt orört liv framför dig!
Skit i att ta med dig ryggsäcken med tråkigheter och gamla uttjänta mönster! (och framför allt, önska dig inte tillbaks till något som, handen på hjärtat, visade sig destruktivt och icke fungerande)
Tacka för det som var bra! Släng det som var dåligt Ta lärdom av det du gått igenom!
Du har ju gjort ALLT vad du varit kapabel till med dom förutsättningar och den kunskap du haft!
Du har helt enkelt inte kunnat göra annorlunda, med dom förutsättningar du haft!
Fortsätt gärna att läsa och skriva! För som medberoende så tar det ett tag att bena ut sina egna mönster.. (tyvärr blir man inte kvitt alla sina medberoendemönster bara för att man på det ena eller andra sättet blir kvitt alkoholisten)
Om inte annat så slipper man sitta fast i en liknande relation i framtiden...
Lita på magkänslan och inse att livet har sina dalar och uppförsbackar, för att vi ska kunna njuta av resan utför! Utan de tråkiga och gråa stunderna skulle vi inte veta vad som var riktigt roligt..
gonattkram kära kämpar! / e

Tack malo71 för att du skrev ?. Uppskattar det.

Nä jag orkar igentligen inte. Men hur gör jag med barnen? De är ångest att de ska vara ensamma med honom. Vem tar ansvsr då?

... och oj vad jag känner igen mig.

Kan bara säga – lyssna inåt.
Som så många andra har skrivit på diverse ställen här på forumet så ställ inte ultimatum om du inte kan/orkar fullfölja.
Min botten kom och passerade. Jag ställde ultimatum "Sluta smygsupa annars åker du ut" som jag inte fullföljde. Gång på gång.

Jag fick problem med panikångest.

Jag tolererade ett beteende som jag egentligen inte accepterade.
Jag var inte ärlig mot mig själv.
Gör fruktansvärt ont att släppa taget om honom, men tror och hoppas att jag vinner tillbaka mig själv.

Kan du se er leva likadant om 5 år? 10 år? Orkar du?

All styrka till dig oavsett vilken väg du väljer.

Kram!

Känns som jag hoppar utan fallskärm. Men man kan ju landa i nån mjuk buske....
Tack för dina ord Jonan och stor kram tillbaka.

Undrar igen när min botten är. ?

Vad du är stark! Det blir säkert inte lätt alla gånger men tänk vad du slipper.
Önskar jag var lika stark. Kram

Fy vad tråkigt. Förstår det här med att han inte är en dålig person han lagar mat, han städar bäst, han gör allt å jag är otacksam å kinkig som inte kan låta honom dricka lite.

Det går ju bra det här. Inte. Kom hem efter en tur till köpcentrum vid 19. Vem har då druckit öl? Bra gissat.
Han lovade att dra ner på drickandet, inte dricka fort (oftast då det blir tokigt) och att inte dricka innan barnen lagt sig.
Idag tittade han på film med yngstaa barnet och öppnade en öl. Tänkte inte mer på det. Äldsta hade en kompis här.

Jag märkte att ölen är borta. Frågar. Han tycker att eftersom han inte är onykter o inte drack igår så gör det inget. Jag är inte glad. Inte ens en helg klarade han att hålla sitt löfte.
Jaha. Sa han det är väl tillräkligt för att du ska flytta va? Du sa ju det. Jag är en sådan dålig person. Lagar aldrig mat osv. Måste vara jobbigt att komma hem o maten väntar på bordet.

Men. Nu är det ju inte det det handlar om direkt. Blir så trött.

Slutstadiumet? Hur ser det ut? Är det när alkoholen slutar att ha sina ev positiva effekter på alkoholisten och det bara bär utför? Att han måste sluta nu eller gå under? Han är själv orolig över hur alkoholen påverkar honom nuförtiden. Han har som jag förstått druckit sedan han var ca 14. För 17 år sedan diagnostiserades han som alkoholist.