Senaste kommentarerna i forumet

Att någon dricker påverkar så många och att många vill hjälpa och då bör man ta emot hjälp och stöd.

http://mabra.com/varningssignalerna-lever-du-med-en-vardagspsykopat/

http://www.narcissism.se

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), www.roks.se

Mäns våld mot kvinnor, http://brs.skl.se/brsbibl/kata_documents/doc38666_1.pdf

Familjerätt på nätet, www.famratt.com

Röda Korsets telefonjour, 0771-90 08 00

Hjälplinjen, 020-22 00 60, www.nationellahjalplinjen.se

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, www.kvinnojour.com,

Besviken,
Usch, det låter riktigt illa. Jag hade en relation en gång som kunde kostat mig livet. Fick fly till slut och efter två år och rättegång blev jag fri. Men, det jag vill säga till dig är att du bryts ner mer och mer och han kommer att trappa upp misshandeln. Han har redan passerat gränsen och du är kvar och det triggar hans självhat, skuld och förakt. Det är farligt för dig att stanna. Du måste bort och få stöd. Har du någonstans att ta vägen nu tillfälligt tills du har fått reda ut dina känslor lite? Honom kan du aldrig hjälpa!

Usch, vad jag mår dåligt när jag läser dina rader och minns också lite av det helvete jag var i för 22-25 år sedan. (Nu ett helt annat och normalt liv. Det kan du också få!)

Kram

Och tack Jessie för att du orkar vara kvar med oss.. Ser dig gärna här :-)
Ja, det är trots allt bättre att någon gång inse vad man ställt till med och bättra sig, än att strunta i det och "ta bakvägen" ut.. På något sätt så ger det i alla fall familjen skuldkänslor..
Strongt gjort aeromagnus! Håller alla tummar i världen för dig <3

Jag förstår att du har en väldigt pressad situation, med en människa som har (på grund av alkoholen) psykopatiska drag..
När det är så illa att han psykiskt (kanske även fysiskt?) misshandlar dig och trycker ner dig så tycker jag att du tar kontakt med Kvinnofridslinjen 020-50 50 50.. Ring och prata med någon Jag tror att du behöver hjälp NU, för att kunna ta dig vidare
Och det låter som du behöver komma bort från mannen först! För du kan tyvärr inte göra någonting själv åt hans beteende.. Snälla ring dit!

Vad ligger alnon?

Tack Jessie, för ditt svar. Skönt. Jag är så trött på att vara slav för han. Han har ingen respekt alls. Allt han kallar mig för. Han har slagit mig. Han kissar ner sig varje natt. Han gick på AA 2 ggr. Men det var också alla ggr. Jag känner att jag vet inte om jag vill hjälpa han längre. Det blir ett hat tillsammans med en ilska jag aldrig går ut. (Har väldigt svårt för att bli arg) Att aldrig vara accepterad. På något vis. Man ska tåla allt vad han gör och säger. Han visar 2 sidor hos sig. Ute ibland folk och på jobbet, är han en kol, sjysst, ärlig, härlig, rolig, pålitlig, kompis/arbetskamrat. Men så fort han kommit in i hallen stängt dörren, så är det som om bsra vända en hand. På sekunden blir han riktigt otäck. Det går så fruktansvärt fort i växlingarna i hans humör, att man inte hinner med alls. Hoppas vi hörs snart igen. Kram

Satt med mitt morgon kaffe när jag läste ditt inlägg aeromagnus och det gick rakt in.
Blev glad och ledsen samtidigt och därför kommer jag att skriva om detta senare eftersom jag är på väg, ska åka bort och kommer hem imon igen.
Tack för att ni tror på mig!!!!

Här är många som har det som du, jag är en av dom och kämpar just nu med diverse saker.
Jag har fått tips att gå till tex alnon där man träffas människor som lever som vi.
Jag hat sj inte gjort det än men fundera starkt på det eftersom man bli lite knäpp när alla känslor svallar i en huvud. Ena dan tycker/tänker man så för att andra dagen tänker helt annat.
Man vet knappt ut el in och det är lätt att man tappar sug sj på vägen.
Det jag äntligen har förstått är att du kan inte hjälpa din man, du kan vara där som ett stöd så länge du inte mår dåligt över det.
Om det ska bli en förändring ang hans drickande måste han helt vilja sj. Min man tog beslutet och var nykter i 3v med antabus för familjens skull vilket inte varade mer än 3v. Han måste ja viljan sj innefrån.
Men, skriv här, ös ut allt, det hjälper och det finns underbara människor här som stöttar dig under tiden!
Kram

Sitter och läser lite i trådar. Jag har en tjej på skolan som bor hos en mamma som har missbruksproblem. Vi pratar ofta och jag säger ofta till henne att hon inte kan och ska ta ansvar för sin mamma, tjejen är 14 år. Hon och hennes klasskompisar har torkat spyor, lett mamma hem från diverse ställen. Vi pratar om att man inte kan omvända en alkoholist utan att man måste vårda sig själv. Hon tar väl hand om sig själv genom att prata med mig. Hon ska flytta så fort hon kan. Hon säger att hennes pappa inte vill veta av henne. Jag vet ej om detta är sant men hemskt om det vore detta.
Jessie det är inte bara du som kommer må dåligt, barnen och kanske andra nära kommer må dåligt för de ser att du har det tufft. De vill ju att du ska ha det bra för de älskar dig.

Jag gjorde exakt som din kille. Jag ljög, tog antabus, slutade, väntade i 2 veckor, började dricka. Detta upprepades flera gånger. För att inte frugan skulle hälla ut spriten hade jag den under kudden eller höll om den. Nu ser jag hur sjukt det var. Min fru klappade tom till mig en gång och spräckte ögonbrynet. Detta var jag nog värd, var inte med mening men jag hade tryckt ned henne så långt ned i källaren mentalt. Jagutpressade henne mentalt, ljög, sa elaka kommentarer. Hur ful och dum hon var, att hon skulle flyta eller ag. Att jag drack i medicinskt syfte. Att det inte var så farligt, jag skötte ju jobb. Nu har jag varit nykter i 16 månader men det är inte som det var innan. Vi har flyttat till annat hus pga hussvamp i förra. Vi har inget samkväm och bara sporadisk fysisk kontakt.
Vad vill jag säga med detta svammel? Jo det blir inte bättre med tiden om han inte inser och vill fixa sina problem. Familjen runt dig kommer inte heller må väl för de bryr sig.
Jag har då och då bara funderat på om jag ska ställ mig framför tåget. Världen slipper då mig och jag kan inte såra mer. Tyvärr är ju detta egoistiskt och jag har en son som jag älskar. Så dessa tankar försvinner snabbt. Det är bättre att fixa problemen än fly eller sopa dessa under mattan.

Jessie! Att du är arg, pratar med dig själv (stampar och frustar) och är kvar och skriver. ??❤️
Du har så stort hjärta. Låt det finnas för dig först. Då har du ännu mer för andra att dela med dig av.

Jag tror på dig, vännen.
(Det är inte alls lätt, inte det minsta men du måste ta dig igenom det...och hitta en bra utväg/ny väg när du är redo.)

Jag vill att ni ska skriva och jag vill höra vad ni har att säga för det hjälper mig!!
Jag fick upp ögonen på ett annat sätt. När jag hade lugnat mig så förstod jag att det var inte er jag var arg på utan jag var arg på mig själv. Arg för att min fokus låg mest på min mans mående ist för mig och barnens.
Om jag nu ska ha dåligt samvete så ska det va för att jag inte tänker på mig och barnen i första hand.
När jag skrev att jag inte kommer skriva mer för nått nytt har skett är för att jag måste stampa ner foten för en förändring.
Jag prata med mig sj i bilen ;)
Du är stark !!
Du klara detta!!!
Åter igen, jag hyser absolut inget agg mot er, jag är ju tacksam för att ni finns här med mig!
Vi är starka tillsammans!!
Kram

Jessie,
Det är raka rör med omtanke. Det lättaste är ju att strunta i att skriva något alls. Inlägg betyder engagemang och omsorg om dig som person och barnen du har. En medmänniska till en annan.

Bra att du blir arg! Du behöver älta. Det är en process och sluta inte skriva bara för att jag skrev som jag skrev. Jag blir frustrerad för att jag ser att du är så fast och ledsen för att du inte tänker mer på dig. Inget anklagande alls. Jag vet själv hur långt jag lät det gå och man blir faktiskt lite hjärntvättad av att leva i sådana relationer. (Väl menat) men nu kanske du sett på det med nya ögon och börjar tänka i lite nya banor?

Jag tycker fortfarande att du ska gå och prata med någon som hjälper dig med tankar och känslor i ditt arbete. Kbt-terapeut, Ala-Nin eller någon annan professionell som inte är en del av ditt liv (anhörig, vän mm).

Du, kramar till dig i din kamp. Du tar ju hjälp här och det är ett jättesteg framåt! ( Jag kommer inte att skriva mer om du inte vill.)

Var rädd om dig/er!

Det är bara bra att du blir arg Jessie! Det tvingar dig att tänka efter och inte bara följa minsta motståndets lag.. (för det gör vi ofta som medberoende) Jag tar det inte personligt så fortsätt "puckla på" *fniss* jag har ju själv varit där.. Och jag vet någonstans, att ingen av oss medberoende är beredd att säga det du VILL höra (typ det kommer att bli bra, det ordnar sig med tiden , Bla bla bla..) Utan vi ger dig dom besked du BEHÖVER höra.. Ofta rena nakna fakta från våra liv..
Vad skulle få dig att tro att du i det fallet har en sååå annorlunda alkoholist att tampas med?
Visserligen får du ta besluten själv, för det kan vi inte göra åt dig, men vi kan rada fram kända fakta från verkligheten.. (nej ingen av oss tror jag hade som mål att "flytta ifrån" våra alkisar av pin kiv) Jag tror att vi alla letat halmstrån och utvägar för att slippa ta beslutet att ta det stora ansvaret för oss själv och sätta vårt eget mående i första rummet..
Det har tagit olika lång tid för oss, men skeendena är kusligt liknande... Hade inte jag träffat andra medberoende och fd alkoholister, så hade jag suttit kvar än idag och förmodligen varit alkoholist själv för att orka med (så illa är det!)
Så stor välkommen till verkligheten kram! Jag är beredd att stötta med det lilla jag kan !

Bli inte förvånad om han ändrar taktik om du supportar flytt och separation, stå på dig

Kram och all lycka

När jag satt på lunchrasten oc läste era kommentarer med "raka rör" ( vilket jag gillar) blev jag arg och ledsen. Kände först en försvarsinställning mot min man. Dom förstår inte hur mycket han har gjort för oss och att han är en go människa!!
Jaha, nu är dom trötta på mitt jävla ältande så det är lika bra att sluta skriva här....
Min syster sa igår att efter hört mitt ältande att..
-detta har jag hört i några månader nu, vad har förändrats??
Jag fortsatte jobba och nu när jag kom hem och lugnat mig bestämde jag mig för att läsa mina inlägg jag har gjort här.
Måste säga att jag blev trött på mig sj ?
Som ni vet vill jag att man ska vara ärlig och säga saker även om det sårar och JAG vet, ni gör det av omtanke och ni ser detta utifrån och ni vet vad ni talar om.
Det jag insåg nu är att jag är verkligen fokuserad på hur han mår, hur jag tror han mår och vad han vill. Hur mycket gör han som mån av er skrev för vår relation mer än att sluta dricka??
Hur kärleksfull är han??
Nu är jag ju inne på att jag vill att han ska ha det bra om han flytta, att han ska trivas där han bor osv..
Mycket är fokuserat på honom.
Varför lägger jag i te den fokuseringen på mig sj och framförallt barnen???
Ni har fått upp ögonen denna gång tror jag!
Nu är det handling som krävs!!
Sen om det blir en flytt el om han ändras återstår att se MEN den ska ske.
Färdig ältat!!
Säger han allt det vanliga ang flytt, oss , så ok då kör vi!!
Även om han är sjuk i sitt missbruk så betyder i te det att han får behandla mig dåligt för det, jag vet det nu.
Jag hoppas oxå att han kommer må bra av detta för jag vill ha en bra relation efter.
Så, nu mina vänner hör jag av mig när nått nytt skett!
Kram på er och tack för att ni finns!

Det låter som att du närmar dig ett vägskäl. Vad bra att du hittat hit och låter andras berättelser bli hjälpsamma för dig i din process. Du befinner dig verkligen i ett känslomässigt dilemma där kärlek och värderingar inte går ihop. Vad skulle behöva inträffa för att du skulle närma dig ett beslut åt något håll? Du är både klok och modig som talar med andra om din situation.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej Aurora
Du beskriver en situation där din tillit har fått sig en kraftig törn och du märker att du har börjat agera på ett sätt du inte känner igen dig i. Återfallen har påverkat dig och din partner på olika sätt och sannolikt behöver ni olika sätt att hantera detta. Ett fösta viktigt steg är att formulera HUR det påverkat dig vilket du så fint gör i ditt första inlägg. Modigt. Ett kommande steg kan vara att fundera på hur du vill att det ska vara och kommunicera detta med din partner. Har ni samma syn på hur det ska vara? Detta forum har många trådar som beskriver liknande resor som den du nu står inför och jag hoppas att dessa blir hjälpsamma för dig.

Tack för att du delar med dig.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Har haft flera bra dagar och i min enfald trott att min man dricker mindre. Lördagar har vi umgås utan att han druckit eller också väldigt lite. Men det slog mig i dag att han istället fördelat alkoholen på veckodagarna istället. Fy vad det här är jobbigt. Känner mig så orolig för att jag förr eller senare måste ta ett beslut vad gäller mitt liv. Men jag vill inte. Jag vill inte lämna mannen jag älskar. Jag orkar inte ta ställning. Och mannen jag älskar vill inte sluta dricka. Han tycker det är gott med öl. Han tycker livet blir tråkigt utan alkohol. Ingen mening. Det lindrar när han har ont i sin kropp. Jaa jag vet inte vad jag ska säga mer, utom att det är väl alla argument en alkoholist kör med.
Jag har många nära och kära jag kan prata med, som tur är. För i många år har jag burit detta själv. Och att skriva här känns ju som terapi.
Ja nu får jag ta nya tag. Kämpa!

Vad roligt att höra att du börjar hitta dig själv och ett eget mående :-)
Jag önskar dig lycka till och hoppas att du ska få ha det fortsatt bra.. Det brukar alltid kännas bättre när man kikar i backspegeln.
Själv så räcker det med att jag tittar tillbaks på förra våren och sommaren, för att inse, shit, vad långt jag kommit redan!
Kram!

Ser också, hur du placerar "hans mående" i första rummet!
Börja med att fråga dig vad DU vill? Hur vill DU ha ditt liv (honom kan du inte ändra på!) Hittills har han ju inte visat några som helst tecken på att ta hand om ER relation.. Bara tjurigt konstatera att det är "synd om" just honom..
I en relation är man TVÅ! Och i hans fall, så är det du som sköter relationen.. Du har gjort det så länge utan att han har behövt lyfta ett finger, så det är klart att han är förvånad..
Det är precis som med bortskämda barn, när de plötsligt förväntas ta ett eget ansvar.. de protesterar.. Men han är ju inget barn! Så sluta curla honom och sluta ta det "känslomässiga" ansvaret..

Aurora, det låter som han "går på vita knogar".. Så länge han har ögonen på sig så sköter han sig.. Men mellan raderna så utläser jag redan första "återfallet".. Nej, jag tycker inte att du ska satsa på detta (men det är min personliga åsikt!)
Din kille väntar bara på nästa tillfälle att antingen kröka eller röka.. (och du vet det innerst inne!)
Jag tycker att du ska läsa Katerina Janouch bok "Anhörig".. Den gav mig en del tankeställare..
Och NEJ, han kommer inte att vilja leva ett "Svensson liv" UTAN någon form av drog.. Han vill leva ett bekvämt liv, med någon som tar hand om honom så han kan ta sig sina "tripper" utan att behöva oroar sig för mat, husrum och fri sex.. Ja det låter hårt! Men om man hårdrar det så är det så alkoholisten/missbrukaren fungerar.. Min egen "alkis" lovade under många års tid bot och bättring, men inget hände..
Till slut insåg jag att det han höll på med var en variant på att det är enklare att få förlåtelse efteråt, Än att fråga om lov, få ett nej och tvingas avstå..

Jessie, du vet att jag var ganska rak i början mot dig. Jag skriver inte i din tråd men läser ibland. Jag blir trött och känner mig frustrerad när jag läser. ( inget illa ment. Jag levde i en relation med en man som jag verkligen var kär i och älskade. Efter ett par år märktes det att han var trasig. Det slutade många år och sorger senare i en rättegång, innan jag blev fri och gick vidare i levt. Vi hade som väl är inga barn men det ställde till mycket skada i mitt liv) Jag var då medberoende och ville fixa, hjälpa och med min kärlek övervinna allt. Det är bara destruktivt och problemet låg på mig som accepterade skiten. Klart vi är mer vörda än att kasta bort vårt liv på olycklig kärlek och misär. Du kan inte hjälpa honom. Punkt.

Jag tänker att du behöver älta och älta tills du får ett uppvaknande. Håller med Aeromagnus frågor. Men du verkar inte se något annat än hur han mår, gör, säger och agerar, så då är det som det är.

Jag hoppas verkligen du vaknar upp en dag och inser att du vill och är värd att leva ett bättre liv.

Kramar ❤️

Du kan inte hela tiden ta ansvar för er relation. Det jag kommer säga kanske sårar dig. Eftersom han enligt din beskrivning verkar vara totalt ointresserad av dig och dina känslor och mående. Vad är då detta att satsa på? Kärlek bygger på känslor från båda parter inte en envägskommunikation. Han har tyvärr fått in dig i ett hörn, en återvändsgränd. Han vill inte, han vill inte, han ska inte, jag kommer inte, aldrig. Han låter som en tjurig 5-åring som inte får sin vilja igenom. Det kommer göra riktigt ont men är detta en relation du vill leva i? Spelar ingen roll om han är underbar när han är nykter. Vill du leva som du gör nu?