Senaste kommentarerna i forumet

Planera för en ny bostad och flytt (det är ju inte bara att rusa ut med en väska i näven..) Se till att ha en reträttplats, kanske hos en god vän eller släkting (syskon.. föräldrar..?) ifall det skulle bli riktigt besvärligt.. Prata med soc och gör en orosanmälan.. Då kan han inte ljuga angående barnen i alla fall..
Man klarar ofta mer än man tror och om du ser efter i backspegeln så har du klarat mer, hittills, än vad många står ut med.. Hitta någon att prata med, så att du har en plan och skriv..

Ha inte för bråttom med att flytta ihop.. Den som har alkoholproblem, är ofta jättetrevlig, charmig och uppvaktande i början.. Små "romantiska middagar" (där vin givetvis ingår..) Så småningom tenderar mängderna att öka, oavsett om man (i början) försiktigt antyder att man inte behöver dricka vin så ofta..
Det kommer väldigt många, fantasifulla förklaringar till varför det är så gott med just ett speciellt vin till en speciell sorts mat.. givetvis som en liten "guldkant" på tillvaron (för att man vill sin hjärtans älskade så väl..)
Och det är ett utdraget förlopp.. För mig tog det mer än 7 år, innan jag insåg att jag fastnat i "den kokta grodans princip" och att mängden öl och vin mer än fördubblats..
Nej, han är ingen "elak" människa innerst inne.. Ja, det har varit många fina och goa stunder också.. Men sammantaget har det varit en nedåtgående spiral och han vägrar konsekvent att tro att han har alkoholproblem..

Det är dags! Jag vill så gärna! Men jag törs ju inte :( idag måste han känt av nåt för han var så otrevlig när jag hämtade upp han på sitt jobb. Sa elaka saker och försökte trycka ner mig. När jag inte reagerade så gjorde han sig själv till offer och att det jag var så dum och elak.

Jag upptäckte samma saker som du beskriver.... Hade aldrig trott att jag skulle stanna efter det.
Men det tog mig 9 månader! Det tar sin tid, men var inte så hård! Ta nya tag, som ullabulla skriver - det kanske är dags nu?
Kram

och även på beroendesidan.
Jag är rädd att du kommer att få ett nej från båda hållen.
Om du ändå tycker det är en god ide att flytta ihop är det ännu större skäl att avstå.
Då finns risken att du redan fastnat i fällan av kärlek,medberoende och ansvarstagande som inte är ditt att ta.
Ledsen att behöva grusa dina förhoppningar och valet är förstås ditt att ta.

Men om du har möjligheten att ha en relation med varsitt boende ett tag till,så ha det.
Ha ögonen öppna både på dig själv och honom och se hur det utvecklas innan du hastar in i något som kan bli rätt besvärligt.

Hur vi precis som alkoholisten passerar våra egna gränser hela tiden.Om jag inte klarar att hålla tre glas,eller vara nykter en månad eller eller.Då ska jag minsann verkligen och absolut sluta dricka-och menar det.Precis likadant gör vi medberoende.
Sista gränsen är passerad om han... likafullt står vi kvar sen sista gränsen är passerad och kapitulerar inför oss själva och vår egen maktlöshet.men det är ju precis då,när vi ser sanningen i vitögat som också hjälpen är närmast.
Om vi slutar klamra oss fast i absolut ingenting och släpper taget och låter oss falla.
Sen kan kampen börja på riktigt och friheten kommer sakta att flytta in i en.
Lycka till Ärligbesvärlig..det kanske är dags nu?

Samma kväll som jag skrev detta lyckades jag ta snoka mig genom hans telefon när han hade deckare och upptäckte att han varit otrogen. Hjärtat krossades åter igen och jag fick nåt adrenalinpåslag som jag aldrig vart med om. Jag gick upp och packade flera kartonger. Tänkte väcka barnen och åka direkt. Visste bara inte vart. Bestämde för att sova och åka på morgonen istället. Väckte min sambo och berättade att jag visste om allting och att jag flyttar imorgon. Han blev helt förlamad och bara låg där och tittade. Jag somnade efter några timmar och på morgonen var jag igång med att packa lite mera. Efter mycket nekande och försök till att skylla från sig att det var någon som lånat hans telefon osv, så erkände han i minsta laget. Jag är kvar än och jag hatar mig för det :( jag förstör mig själv för varje Dag som går, jag ställer upp på saker som mitt inre skriker nej till.
Men idag ska jag till alkohol/medberoende terapeut och släppa ut allting och förhoppningsvis kommer jag bli starkare framöver.

när jag läser om blombuketten :-) Ja.. filmer.. min gubbe kunde se varje film 5 - 6 gånger utan att fatta att vi tittat på en förut..
Om han inte zappade runt, tills det bara var reklam överallt, varpå han stängde av och gormade om "flams och trams".. (om han frågade om jag ville fortsätta titta.. nehej då.. han "visste" ju att vi tyckte likadant..)
Dom få gånger jag ville titta på nåt, var han skitsur för att han inte fick sitta och zappa runt.. Men egentligen så tittade han ju inte på någonting.. Bara fördrev tiden.. Och gnällde över att folk tillbringade sin tid med spel och sociala medier istället för att umgås.. Vad kallar man zappande i oändlighet då?*fniss*

Tack, du förstår så bra vad det handlar om! Och ser det hellre som patetiskt än som hotfullt.
Men jävligt tjatigt är det! Respekt! Helt slut med uppställning för fosterlandet för min del.
Om gubsen orkade läsa en enda roman eller se en riktig film skulle de få en lite större repertoar för att nå dit de vill.
Fantasi, medkänsla och enkla förförelsetrick kan man lära sig om man släpper sitt eget superego för en stund.
Och det ät inte en plasförpackad blombukett på toppen av Liedlkassen med 4 sexpack 3,5.

Ja, du kommer förmodligen att få se din man manekänga i hela garderoben av offerkoftor.. De är ensamma, ingen förstår hur svårt de har.. de blir fysisk sjuka (råkar ut för olyckshändelser) och framför allt.. deras fru/sambo/partner förstår dom inte..
Jodå.. jag har gått igenom det också.. (gäller att försöka hålla på gränserna!) När min gubbe fick den ena (inbillade?) åkomman efter den andra, så erbjöd jag mig att antingen ringa och boka en tid på VC åt honom eller skjutsa honom till akuten.. Och se, då var det plötsligt inte så allvarligt.. han kunde ringa själv ifall det behövdes..
Nej, jag fick heller inte sova.. gubben förvandlades till en riktig drama queen och spelade upp nästan hela registret.. Sen när han själv sovit, kunde han för sitt liv inte begripa varför jag var så trött och grinig.. ( men du måste söka för det, sa han.. det kan vara nåt allvarligt..) Snacka om "projektion".. (jodå.. han visste minsann hur jag mådde.. Om det inte var så att han kände att jag var väldigt "kall och psykopatisk", för så kall kunde ingen människa vara och såååå utan medkänsla inför andras lidande..)
Förvänta dig inte annat än samma djävulsdans som förut, fast sättet att bjuda upp har förvridits en smula.. Han provar bara en ny variant att få kontroll och full uppmärksamhet..
Håll huvudet kallt linker! Försök att förhålla dig neutral och se fram mot att du får en veckas vila.. Och försök att hålla dina gränser, vänligt men bestämt.. Önskar dig lycka till och skickar en stor styrkekram.. Jag var ju där för bara ett par månader sen..

Kl sex öppnade han dörren till mitt sovrum och ville att jag skulle lägga mig hos honom. Klart och tydligt NEJ från mig.
Men vi ska ju från varann i en vecka så det är väl inte så farligt.
Nu behöver jag SOVA. Jag har inte sovit ordentligt på en månad börja bli sjuk och för allt i världen stoppa förkylningen.
Så hur tänkte han, mannen?
Kärlek, respekt, tillit, omsorg, hänsyn, medkänsla.? Var det ledorden?

On line. Tänkte att jag hade skrivit färdigt för idag när mannen på ostadiga ben gick och lade sig vid tiotiden. Så jag ägnade mig åt lite plock och tv och egna funderingar.
Men för en stund sen kom han ner i köket och rafsade runt i kylen tills han hittade några pannkakor som han ställde in i micron. Korven och äggen och osten var slut.
Jag höll mig tyst och satt på helspänn inför pytsen från ölburken. Nu har han gått och lagt sig igen så kanske är jouren slut snart.
Jag längtar efter att vara ensam och få en tyst och ostörd natt.
Och det behöver nog han också. Vi kommer inte att ses förrän nästa vecka och det blir ju mer och mer uppenbart för alla att något är fel.

Man kan leda en häst till vatten, men man kan aldrig tvinga den att dricka.. Du kan leda alkoholisten till litteratur, terapier, behandling, you name it.. Men är hen inte mottaglig, så finns det ingenting i hela världen som kan ändra på den saken!
Jag tror att du måste inse, att det inte finns NÅGONTING, som du kan göra, om han inte själv inser att han är alkoholist/har missbruksproblematik, eller vill ha hjälp!
Att för hundrade gången försöka lösa ett problem med samma metoder som hitintills misslyckats, ökar inte chanserna.. snarare blir det en sorts kamp om vem som är envisast.. (jag lovar du inte vinner den, tyvärr!)
Nu, när han får sköta om sig själv ett tag, så tycker jag att du ska ta en funderare på hur du vill att DITT fortsatta liv ska se ut..
För just DET, kan bara DU göra någonting åt!
Vill du fortsätta som förut (för chansen är nog 100% att din man fortsätter som förut) så är det upp till dig och du gör ett val! (honom kan du inte förändra..
Vill du undersöka sakta men säkert vad du vill göra resten av ditt liv, så ta de första små myrstegen.. Du behöver inte göra allt på en gång..
Och vem vet, i och med att du förändras så förändras din situation.. Din man kommer att tvingas ta ställning till om han vill ha kvar dig i sitt liv och DÅ, är det dax för skarpa förhandlingar..
Det är DÅ du kan ställa vissa villkor..
Min gubbe kunde/orkade inte gå med på mina villkor.. (inte än i alla fall..) Så han sitter kvar i sitt hus med sina flaskor.. Kanske måste han känna hur det känns att få lov att dricka så mycket han vill, utan att nån tjatar eller försöker övertala honom att sluta?

Jag lever :)

Det är det här med tidsandan också. Vi ska alltid gilla läget och ha ett eget förhållningssätt till allting. Blir man upprörd över någonting kan man trycka på en mindfulapp. Hjälper inte det så har man väl gjort fel.
Det där med flodhästen tog jag upp med mannen för något år sedan men ack så många gånger jag fick äta upp det! Du kallade mig FLODSVIN!
När det gäller alkohol är han inte kapabel att förstå några analyser. Så många gånger jag har visat honom litteratur och sajter och tänkt att nu kanske han ser att han inte är ensam och att det finns hjälp. Men en förändring börjar inte där.
Just nu vet jag inte hur det ska gå till.

Kändes lite som huvet på spiken, när du skrev att en alkoholist alltid förväntar sig att saker ska "sopas under mattan", glömmas och förlåtas..
Just nu får gubben min faktiskt ta konsekvenserna av sitt drickande.. Om han sedan inser att det är konsekvenser, någonsin, återstår att se..
Jag har klart och tydligt talat om att mitt skäl att separera ÄR hans alkoholvanor och att jag tycker att han ska ta hjälp. Han har svarat med att detta inte är möjligt.. (det måste ligga någonting annat bakom, t.ex. otrohet från min sida) För han har inga som helst alkoholproblem..
För mitt vidkommande ligger bollen hos honom. Jag tänker inte kontrollera, tjata eller söka onödig kontakt (för att se hur han mår etc)
Kanske kan vi umgås som vänner (kanske inte..) För jag har svårt att se att vi ska kunna få till något nytt förhållande igen..
Han är såpass manipulativ och lurig, att jag inte orkar vara på min vakt för fler lögner om att han inte dricker, bara för att konstatera, att han smygsuper (och i större mängder, än man tror)
När jag sist var över för att hämta lite saker, så "vaktade" han källaren väldigt noga.. Överallt i huset kunde jag röra mig fritt, men så fort jag gick nerför källartrappen så var han mig i hälarna och började fråga vad jag skulle ha, och om han kunde rota fram det senare.. För just nu var det ju lite rörigt.. (Jodå, alkoholdoften var tung från alla tomburkar och flaskor) Så jag gick upp och sa att han kunde börja med att köra bort tomglasen, så skulle det nog ordna sig..( såg minst 3 sopsäckar med ölburkar..)

Att "anpassa sig" följer den kokta grodans princip.. Sakta, mycket sakta, börjar man att blunda för saker. Man slutar argumentera eller svara emot, eftersom det oftast resulterar i vredesutbrott (som man enligt alkoholisten, själv är orsaken till)
Man undviker till slut allt som skulle vara ens en antydan till provokation, fast en tillsägelse i normala fall hade varit motiverad..
Ja, den som fått sin hjärna kidnappad av A, är ofta ett stort ego.. Det är alltid "jag" som går i första hand, som har "rätt" och som "bestämmer. Både vad som ska göras och vad som får sägas.. (fenomenet kallas också "flodhästen" i rummet.. Alla ser den, men ingen låtsas om att den existerar)
Det finns familjer som tillsammans blivit mästare på att bortförklara alkoholistens olika beteenden och humörsvängningar. Alltifrån barnen som stillsamt drar sig tillbaks på sina rum för att inte vara i vägen, till partners som tassar på tå för att uppfylla minsta önskan, hur underlig den än är.. Allt för att helvetet inte ska braka lös..
Jodå, de vibbar som alkoholisten sänder, känns lång väg och de som lever med en vet precis när det är dax att passa sig..
Jag hoppas att din gubbe får hjälp med att inse både sin alkoholism och sitt beteende.. Min skyller bara på att han ständigt blir "provocerad" av alla i sin omgivning.. Om folk bara "uppförde sig" hyfsat så skulle han ju inte behöva vare sig bli arg, eller "lugna ner sig" med några glas..
Det sista säger ju allt! Är man "törstig" och saknar anledning att korka upp en flaska, är det ju ett utomordentligt tillfälle att starta ett mindre "gräl" med någon om någon skitsak.. Så man blir tvungen att "lugna nerverna" Jodå.. hihi.. Att han för länge sedan är genomskådad verkar han inte ha förstått ens idag..
Fast nu behöver han ju inte bli provocerad.. nu kan han ju dricka hur mycket han vill.. Och jag tror inte det finns någon som bryr sig..
För sakens skull gjorde jag en orosanmälan till soc innan jag flyttade.. Den jag pratade med, när jag beskrev läget, sa att så länge han inte störde eller skadade andra eller sig själv, så var det svårt att göra något, om han själv inte ville ha hjälp.. Så mycket för den "hjälpen" då.. Det kändes lite som Tack för ingenting!
Nej, jag tror att det för hans del är väldigt lågt till ett ärligt förlåt.. I så fall rasar ju hela hans självbild och han blir tvungen att erkänna att han är beroende.

Du skriver, etanoldrift att din gubbe aldrig har bett om ursäkt för någonting som han har sagt eller gjort på fyllan. Inte min heller, aldrig att han skulle "krypa till korset". Ingen ska tvinga honom till någonting. Och en framtvingad ursäkt kan ju kvitta.
Nu kommer vi att vara ifrån varandra en del och vi får tid att tänka. Vi får se om medicinen verkar. Jag är skeptisk men vill gärna tro. Men så känner jag också att för att vi ska fortsätta leva tillsammans måste han på riktigt inse vad han/alkoholen har ställt till med och hur illa jag och hans barn har farit. Inte bara då det har skett s k incidenter utan hur jag lever i ständig oro och måste anpassa mig till hans humör och hans tider.
Det måste han själv komma till insikt om och be om förlåtelse på riktigt.
Sen kanske vi kan vända blad.

Ladda inte på ett dött lopp, har du inte känslor kvar för honom?
Låt honom i sådana fall få gå, och låt honom få falla.

Tankar på att skydda och värna om familjen kan vara precis tvärtom.
Man vet vad man har men inte vad man får, det kan ingen svara på.
En alkis töjer alltid på gränserna så långt det bara går, värre än en 3 åring.
För att sedan vara älskvärd under sin nyktra period.

Väg för och nackdelar på en våg, vad kan du acceptera?
Orkar du försvara din alkoholist beteende offentligt?
Det tär otroligt mycket på psyket på att alltid vara misstänksam och beredd på det värsta, lyssna på ljuget som du vet är inte sant...

Väg allt detta mot att leva själv ett tag och få återkoppla till dina egna känslor, vilka behov har jag?

Jag vill inte styra dig men allvarligt. ..ställ inga hot som du inte tänker genomföra.
En alkis förväntar sig alltid att det ska slätas över, glömmas bort och förlåtas, att få ta en konsekvens av sitt handlande gör faktiskt skillnad.

Beslutet ligger alltid hos alkoholisten att få göra skillnad och det finns kryckor att ta till hjälp men först måste de ju inse att de är alkisar.
Innan dess finns ingen hjälp.

Berra

Den dan man blir hotad med att få en yxa i huvudet finns väl inte
ETT argument för att stanna kvar.
Du måste lämna honom!!
Har vuxit upp med alkoholiserade föräldrar och den där dödsdansen.kan bara sluta på ett sätt - någon går under.
Låt det inte bli du eller barnen.
Lämna och få ro!

Att du låter honom ta både ansvar för sig själv och konsekvenserna av sitt drickande.. När vi var på resa så höll sig min gubbe i skinnet under själva resan.. Drack bara några öl (kanske för att jag lät honom köra..) Men på hemvägen, så "tjatade" han sig till att köpa 2 boxar vin.. Han hade en massa argument för att handla dem.. Vi skulle ha folk på middag och han ville bjuda.. Det var ju mycket billigare än på systemet och det som serverades till maten var gott och till extrapris..
Mina kommentarer om att dessa boxar sällan räckte mer än en vecka när de väl var öppnade viftades bort.. Dessutom lovade han på heder och samvete att inte öppna båda samtidigt (.. jodå har man två sorter så måste man ju "smaka" av båda och jämföra..)
Synd att säga så fick jag rätt.. Samtidigt, så var jag väldigt tydlig, när de inköptes att om det var så att det skulle bli dunderfylla av detta vin så låg han risigt till.. (och precis som en treåring, så var han tvungen att testa gränserna..) Och efteråt tyckte han att jag skulle ha mer "tålamod".. Men kära nån, jag har haft "tålamod" i flera år, vi har "pratat allvar" om hans dryckesvanor, massor med gånger..
Dock har jag aldrig hotat med något jag inte varit beredd att genomföra, så han kan inte skylla på att jag hotat och sedan fallit till föga efteråt.. (snack utan verkstad, har aldrig varit min melodi ens i andra sammanhang)
Han har flera gånger frågat om jag inte har ångrat mig.. varpå det korta och koncisa svaret varit ett Nej!
Han har aldrig någonsin bett om ursäkt för sitt beteende.. Inte för vad han hävt ur sig i fyllan, eller för att han slagit sönder saker.. Ordet förlåt, i dom sammanhangen existerar inte.. Troligen för att han inte tycker att han gjort något fel..
Försök nu att faktiskt njuta av den här resan själv!
Han kommer att klara sig, var så säker.. Om inte annat lär han sig att inte ta vissa saker för givna. Han är ju faktiskt en vuxen människa. Och vill han bli betraktad som en sådan, så får han lov att uppföra sig som en också!

Jag förstår att du är desperat.. Det är många känslor som rörs runt, när man har ett förhållande med en alkoholist.. Rakt och rentut, du är inte ego, men du är medberoende..
Någonstans förlorar man ju en bit av sig själv när man tvingas dansa med i den här "djävulsdansen"..
Har du någonsin funderat på vad DU vill och hur DU mår innerst inne.. Fortfarande är du inriktad på att det gäller hans "mående".. Men det är ju hans, inte ditt.. De känslor, vare sig det är kärlek eller panikångest eller vad som helst som finns hos honom är inte dina!
Så börja med att känna efter vad du känner där innerst inne.. (och du behöver inte vara "glad"..) Och börja inrikta dig på vad DU vill..

Inte någon?

Bra Dotter 1979, det var starkt och modigt av dig att säga till din pappa! Man vill i det längsta upprätthålla bilden av en fungerande och kärleksfull familj och intalar sig själv att det är nog bara jag som inbillar mig, snart blir det bra igen.
Säkert har din mamma lagt märke till hans smygande och för henne känns det skönt tror jag att hon inte måste hålla masken för dig längre.
Vi är också, eller var, en tajt familj med mycket närhet och gemenskap. Det dröjde länge innan döttrarna och jag kunde prata om vad vi såg. Jag ville inte ge dem extra problem, de har fullt upp med jobb och barn. Men de märkte ju att deras föräldrar inte var sams. Det kändes som en liten framgång att deras far faktiskt för ett par år sen själv sa till dem att han har alkoholproblem. Och periodvis funkar det hyfsat åtminstone på dagarna. Dock inte nu, läget är eländigt för tillfället.
Du gjorde rätt som sa till honom! Att mörka och förtränga det man ser gör det bara värre.

Jag somnade av ren utmattning i natt och märkte inte att han var uppe. Nu vaknade han kl 12:30. Det verkar inte ha hänt några olyckor i natt. Döttrarna kom hit i går kväll och pratade med honom, de är ledsna, oroade och förbannade. Jag var inte med under samtalet, det ville inte mannen, men pratade med dem efteråt. Det var inga konkreta planer utan mest förklaringar till varför han måste dricka.
Vi hade planerat en resa över helgen tillsammans med goda vänner. Efter lördagens kollaps är det uteslutet att han åker iväg så det blir bara jag som följer med. Det känns inte så kul men alternativen - att vi är tre som går på helspänn för vad som kan hända med en aspackad turist i en storstad eller att jag stannar här och håller vakt - båda är dåliga.
Han får ta ansvar för sig själv.