Senaste kommentarerna i forumet

För mig blev det droppen när jag blev utsatt för våld. Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt men när det hände var jag så chockad. Kändes overklig. Där och då blev det ytterligare en gräns som passerats men för mig blev det en gräns som var ofrånkomlig. Jag förstod att detta kan inte accepteras och har det hänt en gång kan det lätt hända igen. Där och då förstod jag att jag behöver lämna, dock tog det ca 1 år till jag flyttade på grund av att det tog tid att sälja boende osv. Han hade druckit sprit den gången och blicken var alldeles svart, en gång efteråt satt han i soffan och drack från en spritflaska och jag märkte att blicken gick åt det svarta igen. Jag och barnen stängde in oss. Detta för förra julen, sista julen med honom. I år firade vi en jul ytan alkohol med mycket skratt och värme. När vi pratade om ”händelsen” var hans slutsats att jag provocerande honom, aldrig eget ansvar. Ser inte tillbaka, aldrig mer..

Hej @elske! Vad fint att du öppnar upp och berättar om det som hänt i din familj. Du känner dig splittrad och ledsen efter att din sambo har gått över en gräns och slagit dottern. Det kan tänkas att det är en gräns av många som har passerats genom åren. Du har fått en del bra råd här i tråden om var du kan söka hjälp. Det kan ibland kännas ganska tydligt vad som kan vara bra steg att ta för någon som ser på situationen från lite håll. Samtidigt tror jag att många kan känna igen sig i att det kan kännas otroligt svårt att veta vad man ska göra när man befinner sig mitt i stormen.

Det har gått några dagar nu och det kanske har hänt en del sedan du skrev senast. Om du vill och det kan vara hjälpsamt får du gärna fortsätta skriva och sätta ord på dina tankar. Du har även fått ett personligt meddelande från oss rådgivare. Du kan hitta det på din konto-sidan när du loggat in.

Hur går dina tankar nu?
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@gladpålåtsas
Jag minns en första örfil. Sen blev det inte mer. Men han slog sönder min bärbara pc. Och det var den enda jag hade. Han slog sönder annat. Han förstörde delar av mitt hem. Han levde på mig. Jag började tänka på att ta mitt liv. Och jag minns en natt som jag inte stod ut. Tänkte bara ta till en flykt. Vill inte säga hur.
Men det var min vändpunkt. Jag sökte hjälp, tills jag fick hjälpen. Och sedan så satte jag gränser. Då vill han flytta ut. Men det tog ca 6 månader från det att jag fick denna psykologhjälp.
Och jag hade varit med om massor av annan skit i hans sällskap tidigare.
Jag stod mellan liv och död.
Jag valde livet.
Jag väljer livet varje dag.
Men om han var kvar.
Utan att flytta ut.
Då vet jag inte hur det hade gått.
"Han måste ut" sa en vårdgivare en dag.
Hon var på hembesök hos mig.
Han var inte hemma då.
Hon hade rätt.
Men hon sa det för tidigt.
Jag behövde förstå det själv.
Först.
Det hade en motsatt effekt.
Så jag tänker inte säga, att han ska ut.
Men sätt de gränser du behöver.
Och polisanmäl.
Slag och hot.
Och sök hjälp via vården.
Kräv stöd!
Vad kan man annars göra?

Han klarade det tidigare. Det kan vara ett kort återfall. Tala om för honom hur glad du var när han kom tillbaka och hur orolig och ledsen du är nu. Troligtvis känner han att han mådde bättre under det där året och vill tillbaka dit. Återfall är vanligt och att han ljuger, skulle jag gissa beror på att han skäms.
Han är inte ditt ansvar, men var ärlig med honom om att du saknat honom och låt honom sen göra det som krävs. Du finns där när han tagit tag i saken igen.
Det behöver inte vara hopplöst, men skammen är väldigt stark.

Jag har en pappa, men också en gestalt som tar över min pappa som jag inte vet vem det är.
Han har varit den bästa pappan han har kunnat vara. Empatisk, känslig och kärleksfull. Men med mycket ångest och oro i bagaget. Däribland en missbrukande tvillingbror.
När jag var 12 år började han dricka. Enligt honom för att dämpa ångesten över den nedgångna brodern.
I denna vevan inser jag något. Framför mig står inte längre min pappa utan en annan person. Denna personen är elak, ljuger, skuldbelägger mig, rör sig långsamt, pratar lågmält och har döda ögon. Som en dålig imitation av min pappa.
Jag hatar den här personen djupt. Undrar om jag någonsin kommer att få se min gamla pappa.

Vid 16 års ålder är jag medveten om att det aldrig kommer att hända. Har accepterat det och gått vidare.

Jag är 20 år och min pappa är tillbaka. Han slutade dricka för ett år sedan. Hans livsgnista i ögonen är tillbaka. Vi skrattar igen och jag har saknat honom obeskrivligt mycket, även fast jag inte ville erkänna det.

Idag har jag ringt honom en gång, mest för att se så att han lever och inte tagit sitt liv. Han låter helt borta när jag ringer. Jag frågar direkt vad han har tagit och får en arg suck till svar och ett krystat ”ingenting”. En 4-åring ljuger bättre. Jag orkar inte prata mer och lägger på. Enda anledningen till att jag fortsätter ringa är att jag är rädd att han väljer att avsluta det. Jag är den enda personen han har kvar, enligt honom själv. Och det är jag. Hela mitt liv kretsar kring tankar på hur jag ska få upp honom. Ska jag ringa till vårdcentralen? Eller soc? Kan dom göra något?

Jag känner mig helt förtvivlad och ensam. Jag har folk att prata om det med men jag står fortfarande ensam i att få honom att stanna kvar på jorden. Att jag fick tillbaka honom förra året gör nästan saken värre. Jag hade accepterat att han var borta och gått vidare, men föll pladask som vanligt när hans riktiga jag kom tillbaka. Men jag blev grundlurad. Igen.
Vad ska jag göra?

Ps ser även att du beskriver känslan av skam som vi många delat. Jag upplevde att vi bara fick respekt när vi vidtog åtgärder och var öppna och agerade.
En trygg miljö är bättre än ett fint hus.
Försök även ordna någon slags stöd eller terapi åt barnen så snart som möjligt.
Önskar er all lycka till.

@gladpålåtsas du kan inte vänta på att han flyttar utan måste själv ta ansvar för dig o dina barn att ta er därifrån..

@sliten61 för några år sedan somnade min man på toastolen och ramlade på golvet och sov vidare med byxorna nere vid anklarna. Ingen vacker syn. Han har kissat på golvet i dotterns rum. ”Gick i sömnen” hette det då. Han har sytt tre gånger i huvudet, kanske fler för jag kan ha tappat räkningen, för att han ramlat och slagit sig när han varit full. Men givetvis förnekade han när det hände att han skulle varit full. ”Det kan hända vem som helst”. Så många restaurangbesök då han varit pinsamt full och blivit arg för att jag bett honom att inte dricka mer. ”Du ska alltid fördärva det som är roligt”.
För några helger sedan skulle han ta livet av sig eftersom jag bad honom lämna hemmet, han var dygnrak kl.18 en fredag och den yngsta dottern var på väg hem. Jag skriver nu för att minnas hur hemskt det varit! Han måste flytta!

@Letlive hur går det för dig? Tänkt en hel del på din fråga.. jag kom på vad som hjälpt mig i mina tankegångar.. jag insåg att det på något vis är precis så.. 2 olika personer.. i ditt fall din sambo eller beroendepersonen du möter. Jag har hört flera inkl. mig själv som valt att " sära" på dessa genom att namnge dem olika. Din sambo " namn" samt berondepersonen " namn valfritt". Har hjälpt mig för att förstå eller tydliggöra för mig själv att jag bör förvänta mig ett annat beteende för i månt och mycket så agerar/säger osv beroende personen saker som är sååå långt ifrån de värderingar som mitt ex. Haft .
Det har " fungerat" för mig.. kanske kan det hjälpa dig?!

@aeromagnus 🙏 sant.
Man har ställt så många krav som blir "osynliga" att man ger upp och nöts ner tillslut.

@Snödroppen Det är ingen fara. Mitt inspel är att man inte ska ta skit från den som dricker. Var tydlig, ställa krav annars kommer man som medberoende också gå under. Hur som så hoppas jag att det löser sig för er.

@gros19
Kära du ❤️
Tack för dina ord! Har tänkt på dig mycket. Och du har haft en mycket stor inverkan för mig. Gott Nytt År! Vi hörs! ❤️ Varm kram!

@bumblebee
Vilket framsteg!
Får jag skriva att jag blir stolt över dig?
Kanske blir konstigt men så känner jag, vilka steg du tagit.
Fortsätt hålla fokus, till skillnad från @aeromagnus så tycker jag att du just nu lämnar honom åt sidan och fortsätter gå dina steg framåt.
Förlåt @aeromagnus men det är så lätt att falla tillbaka i medberoende och sätta sina behov totalt åt sidan.
Om du känner för att göra det senare när du själv kommit i balans så finns möjligheter.
Det betyder inte att jag inte bryr mig eller kan tänka mig hur överjävligt det är att fastna i ett missbruk utan bara det att det är ju det man ältat ältat ältat och tillslut fastnat i och tappat bort sig själv i.
Jag orkade inte med det dör tillslut.
Massa kärlek och värme och stöttning till dig.

Som alkoholist som jag är så förstår vi inte att vi sårar. När du är tjatig är det bara ett giltigt skäl för han att få dricka. Jag skulle ställa han frågan antingen muntligt eller skriva ned det på en lapp. Varför dricker du alkohol?

Du kan tyvärr inte få honom att sluta om han själv inte vill tyvärr. Tycker du ska lyssna på podden 2fyllon och en sanning. Ta avsnittet med Kay Pollack.
Vi som missbrukar gör det väldigt ofta av en anledning (utom det kemiska beroendet) och det är att vi tycker synd om oss själva, ser oss som offer. Ger oss skäl att dricka.
Se vad han svarar. För gott är det inte för då kan man dricka alkoholfri öl, alkoholfri snaps för den smakar nästan identiskt.
Det här är jättesvårt men var tydlig. Det blir ingen jävla sprit ihop. Ska du leva med mig är du nykter.

Idag har jag varit modig och faktiskt satt mig själv först, även om det tog emot. Jag har berättat för båda min föräldrar om min sambos problem, och även om de ville flika in med "vad var det jag sa" så är jag varmt välkommen att bo hos dom.

Jag har även fått hem boken fri från medberoende som @has tipsade om. Den ska jag börja läsa nu.

Igårkväll bar det som om poletten äntligen trillade ner, att så här kan jag faktiskt inte ha det. Stort tack för ert stöd och era råd.

Nu ska jag bara göra en plan för vad jag ska ta med mig, och hur jag ska berätta det för sambon. Sedan flyttar jag ut.

Vill i alla fall önska dig ett Gott Nytt år och det blir det säkert. Skriver inget just nu men läser ofta det du skrivit och du har haft en betydelsefull inverkan på mitt liv. Tack för det❤

Du verkar vara en fin, men vilsen mamma och ovan i den här situationen. Din sambo är elak mot dig och har t.o.m. slagit sitt barn. Varför ska du leva med en man som är elak mot dig och att slå sina barn är dessutom olagligt. Lyssna inte på tramset att en psykolog säger att det är sånt som händer. En psykolog har anmälningsplikt och jag kan garantera att så ser socialförvaltningen inte på det.

Du beskriver en situation där sambon däckar när han ska ta hand om barnen som dessutom är så små att man inte klarar ett toalettbesök själv. Jag vill inte skrämma dig men om detta kommit till sovialförvaltningens kännedom hade barnet omhändertagits omedelbart. Givetvis bara tills man hittar någon som kan skydda barnen, men väldigt jobbig situation för alla inblandade. En utredning inleds och i den kommer ditt föräldraransvar att ifrågasättas eftersom du lämnar barnen ensamma med sin pappa som uppenbarligen har stora alkoholproblem. Vill inte skrämma dig och som du säkert förstår handlar det inte om att barnen tas ifrån dig men man ställer krav på att deras pappa ska vara nykter tillsammans med sina barn. Mitt råd till dig är att sök hjälp på socialförvaltningen. Be om råd och möjlighet finna att vara anonym om du föredrar det. Att söka hjälp innebär att ta sitt föräldraransvar. Du har allt att vinna på det.

@sliten61 tack för att du svarar och delar med dig. Jag har redan pratat sönder mina närmaste vänner och syskon känns det som. Men tänker som du; de hade idiotförklarat mig om jag berättat allt han gjort mot oss. Alla ”förlåt” och ”aldrig mer, det är slut nu”….
Hans syskon svarar mig inte ens längre, de har väl tröttnat. Det som hände nu, att han drog i mig, vet bara våra barn.
Fy vad jag skäms över den här totalförlamningen jag verkar leva i!

@Lora @Flarran Tack för att ni tar er tid att skriva så ärligt utifrån egna erfarenheter. En sak som verkligen försvårar i min situation är att jag vill separera, och det har jag sagt sen ett tag. Jag vill att han ska ha en fungerande relation med barnen, och på sikt också med min familj som blivit viktig för honom. Just nu när allt är så nytt är det fortfarande oklart för mig, och ännu mer för min familj, vilka delar av hans beteende som har haft med drickandet att göra. Det har varit situationer där det bara varit allmänt olustigt, oklart om han är full eller inte. Sen andra mer diffusa, han är otrevlig och arg med barnen. Min lillasyster kände sig rädd och erbjöd sig att åka och fira med en kompis istället, så jag skulle inte säga att det handlar om att nån känner att man vill ”hämnas”. Jag tog beslutet att det inte var rimligt att hon skulle åka härifrån, och inte heller att julen var rätt tid för att sitta ner och prata igenom allt som hänt och reda ut. Sen att han hamnade i kläm i det, det gör mig väldigt ont. Det är bara så svårt att veta var mitt ansvar börjar och slutar, hur mycket jag ska vara den som klappar om och ser till att han mår bra. För nu ringer han istället ett par gånger om dagen, blir ledsen och besviken över att inte jag tar mer initiativ till kontakt. Det är så snårigt allting.

@bumblebee
Ja, det låter som en sund och bra idé att åka iväg till dina föräldrar.

Prova, även om det utmanar dig, att sätta dina behov först. Ingen kärlek är värd att gå runt med ångest och sjuklig stress.

Jag tänker att det spelar ingen roll vad du säger till din sambo ärligt talat, han verkar leva i sin egna bubbla med sin "kärlek" alkoholen. I den världen kommer inte precis dina behov först.
Jag tror också att man inte ska sopa undan konsekvenserna av hans drickande, du mår så dåligt av det att du ber till gud om att trycket över bröstet ska släppa.

Var rädd om dig och så bra att du skriver här oavsett om du behöver skriva av dig, få stöd eller inte bara känna dig ensam.
För mig är det och har varit en jättefin hjälp.

@bumblebee
Jag kastas tillbaka till ett liv som jag knappt minns. Det första året dracks det på fina restauranger. Med andra. Med nya vänner, hans vänner, då jag bodde i hans hemstad, i ett grannland.
Idag vet jag mycket mer.
Arven som gjort att flera kan dricka. Det är vanliga människor med "fina" titlar. Jag vet inte när de började dricka, men jag vet att flera har allvarliga problem.

Alkoholsim finns överallt.

Du skriver "Men samtidigt är det något i mig som inte vill lämna. Kanske kärlek, kanske rädsla för hans reaktion, kanske för att det känns som ännu en misslyckad relation. Det finns såklart anledningar till att jag ifrågasötter både denna och tidigare relationer där det så småningom tagit slut, men jag har någon gång bestämt mig att jag skulle göra annorlunda den här gången. Den här gången ska jag inte ge upp, utan jag ska slåss för relationen. Det känns kanske som ett misslyckande och som om jag bryter löftet till mig själv och upprepar mönstret om jag lämnar#

Jag tänker. Vad är ett misslyckande för dig?

När jag läser dina inlägg i din tråd och vissa svar så blir jag rörd. Jag vet inte din ålder. Men jag läser inget om barn. Jag ville så starkt ha barn när jag träffade mitt ex. Jag valde honom för att bilda familj. Han lät mig tro att han ville ha barn, senare. Men han ville aldrig ha barn. Och jag fastnade i barnfrågan med honom för när han inte drack så var han den mannen som jag ville vara med. Så jag tänkte att han skulle vilja ha barn senare. Dessutom så indikerade han flera gånger att han kunde tänka sig det.

Han kunde tänka sig att skaffa barn när han blev rik igen. Jag sa att pengar inte spelar någon roll. Jag var och är inte intresserad av ett glamoröst liv. Jag har sett bakom kulisserna dem som lever "glamourösa" liv.

Vad är glamour?

Vad är viktigast i ditt liv?

Vad vill du ha?

Du verkar ha en bra samtalskontakt. Fortsätt med den så länge du behöver. Och har tillgång.

Jag levde i nästan 12 år med mitt alkoholiserande ex. I efterhand har jag förstått att han drack hela tiden. Även när vi bilade i Europa. Han drack inte när vi körde, men han drack så stora mängder så att alkoholen inte kunde ha gått ur kroppen.

Det trodde jag då.

Men då han föll ihop fullständigt packad på en gångbana och fick åka akut till sjukhus utreddes han. Han fick lämna ifrån sig sitt körkort. I den här perioden hade vi kontakt. Han berättade om alkoholen. Och att han drack så mycket så hans promille var ständigt hög.

Jag vet inte, hur det var flera år tidigare, när vi bilade i Europa och jag inte ville köra på Autobahn. Jag minns hur han accelererade enormt. Han hade en mycket fin bil som gärna ville köra på Autobahn.

Jag levde i min bubbla i så många år. Kämpade med att få vara vuxen och samtidigt bli stabil i en sjukdom som jag haft. Kämpade med att serva och se till att han skulle bli framgångsrik igen för att det var då som han skulle sluta dricka och börja träna och ev skulle vi bilda familj.

Men när jag tog mig ur mina mediciner för en bipolaritet så såg jag hur det egentligen såg ut. Han var imponerad över min resa och jag trodde att jag skulle stötta honom att göra en resa själv.

Men han ville fortsätta att dricka och det dröjde flera år innan jag tog hjälp med gränssättningar för att få honom att flytta. Han bodde nämligen på ett hotell, hos mig. Och han skulle kunna tilldelas en medalj i manipulation.

Jag kan inte förstå att jag skriver om mitt yngre jag. Min utveckling avstannade med honom. Jag släckte bränder och fortsatte spela inför andra att vi hade det bra.

Men för mina närmaste berättade jag hur det egentligen stod till. Och då fick jag en ny bästa vän. Hon har också en bipolaritet så vi hade mycket gemensamt.

Men hon har också vuxit upp med alkoholiserade föräldrar. Och hon försökte berätta för mig att jag var medberoende, men hon förstod att jag inte var mottaglig. Det tog nog fyra år innan hon kunde säga som det var. Och jag erkände delar, men inte allt.

Det är mycket tack vare hennes mod som jag förstod. Och jag har kunnat prata med henne om detta i timmar. Jag är så tacksam. Hittade forumet efter att han flyttat ut. Då jag fortfarande skickade pengar till honom och förstod att jag behövde sluta med det.

Alla har vi våra processer. Vi behöver börja där vi är. När vi förstår. Och under tiden vi sätter gränser eller lär oss sätta gränser, så får vi öva. Och det bästa vi kan göra är att öva på att ta hand om oss. Och göra det vi själva mår bra av.

Det gäller alla människor oavsett livssituation.

Vi måste ta hand om oss. Med sunda rutiner. Och gränssättningar.

Och ställa oss frågor som;

Hur vill jag leva mitt liv?

Och vad är jag ok med.

Vill jag serva en partner som sedan dricker och beter sig dåligt, mot mig?

Jag började krama träd under mitt liv som medberoende. Det var fint att läsa om stormens öga.

När det stormar ute så känner jag mig som ett stabilt träd som står på jorden. Jag känner att min mindfulnessträning ger mig det enorma rotnätverket som träden har. Men så har jag övat. I flera år.

Och hade det inte varit för att jag levde med mitt ex så hade jag nog inte heller sökte så många vägar att finna frid.

Jag har provat på mycket. Jag förstod att öva på mindfulness var det bästa jag gjort. Var jag än är så tillämpar jag den träningen. Det har gett mig verktyg att förhålla mig till min omgivning, situationer och oförutsedda händelser. Och förstås till mig själv.

Min kompass i livet.

Önskar dig allt gott på din resa.

@sliten61 @Snödroppen @Smillans @Letlive
Så ledsen för din skull @sliten61.
Jag har lämnat förhållande tidigare men då har jag sett en lösning, sett var jag vill bo, haft en magkänsla. Här ser jag bara att han måste flytta. Jag har levt i det här förnedrande livet i över 20 år men inte orkat ta mig härifrån. Inte sett någon väg ut. Äntligen har han sagt orden; att han måste flytta.
Vi har ett par ”åtaganden” kvar, nyår och trettonhelgen med vänner. Allt för syns skull. Detta skådespel!
Först mina vänner som jag förstår tycker att han är social och trevlig men jobbig när han blir full och sedan hans vänner som älskar honom men samtidigt skrattar åt honom när han blir full och dum i huvudet.
En tanke slog mig precis; han hade älskat att läsa det här! Att jag skriver om honom, även om det är negativt i min värld.

@Amastå
Hej, så fint att läsa hur du har det nu, att du kommit så mycket framåt. Det är ju en process.
Det jag känner att är en sorg är att inte kunna göra något för att den andra ska må bra. Att välja bort alkohol, ja, det måste komma inifrån. Att hur mycket man än gör så räcker det inte.

Att i stället ta hand om sig själv. Och att känna att jag aldrig riktigt kom att känna den andra personen pga. alkohol. Finns mycket sorg där alkohol är inblandat.

Ta hand om dig!

@Amastå precis så tänker jag i mina starka stunder. Det här går inte, jag är värd respekt, kärlek och en partner som delar livets alla delar med en. Det gör dock så ont i mig på samma gång för det var mannen jag skulle dela hela mitt liv med, en man jag älskar av hela mitt hjärta.. ( dock inte den beroende person han blivit) jag kan liksom inte fulländat ta in det. Jag vill/ kan inte släppa och gå vidare.. är snarare som att mitt liv står på paus och väntar på hans återkomst. ( som kanske aldrig kommer) är värt så mycket att forum som detta finns. Utan alla dessa trådar, berättelser, upplevelser skulle jag kännamig tokig..ensam..vilse

@bumblebee
Ojoj, jag har också räknat de där burkarna. Länge sedan nu ... Och det där ljudet då burkar öppnades, ptscssh. Usch. "Here we go again" liksom.

Han vet ju vad du tycker om drickande, och någonstans på nyktert huvud hoppas jag att han kan förstå att du drog. Du sätter inte gränser för honom tänker jag, utan du sätter gränser för vad du mäktar med och vad du behöver i en relation. För ditt mående. En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag. Och så länge det inte är sunt, så är det upp till en själv att göra så gott man kan så länge man är ett par, för den med beroende kommer inte att göra det.

Kram, sköt om dig!