Senaste kommentarerna i forumet

Tack för stödet.
Jag har bestämt mig för att inte festa mer. Dricker aldrig hemma själv men dricker för mucket när jag går ut. Än så länge har jag bara druckit vid 2 tillfällen i år. Men på tok för mycket. Det går ut över hälsan, minnet och jobbet. Dessutom kommer panik och ångest alltid efter en dag med festande. Jag vill inte ha det så och kommer inte klara av all skuld och sorg som då forsar upp. Frågor som gjorde jag inte nog. Varför åkte jg inte dit när de inte svarade i telefon. Vad dog hon av. Vi vet inte än.

Att jag känner så väl igen dina tankar o funderingar innan jag lämnade min sambo. Jag var på väg så många gånger . När det hade varit som värst med supande o elaka ord både till mig o barnen så kände jag mig så säker o tänkte att nu får det vara nog nu går jag men sen kom det en lugnare period o jag började tvivla på mig själv o kände att jag överdrev.
Känns som jag måste påminna mig själv hur det var då för jag tänker llite så fortfarande . Nu när jag har lämnat så är han jättesnäll o hjälper mig med olika saker . Man blir förvirrad men jag känner ändå att jag har gjort rätt för jag känner mig mycket lugnare nu o behöver inte gå på tårna o väga vartenda ord. Jag förstår att det är väldigt svårt för dig men tänk på dig själv.
Styrkekramar

Glad jag blir för dig cissi1!! :)

Jag hoppas att det ska ge dig det stöd du behöver för att kunna värdesätta dig själv och att kunna hantera det som händer och förstå bättre varför vissa saker inträffar.

Hoppas vi får höra fortsättningen!

Allt gott!

Skickar en stor kram till dig !

Nedan radar jag igen upp det brev som terapeuten bett mig skriva och som jag lydigt plitat ned.
Sen ska jag författa vad jag innerst inne upplever och känner,få se hur mycket det skiljer sig åt.
Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Kära xx
Jag ser dig i dig nya hem som delvis är torftigt och antagligen mycket ensamt.Du framhåller ofta skenet av att du är nöjd i din ensamhet och att ingen tränger sig på/behöver dig.Jag vet hur social du innerst inne är.Pratsam och glad med alla som vill låna dig en stund.Själv klarar jag ensamheten långt bättre men har ändå efter brytningen med dig öppnat upp för många nya kontakter.Du försöker hålla masken.
Att ditt liv är under kontroll.
Att jag inte fattas dig.Men igår så bröt det igenom igen,trots ditt pokerfejs.
Jag såg hur du ville ta i mig,nå fram till mig men du valde att inget säga eller göra som vanligt.
Jag åkte hem,la mig och längtade så det gjorde ont efter dig.Du fattas mig varje dag,varje timme och mitt liv är inte komplett utan dig.
På ytan fungerar allt bättre och bättre.
Min vardag med alla måsten rullar på och min fritid har blivit mycket rikare.
Men allt det skulle jag kasta bort i en handvändning och släppa om jag trodde att det skulle räcka för att vi skulle hitta varann igen.
Så sorgligt ensamt är mitt innersta jag som inte är ett dugg intresserad av att möta någon ny man eller starta upp ett nytt liv som ju redan är påbörjat.
20 år där vi ständigt funnits för varann,du praktiskt jag känslomässigt.Jag känner mig stympad och svag utan dig.
Men utan tillfrisknande från din sida så finns det inget vi.Kanske inte ens med det,du kanske väljer din egen väg ändå.

Ja,ett troget hjärta har jag i alla fall.
Just nu känns det inte som någon större tillgång.

Det är trist när ens nära och kära dör ifrån oss alldeles för tidigt. Sök hjälp, gör som Adde säger, bli inte fångad i denna sjukdommen. Ju tidigare du får hjälp desto lättare är det. Sök också prof. hjälp, du bär på alldeles för mycket bagage. Kram:-)

du skyller barnen att se till att dom har det bra. Stannar du i en hopplös relation så sviker du barnen och dig själv. Ni mår alla dåligt av att ha det så här. Dina barn måste komma i första hand.

Det är hans sjukdom som pratar, och den bara ljuger. Ingen kan få någon annan att dricka, det är ett val man tar själv. Och skulle det vara så att han tycker du är så oduglig på relationer (vilket bara är lögn och en ursäkt från hans sida för att rättfärdiga sitt drickande) så blir han ju överlycklig om du lämnar honom. Då behöver du inte känna några skuldkänslor för honom i varje fall. Ditt självförtroende har fått sig en knäck, jobba med att bygga upp dig själv, sök stöd hos människor i din omgivning och ge inte upp. Var öppen om att han dricker, du ska inte skämmas. Om du inte kan stå på dig för din egen del, gör det för barnens skull. Låt dom bli din motivation att kämpa kanske ditt livs kamp. Det blir inte lätt, men du får det bättre i slutändan, barnen också. Trygga dig själv och barnen, sök hjälp hos ett kriscenter e.l. Ta kontakt med Al-Anon osv. Kräv att han söker hjälp för sitt drickande och ge dig inte, vill han inte inse vad han måste göra så måste du lämna honom. Skriv ned vad som är viktigt för dig, skriv ned dom olika situationerna som kan uppstå om du stannar, lämnar, från det värsta till det bästa. Planera hur din framtid ska se ut om 1 år, 5 år och 10 år. Hjälp finns, så ge inte upp! Och klarar du inte att hitta styrkan och själförtroendet så 'fake it til you make it'. Du är värd mer och och barnen är värda mer än att leva som gisslan under hans drickande och förgottbefinnande. Kram till dig:-)

Egentligen så vet jag vad jag måste göra men efter så många år har självförtroendet fått sig en och annan törn. Innerst inne har jag bestämt mig för att lämna honom och det är bara svårt att ta steget. Jag måste bara hitta kraften att ta det stora steget......Det är nog som du säger att lugnet för mig och barnen kommer och ta över den besvikelsen jag känner över mig själv och som jag upplever det misslyckandet. JAg har ju blivit intalad att jag är oduglig på relayioner och det är därför han dricker, nu måste jag hitta självförtroendet igen att ta ett nytt kliv i mitt liv. För mig och barnen.

dödsfallet och sörjer med dig. Och jag kan också hålla med dig om att hon har det bättre nu men att det för er efterlevande är ett öppet sår och många frågor som aldrig blev ställda eller besvarade.
Jag hoppas innerligt att du själv tar emot hjälp både för ditt medberoende och ditt egna beroende ? Annars går det vidare i nästa släktled.
Skriv här, gå på AA och Al-anon och be att få stöd på beroendeenheten där du bor.
Kramar !!

Jag ber om ursäkt om det här låter hårt. Om du inte lämnar honom så sviker du dina barn. Det är min åskit. Det är fegt att inte gå. Du kan hjälpa och skydda dina barn bäst genom att ta hand om dig själv. Du kan inte skylla på att du är rädd för vad som händer om ni får delad vårdnad. Om min mamma hade lämnat min pappa så hade hon levt idag och kanske till och med varit lycklig och stolt över sitt liv. Men hon vågade inte.

Allt var riktigt bra relativt länge. Nu är allt tungt och jag är förkrossad igen. Vad trodde jag? Tar för mycket skit? Men vad trodde jag igentligen?

Förstår att du känner att du bara fått nog av alkohol. Så kände jag också till slut, det upptog alldeles för mycket av min tid, av livet. Samtidigt var det svårt att inte ha ångest över valet att lämna eller inte. Du behöver utgå från vad som är bäst för dig och det går aldrig att komma ifrån att du måste fatta beslutet att lämna själv om det är det du vill. Det är bara du som kan välja hur du vill göra. Samtidigt tänker jag att du innerst inne redan vet vad du vill men behöver stöd från någon som verkligen vet vad du befinner dig i för att komma vidare. Kan du på något vis söka anhörigstödjare med egen erfarenhet? Kan du göra en skriftlig plus- och minuslista för din egen analys av situationen. Gör en ruta som du delar in i fyra fält. Längst upp i vänster ruta skriver du nackdelar med befintlig situation. I rutan högst upp till höger fördelar med att vara kvar i nuvarande situation. Längst ner till vänster nackdelar med att byta situation och längst ned till höger fördelar med att byta situation. Ta fram det du skrivit och skriv till, ändra, fundera under flera dagar eller ett par veckor för att se om du tänker annorlunda. Det här kan ge dig ett annat perspektiv. Oavsett är det oerhört tufft att veta om man gör rätt eller fel men du måste vidare på något sätt för att kunna fatta ett beslut. Kan ni flytta isär tillfälligt för att se hur det känns?

när du lever med en alkolist. Läs alla innlägg här så vil du få se din framtid, full av svek, löften och åter svek, smärta, gråt, ilska, avmakt, gräl, hot, ultimatum osv. Ta lärdom från oss andra som har varit fast i detta sjuka mönstet i årtal, du får det på samma sätt. Det blir inte bättre, jag lovar. Han är den enda som kan ändra på sig. Du kan bara bestämma dig för hur du vill ha det, och varje dag du väljer att stanna så ser han det som att du aksepterar hans drickande. Du kan inte hjälpa honom, så länge han inte vill sluta själv så har du två val, stanna och leva i ett helvete eller lämna honom och hitta dig själv igen. Få INTE barn med honom, det blir bara så mycket värre så länge han dricker. Mitt råd: stick medans du har en sjans, men det är ditt val och du är inte klar innan du har bestämt dig. Lycka till, styrkekramar, hoppas mitt svar var till hjälp:-)

och mår dom dåligt så är det ditt ansvar att ändra på situationen. Din mann (han är sjuk) klarar inte ta det ansvaret, så då måste du gjöra det. Du och barnen har det jättesvårt nu, men dina barn kan inte göra något åt detta så därför måste du göra något. Det är INTE du som sviker honom (om du skulle lämna honom), det är han som sviker barnen och dig, och sig själv. Om du inte ordnar upp i detta så sviker du också barnen, och dig själv. Hans drickande är INTE ditt fel, oavsätt vad han säger! Han är en vuxen mann och sviker hela sin familj med sitt drickande. Jag säger inte att du måste lämna honom, men du måste hitta dina gränser och sätta tydliga gränser för honom, och respekterar han inte gränserna så skyller du barnen att dom får växa upp i ett lungt, tryggt och fredfullt hem, och det är mycket möjligt att det blir utan honom. Skuldkänslor som du ev. skulle få om du beslutar att lämna honom kan inte jämföras med dom skuldkänslorna du vil ha om du inte ser till att barnen får en lugn vardag utan skrik och bråk. Du måste kanske söka hjälp någonstans, och du har redan börjat iom at du skriver inn hit. Du är mycket starkare än du tror, ge dig inte, hitta din indre tiger och kämpa för dig och dina barn. Låt dom inte växa upp och tro att detta är normalt, då vill dom kanske själva hitta partners som dricker.

Skriver gör man när man orkar, och har behov. Take your time! När du väl har behovet så finns det alltid någon här som gärna läser och begrundar - och kanske t.o.m. kommer med något klokt tips eller lite peppning. Om inte annat så är det ju rätt skönt att bara få "skriva av sig". Hoppas att ni är inne på rätt väg den här gången! Kämpa på "linker"!!!

Någonting har hänt. Det finns en vilja och en lågmäld gryende insikt om vad han riskerar att förlora och att det har gått alldeles för långt. En medvetenhet om att det kan bli svårt att ändra kurs och att det kanske inte lyckas. Jag vågar inte vara säker än på något men jag vet att mannen sällan tar till överord och att han har svårt att erkänna misstag. Så mitt maniska skrivande och läsande på Forum kanske blir lite mindre intensivt. Ni ska veta att det betyder så mycket att känna att man inte är ensam och har hittat på alltihop själv!

Orkar bara den korta versionen. Sambon har sedan rattfylla i mitten av november inte druckit. Mått dåligt över händelsen förstås och orolig över kommande dom.
Inget jobb. Var chaufför. Men fast besluten att aldrig mer dricka. Har har ändå tagit bra hand om sig. Ätit bra och tränat tex.
Ikväll när jag kom hem sov han och i glaset var det lilla som var kvar inte saft. Vin.

Hur hanterar jag detta? Åkte därifrån...

Välkommen hit! Jag är själv ny här men det jag kan tro hjälper dig att komma fram till ett beslut om vad du vill göra är att läsa här. Det har iallafall hjälpt mig jättemycket! En mening som jag upprepar för mig själv är att "Var och en tar ansvar för sig själv" det kan vara ok att påminna sig ibland även om det är svårt.

Hej!
Jag träffade en underbar kille för två år sen.
Vi blev sambos för snart ett halvår sen.
Ganska snart efter att vi blev sambos märkte jag allt mer och mer att han är alkoholist.
Visst drack han innan också,men jag såg inte hur mycket/ofta förens jag flyttade hem till honom.
Han dricker 4 av 7 dagar (nu varierar detta beroende på ledighet osv.)
I julas var han ledig 13 dagar och var av dessa dagar var han nykter endast 4.
Jag har påpekat och förklarat för honom hur jag känner det.
Och även sagt att om han inte skärper sig så kommer jag att lämna honom, senast var förra onsdagen.
På fredagen var han ute igen, även söndag ,i tisdags drack han hemma, igår ute och hemma och idag med.
Han påstår att han går på krogen och dricker för att han behöver umgänget.
Han har tyvärr dåligt med vänner. Hans bästa vänner var hans grannar som också var hans suparpolare.
Jag vet inte vad jag ska göra. Han säger att han ska bli bättre,men det händer inget.
Sade till honom att han får ta tag i sitt liv, jag har gömt öl för honom. (Han hittar dem)
Jag har hindrat honom från att dricka öl och ta vatten istället. Då blir han sur och grinig.
Jag har kommit till den punkten då jag skriker efter hjälp.
Älskar verkligen honom, men han dödar en bit av mig varje gång han dricker.
Brukade vara en tjej som skrattade mycket och ville hitta på saker. Men har ingen ork till något längre.
Är bara arg,ledsen och grinig hela tiden nu.

Vad ska jag göra?

Kram Camilla

Rönneholm är så fint :-))) Ha en jättebra vecka !!!
Vad glad jag blir :-))
Kram ♥

Igår fick ja iaf veta att han var på behandlingshemmet, men han har dock inte hört av sig något. Vet inte om de var en inbjudan av dom till eftervård eller om det var han själv som valde att fara dit. Ja hörde dock av mig till dom kring jul och sa att han börjat dricka. Antar att det är skammen som gör att han nu inte hör av sig men det kanske kommer.

Tror inte psykologen som jag går hos har någon direkt erfarenhet av alkoholmissbruk, men jag tycker ändå att det känns bra med henne. Trodde kanske att hon skulle kunna få mig att handla mer, men jag är nog en svår patient för henne kanske. Det känns nästan pinsamt tycker jag, att komma dit varje gång och ingenting har hänt hemma. Jag känner mig så stark då jag kommer därifrån och vet att jag vill lämna. Sedan kommer jag hem och då får jag hemsk ångest över hur synd det är om min man och så blir jag lika handlingsförlamad och rädd igen tyvärr.
Sedan har jag en samtalskontakt till som arbetar med anhöriga till missbrukare, men jag tror inte att hon har egen erfarenhet av missbruk.
Jag håller på att läsa Botten upp som du tipsade mig om Anonymt.
Jag är trött på att ägna så mycket tid på att tänka på alkohol och min mans missbruk, vilket har upptagit mina tankar i många år. VILL BLI FRI FRÅN DESSA TANKAR!
Tänk vad mycket annat jag kunde haft i tankarna istället för detta.
Tack Anonymt för att du svarat mig.

Hej
Klokt skrivet av Flygcert !!!!
Du kan inte göra nåt mer än att lägga ansvaret på din bror . Även om det låter hård så det är bara han som kan ta beslutet om sitt liv . Skyddar du honom och hjälper till så ger du honom bara en möjlighet att dricka igen . Låt honom ta sitt ansvar och tänk på dig också . I sådan situation är det lätt att bli själv sjuk .Alla dina desperata försök att rådda din bror gör dig mer och mer förtvivlad och ledsen .Det är hans ansvar och inte ditt.
Styrkekramar till dig

Nu har jag anmält mig till Rönneholm för behandling av mitt medberoende. Maken får göra som han vill. Klart att jag hoppas men jag tar iallafall ansvar för mig. Än än gång-tack Adde och Måbättre!