Senaste kommentarerna i forumet

Så härligt Izzy att du och dottern är tillsammans i lugn och trygghet nu! Och du tar hand om det hela så klokt. Kram, kram / mt

Precis som tidigare inlägg-kontakta socialtjänsten och be om hjälp-det verkar vara dags för det

Om det är fara för hans liv. Kontakta soc i din kommun och prata med dom.

Gå ihop släkten. Prata med honom i lugn och rå. Skuldbelägg inte men berätta hur ni känner, är oroliga och att ni inte tycker om att åka dit om han blir full. Inget mer än din pappa kan få honom att verkligen inse problematiken men man kanske kan glipa lite på de stängda ögonlocken

Jag anser att gan vägrar inse sina problem. Det du kan göra är att ta kontakt medcsocialen i din kommun och berätta om din mans missbruk. Hur det påverkar dig och ditt barn.

Jag har inga goda råd, för det är svårt att bryta med sin far. Och han som skal vara din förebild och försvarare är den som skadar dig. Har du fått hjälp hos någon? Du kan inte få honom att söka hjälp, men du kan jobba med dig själv och få hjälp och stöd från din omgivning. Hitta någon du litar på som du kan prata med. Du måste kanske innse att din far aldrig slutar dricka, och fortsätter vara en person som skadar dig. Då måste du ta vara på dig själv, och skydda dig från honom. Det hjälper inte att dricka, då blir du som din far, och jag hoppas du tar avstånd från att skada andra med alkoholmisbruk. Stor kram, du är starkare än du tror!

Vad härligt att höra att du nu bor i egen lägenhet och att din dotter är där. Du gör helt rätt i att inte fråga var hon vill vara. Hon ska inte behöva välja. Jag tror hon är där hon vill vara nu :)
Hoppas ni kan hitta ro och glädje i nya hemmet. Ditt beslut att lämna har skapat förutsättningar för det.

Kram!

Hej Cissi1,

Det låter väldigt märkligt att han skulle bli uppsagd för det. Antagligen är ju den behandlingen nyckeln till att han en dag ska kunna komma tillbaka till jobbet. Men det finns andra vägar att gå för att få hjälp, man måste bara vara mottaglig för hjälpen.

Vi båda vet att detta inte är ditt fel och mitt råd är fortfarande att söka hjälp för medberoende. Där kan du säkert också få hjälp med att reda ut arbetsgivarens skyldigheter samt vilka andra vägar du kan föreslå till din man.

Hejjar på dig!

Nu har min dotter kommit till mig o det känns så skönt att ga henne här!! Det är tredje natten hon sover här o jag har inte frågat något hur hon vill ha det. Jag tror det är bäst att inte göra det utan hon får prata om det själv när hon känner för det. Kaeljo jag tror också som du skriver att det är bra att hitta på lite trevliga saker att göra med henne. Vi brukar också fika shoppa gå på bio o det verkar som att det lättar lite då för stunden iallafall . Flygcert jag känner också igen mig i så mycket som du skriver även om vi inte haft det lika. Just det att ibland mår man verkligen så dåligt att man faktiskt för en stund önskar att man fick dö men så blir det lite bättre o man kämpar vidare. Jag tänkar på dig hur du har kämpat o klarat av allt det ger mig kraft att tänka att jag ska också klara det! Nu bor jag i lägenheten o tänker inte bo i huset mer o det känns bra när
jag har bestämt mig för det. Jag är säker på att jag inte har några känslor för honom längre efter allt som han har utsatt oss för så det här är det enda rätta även om det är otroligt tufft!
Saga du har så rätt i det du skriver o jag ska verkligen försöka att visa att jag är stabil o beslutsam fast jag inte är det men hon skulle känna sig tryggare om hon kände att jag inte var så velig. Kram till er<3

Fortsätt skriv linker. Vi är nog många som läser om din kamp. Kämpa på! Det kan bara bli bättre.......

Ingen kontakt sen igår. Noll koll. Jag har stängt av fjärrkontrollen och laddat med is i magen.

Jag krävde att min man skulle berätta för sin arbetsgivare om sitt problem med alkoholen. Det var ett krav av flera från min sida för att jag skulle kunna tänka mig att stanna kvar. Nu flyttade jag ifrån honom iallfall( det gick inte för mig att stanna ens ett par veckor till) Min man tog kontakt med sin arbetsgivare ändå fast jag bröt upp och han ville ha hjälp från dem. De vill då att han ska säga upp sig. Det är ett stort företag med duktiga jurister så de kan om de vill det är jag inte ett dugg tveksam till. De vrider till det och får uppsägningen på andra grunder. Min man skäms mycket för sitt missbruk och vill inte bråka mer. Tycker att det är pinsamt.
Det jag går omkring med nu är ett Stort dåligt samvete. Än en gång känns det som att det är mitt fel. Att jag skulle vara där och kräva och styra och ställa. Jag vet att det inte är mitt fel men det onda i magen och det dåliga samvetet sitter på plats. Igen.

Om personen inte vill eller inse att man har problem och helhjärtat försöka behandla det så är väl chansen/risken välj själv att man kan leva som ett par. Förhållande bygger på respekt, kärlek och tillit. Dessa tre grundstenar tapoar man när man har missbruksproblem.

En lång lång dag, mannen ville inte ha söndagsmiddag med barnen så jag åkte till dem, jag berättade att jag skull titta på lägenhet.de är ledsna men förstår. Mannen blir kränkt av mitt tilltag men säger att han kan låna pengar till insatsen. Jo du pyttsan!
Huset är värt fem miljoner, min lägenhet 2 miljoner, för övrigt är det kanske jag som ska bo kvar...
Nu har jag tagit mitt pick och pack och flyttat in till väninnan som är ensam hemma.
Mannen behöver tid att bestämma sig för vad han Vill. Jag vill ha min nyktre man helst av allt, men måste rädda mig själv om det inte funkar!

Tvivla inte på det du känner, när han dricker är det jobbigt, och känner du att du inte kan leve med det så är det så. Börjar du tvivla på om du överdriver eller tvivla på dina känslor så sviker du dig själv. Gör inte det. Du måste respektera dina gränser och kräva att han gör det samma. Du och din självkänsla är viktig. Du är dina barns trygga hamn och därför måste du ta hand om dig själv och ta dina känslor på alvar. Man är inte redo att lämna någon innan man har bestämt sig,fullt och helt, och den dagen man gör det känner man det i varje fiber i kroppen. Du sitter nu i det som är jobbigast, ska jag stanna eller ska jag gå, det blir lättare när du har bestämt dig för vad du vill, då vet du var du ska lägga dina krafter och vad du ska göra. Stå på dig, det kommer en dag när du vet vad du ska göra.

Varför skulle just jag i min ungdom bli kär i en man med alkoholproblem. Jag såg och fattade redan då att han hade problem. Varför avslutade jag inte det förhållande jag då precis hade påbörjat. Hade jag redan då haft med mig dessa erfarenheter av alkoholmissbrukets olika sidor hade jag nog gjort det, men jag hade inga av dessa erfarenheter med mig då. Kanske fanns det en mening med vårt förhållande ändå, våra fantastiska och underbara barn vi fått, vilka jag naturligtvis inte kan leva utan idag. Barnen är verkligen mitt allt och det är just därför jag kan se ett ljus i allt mörker just nu.
Varför är det så svårt att lämna en man som har svikit mig, gett mig ångest, fått mig att gråta otaliga gånger, förstört semestrar, ljugit mig rätt upp i ansiktet, fått mig att skämmas och där kärleken till flaskan alltid gått före mig. En utomstående säger direkt, det är klart du har skäl att lämna!!
Varför har jag sådana hemska skuldkänslor för vad jag ställer till med. När han säger att han kommer att gå under om jag lämnar, så får jag nästan inte luft och tänker att jag får väl stanna då. Jag ger upp och gör så att han mår bra. Varför gör jag så. Vem har rätten att må bra. Om jag stannar då mår han bra och jag mår inte så bra. Om jag lämnar går han under och jag mår kanske ganska bra. Eller? Kan jag må bra då han går under. Vad kommer de närmaste att säga då. Kan jag handla så egoistiskt.
Hur jag än gör blir det inte bra. Varför skulle jag trassla till mitt liv så här. Vad är meningen med allt det här och vad är meningen med resten av mitt liv.
Ska jag stanna och försöka få en mening i mitt liv ändå och hoppas på att må åtminstone ok.
Många varför och många hur, men inga svar :(

Tack för ditt svar, du har helt rätt. Precis som du skriver har jag haft det i många år. Nu gråter jag inte längre och jag känner mig starkare och bättre än jag gjorde för ett år sedan, men oron och ångesten är kvar och jag är så j.. less på alt hans tjafs. Att leva med en alkolist är som att tassa på äggskal, man måste se vilket humör han är i innan man kan säga eller göra något. Minsta lilla ord kan bli feltolkat och använt mot en, och så urartar det till meningslösa gräl. Efter att mitt sista hopp för vårat förhållande dog för ett år sedan visste jag att det spelar ingen roll vad jag gör, alkoholen har honom i sitt grepp. Han är bigamist, gift med mig och ölen, och det var ölen som vann. När jag insåg att jag inte kan vinna över hans beroende så har mitt fokus flyttats över på mig och barnen, det är där jag vill använda min energi. Jag har distanserat mig från honom känslomässigt, men han tar ändå mycket tid och krafter. Jag vet inte vad som händer i framtiden, tar en dag åt gången, och sitter stilla i båten. Han får supa ned sig i stugan, medans jag lever livet med mina barn. Dom ska åtminstone ha en förälder som är stabil och ställer upp för dom, därför tar jag hand om mig själv, och har minst möljigt fokus på honom.

Det är verkligen intressant.
Han har haft ett par relativt bra helger alltså lite alkohol eller inget . Vad vet jag.
Så fort man glömmer. Jag överdriver, det är inte så farligt! För några veckor sedan var jag nästan på väg nu vacklar jag igen!! Suck. Blir galen på detta !!!!!

Jag känner verkligen med dig. Som jag har förstått det har du kommit til 'point of no return' när det gäller dina känslor för din mann. Det finns inte en möjlighet att det kan bli bra mellan er innan han verkligen förstår hur mycket hans drickande har skadat dig och eran relation. Han vill inte lyssna på dig och tycker inte ni ska gräva ner er i gammalt grums, men du klarar inte lägga detta bak dig innan han verkligen förstår vad hans drickande har fört till. Ni kan få hjälp hos psykolog där du kan prata ut och förklara hur detta har varit för dig. Du har kanske mycket avergi mot honom och den försvinner inte utan hjälp och mycket arbete. Om det sedan kan föra till att du vill stanna får tiden visa, men jag tror verkligen att ni behöver profetionell hjälp tillsammans oavsett vad som händer i framtiden. Det är ditt liv och du ska inte känna skuld för något som helst. Han är ansvarlig för sitt liv och du för ditt. Stanna inte hos honom utav plikt, skuld eller för att någon annan vill det. Ska du stanna ska det vara för att du själv vill det. Han har haft sina 20 år där han och hans drickande har kommit i första hand, nu är det på tiden att du sätter dig själv först i ditt liv, och det är inte egoistisk. För ska du ha något att ge så måste du ta hand om dig själv först. Kram och lycka till!

Det blir lätt så...hmmmmm. Någon gång måste han vara beredd att gå igenom "skärselden". Det känns som ett helvete - men man kommer faktiskt ut på andra sidan. Rejält tilltryckt och omskakad. Förstår vilken jobbig sits du är i.

Att lägga in sig för avgiftning kanske inte är ett alternativ? Jag förstår att man försöker låta bli så långt det går. Jag själv hade inget val för ett par år sedan. Två av min bästa vänner släpade iväg mig och gav sig inte förrän jag blev inlagd. Väl på plats så blev jag så väl omhändertagen - och jag kunde få nyktra till under bevakning och ordnade former. Medicineringen gjorde att obehaget och ångesten minskade.

Tror dessvärre också som "Stingo" här ovan skriver att det nästan skulle vara omöjligt för honom att själv ha diciplinen att utföra en egen nedtrappning. Som jag skrev tidigare så är det lätt att uttrycka sig så under själva ruset, då ser man ju inga begränsningar. I verkligheten så tror jag att han kanske skulle se till att få i sig några droppar till så fort första tecknet på abstinens dyker upp.

Han har dig där - men det är INTE du som skall se till att han bestämmer sig för att ta sig ur den här fyllan - ansvaret är hans, och ingen annans.

jag är nästan helt säker på att han dricker ikväll. ca 15 dagars uppehåll denna gång.Varför hoppas och tror man varje gång.Kanske för att den som dricker också tror hoppas och menar allvar.Just då.

Han fick mycket svettningar/ frossa,darrningar och ångest och sömnlöshet. Orkade inte med att inte få sova och tog alkoholen som sömnmedel igen!

Hej, Sockertoppen.

Du frågade på andra sidan om faran med att sluta tvärt och möjligheten att trappa ned. Jag är inget proffs, men skall försöka ge lekmanssvar på dina frågor, utgående från egna erfarenheter, erfarenheter härifrån och de texter jag läst annanstans.

Från hur du skriver om din mans drickande har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara en direkt fara för honom att sluta tvärt. Hur var de tre vita dagarna han hade? Hade han väldigt svår abstinens (darrningar, svettning, sömnlöshet, illamående, ...)? Fick han delirium (kraftiga skakningar, hallucinationer)? Om du svarar nej på båda frågorna torde det vara rätt tryggt för honom att sluta tvärt.

Att trappa ned kan kanske vara en fungerande taktik, om man gör det snabbt och med mål att sluta helt efter det. Nu talar jag om tider på någon vecka, definitivt inte månader. Men jag har egentligen inte hört om någon som gjort så, om man inte räknar dem som försökt sluta och gått från återfall till återfall, för att till slut lyckas (ett slags nedtrappning, det med). Att bara försöka trappa ned och minska på konsumtionen är så gott som omöjligt, om man har ett beroende. En betydligt bättre strategi om man inte kan tänka sig att sluta helt är då att hålla ett långt uppehåll (flera månader) och sedan kanske försiktigt pröva om man kan dricka måttligt efter det. Men den strategin misslyckas tyvärr också för många.

Det får ta den tid det tar.Kanske vi seglar mot samma håll så småningom.Men just nu så tror jag att våra vägar kommer att skiljas åt mer och mer.Sorgligt och kanske nödvändigt.

är inte på sin plats.Vad tråkigt att höra att det inte blir bättre för dig.
Kanske att det vänder snart för dig och att du börjar se ljusglimtar.