Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen!
Mer än fem månader har gått sedan jag lämnat och tillvaron har varit en berg och dalbana sedan dess. Många tankar och känslor har virvlat runt i mitt hjärta... Det var fruktansvärt svårt att lämna trots att jag för så länge sedan hade lämnat honom i mitt hjärta. En frid har infunnit sig i mitt hjärta och luften jag andas känns lättare. Samtidigt som smärtan finns där vissa dagar. En märklig känsla av en enorm lättnad över att äntligen ha tagit steget därifrån, samtidigt som en sorg ibland smyger sig tätt intill...

Han tog inte uppbrottet så särskilt väl. Ett fåtal av våra gemensamma (numera mina före detta vänner) har kontaktat mig. Våra sk bästa vänner hälsar inte ens på mig... Och allt jag gjorde var att lämna den man som så länge gjort mig illa med sitt sätt att dricka. Förstår att vännerna har fått en helt annan version av honom. Ändå gör det ont när jag upplever att jag inte gjort något fel. Förutom att lämna en tillvaro som var alldeles för smärtsam och en framtid utan hopp...

Jag valde att bryta kontakten med hans föräldrar. Det gjorde helt enkelt för ont och det hände saker i uppbrottet mellan honom och mig som gjorde att jag var tvungen att utesluta honom ur mitt liv. För att bli fri från hans kontroll och bli kvitt känslan av att ha ett jagat uttryck i min blick. Jag visste inte heller vad jag skulle svara om hans föräldrar hade frågat mig om hans alkoholvanor. Det är hans sak att berätta och jag var rädd för hans reaktion om jag berättat för dem.

Vissa dagar är lättare än andra. Första tiden var jag mest lättad och arg. Förundrad över hur man kunde ha levt med någon så länge och nu inte känna någon saknad alls.

Samtidigt drömmer jag ofta mardrömmar om honom... Varje dröm är han full och jag förtvivlad. Många gånger jagar han mig i vrede, andra gånger försöker jag skaka liv i hans kropp som är alldeles för full...

Jag känner ingen saknad, däremot en enorm sorg. Minnen spelas upp för mitt inre och jag önskar att han valt annorlunda.

Älskade jag honom? Ja, av hela mitt hjärta. Men bara den person han var när han inte drack. Tillräckligt mycket för att ha gett honom så oändligt många chanser och år av mitt liv. Försökte jag tillräckligt mycket, undrar jag vissa stunder. Det gjorde jag, kan jag svara när jag mår bättre. Tillräckligt mycket för att ha gett honom 13 år av mitt liv och min framtid. Tillräckligt länge för att till slut inse att antingen drar han ner oss båda eller så reser jag mig och går därifrån...
Kramar till er alla därute!

Kopiera in din kommentar ovan och starta en ny tråd under beroendesidan om du känner att du vill ha feedback och respons från den "onda sidan" Här inne är vi de goda som gör det möjligt för er att fortsätta med ert drickande.
Jag hoppas du förstår att jag är ironisk :)

Båda sidorna har väldigt mycket att lära av varann,men under att förändra sitt drickande har du fler som du som också dricker eller har druckit för mycket och kan ge dig bra stöd.

på alla andras lidande går rakt in i märgen på en.Där får den bygga bo och hacka hål bäst den vill.
Och vi står bara där som tomma skraltiga skelett och låter det hacka eller i vårt fall,försöker att åtminstone ringa det där telefonsamtalet,eller larma syrran eller sjukvården eller eller.Men låt bli om du kan.
Om dina barn är såpass stora att de förstår vad du förmedlar vilket jag tolkat det som.Tro också dom om ett ansvar,de är antagligen redan långt vuxnare än sina jämnåriga pga att de levt i detta.Jag håller på dig!
Stå ut bara idag.
Låt morgondagen bära sin egen plåga.

Det är just precis så som du beskriver det som det har varit; max en veckas separation sedan har det gjort för ont att fortsätta eller så han har berättat för mig att han inte orkar leva vidare och jag har fallit tillföga och valt att tro och hoppas på honom och oss och att han kan klara att sluta lösa sina problem/ångest med alkohol. Den stora skillnaden är att nu inser att jag måste lämna även om jag innerst innerst inne fortfarande hoppas. Jag vet att ska han klara av detta så är det utan inblandning av mig och 15minuter kan jag klara och sedan 15 till. Det värsta nu är att vara ifrån barnen och känna deras smärta. Jag hade så väldigt gärna skonat dem.

Är så less på allt drickande som bara förstör hela tiden.
Varenda fylla är det ända tills jag däckar.
Gör dumma saker oftast med.

Har fru samt barn och jobb och villa..... men lider av beroenden.
Har druckit alkohol sedan 12 års ålder och säkerligen varje helg sedan 16 års ålder.
Har levt med ångest samt liknande sedan jag var liten.

Har missbrukar amfetamin samt hasch och piller och alkohol under perioder med men nu är det bara alkoholen sedan ca 10 år bakåt.
Äter dagligen nu benzo samt ssri vilket gör att fyllorna är värre samt dummare med.

Jag har försökt att sluta dricka hur många gg som helst men det går bara några dagar.
Jag dricker typ två gg i veckan och varje gång ca 15-20 öl.

Är som att det river i själen och jag inte kan slappna av.

Trappar nu ner med sobrilen och ska sluta helt med dom.
Ska samtidigt sluta helt med alkoholen.

Tror jag har add eller någon annan störning för har levt ett krångligt liv hela livet.
Livet idag av ocd samt ångest.
Har svårt med gränser och har vissa gånger spelat upp 10000+ på internetcasinon och sedan legat i ångest. Har svårt att fatta konsekvenserna liksom.

Ska nu försöka att hitta stöd och kunskap här för att nu leva ett nyktert och bra liv med.
Jobba av alla onödiga lån.
Aldrig mer någonsin spela om pengar.
Ta tag i styrketräningen som varit mitt intresse hela livet.

Jag ska leva på nytt.

som de som dricker här på forumet gör-15 minuter i taget utan kontakt.Du verkar ha varit väldigt kluven tll att lämna och åka till stugan.Det gör ju också att du antagligen känner stor övergivenhet och tvekan nu där du sitter.
Men du har satt ner foten och visar att du menar allvar.

När du känner att du måste ringa och kolla/fråga ordna så håll dig 15 minuter och sen 15 minuter till.Ångesten som antagligen kommer som ett brev på posten är monumental.
Dvs att inte få ge efter för ett medberoendebeteende.
Men om du klarar att stå emot ångesten och impulserna att agera så blir du starkare.Och framför allt visar tydligt din man att du menar vad du säger.De har ju gång på gång fått se att det gör vi minsann inte.Vi håller ut att sura och stå på oss några dagar upp till en vecka.Sen lägger vi ned och resignerar ett tag för att bygga upp ny ilska och energi för en ny konfrontation.Jag förstår att du går igenom ett helvete just nu.Ladda med böcker filmer,Vad som helst som gör att du fixar några dagar.Tänk på honom som flaskan du inte kan avstå.Så kändes det iaf för mig.

Tack. Du anar inte vad gott det gör att inte känna sig så ensam. Eller så gör du nog det... Tack iallafall!

Tystnaden bröts igår kväll. Mannen sa själv att han insåg att det måste bli en förändring - det är stort att det är hans egna ord.
Han ser det som att jag också måste ändra beteende, inte vara så kontrollerande och misstänksam även om han förstår att förtroendet har tagit stryk. Jag lät honom prata i en halvtimme utan några kommentarer. Sa att jag måste bli övertygad om att han verkligen Vill sluta så ska jag försöka ha tålamod och stödja honom. Han måste själv bestämma Hur det ska gå till.
Men jag måste också för min egen skull tänka att det finns alternativ om det här inte funkar. Nu har vi klargjort var vi står och nu tänker jag ta en paus från fokuseringen kring alkohol.
Vi har tillsammans tittat på Min sanning med Lars Lerin och det var mannen som sa att han ville se det. Jag tror att det gick in i hjärtat på honom när Lerin berättade om sitt liv utan droger, det kändes så.

Då förstår jag och då var det ju inte så konstigt att du åkte hem igen. Tycker inte att du ska grubbla för mkt över erat senaste gräl, det var nog det mest naturliga som kunde hända. Det svåra för en medberoende är nog att vara onaturlig, inte bry sig fast man bryr sig. Tycker du låter sund i ditt resonemang och du har ganska klart för dig att ni inte kan leva som slavar under alkoholen, för ni har ju nånstans hamnat där båda två.

Fortsätt jobba på ditt medberoende och försök må så bra som det bara går!!

På något vridet sätt tänker jag att han nog inte dricker när han är hemma med sonen själv. Och varför det-det har ju inte hinder honom förut... Dumt. Jag borde väl sluta tänka på vad, när och om han dricker. Är nog rädd för hans hot om självmord också. Större risk om han är ensam här ute och dessutom alkoholpåverkad. Borde väl släppa det med. Vad bra att få höra från dig att jag behöver släppa taget för det BEHÖVER jag verkligen. Svårt när jag fortfarande älskar honom och innerst inne hoppas att han tar tag i sitt problem och söker hjälp. Dottern for till sin pojkvän efter vi hade pratat. Hon behövde vara någonstans där man var glad sa hon vilket jag så fullt kan förstå. Jag för hem igen idag för att prata med barnen om varför jag lämnade pratade aldrig med dem när jag for igår( dottern var inte hemma och jag var för ledsen för att säga Hej då till sonen) Men jag borde ju naturligtvis inte ha tagit någon diskussion med maken igen!!! Det är jätte skönt att få höra det; Släpp!! taget!! Ska försöka bli bättre.

Hej Cissi1,

Tycker det är bra att du åkt ut till stugan även om det verkligen inte borde behöva vara du som "flyr". Däremot tänker jag när jag läser ditt senaste inlägg, varför åkte du tillbaka redan nästa dag och pratade med honom när du redan förklarat varför du åkt ut till stugan? Du lämnade över bollen när du åkte och borde nog vänta tills han bollar tillbaka. Jag vet, lättare sagt än gjort men det är behövligt. Lite som att man skickar 3 mess till en flört innan denne har hunnit svara på första. Missförstå mig rätt, han måste själv komma till insikt.

Förstår att man blir tokig av att va på annat ställe och tankarna bara snurrar runt, runt.. Men kanske kan du säga att han kan ringa eller komma på besök när han är redo att på riktigt göra något åt problemet? Under tiden kanske du kan fokusera helt på dig själv och ditt egna välmående och barnen såklart!

Hoppas ni hittar en bra lösning och att ni slipper plågas av detta något mer.

Jag vet precis hur du känner det. Har precis så hemma. Igår lämnade jag. Att läsa och skriva här hjälper mig jättemycket fast jag bara precis har börjat. Imorgon ska jag gå på biblioteket och läsa om medberoende. Tänkte att det kanske också hjälper.

Tomt och ensamt är det nu. Jag kunde inte fortsätta utan flyttade till sommarstugan igår. Förklarade varför till maken att det var hans missbruk jag inte kunde leva med längre. Han förstod. For hem och pratade med maken idag och det blev vad han tog som en radda anklagelser och jag förklaringar till varför jag lämnar. Slutade som ovänner. Att jag inte lär mig. Funkar ju aldrig. Men ibland vill jag att han ska Förstå vad han utsätter mig för. Fick prata ordentligt med barnen också. De är förkrossade. Jag med men just nu känns det som att lämna är det enda, sista jag kan göra för att få honom att sluta dricka. Förhoppningsvis kan han ta initiativ till att få hjälp själv men jag tror inte att han riktigt vill se problemet med alkoholen riktigt iallafall. Jo på ett plan men inte fullt ut. Och han skriver ut sin medicin själv... Det komplicerar. Det är ju hos kollegor han ska gå och be om hjälp och det är inte en storstad vi bor i.

Tycker det du gör är så grymt starkt och jag förstår att du ville skriva ett mail för att verkligen få sagt det du ville ha sagt. Nu ligger bollen hos honom och egentligen är det ju ganska enkelt, har han inga problem med alkoholen så kan han ju med lätthet vara nykter när barnet är där, eller hur?

Stå på dig!

Det går upp och ner med känslorna både för min man och mig. Häromdagen var han helt förtvivlad och grät och sa att han kommer att hamna på psyket om jag lämnar honom. Han vill bara att jag ska stanna lite till och lite till. Varför frågar jag, jo för att försöka att få det bra igen och för att han ska bli sig själv igen. När han säger så blir jag vansinnig. Hur mår jag när han säger så. Jag har lust att bara ge upp och stanna för hans skull eller så har jag lust att bara packa och dra på stört. Vissa dagar säger han så, vissa dagar pratar han på om allt möjligt (känns nästan som han går på nåt uppåtchack) och får allt att verka precis som vanligt. Då blir jag också bara arg. Jag har kommit på att jag är mest arg på honom. Alla år han druckit, jag har suttit ensam då han somnat av alkoholen, alla bortförklaringar man har sagt för att hålla skenet uppe, fått skämmas för hans konstiga beteende har satt sina spår. Under dessa nyktra månader nu sedan jag sa att jag ville skiljas, har han inte en enda gång frågat hur jag upplevt det, inte heller lyssnat på vad jag har sagt. Utan bara avbrutit mig med orden, nu ska vi väl inte gräva ner oss i det som varit, nu ska vi se framåt och vara positiva. Är det konstigt att jag känner ilska? 20 år av drickande ska bara suddas ut och så går vi vidare bara. Jag vill bli fri. Här hemma känner jag mig kvävd nu. Sedan är han som ett plåster på mig, ska följa med överallt jag ska. På det viset var det enklare förut när han drack, då kunde jag åka iväg och göra det ena och det andra och han brydde sig inte om det. Då kunde han ju istället få tid för sig själv att dricka. Jag blir snart tokig på mitt liv!

Vet inte riktigt vad jag ska svara, men om hon ligger på sjukhus så kommer hon ju inte dricka just nu i alla fall, antar jag. Jag tycker att d u gjort rätt som sagt att du hittar det, och sedan kanske ni kan prata vidare när hon kommer hem. Men - jag tycker inte du ska ta kort. Du vet vad du sett och hittat, och hon kommer säkert försöka prata bort det, förneka, dra historier osv för att hålla skenet uppe, och då är det viktigt för din och hennes skull att du inte ska "hålla koll" på henne - du måste tänka på dig och vad som är viktigt för dig att hon gör, men du kan inte få henne att göra det om hon inte själv väljer det. Du kan självklart hjälpa henne, stötta och finnas där, men som anhörig/respektive tille n alkoholist så vill vi gärna dra med dem till AA elelr behandling, men det måste man välja själv.
Däremot kan du ju vara väldigt tydlig med att du har förstått hur mycket hon dricker, att det är ett problem och att hon behöver hjälp.
Skriv gärna här - det är en oerhörd hjälp!

Lycka till!

Jag har precis nu i dagarna hittat resterna av min kvinnas alkohollager. Jag har varit totalt ovetande! En hemsk trafikolycka har nu hänt, och hon är nu misstänkt för bla rattfylleri. Hon förnekar att hon varit alkoholpåverkad vid olyckan. Fyndet gjorde jag ett par dagar efter olyckan när jag letade efter en väska för att packa när jag skulle till sjukhuset och hälsa på henne. Mängdeen tomflaskor jag hittade (vinflaskor,öl,vinbibar,spritflaskor, ja allt) motsvarar lätt 2 vuxna mäns årsförbrukning. Eftersom hon fortfarande är på sjukhus och har det mycket svårt har vi inte pratat så mycket om det, men jag har sagt att jag hittat en massa tomflaskor. Vad ska jag göra med fyndet? ta kort, låtsas som inget, låta henne ta hand om det när hon kommer hem?

Ni har inte varit tillsammans länge och han har redan allvarliga problem. Det finns över tre miljarder män därute. Du lever bara en gång och han älskar en annan mer än dig, alkoholen.

Jag fick idag ett email från min pappa. Givetvis förnekar han att det finns något alkoholproblem. Och han skrev saker om hur mycket mer harmonisk min dotter är när inte jag är med. Kändes lite lågt att hoppa på mig i min roll som mamma bara för att han vill få som han vill.

I alla fall så blir det inga fler email av detta slag. Jag ska skriva till honom att han kan komma hem till mig när han vill prata om detta och fram tills dess så diskuterar vi det inte, för det löser inget.

Bra att du sätter gränser och att man naturligtvis ska vara nykter när man passar sina barnbarn. Prata med dom, ej helst via tele utan på tu man hand hur du känner för deras alkoholintag. Att du är orolig för dom och att du inte vill att de ska passa dina barn om de inte är nyktra. Förbered dig dock på svaret "Vi har inga problem" tyvärr. Ska inte måla F på väggen men men om du läser trådar lever många i förnekelse.

Ja jag har kommit en bit när jag tänker efter! När jag började att skriva här för mer än ett år sen så fanns det inte i mina tankar att jag skulle klara av att genomföra det här. Och min sambo trodde nog aldrig heller att jag skulle göra det. Han var nog så säker på att jag aldrig skulle lämna honom, att jag inte skulle våga el klara av det. Så han blev bra chockad när jag plötsligt sa att jag hade skaffat en lägenhet. Jag tror knappt på det själv än för det var så långt borta för mig!!
Min dotter verkar inte vilja komma till mig idag heller o jag kanske inte ska va på henne för mycket o fråga om hon vill komma. Kanske bäst att hon får ta det beslutet helt själv. Hon får hjälp utifrån på olika sätt men jag känner att det inte hjälper henne. Man blir ju så orolig så man håller på att gå sönder. Det verkar som det även syns på mig att jag inte mår bra. Har fått höra att folk undrar om jag är sjuk för jag har blivit så mager. Det är inget jag kan göra nåt åt att kilona rasar men det är inte kul att göra. Jag måste försöka att fokusera o hålla taget , får inte gräva ner mig nu när jag kommit så långt!!
Kram till dig<3

Du får ta små steg framåt och känna dig för inför nya beslut och steg i livet.
Nu har du ju tittat på en lägenhet och kan fundera lite mer på hur det känns. Du har väl genom åren tappat mycket energi på och se vad alkoholen gör med din man och alla känslor som du har fått kämpa med. Det spelar nog ingen roll vad du säger eller gör för han verkar hitta alla skäl till att vända det till hans fördel och få fortsätta och dricka.
Du kanske kan nämna lite smått till dina barn att du kikat på en lägenhet men det är allt för tillfället. De funderar säkert på hur du har det.

... för allt du gjort så här långt!!! Du har kommit långt, du har fixat och löst många saker, vad bra du är!!!

Det är en del jobb kvar, men du kommer fixa det! Hur känns det att vara i lägenheten? Kan du tänka på dig själv? Kan du känna lugnet i att ingen annan förväntar sig/kräver saker, att ingen annan kommenterar eller tycker? Jag förstår att det är jobbigt att inte dottern mår bra och att du vill hjälpa henne. Du har just gjort något för att hjälpa henne - du ha flyttat och därmed visat att man kan ta tag i saker för att få en lösning. Och du har rätt i att din flytt är inte avgörande för hennes mående - du gör något för att du och barnen ska få det bättre. Att hon inte följde med direkt är en tonårings beteende, och som du skriver så ska hon inte behöva okeja ditt beslut. Däremot kommer hon nog snart efter dig...!
Jag finns i skolans värld, och det är som Mittendaliv skriver - det är fler ungdomar idag som är deprimerade idag, men det finns hjälp. Kontakta kurator, eller vårdcentral! När hon är 18 så är det mycket som är upp till henne, men det bästa du kan göra är att ligga på (tro inte att "en snäll mamma" är den som låter sitt barn bestämma - jag ser bevisen på det: föräldrar som står på sig, kräver hjälp åt sina barn, kräver att barnen tar hjälp, förväntar sig saker av sina barn, det är de barnen som klarar sig bäst, tänk på det!!

Kramar!!

att tänka på om han dricker eller inte,om och om och om igen.Även nu i dagsläget då jag faktiskt inte bor under samma tak längre.Hans mående och eventuella vilja till att fortsätta vara nykter.Det är som om min egen kamp att få honom nykter måste få ta sig nya former.Är han nykter nu,kommer han att vara nykter nu osv,.

Jag har vågat vara ytterligare tydlig.-Om inte du ser mig som en partner nu och i framtiden oavsett hur vi bor så måste du släppa mig fri.
Dvs om han använder mig som en räddare i nöden och en bra kompis att hålla i handen ibland.Jag tycker fortfarande alldeles för mycket om honom för att bara umgås som om vi vore goda vänner och inget mer.Då håller jag liv i mina egna känslor för honom och de rivs upp varje gång vi träffs.Ja,jag ska tänka hur jag känner kom det.Det gick bara en dag så ringde han och ville träffas igen nu på Tisdag.Så vi får se.

Han går faktiskt framåt med stormsteg.Min gamla gubbe håller på att komma tillbaka.Han är närvarande i nuet och fokuserad och bestämd.Han har varit så viljelös och vag i flera år,även innan han drack ned sig så totalt som han gjort i sommar.Hoppas nu att han håller fast vid det han har bestämt sig för.

Det är så sant allt som du skriver. Visst är det så att hon inte mår bättre av att jag är kvar men jag har så svårt att klara av att bestämma saker själv o jag har gjort fel som har frågat henne för mycket hur hon vill med allt möjligt. Det blir för jobbigt för henne att behöva ta ställning o fundera över vad som blir bäst. Det är jag som mamma som ska veta o ta de besluten. När jag tänker efter så är det nog inget som kan bli sämre av att jag flyttar. Jag är i lägenheten nu o har tänkt att jag ska bo där nu, hoppas jag kan stå fast vid det! Min dotter följde inte med men jag hoppas hon gör det snart mycket snart!!
Kram till dig<3