Senaste kommentarerna i forumet

Åh, jag har en bra tid nu! Ja, jag vill gärna använda mina erfarenheter, det hade varit fint att stå på torget!
Kramar!

vilken sammanfattning av det du gått igenom! Jag önskar och hoppas att många, många läser och tar till sig styrka från dina erfarenheter. Du borde stå på ett torg en dag och berätta och svar på frågor från dem som sitter fast i tvivel och rädsla på sin egen förmåga. Alldeles varm av lycka blir jag när jag läser... Kram, kram / mt

För två år sedan hade jag precis förstår att min man var alkoholist och jag började mer och mer förstå att han faktiskt utsatte mig för psykisk, och lite fysisk, misshandel. Under våra år tillsammans så hade jag hållit uppe en fasad som visade en näst intill perfekt, mysig och härlig kärnfamilj. Vi flyttade ihop snabbt, förlovade oss snabbt, köpte hus snabbt, hittade i början på mycket saker, bjöd på middagar, rörde väldigt mycket vid varandra, gjorde nästan allting tillsammans, han träffade vänner och släkt själv ibland, men jag träffade i princip aldrig någon utan honom, byggde hus, fixade i trädgård, renoverade, följde alltid någon serie ihop, och vi var såååå lyckliga, trodde alla...
Först när jag började berätta om enstaka saker som han sagt och gjort så hörde jag på andra att de häpnade, då berättade jag mer och ju mer jag berättade, desto mer förstod jag själv att allt mitt tvivel, all min rädsla, och alla min oro var befogad. Alla dagar som jag ältade och undrade om vi verkligen skulle kunna få det bra, och hoppades att han hade blivit arg för sista gången, all tid som jag var lycklig med honom, men som varvades med att försöka hålla honom lugn och nöjd så att han inte skulle tappa humöret och det skulle gå ut över mig och kanske barnen, alla hundratals nätter som jag bedömde mig för att "detta var sista gången han gjorde/sa så till mig, nu lämnar jag honom", men backade nästa dag för att han var så ledsen och nere, eller så hotfull eller inte kontaktbar så att jag inte tyckte att jag kunde gå eftersom jag inte hade fått hans samtycke.
Under lång tid har jag känt, och känner än idag emellanåt, att jag inte kan stå riktigt för min historia - rädd för att baktala exet, men också pga alla som uttrycker "varför stannade du om han gjorde så" och också för att jag alltid känner att ingen kommer att förstå min historia, för det är ingen som levt mitt liv... Och det ska inte spela någon roll, men ibland vill jag att andra ska förstå precis som alldeles för många av er här på forumet gör.
På socialtjänsten sa en manlig handläggare, helt inofficiellt, under utredningen "se till att du får hjälpa så att du inte fastnar för en sån här man igen. För det är en speciell typ av män som är så här och det är lätt att du fastnat i en roll som gör att du fastnar för en sådan man igen". Han hade under utredningen sett så många saker som fick honom att säga det. Det var en viktig bekräftelse för mig, samtidigt som han inte upplevde att barnen för illa...

Under min resa, som fortsätter än idag, så har jag många stunder av tvivel, många stunder av tveksamhet, men framför allt så har hela tiden stunderna av lugn, ro, harmoni, säkerhet och äkta glädje blivit allt fler. Jag är säkrare på mig själv, och försöker ge mig tid att landa. Längtan efter det fina livet med en man finns ibland nära, och också att bygga upp mitt sociala liv som jag tappade bort det allra mat av under mitt äktenskap. Jag vill sjunga i kör, men vågar inte riktigt eftersom självkänslan är lite låg oxh oron att jag inte ska få varande är stor... Jag tränar lite, försöker träffa vänner och försöker hitta mig själv, och bli av med alla de där sakerna som exet stämplade mig med och som jag tog på mig, och som jag mer och mer inser att de inte stämmer.
Nu har jag bott i mitt egna hus i 11 månader och 2 veckor. INTE EN DAG ÅNGRAR JAG ATT JAG LÄMNADE HONOM. )jag har osäkra dagar, sorgsna dagar, tvivlande, men nej, jag ångrar mig inte, inte innerst inne!) Jag var orolig för ekonomi, ensamhet, osäkerhet, misslyckande, att inte klara mig själv, att förstöra för barnen och familjen, att göra fel, bodelning, ja, och tusen andra saker som jag knappt minns, men en hel massa saker som under lång tid band mig kvar vid honom. Alla saker har löst sig, och just idag väljer jag att se det som att allt löst sig på bästa sätt.
Jag har en god ekonomi, jag njuter av min ensamhet, jag är mycket säkrare på mig och andra saker idag än jag var då, jag har gett barnen ett lugn att vara i, jag har visat barnen att vissa saker är inte okej, vi löste bodelningen och jag har stålsatt mig och varit stark och blivit starkare. Jag får fortfarande samtalshjälp och jag har många turer med soc.

Och SNART FÅR MINA BARN HJÄLP!!!!!! De får hjälp för att jag är som en bulldozer, jag har kämpat och stått upp för dem. D får inte den hjälp som socialtjänsten kunde ha gått emot exet och beslutat om, för de avvaktar "eftersom de tror att en nyckel till bättre mående för barnen är att tingsrätten beslutar att jag får boendet och pappan umgänge" så de vill se vad rätten dömer till... Men - skit samma, på ren svenska, för jag har nästan fått klart att barnen ska få gå till det som jag kallar för Hangaren (där mitt flygcert är säkert och har sin oas;-)). Där behöver inte pappan godkänna att barnen är, men socionomer specialiserade på barn har barngrupper med barn från splittrade hem där missbruk och olika former av våld förekommit. Jag har varit i kontakt med dem förut, och möttes då av kommentarer som "dina barn är för små, du kan inte kontrollera hur de har det hos pappan så släpp det" osv, men nu har jag träffat en ängel som direkt tog sig an allting och DET KÄNNS SOM ATT DET ÄR NU DET HÄNDER! Mitt kämpande ger resultat!

Jag lider med er därute som sitter fast i en relation som får er att må dåligt, som trycker ner er, som får er att tveka på er själva, på ert liv, på era tankar och åsikter och jag önskar att jag kunde vara den som jag hoppades skulle komma till mig innan jag lämnade - jätten som plötsligt öppnade taket på vårt hus, plockade fram det mest nödvändiga till mig och barnen och lyfte iväg oss till ett bättre liv, men allra mest önskar jag att ni ska hitta styrkan i er själva för att ge er ett bättre liv, för styrkan ligger i att ta ett eget beslut som kommer stärka er mest av allt, även om man knappt själv någonsin förstår det fullt ut.

Jag lämnade en dålig relation, som jag än i dag knappt vågar tro att det faktiskt var så illa som jag tror, och jag fixade det - om Du vill lämna en dålig relation så har du rätt att göra det, för att rädda dig, barn eller vad du än vill. Låt inte jul, middagar, födelsedagar, kärnfamilj, ekonomi och andra tankar eller hot stoppa dig. Det är ditt liv, ditt och kanske dina barns liv. Du är värd att leva för din skull, att ha ett harmoniskt liv, utan oro.
Varma adventskramar!

de sista raderna är ju inte mina, de råkade komma med för att jag kopierat in och svarade på inlägg... Ursäkta! (Dock - tack mt, för att du är med mig också! Och även välkommen daggkåpa!)

...så som han håller på. Du ska inte behöva ha det så. Jag tror att vi haft det lite lika ju, och jag "hör" att du är nära att brista - jag förstod inte att jag inte behövde ha det så, och intalade mig så mycket att jag överdrev, att jag var för känslig, liksom att jag inte visste hur jag skulle lösa en separation, och att jag hoppades att det skulle bli bra... Men det hade aldrig blivit bra, och allt det som jag oroade mig för har gått så mycket bättre än jag någonsin vågade tro...

Jag känner så väl igen mig, som jag skrivit innan... Mitt ex sov de sista månaderna alltid på soffan - utom de gånger då han tänkte att vi skulle ha sex, och det var jag ju inte så sugen på, och då stormade han återigen ut på soffan. Och nästa morgon när jag gick upp så tog jag allt med barn, hem och hushåll, och då gick han in i sovrummet och låste in sig... Det var mitt straff, och du får ditt straff. Alkoholism är en sjukdom, men jag vill bara skrika ut "det skiter jag fullständigt i, för om det förstör så här mycket så är det kört" och det låter som att du är där också.
Och inte minst - jag ville inte dela säng med exet, men det var också, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara, så nedlåtande att han visade mig att "jag skiter i dig, jag vill inte ens dela säng med dig, du ska straffas för att du inte gör som jag vill" eller hur jag ska förklara mig.
Och hans omväxlande "du ska straffas" och "jag är så snäll att jag hjälper dig nu" - det är sjukt och galet! Jag tror på att det måste vara ens egna val, men att leva som du gör knäcker dig - du vet inte när du ska bli straffad eller när du ska vara tacksam för att han förlåtit dig och är snäll. Det är inte okej att han behandlar dig så!

Du skyddar dina barn, och det är bra att du gör det, men ni ska inte behöva leva så att du behöver skydda barnen. Och som mt skriver - du vet inte om det övergår i fysiskt våld. Vr rädd om dig!!!

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

Han är i total förnekelse. Jag får inte flytta ut, det kommer inte att hända är hans ord. Kvällen skulle sedan vara "normal" och han läste tom för barnen som han inte gjort på länge. Jag orkar inte sitta uppe så jag har gått och lagt mig nu. Barnen fortfarande vakna. Han erbjöd sig tom att hjälpa till inför morgondagens adventsfika, något som helt var mitt eget bekymmer idag och en del av mitt straff.

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

Din bror verkar vara på rätt väg. Jag håller tummarna

Så ont det gör i mig att läsa hur du har det. Ingen människa borde behöva ha det så i ett gemensamt liv men dessvärre är det inte ens särskilt ovanligt. Flera som skriver här har beskrivit psykisk misshandel liknande det du går igenom och när som helst kan det eskalera till fysiskt våld. Jag hoppas innerligt att du har kraft att ta dig därifrån, naturligtvis med barnen med dig. Det är nästan ofattbart hur förblindad man blir av att nästlas in i ett liv som präglas av makt och kontroll. Ta väl vara på dig, fortsätt skriva! Varmaste kramen / mt

kan inte riktigt beskriva känslan.Någon sorts utanförskap känner jag.Jag bor inte riktigt i min egen kropp utan tankarna sticker hela tiden iväg.Jag vill liksom fly min egen verklighet.Kanske dax för en riktig dippdepp igen.Jag vet ju att jag mår bra efteråt om jag låter de komma och bo hos mig.Men jag har ingen lust att låta mig ockuperas av denna känsla igen.Trött på att låta timme efter timme upptas av detta mående.

om treåringar på dagisnivå.Han verkar vara ungefär där just nu.Jag vet ju inte om han funkar så annars också.Men i mina ögon beter han sig ju väldigt omoget och egoistiskt.
Om du är rädd för din säkerhet,kan du ta vägen nånstans med dina barn?

Har just hittat denna sida och läst allt som ni delat med er. Vad fina ni är emot varandra:) Känner igen mig i mycket men är väldigt ny i att dela mina tankar i det här. För mig började det för 10 år sedan och gäller ett syskon som av och till dricker, slutar, tar antabus, slutar, dricker osv. Alla lögnerna, all förtvivlan, all hjälplöshet, all maktlöshet, all uppoffring, allt det som man gör för hen som gör att man blir blind för sin egen förändring. För förändras det gör man, vare sig man vill eller inte. Det är det svåra att påverka tycker jag. Varför kan man inte bara bestämma sig för att inte låta sig påverkas mer? Man ger och ger och ger och ger ännu mer, men får sällan något tillbaka. Och när man väl får det så tänker man att "det är klart jag orkar lite till, vem ska annars...", och sen är man tillbaka i hjulet igen. Med tiden har jag hittat mina verktyg för att orka. Ett av dem är att när jag känner oron komma "nu är det nog dags igen", så går jag till kyrkan och tänder ett ljus. Även om jag inte är kristen så är det en bra känsla jag får då jag tänder ljuset och "ber någon i närheten att hålla ett öga på honom". En inbillad önskan kan tyckas, men den ger mig ett tillfälligt lugn. Jag försöker också att vända en negativ känsla mot ngt positivt. Istället för att bli orolig då han inte svarar i telefon, arg över att min tid ska gå åt till detta och arg över att jag vet att jag antagligen kommer att låta snäll och tillmötesgående när han väl hör av sig istället för att säga vad jag egentligen känner och tycker (ni vet nog vad jag menar) så stoppar jag mig i den ilskan och tänker "NEJ! han ska inte få förstöra min dag. Jag tar en härlig promenad istället". Detta att snabbt bryta en känsla som han ger mig har med åren börjat fungera väldigt bra. Precis lika bra som när man tillåter sig att gråta. Det jag tänkte på när jag läste det du "vilse i pannkakan" skrev om att bo på två håll, var att vad händer om DU skulle ta det lilla huset i besittning? Att det får bli din fristad med plats för DINA tankar. DINA känslor. Då är det ibland också lättare att få perspektiv på saker och ting. Barnen kan också välja själva efter hur de känner och har behov. En vän till mig hade en liten friggebod på tomten som hon inredde med sådant hon tyckte om och som gav henne "luft att andas" som hon brukade säga. Där höll hon sig ibland en vecka och ibland bara ett par timmar eller en natt. Det kände hon hjälpte henne att rensa i tankarna. Stor kram till dig i alla fall och hoppas att du ger dig själv mer tid till sådant som du tycker om, även om det tar emot och orken inte finns. Kan vi inte göra oss av med dem som stjäl vår energi, så får vi försöka att göra sådant som ger oss energi.

Efter att ha fått en chans att fundera kände jag att jag måste agera - sagt och gjort. Jag sa att det här är ju inget liv vi har tillsammans. Det blir inte bättre. Jag vill prova att separera.

Han tog det inte bra förstås, slog nästan sönder en stol. Tycker att det är fel att han utmålas som skurken och att det egentligen är mitt fel. Han är nykter och ska bara göra som jag säger hela tiden, men jag släpper aldrig till och jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Faktum är, enligt honom, att det vore lika bar att dricka för mängden sex har inte ökat och då kan han lika gärna ha lite kul emellanåt. Japp, så det är mitt fel alltihop. Fast sen sa att han jag fick inte flytta, för då skulle han garanterat inte kunna hålla sig nykter. Vaddå, så det beror bara på mig?? Det är ett väldigt stort ansvar att behöva ta!!! Det är känslomässig utpressning och jag vet det.

Försökte bara förklara att jag tycker att jag har gjort allt jag kan och att hans humör inte blivit så mycket bättre och att det är inte bra för vare sig barnen eller oss och nu orkar jag inte mer. Försökte hålla på med mitt, då kom han och försökte smekas och ville ha sex. Sa att det var väldigt långt ifrån vad jag tänkte på. Han blev förstås sur igen och låste in sig. Misstänker att han kommer att dricka och jag är rädd att jag verkligen ska behöva slå ifrån mig då, att han kommer att ta till våld.

Mår riktigt dåligt. Illamående.

Ja det är klart en sjukdom som måste behandlas. Då krävs att den sjuke vill ha behandling. Yyvärr är det så i många fall att alkoholisten vet, vet att det man gör är förkastligt och fel MEN man fortsätter för man vill inte behandla sig med rätt medicin, utan tar fel dos av fel läkemedel.........alkoholen. Tyvärr oavsett vad du och barnen säger är den inre viljan den avgörande. Tyvärr så hjälper sällan hot och bestraffningar, inte heller omtanke och kärlek. Så jävla förkastlig är alkoholen. Avgiftning med tvång är i många fall lösningen först när man är nykter kan den riktiga behandlingen starta. OM VILAN FINNS. Tänk på dig själv och dina barn.

Är så ledsen, besviken,arg... Nej, jag orkar nästan inte vara arg.

Kvällen var ganska trevlig igår ända fram till själva sänggåendet. Barnen pigga och uppe i varv, jag stentrött efter att ha flängt en hel dag. Gick och la mig och lyckades få med mig maken. Tänkte att vi kanske kunde prata. Barnen stör. Han vill ha sex. Jag orkar bara inte. Slutar med att han stormar ut och lägger sig i arbetsrummet igen. Jag får ensam se till att alla kommer till ro, själv är jag både ledsen och så trött att jag inte orkar fundera eller grubbla.

Upp igen i morse med barnen. Han har låst dörren till gästrummet och jag får inte komma in. Nähä, men så bra då. Det är så här vi ska ha det alltså. Jag ska straffas! Han hade säkert druckit också. Känner mig rädd, förvirrad, vet inte vad jag får eller inte får göra i mitt eget hus. Känner att jag måste vaka över barnen så de inte får sig en släng när han väl kommer upp. Helgen förstörd igen...

utan kontakt.Det stämmer så bra Ebba att han är som en tjurig barnunge.Det här mönstret har ju upprepats förut när jag skvallrat vilket han upplever att jag har gjort.
Då har han rätt att sura och tycka att jag är OSOLIDARISK Tramsigt och barnsligt då det är hans barn jag pratar med.
Känner mig fortfarande stark även om jag börjar darra lite invärtes.Är det slut nu?
Kommer jag att bli förlåten för detta svek(korkat jag vet)
Dvs jag låter hans attityd till detta glida in i mig och jag låter hans syn på det hela förmörka mitt i övrigt tillfälligt friska och ljusa sinne.

Jag tycker att vi alkoholister ofta är som trotsiga små treåringar.
Jag kan själv!
Jag tänker göra SÅ!
Jag tänker inte göra si!
Nu lägger jag mig här på golvet och surar så får vi se om nån bryr sig!
Skillnaden är att vi är vuxna och faktiskt ansvarar för vårat liv och handlingar.

KRAM

i min hållning.Inte ett livstecken från exet.Det knepiga är att jag vet inte om han skäms eller helt enkelt struntar i att han körde i fyllan.Eller att barnen konfronterat honom.

Men jag börjar få denna berömda sinnesro stora delar av dagen och bryr mig mindre och mindre om hur han mår och vad han gör.Om han dricker eller inte.
Det är inte att jag inte orkar bry mig om,för det gör jag.Orkar vill säga.Men just nu så har jag släppt taget och har börjat se min dag som prio ett.Fantastisk känsla.
Om han skulle ringa så skulle det bli mer,men sedär.Inte åh äntligen ringer han.Dock har jag inte i grunden fattat något beslut om vår framtid och min inblandning.Utan jag står mest på nån sorts autopilot till han gör nästa drag.

Ja, det är många saker som jag faktiskt inte förstod förrän jag hörde andra prata om det, jag var snabb med att tänka att "jaja, det är väl så här det är", men ju mer jag pratar om det, desto mer förstod jag att det inte är helt normalt. Och - tack för att du låter mig dela med mig! Det är så fantastiskt med forumet - för över två år sedan började min resa här på forumet, och jag var knäckt då och det höll i sig ett långt tag innan det började synas en ljusning. Nu har jag svackor, men livet är så fantastiskt mycket bättre! Och senast idag fick jag se "den gamla bilden" av exet; vanligtvis så är han numera snäll, trevlig och fantastisk, men idag kom den där gamla "du din lilla, obetydliga och okunniga lilla underlägsna bitch, du ska inte tro att du kan eller vet något, för jag har rätt och jag är sååå mycket bättre, trevligare och starkare än vad du är, bara så du vet" - och det känns faktiskt, sjukt nog, så bra att jag får se den sidan då och då, för det är ju mitt kvitto på att jag gjorde rätt!,!! Och att få skriva hör till dig, och dela med mig av erfarenhet, lärdomar känns så himla bra!! Jag är så nöjd att jag dragit lärdom och kan vända min jobbiga erfarenhet till något bra!!

Nu blir jag riktigt rädd. Mycket stämmer in, på båda de två äldsta. Han som kissar på sig (ja, ofta flera gånger varje dag) börjar gråta hysteriskt för minsta lilla grej. Man får inte ens en chans att förklara att det inte är något fel eller att det går att rätta till. Han slåss också mycket och kan bli sådär extremt "jag älskar pappa, nu ska han bli på gott humör". Äldsta sonen blir istället vansinnigt arg och han vill heller inte gå i skolan eller på fritids.

Ska ta upp det här med samtalskontakten. Hoppas att även de kanske kan få lite hjälp.

Tack flygcert för att du delar med dig!

Jag beskrev mitt barns beteende och hon sa att alla saker jag beskrev var exempel på barnpsykiatriska symptom. Det jag beskrev var kraftiga mardrömmar under flera månader, efter att ha varit torr återigen inte kunna hålla sig, extrem ilska, oprovocerade våldsamheter, anpassning för att hålla en förälder "glad och nöjd".
Flera av sakerna har blivit bättre, men jag känner som du. -nästa år börjar barnet skolan, hur går det och jag vill ju ha hjälp innan dess...

Barnpsykiatriska symptom? Beskrev hon det på något sätt?

Jag är ju orolig för honom och det är klart att det inte blir så kul att börja skolan om han inte kan hålla torrt.

Det har verkligen hänt något med exet. - han är lugnare, och får myyycket hjälp med samtal osv, och det är bra, men att ändå höra oxh se på barnen hur de tar övermått tidigare beteeende med att hålla pappa nöjd och hur man påverkas när man hör och ser att pappa inte är nöjd med en, usch! Men som du säger - saker har blivit bättre!

Och TACK för de fina orden - ja, jag trodde det inte själv, men det fanns en väg ut!! Jag trodde inte jag skulle överleva, och här är jag, allt är inte perfekt, men det är sååå mycket bättre oxh jag är så mycket starkare!
Kram!

Jo, jag tänkte inte så mycket på att sonen varit blöjfri och torr ett ganska bra tag, men plötsligt inte kan hålla sig (det kommer kiss i kalsongerna flera gånger varje dag och flera gånger varje natt), inte förrän jag läste en artikel på Aftonbladet och då tog upp det med barnpsykologen. Hon påtalade att alla andra saker tillsammans med just det visar på att barnet uppvisar vad jag tror att hon kallade "barnpsykiatriska symptom".
Men jag förstår att det hänger över dig... Allting tillsammans...
Kram

Jag känner mig så otroligt ensam. Ensam i att sköta allt, ensam i att lyssna på barnen, ensam i att försöka reda ut min situation - ensam. Även om han är hemma så känner jag mig ensam i allt. Det är som ett tomrum mellan oss och det ekar därinne. Vi pratar knappt med varandra.

Orken tryter och jag har ändå tagit på mig mycket jobb och socialt, plus allt i vardagen då förstås. Hur det ska gå vet jag inte. Just nu är maken bortrest, vilket på ett sätt har varit väldigt skönt eftersom jag inte behöver gå och vaka på hans humör och kliva emellan honom och barnen mm, men också jobbigt eftersom nu får jag testa på hur det skulle vara att bara vara vi. Och det är både jobbigt och bra samtidigt. De är lugnare med mig, så är det bara.

Ska i alla fall äntligen få en samtalskontakt. Det var väl på tiden??! Hoppas att det verkligen ger något.

Hajar till när du skriver "kiss i kalsongerna". En av våra söner kissar också på sig. Förut kissade han på nätterna också, men inte längre. Jag tycker att de avfärdar det på dagis, som att det händer alla, men jag kan inte tro att det händer alla fullt såhär ofta! Och det tog lång tid innan jag kopplade ihop det med situationen hemma, att det kunde vara en reaktion. Har försökt prata med maken, men han sa bara att "då får vi väl gå till BUP". Tror ni att han skulle ta tag i en sådan sak?? Nej, det blir förstås bara ännu en sak som jag ska ta hand om...