Senaste kommentarerna i forumet

Han dricker och dricker och jag gör inget åt det!! Det är som att han måste få ur sig så mycket elaka saker som möjligt och såra oss så mycket som det bara är möjligt! Om han kunde tänka på sin dotter i alla fall och vad han får ur sig till henne! Det verkar som att han mår bra när han gör andra ledsna, hur kan han få ut något av det? Det måste vara stora fel på honom! Förstår verkligen inte hur han är funtad? Jag ska försöka göra så som du skrev Mt , om att göra en lista på vad det är som hindrar mig och vad jag ska göra och när. Det blir mer tydligt då när man skriver ner det. Hoppas hoppas att den dagen kommer som jag får kraften att bryta och leva det liv jag vill.

Skammen. Den som gör det så svårt att berätta. Den som hindrar att söka hjälp. Vägran att se sig själv som "offer". Skulden som därför fortfarande är min. Självrespekten som inte finns. Tittade nyss på Kunskapskanalen, en föreläsning om våld i nära relationer. Fick till mig en ny insikt! Att man, precis som vi gör här på forumet, pratar med andra, bemöter varandra med respekt. Genom den respekt vi visar varandra i liknande situationer, och ta till oss av det bemötande och den respekt vi får tillbaka, får vi möjlighet att bygga upp vår självrespekt. Och den behövs för att få styrka och mod att våga söka förändring. Svamligt kanske nu när jag försöker återge, men jag fattade vad som menades och kände att det är precis det som behövs och precis det som sker här. För jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga någon annan som berättade "min" historia. Varför gör jag då det mot mig själv? Tål att tänkas på och jobba på att förändra, och det får jag hjälp med här. Min syster sa häromdagen att "du förtjänar så mycket bättre än så", och jag kunde inte hålla med henne. Jag känner inte att jag förtjänar bättre just nu. Men mina barn gör det, och om jag kan göra det åtminstone för deras skull så kanske kan jag då uppnå en känsla av att jag gjort något bra och därför kanske kan börja känna att jag förtjänar bättre än såhär? Jag vet inte.

Tack Lars o Minz för era svar man blir så glad när någon delar med sig. Tog upp spelandet med mannen, bad han räkna ut hur mycket som gått till spel senaste året. 22000 på ett år. Bröt ihop darrade o bara grät 22000 kr inte för att vi har dåligt med pengar men det finns gränser även för mig. Detta är pengar som kunde gått till något bättre . Barnen som kämpar med utbildningar studielån o extrajobb.
Har bott hos en kompis sen igår, orkar inte prata med honom nu. Har kämpat så med hans alkoholism orkar inte en gång till.

Att läsa vad du skriver och att du fortsätter skriva! Hoppas du tar in all den kraft och gemenskap vännerna här i gemenskapen vill erbjuda dig. Skickar dig en fortsätt framåt-hälsning denna sena kväll/natt. Den bistra verkligheten är den att den enda person du faktiskt kan besluta om hur det fortsätta livet skall bli... är Du. För mig känns det som att du gör precis det just nu, för dig och barnen. Men vet du, möjligen faktiskt också för din man. Ansvaret för det ligger däremot helt där det hör hemma, hos honom. Är gärna med på ett hörn under resans gång, från min sida sett. /Mm.

-

-

Och det är bra för mig att påminnas om saker jag var med om... Jobbigt och sorgligt, men bra!
När du skriver att du nästan önskar att han skulle få ett utbrott till för att det skulle göra det lättare för dig att lämna tidigare - åh, det är som att trycka på en knapp i mig - jag tänkte så, precis så, så många gånger.
Och jag vill inte trampa på ömma tår - men: jag tänkte så så många gånger; jag tänkte redan från första veckan när vi blivit tillsammans vid vårt första gräl: om han behandlar mig illa så drar jag... Men sedan hotade han mig, gav mig blåmärken ett antal gånger, skrek åt mig, lämnade mig på alla möjliga sätt, gapade och skrek, kallade mig saker, lät mig inte träffa vem jag ville osv, men jag lämnade inte... och inte ens när jag liksom inte såg något annat än att lämna så hände det massa saker, men jag kunde inte lämna då heller... förrän jag plötsligt en dag bara inte hade något annat än lämnandet som möjlighet.
Jag förstår dig - och en dag har du kraften, för du vet att även om han inte gör något elakt/dumt/fult idag, imorgon eller ens om en vecka, så har det varit allt för många saker...

så sorgligt och så rätt. Du kommer att hitta ut ur ensamheten och hitta rätt i ditt liv. Varm kram / mt

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Jag påbörjade mitt nya jobb igår där jag ska arbeta 50% tillsvidare samtidigt som jag arbetar kvar på mitt gamla 50%. Jag är så glad att jag fått denna möjlighet. Jobbar natt i helgen och igår kväll kände jag en oro över vad min exsambo (som jag numera kan kalla honom, konstigt..)gjorde och om han skulle bombardera mig med fula sms och nattliga telefonsamtal... Allt detta uteblev! Inget av mina farhågor har hittills besannats...kanske kommer det ett bakslag inom kort men just nu känns det rätt skapligt. Förutom att mina barn inte har "hemma" även hos mig.. Men påminner mig varje dag att detta är en tillfällig lösning.
Jag har åkt skidor, solat, haft hemmaspa och pysslat om mig själv idag- riktigt skönt.
Nu är jag på jobbet igen och kan summera dagen som gått hittills som lugn och fridfull. Skön känsla.
KRAM

Hej Evalena. Förstår din oro! Har du gått på någon anhöringsvård? Dom kan säkert ge dig råd i detta. O som du skriver är det lätta att byta ett beroende mot ett annat. En nykter alkoholist vän till mig har börjat gå på spelberoende möten. Han hade spelat bort ca 5000 kr i månaden i över ett år. Något hans fru kom på o satte stopp för. Han hade själv inte fattat att de va så mycket pengar. Men hans beteende va precis som med alkoholen. Smyga, gömma, ljuga , kan inte sluta när man väl börjat.. Hoppas du blev lite klokare Evalena.

Tack för dina reflektioner! Så konstigt det känns att läsa att andra blir påverkade och berörda av mitt...liv. Det ger liksom ytterligare en insikt för mig. Att andra reagerar och man liksom får tillbaka perspektivet på hur det är. Man blir ju på nåt sätt lite avtrubbad efter ett tag, man höjer tröskeln hela tiden för vad som är acceptabelt. Hur man tillåter sig bli behandlad. Jag känner ibland att jag är för öppen och uppriktig när jag skriver här, ibland blir jag rädd att jag berättat för mycket. Men jag känner samtidigt att det är så skönt att ha en kanal där jag anonymt kan vara totalt ärlig, och säga sånt som jag aldrig skulle drömma om att berätta för någon irl. Det hjälper mig så mycket. Det hjälper mig att få en förankring i verkligheten, att se att min tillvaro passerat varenda gräns som finns vad gäller det som är acceptabelt.

Ja jag hoppas ju mycket på min plan. Men känner för varje dag som går nu att jag vill avsluta detta NU. Det gror och pockar på. Jag hoppas få kraft och mod vilken dag som helst nu. Det känns nånstans som att det får bli som det blir, jag skiter i pengar, saker, lägenheten osv bara det tar slut. Det är nästan så att jag önskar att han fick ett sånt där riktigt utbrott, det skulle göra allt så mycket enklare.

Tack igen för ditt svar!

När jag imorse på väg till träningen satte på radion sjunger Laleh – “ just because there is black in the dark doesn’t mean there’s no colour”. Jag tänkte på dig och din eländiga situation men när allt detta du utsätts för är historia kanske du återigen kan finna det fina i livet.

Din situation berör mig väldigt djupt och det gör mig riktigt ont att läsa hur din tillvaro är. Jag måste erkänna att jag ibland tycker att det är så jobbigt att läsa att jag gärna undviker dina inlägg. Men så tänker jag igen att om Yogi mitt i skiten fixar det så skall väl jag kunna läsa om det trots att jag knyter näven i fickan.

Det är bra att du har en plan. Håll dig till den tills att du VET att den är fel. Lita på magkänslan, den är ofta underskattad. En plan är trots allt inget som är skrivet i sten utan den kan ändras och bör ändras när verkligheten förändras.

Du, och ingen annan heller för den delen, förtjänar att leva på det sätt du beskriver. Jag trodde att vårt sociala nätverk fångade upp familjesituationer som din eller har det blivit så grovmaskigt att det inte längre fungerar.

Jag tror att du och din situation berör många här på forumet. När det känns eländigt och ensamt så kan du åtminstone tänka att det finns människor som tänker på dig. Du är inte ensam.

May the Force be with You

Träffade min älskade syster och mina så älskade och djupt saknade syskonbarn idag. Blir varm i hjärtat och hela kroppen, det är som om jag äntligen får några droppar vatten efter en lång tids törst i öknen. Jag längtar så efter den dag när jag fritt kan träffa dem igen, när jag vill, hur ofta jag vill och hur länge jag vill. Mina små...mosters älsklingar. Blir så ledsen, min rustning börjar vittra sönder. Rustningen som jag tagit på mig för att stänga av alla känslor och skydda mig själv. Har levt som en zombie som bara "existerat" här och nu, bara reagerat på honom, hans känslor och beteenden, inte mina egna. Jag stal mig till ett besök, flexade ut tidigare från jobbet och träffade dem. Inte ett ord hemma. Jag vet att jag haft för avsikt att vara stark och tydlig och inför honom stå för att jag behöver träffa dem. För att visa att det här är jag, det här är mitt behov och det handlar inte om dig. Den här gången smög jag med det. Orkar inte ta den stämning som lägger sig hemma då, alla anklagelser och diskussioner som kommer sen när han dricker. Jag orkar bara inte det. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det, jag gjorde det jag behövde för min egen skull. Ska träffa dem nästa vecka också. En livlina.

Har berättat en liten del av hur det är. Hon var så ledsen när jag skulle åka, hon är så orolig för mig och känner sig maktlös och otillräcklig. Älskade sis, så fin. Sa till henne att hon redan gör allt som är möjligt att göra genom att låta mig veta att hon finns där. Det ger en sån trygghet. Jag har så mycket känslor av kärlek och sorg som bara vill spränga sig fram. Gör allt jag kan för att hålla dem tillbaka. De hjälper mig inte just nu. Den 28 februari lämnar jag in nycklarna till lägenheten och då är alla känslorna välkomna. Då ska jag tillåta mig att KÄNNA.

Det är ju precis så det är... Och det är lite så det känns just nu, jag har blivit en annan "jag" därför att han är han. Mitt mål är att jag ska bli jag igen.

Min mamma har ett spelberoende och ett lindrigare alkoholmissbruk. Själv ersatte jag min ätstörning med alkoholmissbruk. Det är lätt att ersätta ett missbruk med ett annat, men om din man varit nykter så pass länge, så kanske det inte handlar om det? Men en gång missbrukare, alltid missbrukare. Det gäller att man håller sig i skinnet. Om kollegan tog upp det kanske det finns anledning till oro? Prata med din man. Förklara din oro. Mig har det hjälpt att min man aldrig låtit mig komma undan. Han har sett och låtit mig veta det.

och hoppas du har det skapligt bra! / mt

väldigt klokt att du skulle försöka få en tids sjukskrivning och bo på Kvinnohuset. Att leva under samma tak en månad med visshet om uppbrott låter närmast outhärdligt. Prata med kuratorn igen och rådgör om olika alternativ. Tänk på att det är en övergående tid. Se till att du har stöd i att följa din plan. Styrkekram / mt

Förstår att det är jättesvårt med allting som pågår just nu. Finns det verkligen ingen kvinnojour på närmare håll? Kanske du kan fundera lite på om du skulle behöva vila. Jag tänker att du behöver tid att återhämta dig efter den jobbiga julhelgen och samla krafter inför flytten och allt som kommer i samband med den. Kan kanske vara motiverat med sjukskrivning pga utmattning eller så. Du behöver då inte bekymra dig för att det är långt till jobbet om du behöver sätta dig i säkerhet på kvinnohuset.
Det är bara en liten tanke så här i natten. Jag har fler saker på hjärtat men tiden är emot mig och jag låter det stanna vid detta så länge.
Jag tänker mycket på dig och hoppas av hela mitt hjärta att du ska orka hålla dig till din plan hela vägen.
Kram!

är det... Nu har han druckit mer eller mindre varje dag sedan årsskiftet. Och jag orkar inte ens säga något om det, det får vara. Det har ju ingen effekt alls i alla fall. Han har fått tid på Beroendecentrum nästa vecka. Vet inte hur han tänker, om han har för avsikt att åka dit eller inte. Jag har inte frågat, och oavsett så har det inte någon betydelse för mig. Jag måste berätta för honom hur jag tänker om ett par veckor. Att jag inte vill att vi fortsätter tillsammans. Har en hel del ångest inför det och vet inte hur jag ska göra. Om jag ska skriva ett brev till honom eller om jag ska säga det. Vill säga det. Måste försöka stålsätta mig och klara av det. Planera för hur jag ska lägga upp det. Vet inte hur det kommer att bli då sista månaden i lägenheten... Gissar att han kommer att dricka värre än någonsin och det kommer jag inte att klara av om jag ska orka jobba samtidigt. Då blir det dygnet runt och ingen sömn alls. Vet inte vart jag ska ta vägen bara. Har ju tänkt på Kvinnohuset, men då får jag 13 mil enkel resa till jobbet, så det känns inte som en bra lösning. Måste försöka hitta nåt annat sätt. Just nu är jag så inne i att det är så synd om honom. Han uppvisar inte så mycket (nästan ingenting faktiskt) av sin ilska mm även om jag ju vet att den finns där. Försöker fokusera på barnen, att jag måste vara stark och göra det här för deras skull. Även för min, men just nu känns det inte så... Men det är ju också det där med känslomässigt stöd; just nu hade jag behövt honom, lite stöd och förståelse för vad som händer med min pappa som är sjuk, att jag är ledsen för det, behöver prata om det, behöver ha honom med när vi besöker honom, att pappa gärna vill träffa honom och blir glad om han kommer, behöver praktisk hjälp hemma hos pappa...eller att han bara finns vid min sida... Återigen blir jag påmind om att jag inte kan förvänta mig stöd någon gång från honom. Blir inte så ledsen, men lite sorgsen över hur det är. Hur det blev.

... att stänga av känslorna, jag vet och förstår det! Men som sagt: du har ju gjort som jag gjorde: försökt vara snäll och omtänksam, kramat och hållit om, stöttat, försökt säga och göra rätt saker vid rätt tillfälle, försökt ta hand om hemmet och barnen osv, och som jag skrev innan - det vi gör när vi gör så, det är egentligen bara att underlätta för missbrukaren att riktigt gräva ner sig i sitt missbruk.

När jag en dag började inse att min exsambo "nog måste vara alkoholist, eller i alla fall ha lite problem med alkohol" så gick mitt första samtal till AA i Stockholm och jag var som en urvriden trasa som försökte få tag i en livlina. Jag fick prata med en sedan 25 år nyckter alkoholist och jag berättade hur min exsambo betedde sig, hur han hanterade alkohol och frågade tusen frågor om hur är en alkoholist, hur beter han sig osv och ville ju egentligen bara höra att "ja, han är på väg att bli alkoholist, men ta en ipren så går det över"... Men den mycket vänlige mannen i andra änden av luren lyssnade och svarade, hörde min förtvivlade, hulkande gråt, och sa om och om igen "Han är alkoholist, och det kommer bara bli värre så länge du inte visar att du inte accepterar". Jag försökte säga emot "Jag har ju visat det: jag har sagt så många gånger att vi inte kan ha det så här, att han inte kan dricka så mycket" osv, men till slut sa han rakt ut: "Det enda du kan göra är att lämna honom, som medberoende hotar man med att lämna, men så länge man inte gör det så vet alkoholisten att han kan fortsätta dricka, du måste lämna honom - det är hans enda räddning"...
Det gjorde så ont, åh, bara tanken på det får mig att gråta...

Sedan finns ett tillägg: alla jag pratat med har sagt att alkoholen förstärker beteenden, men det är inte alkoholen i sig som gör att någon blir arg. Och min exsambo har som sagt kvar sina aggressioner, trots att han är nykter sedan över ett år... Så- det kan finnas många saker at arbeta med...

Varm kram!

kampen inom en själv är väl en del av medberoendets kärna... insikten har du - du skriver så tydligt "Jag måste ha en förändring!!" och "Det räcker nu känner jag men hur ska jag få kraften att gå?" - också för din dotters skull. Och så brukar frestelsen komma... frestelsen att låta det gå en dag till, i synnerhet när det är lugnt.

Gör en lista över vad som hindrar dig att gå - då ser du vad du har att övervinna som hör till dig, som är din kamp. (Inte vad han ska eller inte ska). Skriv om dig och dina hinder - både praktiska och känslomässiga saker. Först skriver du allt som kommer i dina tankar och sen sorterar du sätter i ordning från det lättaste till det största hindret. Och så börjar du skriva bredvid varje hinder VAD ska jag göra för att övervinna det och HUR det ska gå till. Var konkret och tydlig med hur du ska göra bestäm också NÄR du ska göra olika saker.

OM det är så väl att det egentligen inte finns hinder kan du skriva en lista över vad du måste göra och bestämma dig för i vilken ordning du ska göra sakerna. Hur det ska gå till och när.

När man är så där uttröttad kan det vara så att man "bara måste göra" när man väl bestämt sig. När du tänkt och skrivit så GÖR du. Ungefär som att tänka VAD ska jag laga till mat? Hur ska det gå till? Vad har jag hemma? Vad måste jag handla? Många matlagare vet att det där "vad ska jag laga" är den tyngsta delen av matlagningen, när man bestämt sig och plockat fram/köpt hem det som behövs kan själva matlagningen göras ganska mekaniskt. För att man måste... fast man inte skulle orka eller vill. Kraftkramar / mt

Jag måste ha en förändring!! Var till min kurator i dag och hon trodde att det inte hjälpte mig att bara gå till henne och prata att jag måste göra något så jag kommer framåt om jag förstod henne rätt. Pratade om att jag kunde ringa till en advokat och höra mig för om vad jag har för rättigheter vid en separation. Talade om att min dotter mår dåligt och ska till läkaren för huvudvärk, konsentrationsproblem m.m. Jag vill ju att hon ska till BUP men hon trodde att det viktigaste var att hon hade mig i nuläget och att jag visar henne att det inte är ok att vara kvar i en sån relation. Det räcker inte att jag med ord talar om att ingen ska behöva ha det så här, jag måste visa det också! För ofta gör inte barn som vi säger utan de gör som vi gör. Det finns stor risk att våra barn hamnar i liknande relationer för de har inte sett något annat och det vore så hemskt om det skulle bli så!! Det räcker nu känner jag men hur ska jag få kraften att gå?

Just exakt nu behövde jag läsa ditt inlägg, för det är ju just precis det som är mitt problem - min djupa "förståelse" för alla tänkbara bakomliggande orsaker till hans beteende. Den "förståelsen" har gjort att jag tagit emot mer än jag önskar att någon ska behöva stå ut med. Den "förståelsen" har lett till att jag gjort våld på mig själv för att vara till lags och tillfredsställa alla tänkbara och otänkbara behov hos honom. Och det har knappast hjälpt honom, jag har bara hjälpt honom att fortsätta sitt destruktiva beteende. Och det har absolut inte hjälpt mig eller mina barn. Tvärtom.

Jag vet ju att jag inte kan ansvara för honom, och att det är hopplöst för oss. Jag vet det. Det är bra att du låter hård och kall, jag förstår att du läste känslan mellan raderna i mitt inlägg, ett litet spår av tvivel/hopp som inte ska vara där.
Tack!
/Kram

och skickar varma kramar!

Hoppas att du tar hand om dig och gör något gott för dig!
Är så berörd av dig och det du skriver. Önskar nästan att jag kunde lyfta upp dig som en liten fågel i min hand och klappa dig lite med pekfingret och säga dig att ja, nu är det j-a skit, men det kommer bli bättre, du kommer gråta många tårar och vackla i dina tankar och han kommer säkert vara snäll och arg och lugn och ilsk och trygg och dum och ledsen och öm om vartannat, men efter det du berättat i din tråd så vill jag (återigen?) ge dig ett råd jag fick av min samtalskontakt när jag vacklade: "Tänk på de dumma, elaka saker han gjort mot dig" - det är lättare att minnas varför man lämnat då.

Kramar dig!!

Ja, det är bara blä. Och som Mm skriver: det går liksom inte att komma undan utan att man måste gå rakt in i det och ta sig igenom.

Jag känner väl igen mig i allt du beskriver med vacklandet och också drömmen om att ha en familj: att kunna prata om saker tillsammans och kunna enas, ta beslut och förstå varandra.

Kanske har du helt rätt: han är säkert inte helt igenom ond eller hemsk, men du ska inte behöva ta allt det som du får göra som det är nu. Jag har tänkt på samma sätt kring min exsambo: han vill mig inte illa och han gör det inte med mening osv, men jag vet att flera här på forumet påtalat för mig att det spelar egentligen ingen roll varför han gör så mot mig: han gör det och det är inte okej. Punkt.

Det är samma sak för min exsambo tror jag: han är nykter nu, men hur hans spel- och sex-missbruk har det nu för tiden vet jag inte - hans ilska och galenaggressioner håller i sig emellanåt... MEN: det är hans bekymmer, hans ansvar att ta hand om det - jag kan inte göra mer: jag föröskte stötta, finnas där, ta hand om allt jag kunde för att underlätta för honom, försökte krama, hålla om och visa honom min kärlek, men det enda som hände var att han gjorde allt mindre hemma, han drack allt mer, han spelade allt mer osv osv - så som du skriver: det bästa du kan göra är att lämna - så han måste välja vad han ska ta för väg i sitt liv.
Det låter hårt och kallt, men du kan inte ansvara för honom.

Jag älskade honom och var beredd att göra allt, men det höll på att ta mitt liv.

Tänker på dig.
Kram