Senaste kommentarerna i forumet

förstå... min pappa gjorde ungefär samma resa. Och jag lämnade honom för jag såg ingen möjlighet att hjälpa. Jag kan inte ge dig något råd... men berättar gärna.

För mig blev det så att jag genom egna kunskaper, genom studier, kunde förstå en del orsaker till att hans liv blev som det blev. Jag skrev ett brev riktat till honom och berättade hur jag såg på livet, hans liv och familjens och mitt. Jag skrev det jag tyckte mig förstå och det jag ville säga. Men jag kunde inte ge brevet till honom för då hade han använt det emot människor jag älskade och aldrig ville anklaga eller skuldbelägga - jag såg dem inte som ansvariga även om jag såg saker i familjemönstret som säkert gjort min far illa. När min far flera år efter jag skrev brevet var döende på sjukhus gav jag brevet till min man och bad att han skulle åka och läsa det för min far. Det gjorde han, jag orkade inte, förmådde inte själv. Jag är djupt tacksam för det, att min far fick veta att jag bortom alla hårda ord och all bitterhet kunde förstå och förlåta. Det har gett mig en frid. Kramar från en medsyster / mt

Den behövdes faktiskt. "Såg" det inte själv, men visst är det så. Och jag håller med om att man liksom tränger djupare ner i processen som pågår än vid ett samtal. Här är jag inte rädd att det jag säger ska slå tillbaka. Jag är inte rädd för hur jag framstår. Inte rädd att bli dömd. För jag är rädd för vad andra ska tänka om mig om jag skulle prata om det här. Människor som inte förstår fullt ut vad det innebär att under lång tid leva i det här. Det är så självklart för andra att man ska lämna. Och jag har kommit dit själv nu, att jag har bestämt mig. Då vill jag inte mötas av "jag sa ju det hela tiden!", "vad var det jag sa" osv. Jag vill kunna vara stolt över att jag har kommit till ett beslut, att jag själv har landat i att det här är omöjligt. Jag kan visst ge omgivningen rätt, ge dem den bekräftelsen om de känner att de behöver dem. Men jag vill inte behöva skämmas inför andra, eller att andra ska se ner på mig för att jag har behövt all den här tiden till att komma till ett beslut. Är ni med på hur jag menar? Skammen följer mig ändå, dygnet runt. Skulden för allt är min. Ansvaret för hur det har blivit är mitt. Jag måste bära det, men det blir tyngre om andra lägger det på mig också. Jag vet inte om min omgivning har dessa tankar om mig, det kanske bara är i mitt huvud det existerar, men jag tror att det är svårt för dem att inte tänka så om de inte har kunskap och kännedom om omfattningen av problemet... Och hur ska de kunna få kunskap och kännedom om jag inte berättar? För det gör jag inte. Och jag kommer nog inte göra det heller. Det får nog räcka med att vi separerar och att jag bara försöker börja leva igen.

Om jag berättar, så känns det som om jag "pratar illa" om honom och det vill jag inte. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte vill såra honom genom att lämna ut honom. Jag säger mycket sällan något negativt om någon överhuvudtaget, så hur ska jag kunna berätta såna här saker om en person som jag har älskat så? För jag vet ju att mina nära och kära skulle avsky honom, kanske rent av hata honom, om de visste allt han har gjort mot mig och barnen. Och jag vill ju ändå ge en nyanserad bild...men rent krasst så är den ju inte så nyanserad. De kärleksfulla och omtänktsamma tillfällena har varit få i jämförelse med det andra. Eller har jag glömt bort dem?

Rent humörmässigt så är det bättre hemma nu, sedan några veckor tillbaka. Jag vet inte om det har att göra med att jag börjat säga ifrån mer och att jag vågar mer. Jag bryr mig inte så mycket om konsekvenserna längre, eller jag är inte rädd att han ska bli sur eller arg om jag säger något som han inte gillar. Jag tar inte riktigt så illa vid mig längre. Fast när jag tänker efter så är det väl inte så mycket jag säger ifrån, mer än just när han blir arg eller ryter åt mig så kan jag svara emot, vilket jag inte vågade göra tidigare. Fortfarande så finns det så mycket som är laddat att prata om; om jag har kontakt med någon i min familj, vår ekonomi, hans jobb, mitt jobb, hans drickande/spelande, mm mm
Så...egentligen är det väl inte så mycket som är förändrat, när jag tänker efter.

Fortfarande lever vi i ett slags vakuum just nu. Jag går med mina tankar om att det är 7 veckor kvar tills vi måste flytta. Och han vet inte om det. Jag tänker (om allt går enligt min plan) tala om det ca två veckor innan. Vi har i princip ingen fysisk kontakt. Han sover i barnens rum om de inte är där, och på soffan om de är hos oss. En kram eller så kan det bli ibland, men ytterst sällan. Vi säger sällan att vi älskar varandra. Jag vet inte om han känner som jag, att känslorna är slut. Jag hoppas det. Tänk om vi skulle kunna avsluta på ett någorlunda bra sätt? Fast den chansen är minimal, det vet jag ju. Det kommer att riva upp världens separationsångest hos honom när jag berättar att jag vill separera, som kommer att utlösa ilska, alkoholbruk och desperata vädjanden om hur bra allt kommer att bli om jag bara stannar. Alla löften om allt han ska ändra på om jag bara blir kvar hos honom. Det är liksom lättare att möta ilskan och frustrationen, än att höra honom be och lova. Jag vill inte utsätta mig för det. För det är det som är min svaga punkt, alla mina sinnen väcks och vill bara släta över och göra allt bra igen. Jag tappar bort mitt rationella jag. Men jag hoppas att jag på något sätt ändå kan få fram att jag inte älskar honom längre. Det är ändå så det är. Allt som har hänt har lett fram till att mina känslor svalnat.

Nu är det fredag och en lång jobbig helg innan det blir vardag igen. Vardagarna är mycket lättare att uthärda. Älskar mitt jobb och mina härliga arbetskamrater som inte har den blekaste aning om hur jag har det. Och det är så skönt, så fritt! Ett litet andningshål i tillvaron.

glad och varm i hjärtat när jag läser... kram på dej / mt

Jag minns en tid då jag aldrig kunde läsa på forum på morgonen innan jag skulle iväg och starta dagen. För jag ville inte att någon skulle se att jag gråtit. Det fanns en tid då jag började gråta bara av att någon svarat mig i min tråd, blev överväldigad och lättad över att någon sett mig.

Numera händer inte så mycket i min tråd. Jag känner att jag blir "sedd" på andra plan, i livet. Jag är liksom medveten om att jag finns bara av mig själv.

I helgen ska jag på minnesstund för min döda vän. Jag missade den första som var i en annan stad långt bort. Jag är inte längre lika arg på honom nu. När jag tänker på honom så ler jag. I början blev jag arg på de som sa att jag skulle minnas de fina stunderna och att han är på en bättre plats nu. Jag vet inte om han är på en "bättre plats", eller jag vet i alla fall att han är på en bättre plats i mitt huvud. Där jag sparar de varma och betydelsefulla minnena.

Jag blev också arg på de som skrev på hans minnessida saker som "Skål X, jag dricker en öl för dig nu". Nu skiter jag i det. Jag kan ju heller inte styra hur andra hanterar sin sorg. Men jag är säker på att de som väljer att inte dricka lättare kan acceptera då man tvingas hitta andra mer långsiktiga sätt att hantera sina känslor på. Jag är inte en bättre person än vad de är men jag är en bättre person än vad jag tidigare varit. Snällare mot mig själv i alla fall.

Det första jag tänkte när jag hörde om hans död var just att jag inte ville känna. Jag som inte är alkis tänkte ändå direkt att jag ville dricka alkohol. Det måste ju vara jättesvårt för en nykter alkoholist att hålla sig ifrån alkoholen när något sådant händer. När döden händer.

Jag är så glad att jag och min alkis höll hand genom detta.

Kram på er

och hålla dig vaken två timmar mitt i natten låter inte "snällt"... sagt som en vänlig påminnelse bara:) Jag tror att du kommer att ha hjälp av att vara kvar här både av dig själv och från oss som läser här när tvivlen kommer. Det är väldigt "avslöjande" att läsa vad man själv skrivit och ha det befäst så här.

För mig har det många gånger varit så att skrivprocessen fört mig djupare än ett samtal skulle ha gjort... jag har skrivit, läst och stannat upp och sökt de ord som är precis rätt i stunden... läst och korrigerat - inte för att försköna utan för att hitta rätt nyans. Som någon nyligen skrev här att det känns som att hitta den rätta pusselbiten - och i skrivandet har jag haft tid att söka efter den. Det är säkert olika vilket uttrycksmedel som är det rätta - för mig är ord så viktiga. Jag har också upplevt det annorlunda att skriva här än att skriva enbart för mig själv - när jag gjort det har det blivit mer som dokumentation och "bevis" och känslan har jag inte orkat vinnlägga mig om att söka. Forumet ger mig en djupare riktning.

Det var nog därför vi började fråga efter en site som sen blev "Det vidare livet" - vi var fler som tyckte att forumet för oss blivit ett "livsforum". Viktoria och jag hörde till dem.

Nu är forumet inte så livsviktigt för mig längre men ändå inget jag vill lämna. Kanske för att jag är kvar i relationen med mullegubben och vi delar idag engagemanget för "rätten" att välja ett nyktert liv. Idag har jag och vi också människor i levande livet som vi kan umgås nyktert med och som delar intresset för nykterhet... vilket innefattar mycket mer än själva nykterheten. Där vi också kan fundera över vad det är som gör det så provocerande att välja ett nyktert liv.

Nu blev din tråd Yogi min plats för morgonens tankar - jag tror det är helt okej så. En fin dag till er alla. Styrkekram / mt

Du gör stora framsteg som har tagit dig så långt att du har varit till kvinnohuset. Du är på rätt väg nu så börja inte tvivla på dig själv! Du skriver att det är som det inte har hänt men det vet du ju att det har gjort och under lång tid! Men jag vet själv hur det är om det har varit lugnt ett tag så känner man att jag har nog förstorat upp allting , det kanske inte är så faligt ändå! Så på ett sätt är det bättre när det är dåligt hela tiden för då får man inte sådana där tankar och börjar tvivla på sig själv. Stå på dig nu! Jag håller tummarna för att du lyckas! Styrkekramar

Det kanske är så att man inte ser sina framsteg själv. Mina framsteg går så väldig sakta så jag märker dem inte ens. Det känns bra att läsa din historia för man ser att det går att få en förändring. Jag känner att jag vill nog inte vara kvar även om han slutar dricka . Det har hänt så mycket och han har sagt otroligt dumma och taskiga saker. Vet inte hur det skulle kännas om han verkligen menade och visade att han vill sluta på allvar. Jag tror inte att känslorna skulle komma tillbaka ändå men jag vet inte säkert. Jag tror att vi är klara med varandra. Han har fått så många år av mitt liv och jag vill inte ge honom så många till om ens ett. Jag var och hälsade på en vän i dag och när jag kom hem var han inte hemma . Men på hallbordet står en tom Ramlösa , jag luktar i flaskan och känner att det luktar vin. När han kommer hem tar han snabbt undan den. Han hade nog glömt den. Vad ska jag tro? Har han haft den med på jobbet el vad? Borde jag tala om att jag vet och fråga honom? Tänk om han kör bil och dricker! Tänk om han kör våran dotter när han har druckit' Vad som helst kan ju hända! Vad ska man göra? Kram

Vad skönt att man kan hjälpa någon litegrann. Man gör kanske det fast man inte tänker på det själv just då. Ja visst är det konstigt när man tänker efter vad lite man vet om människor egentligen. Man tror att alla har det så bra men man vet ingenting om vad som döljer sig bakom husens väggar. Jag tror att de som inte känner oss så väl el till och med de som känner oss ganska bra kan aldrig föreställa sig vad som sker innanför våra dörrar. Ingen kan tro att han som är så snäll och trevlig mot alla kan uppföra sig som ett monster mot mig och sina barn. Det är otäckt när man börjar tänka efter hur en människa kan vara som två helt olika personer. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för dig! Du har kommit en bit längre en mig men jag ska kämpa på och ta mig framåt jag med! Kramar

var både bra och mindre bra. Det som var mindre bra (ur mitt perspektiv) var att jag inte fick träffa samma person som sist. Den förra kvinnan jag träffade för ett år sedan var mycket äldre än jag och hade många års erfarenhet av sitt yrke. Det kändes tryggt och det kändes verkligen att hon visste vad hon pratade om. Den här tjejen var ganska ung (undrar om hon har egna barn?) och det upplevde jag som lite svårt att förhålla mig till. Men, bortsett från hennes ålder, så kändes det ju skönt ändå att få prata med någon utomstående, som inte har någon som helst relation till mig och som ändå vet hur det är och hur det funkar, vilka tankar och känslor som dyker upp, som INTE DÖMER. Bara det! Den där frågan som alltid hänger i luften annars, om jag ens andas om en bråkdel av hur det är hemma "varför lämnar du honom inte - omedelbart?!" "varför stannar du kvar om du har det sådär?". Den frågan finns inte ens i rummet! Jo, JAG, ställer den till mig själv och hon försöker hjälpa mig att svara på den, genom olika förklaringsmodeller som gör det tydligare.

Hon fick mig också att förstå en annan viktig sak, som jag hittills inte har tänkt så mycket på men som jag inser att jag måste ta tag i. Det är att inse och acceptera att jag aldrig kommer att uppnå ett samförstånd med honom om att avsluta relationen. Jag måste acceptera att jag inte får ett "avslut". Ni vet, det där man gärna eftersträvar ändå, att man ska kunna prata ut, gråta, vara ledsen, arg, besviken, säga allt man behöver säga för att gå vidare. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer inte att kunna avsluta det här på ett bra sätt. Nånstans så känner jag en sorg i det, och jag tror att det kommer att bli jobbigt. Men nu har ju tanken väckts i alla fall så jag ändå har en chans att förbereda mig på det.

Kan fortfarande känna ibland att det är som om allt inte har hänt. Just nu har han varit "snäll", eller vad man ska säga, i säkert två veckor... Nu börjar jag undra om det är så att han genomgår något slags förändring? Vad är det som händer? Fast när jag tänker efter så har han ju druckit en hel del den sista tiden, senast inatt en hel flaska whiskey. Ja, en stor. Han låste in sig i ett rum och lyssnade på musik hela kvällen/natten. Väckte mig kl 01 och höll mig vaken till 03, så jag kan säga att jag varit ganska trött idag på jobbet. Själv ligger han hemma i sängen och är bakis. Har dock offrat sig och lagt in en tvätt i maskinen, men meddelade mig att jag får ta resten när jag kommer hem för att han måste vila eftersom han ska jobba imorgon. Efter att ha varit hemma i en och en halv månad. Empati...igen. Börjar känna förakt, faktiskt. Inte lika mycket för mig själv längre, men för honom...

av dig, skriver ner det du känner och upplever här och nu. Det här är ett bra forum för det, där du kan se det viktigaste av allt - du är inte ensam och det finns hopp! Du har också tillgång till andras berättelser och feedback på din egen berättelse, allt detta är en hjälp för dig framåt. Dagbok är också en jättebra idé, där du kan skriva även dina allra innersta och mest privata tankar och upplevelser som du kanske inte känner att du vill/vågar skriva här, även om man är anonym. Det har hjälpt mig otroligt mycket att få berätta här. Jag går tillbaka ibland och läser alla inlägg från början till slut och kan se att mina tankar och känslor har förändrats mycket under resans gång. Jag har förändrats. Oavsett vilket mål man har, om man som jag gett upp hoppet om relationen och vill lämna, eller om man hoppas på förändring och förbättring så är det någonstans precis det man kan får hjälp med genom att skriva, läsa, öppna ögonen och våga se. Våga se sanningen. Utan förskönande omskrivningar, som är så lätt att falla in i om man inte verkligen anstränger sig.

Det finns hopp om förändring. Möjlighet till förändring. Även om du inte kan förändra din man, så kommer du att förändras och det kommer att göra dig starkare och det kommer att få dig att må bättre.

Styrkekramar!
/Yogi

Tänker på dig och säger som Fia: du har hjälpt mig så mycket! Jag tänker på dig med sådan värme!

Jag hoppas verkligen att du är ok, skriv gärna en rad?
Stor kram!!

Nu är exsambon lugn, seriös och samlad. Och jag blir som vanligt konfunderad - nästan lite "vad smider han för planer nu?"
Men: socialtjänstens utredningen är påbörjad - jag är lika rädd för att deras utredning ska säga att "allt är ok med barnen, oavsett var de bor" som att den ska säga att "barnen far illa hos en förälder och den andre behöver stöttas i att ta sitt föräldraansvar"...

Jag vet att barnen många gånger har roligt hos pappa, leker och att pappa hittar på saker och att de har det väldigt bra ibland, men de andra gångerna är ju inte så... Kanske är det så att barnen mår bra ändå?
Men det är också kluvet för mig att han så ofta har någon/några boende hos sig när han har barnen - i mina ögon så vore det i så fall bättre att han hade barnen mindre men då orkade vara med dem mer?!

Försöker så innerligt att stanna i nuet, tänka att jag inte kan göra något åt det som sker nu annat än stå upp för det jag ser och hör, försöker tänka att det är inte mitt beslut just nu... MEN det är så svårt, jag älskar ju mina små prinsessor och jag vill att de ska ha det så bra de bara kan. Det är som en konstant virvelvind i mitt huvud - jobbet blir typ pannkaka, men jag har en bra chef <3

Ibland känner jag mig så skadad i huvudet: socialtjänstutredaren frågade mig om jag upplever att exsambons ilska lagt sig sedan han slutade dricka och jag blev så ställd av frågan: ja, alltså vi lever ju inte ihop längre så jag ser ju inte allt, men han får ju fortfarande vansinnesutbrott på mig TROTS att vi knappt ses, knappt har kontakt - så, jo, han är mindre arg på mig nu och jag ser mindre av att han är arg på barnen, men för att ses så lite och ändå kunna vara så arg, så nej - hans ilska har inte lagt sig. (och inte minst - de saker han blir arg för är ju så konstiga saker - "barnen uppför sig illa", jag "följer inte med på kalas för att visa att vi faktiskt är en fmailj även om vi separerat" osv...)
Därefter sa utredaren "jag vill förtydliga att detta var en fråga av intresse för utredningen, jag vill påtala att jag anser inte att du ska överväga att gå tillbaka till honom - av det vi sett och hört av honom här så tycker jag aldrig att du ska gå tillbaka" - och det var en sådan bekräftelse för mig - det var första gången som någon träffar oss båda och faktiskt säger så. Vi har varit hos flera olika familjerådgivare och jag har varit med hos hans samtalskontakt och på något sätt så har det alltid funnits någon tanke att "han är så fin och bra, det är mig det är fel på, om jag bara sa så, gjorde si, var sån .... så skulle det funka" och nu bekräftade någon som träffat honom också (och sett en liten del av hans ilska, hört en del av hans kommentarer och tankar om hur barn ska fostras) att jag har rätt. Låter skumt, men det stärkte mig.

Många tårar blir det. Satt hos min samtalskontakt igår och bara grät och grät - det var länge sedan jag satt så ledsen där. Men som sagt - det är jobbigt nu, jag är full av saker/oro som jag knappt kan sätta ord på, men jag har med mig mitt mantra: så här känns det nu och det är ok - det kommer gå över (hoppas jag...)

Izzy - du beskriver vad som händer och hur det är för dig. Det kommer att hjälpa dig att bli (ännu) klar(are) över dig själv. Och det är (det) viktiga(ste)!

Efter att jag gick (dec 2010) och kom tillbaka (inom ett dygn) och därefter två gemensamma försök att dricka "socialt" så blev jag klar över att det var noll-och-inget-annat-än-noll som gällde för mig. Under en tid (några månader kanske) så återkom hans fråga "nog kan vi väl äta och dricka vin och ha det festligt ibland?" / "nog kan vi väl fira med ett glas champagne ibland?" Här måste jag kopiera din rad: Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. - Precis som dina avslutande ord blev mitt svar "för mig är det inte festligt längre" - för så hade det blivit. Bara det, för mig är det inte festligt längre.

Den påtvingade nykterheten - även om han själv valde att vara nykter för att det var mitt krav för att stanna - varade länge. Kanske sammantaget ca 1½ år - men under den tiden hände mycket gott. Efter ca ½ års nykterhet förändrades förmågan att samtala om svåra saker, eller saker som berörde nåt smärtsamt - markant. Jag minns mycket väl när det inträffade första gången, något känsligt ämne dök upp och jag kände hur magen drog ihop sig och ett mörkt moln kom seglande... och så bara löste sig all spänning... och hela molnet liksom upplöstes och stämningen blev åter lugn. Det var helt fantastiskt!!! Och det hände igen... och igen...

Under de 1½ åren kan jag i backspegeln urskilja olika faser, t ex så sov han enormt mycket sommaren 2011, han ville inte gå ut och vistas bland folk - som drack öl och vin överallt... så är det ju... en hel del var "känsligt".... Vid några tillfällen köpte han GT eller öl och drack - jag märkte det och då sa jag direkt. Inte så att jag hotade med att gå där-och-då men var tydlig med vad som gällde för mig. Jag var förstås också känslig och skör den tiden. Ändå hoppfull - det blev hela tiden bättre och jag såg och kände hans vilja. Jag räknade nyktra dagar och nykter tid - för mig var det ett viktigt och konkret handtag att hålla i.

Efter återfallet valborg 2012, då han drack sig berusad, sökte han hjälp och var på sitt första AA-möte i början av maj. Sen dess har han inte druckit och han betraktar själv första juli 2012 som den dag han blev nykter.

Jag skriver denna återblick än en gång för att säga att förändringen i vårt liv inte har kommit i en handvändning. Vi har jobbat hårt båda... var och en på sitt håll och tillsammans. Hela tiden har jag skrivit här och varit öppen med det. Ett par vänner har jag pratat med men min största hjälp har definitivt varit skrivandet, att formulera det som finns i mig. Ja, och att läsa på missbrukarsidorna! - där har jag förstått vilken kamp det är att bli nykter och det har stärkt min respekt för dem som kämpar från det hållet. Och så har jag läst om missbruk, massor läste jag i början. Facklitteratur och självbiografier - det har varit tilll stor hjälp.

Kram och styrka, var tydlig med vad du behöver, önskar och vill (fast det inte är lätt... men) övning ger färdighet! / mt

har man ju haft några gånger. När de försvinner så känner man sig många kilo lättare. Jag känner så väl igen situationen. Det som utifrån verkar vara rena idyllen är en tortyr i verkligheten. Det är precis så det kan se ut i ett missbrukarhem, tända ljus, fin dukning och god mat.

// Ser man in genom ett fönster ser man en man och en kvinna som sitter vid ett romantiskt dukat bord med tända ljus och brutna servetter. Om man tittar riktigt noga kan man se den glada förväntan som lyser i mannens ansikte. Kanske ska han fria? ( nej, han ska snart öppna första flaskan vin). Kvinnan är av den otacksamma sorten, ser avvisande och sur ut trots mannens ansträngningar. Snörper på munnen med vresig uppsyn. Man ser att de diskuterar något, hon är sur, han ser frågande ut, hon reser sig slänger servetten på bordet och går därifrån. Han häller upp ett glas vin och dricker ur det i ett svep, häller upp igen sveper också det innan han häller upp ett tredje glas och dricker endast en klunk innan han tar glaset med sig och lämnar bordet också han... //

Om du visste vilken hjälp det är att bli påmind om hur det kan vara. Hur många gånger har inte jag( och jag tror de flesta av oss här) känt den kramp man får i magen av tända stearinljus eller av en kommentar om att det ska bli något riktigt gott till middag.

Hur många känner inte igen den där blandningen av besvikelse, ilska och hopplöshet som belägrar hela ens kropp och själ när ännu ett löfte bryts?

Jag har nyss varit där och har tagit mig en bit bort, är nästan utom fara men är inte helt säker på mig själv ännu och då är det så otroligt värdefullt att bli påmind om hur det var.

Du skriver att du känner som att du står och stampar på samma ställe men tänk då på att du har kontakt med en kurator, du har din vän som du pratar med och har hittat hit. Det är ganska många steg i rätt riktning. Det finns så otroligt mycket att hämta på detta forum, så mycket kunskap, erfarenhet och omtanke.

Vi hjälper varandra, ofta när vi minst anar det, som nu när du hjälpte mig i en svag stund.

Jag hoppas verkligen att du fortsätter att kämpa för dig och ditt välmående.

Lycka till och kram!

Och frågade om vi skulle köpa hämtmat i dag så vi gjorde det.våran dotter som bor hemma är och hälsar på sin syster så vi skulle bli själva. När jag kommer hem efter att ha varit borta en stund ser jag redan när jag går på grusgången in till huset att han har tänt ljus på bordet. Jag känner den där klumpen i magen igen. Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. Mycket riktigt så blev det som jag trodde. Han frågade om jag inte ville ha vin till maten och han också då så klart. Jag tackade nej och sa att jag skulle ta julmust men då vände det på en gång och han blev sur och vresig.han tyckte att det inte var klokt att han inte kunde ta sig en öl ibland. Men det där har vi ju pratat om förut sa jag. Du ja inte jag säger han. Så har han ju erkänt förut att det har blivit för mycket och han skulle sluta, det bar hans ord inte mina! Jag vet man ska inte lita på en alkoholist.Sen gick han ner i källaren som vanligt och jag sitter kvar med tallriken vid bordet. Yogi jag brukar prata med min bästa vän om det mesta. Jag är så glad att jag har henne.Hon säger att hon och hennes sambo kan hjälpa mig om vi skulle separera. Men jag vill inte belasta henne med mina bekymmer hela tiden. Då är det skönt att kunna skriva av sig här. Jag går också och pratar med en kurator och har gjort det i flera år. Jag känner själv att jag står på samma ställe och stampar men han säger att jag har gjort framsteg. Får väl lita på henne. Det är i alla fall bra att det här forumet finns, man känner att man inte är ensam och alla förstår. Tack för att ni finns<3

inte lätt. Det är svårt att förstå hur tufft jobb det är för det kan verka så enkelt och självklart. Men vi som skriver här vi vet. Ett tips: bestäm (boka) vissa tider när du gör dina aktiviteter så att du har en regelbundenhet och vet på förhand att "då ska jag göra det-och-det" - det ger ett mervärde. Din egentid finns med dig hela tiden för du vet att den kommer och det minskar risken att du väljer bort den. Hårt jobb det vi håller på med:) men vi hjälps åt! Kram / mt

Jag förstår vad du menar Mt men det är inte lätt som du skriver att lägga fokus på sig själv i stället för på alkisen. Jag är ofta ute och promenerar med hunden och det är väldigt skönt, man rensar hjärnan då och kan tänka mer klart. Har också tänkt att jag ska börja träna på gym igen.Det är nog väldigt viktigt att få egentid och komma hemifrån en stund. Kram

Jag förstår vad du menar Mt men det är inte lätt som du skriver att lägga fokus på sig själv i stället för på alkisen. Jag är ofta ute och promenerar med hunden och det är väldigt skönt, man rensar hjärnan då och kan tänka mer klart. Har också tänkt att jag ska börja träna på gym igen.Det är nog väldigt viktigt att få egentid och komma hemifrån en stund. Kram

Tänker på dina flickor där, så du inte känner panik över det! Låt det få ta tid, den tid de behöver. De kanske inte är där än att de är motiverade att ta emot hjälp "utifrån". Tänker att det viktigaste ändå är att de känner att du finns där, beredd att lyssna och är intresserad av hur de har det. Att de känner att du är där.

Håller med mt, försök hitta ditt eget lilla andningshål, ditt eget utrymme. Låt det ta tid för dig också, acceptera att det tar tid. Du behöver inte leta efter flaskor längre, du vet ju ändå, eller hur? Du finner ingenting som du inte redan vet om, eller hur? Det är outhärdligt, det du går igenom nu. Försök hitta något som kan ge dig energi. Har du någon som du kan prata med? Vem tar hand om dig? Fundera på om du har någon som du öppet och ärligt skulle kunna prata med om allt du känner och upplever. Det gör gott att skriva och läsa här, men du kanske behöver en annan kanal också?

Styrkekramar från mig

alldeles naturligt att ha ångest när man som du insett att du länge levt ett helt annat liv än det du önskar och vill ha - och att era barn också far illa av hur ni har det. Försök se ångesten som en signal som kan ge dig kraft till förändring!

Vet du, du behöver inte alls skriva om honom - det är meningslöst (faktiskt) att försöka hitta rationella förklaringar, att försöka förstå varför missbrukare missbrukar... missbrukare missbrukar för att de är fast i missbruket och en missbrukare är inte herre över sitt missbruk innan insikten om behovet av förändring kommer inifrån hen själv.

Det är nästan lika svårt men mycket mer meningsfullt att du försöker förstå dig själv. Skriv om dig själv! Skriv vad du tänker, känner och önskar för din egen del. Skriv vad du hör och ser och hur det påverkar dig - du äger rätten till din verklighet och till det du tänker och känner. Skriv vad du oroar dig för, vad du är rädd för... skriv vad du hoppas och vill. Det kommer inte att vara lätt - vi medberoende är så inväxta i att ha fokus på andra så det är en utmaning att ta reda på vem jag är, vad jag önskar och vill. Sen ska du skaffa dig någon eller några aktiviteter - regelbundna vanor som du gör för din skull för att du tycker om det. Till exempel sitta ensam och skriva en stund, ta en promenad (regelbundet - din egentid), gå till biblioteket, simma, träna, gå på yoga... gå gärna till Al-anon, det räcker med att gå dit och lyssna - bestäm dig för ett visst antal gånger.

Många gånger har jag länkat till Carinas blogg 7.2.2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html - det var till stor hjälp för mig att tänka så här:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Fortsätt läsa och skriv, håll taget om ditt liv! Styrkekramar / mt

Jag känner sån ångest just nu,kan inte gå och läggs mig på kvällarna. Är ofta uppe till två tre tiden på nätterna om jag inte börjar jobbet tidigt. Är sä skönt att sitta uppe när han har lagt sig, det är så lugnt då på nåt sätt. Får dåligt samvete när jag skriver så. Han ligger just nu bredvid mig och sover, tänk om han visste att jag skriver om honom nu. Vad arg han skulle bli då! Det är så hemskt att bara gå runt och låtsas som ingenting fast man mår så dåligt. Känns som att man inte får luft, vill bara skrika rakt ut!! Vi pratar knappt med varandra, tar inte på varandra är nästan aldrig i samma rum förutom när vi äter. Han vill nästan aldrig sitta med oss vid tv:n utan bosätter sig i källaren och ser på tv där. Antar att han dricker där, går ibland ut till garaget och grejar med något. Han har väl nåt förråd där som inte jag hittar. Han tror nog att inte jag fattar att han fortfarande dricker bara för att jag inte säger något. Jag måste göra det snart igen men jag orkar inte bråka. Det är inget liv det här att behöva gå som på nålar hela tiden och ha den där klumpen i magen. Yogi, jag ska försöka prata med mina tjejer igen om att prata med psykolog. Min yngsta dotter är väldigt bestämd att hon inte tror att hon kan få någon hjälp. De har båda väldigt bestämda åsikter! Det är nog kanske lite så också som fu skriver att de har tappat förtroendet för vuxenvärlden. Kramar

Ärligbesvärlig. Så bra att du skriver här och vilken bra iakttagelse om ditt dagboksskrivande, att det är lätt att vilja försköna verkligheten. Fortsätt skriva och häng kvar här, läs och skriv. En liten försynt kommentar - när han druckit öl, om än endast en - så är han inte nykter. Med den beskrivningen du ger - och du har säkert inte överdrivit, så är det nog nolltolerans som gäller. Så tänker jag idag. Styrkekramar / mt

Tack mulletant, var in och läste där lite nyss. Väldigt bra och intressant.

Mittendaliv, tack för de du skrev. Så skönt att höra att man inte är ensam. Ja det är verkligen skrämmande att man kan märka och känna på sig när dom ska dricka. Har börjat skriva dagbok nu men det var svårt. Märkte att jag försökte försvara och förfina allt precis som man gör. Fick nästan dåligt samvete när jag skrev ärligt :/
Men jag tror det kommer bli enklare.
Nu har han varit nykter 2 dagar om man räknar idag. Bara druckit en öl igår och idag. Då känner jag nästan att jag överdriver att han har problem, fast jag innerst inne vet!

Tack igen ni snälla <3

Jag har läst Forum regelbundet sen i somras och jag är så imponerad av hur ni som har gått igenom så mycket själva kan dela med er av er kunskap och erfarenhet!
Mulletanten och Mullemannen ger mig hopp, jag känner igen så mycket. Abbe som svarar så direkt med raka och kloka kommentarer.
Och många andra som man kan följa den svåra vägen till förändring.

Då man har levt ihop så länge som vi, mannen och jag, nästan 40 år så har man fått sina roller och man finner sina skyttegravar. Ibland ska man backa men ibland måste man också driva på. Vi har haft ett bra familjeliv i många år, lite för många öl ibland men inte förrän de senaste 4 - 5 åren har det gått överstyr. Tror inte att det är så ovanligt, när barnen har flyttat hemifrån lossar spärrarna. Det vore nog bra om det uppmärksammades mer att det inte bara är tonåren som är en känslig tid då missbruk kan etableras.

Nu har jag drivit på ganska så rejält för att få en förändring. Snart lämnar vi arbetslivet och det finns så mycket vi skulle kunna göra och trivas med tillsammans. Om det inte var för
bakfyllan, ångesten, lynnigheten och osäkerheten om hur kvällen ska utvecklas, de ständiga bråken.
Jag har varit saklig, läst på, tipsat om böcker och Forum, blivit arg, gråtit, tjatat, räknat burkar, gömt flaskor, hänvisat till behandlingar …..
Min kritik mot alkoholistbeteendet har bemötts med generalangrepp på min person.
Nu sätter jag min tillit till att mannen verkligen ska kontakta Valet denna vecka.
Om han gör det kommer jag att behöva stöd i att hitta min nya roll och hur vi tillsammans ska kunna försonas i ett annat sätt att leva.
Och om inte , då måste jag bestämma mig för hur jag själv ska gå vidare och hur jag kan få hjälp i den processen.

Jag föll också så totalt! Kunde inte fatta att han såg någonting i trista, tråkiga, alldagliga lilla mig... Att han älskade mig så mycket, "hans livs kärlek"...så mycket det nu visade sig vara värt... Snygg, erfaren, kunnig, kompetent, djup, rolig och han höjde mig till skyarna. Satte mig på piedestal på ett sätt som jag var ovan och obekväm med, men kände mig så omhuldad, trygg och omhändertagen. Inget ont kunde hända mig nu. Just det där tror jag kan ha varit en orsak till att jag sänkte garden en aning. Att jag tyckte om att han tog hand om saker, tog över ansvaret som jag ibland tyckt varit tungt. Jag vet inte, men kanske var det så. Han såg igenom mig, visste och förstod hur jag kände mig. En själsfrände, bästa vän och kärlek i samma person. Kunde inte förstå min stora lycka, att det ens var möjligt! Och det var det ju inte heller.

Har läst lite forskning mm om psykisk misshandel på sista tiden, och det beskrivs ungefär som samma mekanismer som sker vid gisslandramer, där offren blir starkt knutna till förövarna, det liknas också vid sofistikerade metoder som används vid tortyr, med ständig växling mellan värme och iskall kyla för att psykiskt bryta ner offret. Det där är svårt att läsa och ta till sig. Att acceptera allvaret i det. Som vanligt vill man släta över, det var nog inte så farligt egentligen... Jag överdriver nog... Men jag vet ju att jag inte gör det. Jag kan inte förneka att det har hänt.

Läste en text jag skrev för ett år sedan, där jag räknat upp en massa saker som han gjort mot mig och min dotter då. Svåra minnen som väcks till liv. Tungt att läsa. Men bra för att behålla verklighetsförankringen. Fokus. Lätt att tappa det nu när han den sista tiden inte gjort något direkt mot mig. Det jag har upptäckt nu är mera mitt eget lite avvisande sätt emot honom, mina svalnade känslor som säkert märks. Jag vet inte om det gör honom osäker, att det är därför han är lugnare? Kunde jag ha påverkat detta tidigare? Kunde jag ha varit tuffare och inte så...undergiven? Jag vet inte.

Låter bra med en vän som är uppmärksam på varningsklockorna. Skulle du berätta allt för den vännen? Inte undanhålla något? Jag är för egen del rädd att jag inte skulle berätta allt, och då gömmer jag, medvetet eller omedvetet, viktiga detaljer som behövs för att kunna göra en bedömning... Jag litar inte på mig själv för fem öre. Skammen skulle förmodligen hindra mig från att berätta. Igen.