Senaste kommentarerna i forumet

väl en revisor till företaget ? Hen har en skyldighet enl lag att kolla upp och hjälpa till. Gå (helst personligen)till revisorn eller ring skatteverket som har blivit väldigt serviceminded och kan hjälpa till att reda ut saker och ting så DU inte blir drabbad. !! Du får inte se det som du saboterar något utan DU gör det för DIN egen skull.

Och du !! Du har en möjlighet att dra nu på direkten om du kollar med kvinnojouren, Stadsmissionen, kyrkan, socialen....du är inte ensam ! Och du överdriver inte !

och reflektioner. Känner lite att "hjälp, vad har jag dragit igång? Sååå farligt är det väl ändå inte, jag har nog överdrivit och gett er en missvisande bild..." Har läst igenom mina egna inlägg flera ggr och hittar ingenting som inte är sant. Men blir ändå förskräckt när jag ser hur allvarligt ni tycker att det är. Jag kan inte riktigt ta in det, men jag vet ju att ni reagerar på samma sätt som jag själv skulle göra om det handlade om någon annan. Adde, jag vet att hans fusk även kan drabba mig som delaktig i företaget och jag har bara att försöka lita på att jag blir trodd. Jag vet inte hur jag ska gå till väga med det och när.

Lilleskutt, jag har läst det du skrivit både här och i din egen tråd. Det gör mig ont att du har behövt gå igenom allt detta och jag ser att det finns stora likheter med detta. Jag har också i mitt förra förhållande varit med om liknande om än inte lika allvarligt som ditt, med en alkoholist som var mycket äldre än jag och med en sjuklig svartsjuka. Förstår att jag har lite att jobba med med mig själv när allt detta är över...

Jag ser inte möjligheten att lämna nu. Vet inte hur det skulle gå till. Vart ska jag ta vägen mitt i julen? Han är ju alltid hemma och jag kan inte göra något utan att han märker det. Med min plan så hinner jag förbereda mig lite i alla fall... Men jag vacklar lite känner jag. Han kommer att dricka idag, det vet jag. Orkar inte bry mig längre. Han sa igår att han tycker att jag blivit känslokall och att han inte är viktig längre. Han har förmodligen rätt i det och tydligen märker han på mig att jag är annorlunda trots att jag försöker vara som vanligt. Det gör mig osäker.

det betyder väldigt mycket! Jag vill bara att du ska förstå att jag inte har varit så stark som du kanske tror. Det är som jag berättat inte första gången jag har varit i ett förhållande med en alkoholist. Nu har vägen från tanke till handling varit så mycket kortare, inte av styrka utan av rädsla för vad som kan ske.

Av erfarenhet vet jag att det inte alltid slutar lyckligt. Jag ska förklara.

Jag har i mitt tidigare förhållande med den man jag träffade som mycket ung varit utsatt för ungefär den behandling du just nu utsätts för. Jag försökte bryta mig loss många gånger, har i olika omgångar flytt till kvinnojourer i Stockholm, där jag bodde vid den tiden. Jag tror att jag har bott på fyra eller fem olika..

De sista åren i förhållandet levde jag utåt sett som ensamstående med barnen men han hade fortfarande järngrepp om mig och kom och gick i mitt hem som han ville. Jag höll hela tiden fasaden, ingen visste något. Eftersom han var "snäll med barnen" dvs han slog inte mig efter att de föddes, han bara förnedrade och hotade så trodde jag att jag gjorde det bästa för mina barn när jag låtsades som allt var bra. Han dök ofta upp med dyra presenter, gärna vid läggtid och tvingade sig kvar över natten och jag fick snällt ställa upp trots, att han liksom din sambo sagt till dig, sa att jag hade en stor och sladdrig --. Om han såg att jag grät när vi hade sex så blev han arg. Det hände att han slet fram några hundralappar, slängde dem på mig och stack hem till sig i vredesmod.

Ibland försökte jag neka honom att komma in men då ropade han på barnen och de ville naturligtvis att pappa skulle få komma in, han betydde ju presenter.

Jag var så svag och rädd att, om jag såg hans bil utanför min bostad när vi kom från fritids och dagis, vände jag och sa till barnen att mamma har tappat bort nycklarna Igen!! och åkte till en väninna för att sova över där. Ibland, om han hade en riktigt besvärlig period, sjukanmälde jag barnen , vabbade och reste till mina föräldrar på ett plötsligt besök under någon vecka.

Mitt enda skydd var barnen, jag visste att så länge de var med skulle han aldrig slå mig utan nöja sig med att hota. De stackarna fick agera sköld. Jag vågade aldrig gå ut ut utan barnen. När mina föräldrar som enda gång i deras liv, hade dem hemma hos sig under en sommarvecka, (För att som de sa låta mig leva lite vuxenliv och komma ut lite) gick jag inte utanför dörren en enda gång.
När veckan hade gått berättade jag för mina föräldrar om allt trevligt jag hade gjort.

Under de här åren började en plan ta form i mitt huvud. Jag visste att jag skulle behöva lugn och ro för att få styrkan att verkligen förändra min och barnens situation i grunden. Jag förstod att jag skulle behöva resa bort, långt bort och länge. Den planen fanns i mitt huvud under flera år när jag en dag fick nog och upplevde att det var ett kritiskt skede och gjorde slag i saken. Jag kontaktade min läkare, förklarade min situation och blev sjukskriven för ett par månader, bad om ledigt i skolan för en längre period och tog barnen med mig långt, väldigt långt från Stockholm.

När jag så hade återhämtat mig och kom tillbaka till Stockholm ( havande i 5:e månaden) och berättade för min familj om allt jag hade gått igenom under åren och för första gången hade mod att be om hjälp så hände det jag alltid hade fruktat. De trodde mig inte! Istället fick jag veta att jag var impulsiv och oansvarig som bara reste iväg på det sätt jag gjort och att deras pappa var en ängel som hade stått ut med mig så länge. Denna trevliga och sympatiska stackars man.

Det blev naturligtvis vårdnadstvist. Han behöll helt enkelt barnen efter att han hämtat dem med ursäkten att de skulle på Gröna Lund. Eftersom jag frivilligt hade lämnat dem till pappan kunde jag inget göra.

Vid vårdnadsutredningen kunde mina föräldrar berätta att de aldrig sett något som tydde på misshandel, att jag ibland plötsligt bara fick för mig att hälsa på dem mitt i skolterminen, att mina barn var nervösa och att jag verkade allmänt stressad och spänd för jämnan.

Skolan kunde vittna om att barnen hade hög frånvaro och ofta samtidigt, att jag verkade ha mycket omkring mig, verkade ofokuserad och skygg. Pappan hade de sett vid till exempel Luciafirande och hade ingen uppfattning om honom. Att han var svettig och skakig av baksmälla och gick därifrån innan andra sången var slut var det ingen mer än jag som noterade.

Detta tillsammans med ett antal anmälningar om misshandel och ofredande som jag sedan hade tagit tillbaka och att jag hade berättat för barnen att deras pappa bar sig illa åt pga av att han hade en sjukdom, alkoholism och inte för att han inte älskade dem gjorde att pappan bedömdes som lämpligare vårdnadshavare än jag.

Den yngsta som föddes under rätssprocessen har jag däremot ensam vårdan om.

Med den erfarenheten i bagaget är det så mycket lättare att gå..

att de "värsta exemplen" vanligen föregåtts av det "lindrigare" våldet. / mt

Hej Yogi
Jag skriver fram till nu bara i andra sidans trådar. Läser mycket andras trådar, och ibland även era som skriver om hur ni upplever ert medberoende. Du har ju redan här fått alla goda råd som finns. En sak är i alla fall säkert, och det ju att det du är inne i inte är hälsosamt. Lycka till nu när du agerar, vilket du måste göra. Du ska se att det finns en bra chans att få ett lugnt och harmoniskt liv framöver. Fram tills dess - all styrka i den jobbiga tid som nu kommer.

Styrkekramar!

//PP

när jag ändå är igång.

Jag har läst en hel del och sett program etc om våld i nära relationer och reagerat på att man alltid tar upp de värsta exemplen, visar bilder på söndertrasade ansikten och flådda hudpartier. Jag förstår vad man vill uppnå , att syftet är att visa hur långt det kan gå men jag menar att det motverkar sitt syfte.

Det budskap som tas emot är att ens egen situation trots allt inte är så förfärlig, att man faktiskt inte borde klaga, att ta en plats på jourboende när så många har det så svårt känns rent av omoraliskt.

Det hjälper också de misshandlande männen/kvinnorna att förringa sitt eget beteende. " Vilket svin, så skulle jag aldrig kunna göra, det finns gränser. Det är en sak att slå sönder saker och att hota men att lemlästa "...

Jag önskar att man kunde berätta lite mer om de psykologiska effekter "lindrigare våld" medför, tala mer om de som lever under en hel livstid i en relation som förminskar och begränsar dem, om alla krossade drömmar, högt blodtryck och självmord detta orsakar, om det sociala arvet som tvingar in barnen i liknande relationer..

Hur många gånger har jag inte hört anhöriga berätta om mormor eller farmor som underligt nog vid 80 års ålder levde upp efter makens så tragiska bortgång

snälla....läs vad lilleskutt skriver och ta ett beslut innan det händer nåt mer allvarligt !! Jag håller med i allt hon skriver och jag vill bara tillägga om ert företag och ekonomin där (fast det känns som att riva i öppna sår, men det är för ditt eget bästa) : Om du vet om att det förekommer rent fusk i firman så är även du som delägare åtalbar. Om berättar vad du vet nu så finns det en stor chans att du går fri.

Så....polisanmäl och ta kontakt med kvinnojouren. NU. Direkt.

Kram !!

i varje ord som lilleskutt skriver. Så bra med sakkunniga råd också.
All respekt även från mig och stor Julkram! / mt

Du skriver att du vet att du borde lämna nu på en gång men att du inte vågar. Det är helt förståeligt i din situation men jag vill ändå ge dig min syn på saken. Jag hoppas att du inte missförstår mig och tror att jag vill tala om för dig hur du ska göra eller att jag tror mig veta bäst. Jag vill bara ge dig några argument som du kan fundera lite på och sedan fatta egna beslut. Jag har all respekt för att du väljer din väg och är också säker på att du har förmågan att se vad som är bäst just i ditt fall.

Alla som har kunskap och erfarenhet av hur våld i nära relationer ser ut är överens om att det är just i anslutning till separationen som den våldsutsatta löper störst risk att drabbas av utökat våld och att man därför gör bäst i att ha en plan innan man ger sig av. Där är jag helt med dig.

Du har redan en plan och du har bestämt dig. Det som oroar är att du väntar, att du försöker att ha fullständig kontroll över när och exakt hur det ska gå till när du lämnar. Det känns som att du har all fokus på tidsplanen och därmed blir blind för den omedelbara fara som hotar.

Att du har allt planerat är bra men varför vänta? Du kanske kan släppa en aning på kontrollen och ta steget redan nu även om det på ett sätt innebär att du kastar dig ut på okänt vatten för en tid.

Jag lärde mig mycket om att leva i nuet i somras när jag lämnade min relation och inte visste var jag skulle bo eller hur framtiden skulle se ut. Jag tvingades att bara vara tacksam för den dag som gått utan katastrofer. Det var smärtsamt men jag såg ju att allt löste sig och blev också varse om min egen styrka.

Lite krasst vill jag att du tar med i beräkningen att juletid är den period då många söker skydd hos kvinnojourerna därför att julen är en riskfaktor i sig. Höga förväntningar, mer tid tillsammans och alkohol, som tyvärr för de flesta ett självklart inslag i julfirandet.

Om det skulle ske något som gör att du måste fly finns det risk att det är fullt på kvinnojouren där du bor och du kanske måste bo på hotell eller hos din dotter med allt vad det innebär. Kanske du kommer att plågas av oro över att han kommer dit eller i värsta fall kanske han gör det.

Om du skulle ta steget och kontakta en kvinnojour redan idag, lämna honom innan julhelgen ,helt enkelt för att försäkra dig om en plats , kan du kanske fira din dotters födelsedag som du skrev hos din pappa, eller om du har ekonomi, bjuda ett mindre antal på något cafe eller mc Donalds eller vad det nu kan vara som upskattas av din dotter. Du behöver inte ens ge en förklaring till varför.

Det är som du också skriver risk för att han blir galen om du lämnar honom och du är rädd för vad han kan ställa till med för dina anhöriga. Ja, det kan bli jobbigt för dem men tänk hur jobbigt de skulle få det om något allvarligt händer dig. Tror du att de skull må bra av att veta att du stannade för deras skull?

Mitt tips är att du, när du tagit steget att lämna honom, kontaktar polisen där dina anhöriga bor och förklarar läget, lämnar deras adresser och ber polisen att göra en notering. Kommer det då in ett larm från den adressen så vet de vad det handlar om och kan prioritera ärendet även om det utan den informationen inte skulle ha bedömts som akut.

Jag vet inte i vilken stad du bor men i Stockholm finns "Alla kvinnors hus". Jag har själv bott där för ca 15 år sedan. Om det inte har förändrats så har man sin egen lägenhet i ett hus på en innergård. Det finns ingen möjlighet att ta sig in på gården utan att först passera en port som bevakas och öppnas av personal.

Det finns allt du behöver i lägenheten och du får också möjlighet att gå igenom deras stora förråd för att se om du kan finna gardiner ´, dukar etc som passar just din smak. Du har tv, telefon, internet i din lägenhet, allt som behövs för ett normalt liv Det finns tillgång till personal, som finns i ett angränsande hus på samma innergård, dygnet runt.

Gemensamhetslokaler finns, där det också alltid finns tillgång till personal. Det finns ett stort lekrum och en barnterapeut som kan hjälpa barnen att sätta ord på det de upplever och att förstå situationen, hon kan också ge tips och råd, skriva utlåtande och hjälpa dig med kontakter med myndigheter och Bup om så behövs.

De samarbetar med ett antal riktigt bra advokater( en del riktigt tunga namn)som de kan förmedla kontakt med.

Kostnaden för boendet kan ses som närmast symbolisk och om du inte har råd att betala själv så hjälper de dig med att få kostnaden täckt av socialtjänsten som måste hjälpa till utan dröjsmål när det gäller våldsutsatta kvinnor.

Du behöver inte uppge ditt fullständiga namn när du skriver in dig där utan kan alltså bo där anonymt. Du får ta emot kvinnliga besökare och dina barn får bo med dig.

Jag tror att du skulle få en så mycket trevligare jul om du tar steget redan nu. Tänk inte på att han eventuellt slår sönder hela lägenheten. Du kommer ju att anmäla honom och du kan till och med vara så förutseende att du fotograferar hur det ser ut innan du ger dig av. Om du bor på ett jourboende kan du få intyg som bekräftar att du bott där under perioden.
Han kommer att bli dömd ersättningskyldig för det han ödelägger i bostaden.

Om du stannar kvar av rädsla för vad han kan ställa till med i lägenheten och för dina anhöriga så har han ju uppnått precis det han önskat. Då bekräftar du att hans beteende är effektivt och det förstärker ju bara hans motivation att fortsätta hota och slå sönder saker.

Fundera en stund på vad det värsta som kan hända är om du stannar kvar respektive om du lämnar redan nu, hur du kommer att känna dig om du firar jul i hans närhet respektive på tryggt avstånd.

Du gör det som du känner är bäst och du har all rätt till det. Med stor respekt för din intelligens och förmåga att bedöma din situation vill jag bara ge en "utifråntolkning" av din utsatthet.

All styrka och självförtroende önskar jag dig med en stor Julkram!

lämna redan nu på en gång. Men jag vågar inte, för jag vet att jag inte har en chans att bli av med honom förän lägenhetskontraktet går ut. Jag vågar inte bo kvar där om han tvingar sig kvar, vilket jag vet att han kommer att göra. Jag vågar heller inte bo kvar om han flyttar därifrån, för jag vet att han kommer att komma dit och försöka ta sig in, och den oron och stressen skulle jag inte orka med. Jag skulle heller inte våga ha mina barn hos mig då eftersom han fullständigt struntar i om de ser och hör och tar skada av det. De har bevittnat tillräckligt och nu behöver de i alla fall inte träffa honom berusad och då klarar han någorlunda att hålla sitt humör i schack.

Jag tror att jag måste härda ut. Försöka hålla honom lugn och ovetande om mina planer tills dess det är dags. Men det känns som om han kan läsa mina tankar. Jag vet inte om jag beter mig annorlunda kanske. Jag känner mig nervös hela tiden i hans närhet och även när han inte finns i närheten. När han ringer. Eller när jag skriver här och det blir så verkligt. Så sant. Nu när jag börjar ta in vad det faktiskt handlar om, även om jag fortfarande vill bagatellisera och tänka att det nog inte är så farligt ändå. Jag har konstant ångest numera. Tankarna snurrar. Jag är rädd för det som måste ske. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Idag ska han iväg med en fyllekompis och handla julklappar i en annan stad. Det har nog bara hänt vid något enstaka tillfälle att han kommit hem nykter därifrån, oftast har han blivit kvar där och stängt av mobilen så jag inte riktigt vet vart han har varit eller när han tänker komma hem. Är orolig att han ska dricka igen idag. I så fall är jag tacksam om han inte kommer hem. Men risken är att han ändå kommer hem och vi har bjudit hem min syster och hennes familj för att fira min yngsta dotters födelsedag imorgon. Han har själv erbjudit sig att åka hemifrån ett par timmar för att de ska kunna komma hem till oss. De har aldrig varit hemma hos oss så jag är glad för den möjligheten, men har hela tiden varit orolig för att han ska förstöra det. Om han är hemma och är bakis eller otrevlig/full eller annat, så vet jag inte om jag fixar att genomföra kalaset. Å ena sidan tänker jag att han får ta ansvaret för hur han är osv, och att det inte gör något om de får se hur han är. Men samtidigt så förstörs min dotters firande och jag vet att min syster är rädd för honom och vill inte utsätta sina barn för att träffa honom onykter eftersom han faktiskt har hotat henne och 7-årige sonen till livet. Jag kan inte det. Tänker att jag i så fall tar med tårtan och firar henne hemma hos min pappa eller bror, att alla får samlas där och helt enkelt säga som det är. Eller? Hur tänker ni?

En annan tanke som snurrar i mitt huvud är att han och kompisen kanske festar till och sticker utomlands på en sistaminutenresa. De har pratat ingående om detta och planerat det flera gånger när min sambo varit berusad och haft större summor på kontot. Jag vet att hans kompis tjatat på honom nästan dagligen om detta de senaste veckorna. Då tänker jag att jag direkt ska byta lås och påbörja flyttningen redan nu. Det skulle vara helt underbart att veta att han är på andra sidan jordklotet och att jag då får skapligt lugn och ro att ordna med saker och ting.

Jag har planerat att polisanmäla honom för det han har gjort med vårt företagskonto - spelat upp alla intäkter, inte betalat in skatter och avgifter etc. Det är också något som jag måste göra, men är livrädd för reaktionen. Jag måste komma på avstånd först så att jag kan känna mig trygg på det sättet i alla fall. Han kommer bli helt galen, det vet jag. Får ångest bara jag tänker på det. Jag vågar inte ens andas om att jag har en aning om hur det ligger till. Han har stulit min inloggningsdosa till kontot för att jag inte ska kunna se. Han lade fram den en kväll och jag försökte logga in på natten för att titta, men han har ändrat koden så jag kan inte använda den. Jag ringde till banken och begärde att de skickade kontoutdragen från företaget till mig privat och har beställt ny dosa, även den sänd till mig privat. Jag berättade för banken om mina misstankar och varför jag ville ha dem utskrivna och sända till mig privat, och de tyckte att det var bra att jag gjorde det för hon kunde se att det fanns anledning att kolla upp det. Pengar gör honom helt förvandlad och är hans svagaste punkt. Han vill vara kung och strö pengar omkring sig. Jag vet inte hur jag ska kunna ta upp detta med honom.

Jag skulle vilja prata med polisen men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har blivit så lurad och förd bakom ljuset. Känner mig som en idiot, men jag har inte vågat konfrontera honom! Är så jävla rädd. Ja, jag är det. Jag vet att han slänger ur sig hotelser ungefär som någon som pratar om vädret och att det oftast inte är något att ta på allvar. Men ja, han har suttit i fängelse för grov misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak. För tio månader sedan. En anhörig till hans exfru. Nu kommer jag att bli hans ex. Vad händer då? Han har redan hotat mina närmaste.

härligt! Vilken resa du gjort under detta år. Se dig i spegeln och klappa dig på axeln!
Glad-kramar i massor / mt

Är på jobbet nu och vill bara tillägga lite saker :)
Precis som när jag nyss läst Flygcerts uppdatering så blir jag så glad när jag läser dina inlägg och hur långt du har kommit! Jag går tillbaka ibland och läser det du skrivit och alla fina medmänniskors kommentarer. Allt är så hoppingivande och stärkande för en just nu lite trasig själ som faktiskt redan börjat lagas lite.
Jag vill precis som du, om en tid, kunna säga att jag gjort mitt allra bästa för mina barn. Att jag på riktigt ska kunna vända hela mitt fokus mot dem istället för den person som skadar mig. Jag ser att det går. Jag ser att andra klarar det. Jag ser att du klarar att använda dig av andras reflektioner och tankar och integrera dem i dig själv, du klarar att hålla emot dina inre automatiska reflexer som säger att du ska svara upp mot hans krav och förväntningar som han inte ens behöver uttala. Jag blir alldeles varm inombords när jag läser det du skriver och hur långt du har kommit. Det finns så mycket omsorg och välvilja, klokhet, kunskap och erfarenheter här på forumet att det är här man känner att man kan tanka energi, styrka och mod. Försöker man prata med någon "utomstående" om det här så möts man av dömande och det självklara "det är ju bara att lämna honom", "klipp kontakten" osv. Och det är ju helt rätt! MEN man kan inte få någon djupare förståelse för hur svårt det faktiskt är, vad man faktiskt är indragen i, vilka krafter det handlar om. Och det gör istället att man blir tyst, sluten och berättar inte mer. Och det gör att man känner sig så ensam!
Du är världens bästa mamma och det du har gjort för dig själv och din dotter kommer att påverka resten av era liv! Hon ser hur stark du har blivit och du är en fantastisk förebild. Du har lärt din dotter något mycket viktigt - att det inte är ok att bli utsatt för det du har varit utsatt för i en relation. Det är en oerhört viktig kunskap för henne, även om hon kanske inte förstår det fullt ut ännu. Om hon någonsin kommer att vara med om något liknande, så har hon på nära håll upplevt att det går att ta sig ur. Du har lärt henne om självtillit och självrespekt.
Många varma styrkekramar från mig! <3

att läsa om din resa och det fantastiska jobb du har gjort! Det får mig att se fram emot nästa jul! Då är jag där du är nu! Jag fylls av tro och framtidshopp när jag läser det du har gått igenom och hur du har det nu. Jag ser att det GÅR!! Du ska veta att du är en förebild för mig och säkert för många andra som läser dina inlägg.
Jag önskar dig en riktigt avslappnad och härlig jul, utan spänningar och oro. Det låter helt underbart med ditt lilla hus, även om det varit en del att ta tag i även där, men precis som någon skrev tidigare så tror jag också att det är bra för dig att ha något verkligt praktiskt att lägga din energi på! Ingen som tar ifrån dig all energi, utan du är självständig och stark och detta kommer bara att stärka dig ytterligare!
Är glad för din skull!
Kram :)

så glad över dina ord och ditt nya liv du så härligt delar med dig av flygcert !! Vilken resa du gör, det är en ynnest att få uppleva den ! Tack !

Kram ♥

att du klarar det så bra!
Jag längtar efter att komma dit där du är!
Det stärker mig att se att det faktiskt är möjligt!
Jag är stolt över dig!
Det här blev ett kort inlägg, känner att jag har mer jag vill säga till dig men jag skriver mer senare när jag är på jobbet!
Kramar till dig!

av Yogis ord och har fallit tillbaka på dom under dagen så fort jag har börjat med skuldtänk. Det är just det där med att det är tryggt för min dotter som hjälper. Det blir så tydligt vad det handlar om och var mitt ansvar ligger. Den kommentaren har varit min livlina idag och jag har klarat dagen utan att utveckla skuldtankar. Inte ens när jag mottog ett brev där det stod hur mycket han älskar mig blev jag tyngd.

Jag använde mig av de kloka kommentarer jag har läst här; Mulletants om att skilja mellan vad som sägs eller skrivs och vad som är min tolkning, Addes att det är för sin egen skull man måste hålla sig nykter, Fyllefias att det inte handlar om annat än intresse saknas och att man faktiskt inte kan leva om sitt liv, Yogis om att ställa sig frågan vad han har tillfört och att nu är min dotter trygg och Santorinis påpekande om det självklara att välja sitt eget liv... Med dem visdomarna i mitt huvud gick det lättare att dirigera om tankarna till sundare nivåer.

Jag tänkte bara( efter en inre kamp) när jag läste brevet att Jaha, det är hans känslor, då har han delgett mig dem och eftersom han inte frågade om mina behöver jag inte svara.

Hans familj tar hand om honom och jag tar hand om mig själv och min dotter.

Så himla enkelt och självklart egentligen och så väldigt svårt när man har ett reflexmässigt behov av att svara på andras verkliga eller av mig inbillade behov. Sjukt!

... i helgen blir det inflyttning. Allt har gått som på räls - trodde nog inte själv att det skulle vara möjligt. Och det är faktiskt så att så gott som allt är klart - huset är fixat, det mesta är flyttat och kvar är typ köksgrejer, säng och "det-jag-använder-varje-dag". Flickorna har varit med och kikat och verkar förtjusta och jag ser ljuset i tunneln!!!!

Jag har också haft bra, mycket bra, möten med socialtjänsten. Som jag skrivit någon gång tidigare - ibland vågar jag nästan inte tro eller säga att saker känns bra, av rädsla för att nästa bakslag ska komma, men just nu är det ett sådant läge när många saker känns bra!!! Jag försöker att stanna i nuet, att inte tänka på vad framtiden har att erbjuda...
Det känns gott att det är min första jul på flera, flera år när jag inte behöver tänka på att köpa rätt julklapp annars får jag skäll eller liknande, jag behöver inte fixa "rätt" julmat, jag behöver inte vara rädd för att exsambon ska skämma ut sig (eller mig) eller få vansinnesutbrott som drabbar barnen eller mig... Det är sorgligt på ett sätt att inte ha barnen samlade med sina föräldrar, men det är stor lycka att jag kan vara JAG, jag behöve ritne trippa på tå, jag behöver itne väga varje ord på guldvåg... Jag är jag!

Det finns många olika sorters alkisar verkar det som..min man har inga problem att hålla sig utan i flera veckor och har inget sug när han är nykter. MEN ibland när han har druckit en kväll så börjar han redan morgonen efter och sen är det kört. Det kan pågå, som nu, i flera dagar i sträck och han skämmer ut sig så totalt. Har annars ett bra jobb med bra betalt vilket han sköter och han är världens bästa man, pappa och morfar. Nu har det blivit katastrof fullständigt. Senaste året har allt eskalerat bortom allt vett. Jag är helt förtvivlad.

Hur dåligt kan man må innan man faller död ner? Och mina tonåringar som måste se och höra hans svador när han är packad. Då skriker han om vilken jävla nolla jag är, vilka kompletta idioter mina föräldrar är, min bror och mina barn är inte vatten värda. Jag blir förbannad då och försöker få honom att vara tyst men det går inte, han ger sig inte. Det är som förgjort att bli av med honom. Han kan gå och lägga sig en stund men är snart tillbaka och skriker ovett och slår i dörrar och beter sig illa. Det är som två helt olika människor hans nyktra kontra den fulla.

Vi hade en underbar fest hemma i lördags med många gäster och allt flöt på så himla perfekt, ingen fylla utan lagom och jag var så glad. En nattfösare för honom och en vän som sov över, ett glas vatten för mig, och sen var det som att trycka på en knapp. Han blev helt förändrad, började skrika och veva med armarna och sparkade mig i magen och knuffade mig två gånger. jag låste dörren till sovrummet och han sov på soffan. Dagen efter var allt bra och det kändes bra till och med, vi städade undan och gick på en promenad och under tiden märker jag hur han blir fullare och fullare medans vi går. Jag ber honom att gå på egen hand och jag går en längre promenad. Väl hemma så känns han full men vi lagar mat, läser tidningen och ser på tv. Jag fixar ett glas glögg till oss, vi äter och delar på en flaska vin till maten. Han blir bara fullare och fullare, jag frågar hur är det möjligt, vad dricker du? Förstås ett nekande svar. Han blir otrevlig och elak, somnar i soffan och jag går och lägger mig. Han kommer senare och då är han helt plakat och börjar snurra i sängen så det går inte att ligga kvar. Jag får gå till soffan och sova. Dålig natt kan jag säga.

Nästa morgon är han snäll och gullig och vi åker tillsammans med tunnelbanan mot stan på olika ärenden och han jobbar tydligen någon timme och sen går de och tar några bira. Han kommer hem 23.15 när jag redan gått och lagt mig. Full. Han sover på soffan. Nästa dag åker jag iväg, han far till jobbet säger han, och när jag kommer hem på eftermiddagen så är han pruttfull IGEN! Han börjar skrika om vilken jävla idiot min dotter är, hur han inte tycker om henne längre, att hon är dum i huvudet osv. Jag knuffar/föser honom mot hallen och säger att han ska vara tyst och gå och lägga sig. Då slänger han upp armen med knuten näve som tar på min lägg och jag får blodvite och svullen läpp.

Nog är fan nog. Jag ringer polisen. Han drar iväg. Polisen kommer och pratar och rapporterar till åklagaren. Han ska plockas in men de hittar inte honom så de ber mig ringa när han kommer hem. Jag ringer när han kommit men tycker att de kan hämta honom dagen efter men de dyker helt plötsligt upp och hämtar honom och han får spendera 16 timmar i sträck på häkte.

Då tror man att han ska få sig en tankeställare, verkligen. Men icke. Han går direkt till puben och super sig redlös. Kommer hem och är så jäkla full, snor ändå en flaska vin från mitt vinställ och springer hela natten och gråter och snyftar om hur hemskt det var på häktet. Det är det enda han fokuserar på, hans egen jobbiga upplevelse, inte VARFÖR han hamnade där. Jag låter honom komma till sängen sen och håller om honom och han somnar till slut. Min natt är hemsk.

Dagen efter åker jag iväg och han åker med cykeln på sitt håll och vi har telefonkontakt hela tiden. Det låter bra, han lovar om och om igen att han inte dricker och jag skyndar mig hem och hittar honom ännu mera full. Han säger att han ska åka till sin pappa och vidare till en bror på annan ort. Ännu en gång har jag stått där som en jävla idiot och litat på honom, trott på hans lögner. Hur dum är inte jag? Herregud det är snart jul och mitt liv, hans liv, mina barns liv är helt upp och ner. Jag har aldrig varit så ledsen på hundra år. Vidrigt.

i magen när jag läser hur du har det. Det du beskriver är ett skolboksexempel hur den utsatta krymper det egna livet - tack och lov har du människor att vända dig till, du har flyktvägar och du börjar göra planer. Helst vill jag be dig att bara lämna nu, tassa ut bakvägen som du skriver. Ett steg i taget visst - i din läkningsprocess, men bort från det instängda helvete du lever i. Fortsätt skriva och minns att du inte är ensam.
Kramar / mt

om det som händer i min vardag. Jag har berättat lite då och då, men det är som bekant svårt att förstå alla mekanismer för en som aldrig riktigt upplevt detta själv. Jag berättade att jag skriver här och jag tänkte skicka en länk till honom (ja, det är en han, som är min bästa vän sedan ungdomsåren). Jag berättade om min plan och att min enda önskan just nu är att jag lyckas "härda ut" och försöka att hålla honom så lugn som det bara är möjligt.

Jag är faktiskt rädd. Egentligen inte så rädd att han ska skada mig fysiskt eller så, men jag är inte helt säker. Han har utövat våld tidigare mot sin exfrus fd man (hänger ni med?). Han fick fängelse en månad och avtjänade det i våras, under vår tid tillsammans. Jag vet att han har hotat och misshandlat andra tidigare. Men inte under vår tid, höll jag just på att säga när jag kom på att han ju har hotat ganska många även under vår tid. Inte misshandlat dock. Men ändå... Jag måste konfrontera honom till slut. Jag tänker göra det när det bara är några veckor kvar av hyreskontraktet. Samtidigt tänker jag berätta litegrann för hyresvärden och be att få byta lås omgående. Annars vet jag att han kommer bli helt galen och slå sönder hela lägenheten och det finns ingen försäkring i världen som ersätter detta eftersom det kommer räknas som egenförstörelse eftersom han bott och fortfarande är skriven där. Får ångest när jag skriver det här. Blir rädd att han ska läsa. Jag har lämnat ut mig så detaljerat. Men jag behöver göra det för min egen skull, för att jag ska kunna läsa och förstå. Se på det ur ett utifrånperspektiv.

Jag kan anförtro mig till min vän. Han vet om alla skuld- och skamkänslor. Min syster och övriga familj vill jag hålla utanför det här. Jag klarar inte av tanken på att de ska se hur det verkligen är. Där är skammen och skulden alldeles för stor, samtidigt som jag bär på en ganska stor besvikelse gentemot dem av andra orsaker. Känner mig helt enkelt som en fruktansvärt dålig människa. Ovärdig. Avskyvärd.

Lilleskutt, jag tycker inte att det du skriver är överdrivet även om jag är rädd att jag själv överdriver. Men jag vet att jag inte gör det. Jag beskriver bara hur det är ur mitt perspektiv. Om min sambo visste om en enda liten bit av det jag känner så skulle han bli vansinnigt arg och tycka att jag säger såhär för att jag vill ha uppmärksamhet, spela offer, att andra ska tycka synd om mig, att jag är barnslig och beter mig som en barnunge mm mm. Men jag vill inte ha någonting av det. Jag har velat ha en förändring och att han ska förstå. Det kommer aldrig att hända. Jag vill bara försöka tassa ut bakvägen, smyga så ingen ser mig, försvinna från vårt gemensamma liv och raderas ur hans minne. Utan uppmärksamhet, eller medömkan. Jag vill inte vara ett offer. Däremot är det ju faktiskt han som vill ha uppmärksamhet, bekräftelse och allt det andra.

Jag har ont i magen varje dag nu. Vet inte vad som kommer att vänta nu när helgerna kommer och jag kommer vara ledig från jobbet en del. Känner verkligen inte för att vara hemma tillsammans med honom, men det är ju så det kommer bli. Jag kan inte be någon ringa mig. Jag har nästan ingen kontakt med någon utanför "oss". Jag pratar med min vän när jag jag sitter i bilen. Messar med syrran ibland på dagtid när jag är på jobbet. Svarar sällan i telefon när pappa ringer om jag är hemma och ringer upp honom när jag åker till jobbet. Har telefonen på ljudlöst i jackfickan när jag är hemma för att han inte ska störas av meddelandesignal eller ringsignal. Kollar ibland för att se om barnen har hört av sig eller så, men något annat svarar jag inte på om jag är hemma.

Det är ändå märkligt hur jag har hamnat här. Hur det blivit såhär steg för steg tills man nästan inte har något kvar av livet utanför. Egentligen vill han helst att jag inte ska jobba heller, och jag får inte prata om jobbet eller berätta något om min dag. Själv pratar han massor om sitt jobb, när han har något. Om hur duktig han är, hur lätt han har för att få kontakter och vilka ledaregenskaper han har. Efter ett par timmar (eller redan vid anställningsintervjun) så har han i princip redan blivit chef och ansvarig för allt. Sedan går det en kort tid och sedan tröttnar han och börjar vantrivas, gör sig osams med chefen och säger upp sig.

Jag ska försöka ha en flyktplan. Jag vet att jag kan åka hem till min vän och tillfälligt bo där. Hunden kan vara hos barnens pappa. I annat fall kan jag någon natt bo hos min dotter och hennes sambo, men det vill jag av förklariga skäl helst inte. Men det finns möjligheter i alla fall.

Det jag är mest orolig för är ändå det som jag vet följer efteråt, terroriseringen via sms, e-post och telefonsamtal. Jag vet att man borde blockera telefonnumret osv och inte läsa något av det han skriver, men det är så sjukt svårt! Ja, ja. Ett steg i taget...

Framtidsdrömmar, det känns som om du sätter ord på min värld. Men istället för att ignorera mig, så ignorerar min man mina känslor och det som hänt. Han är precis som om inget hände helgen. Jag blir så provocerad av det! Han bad mig flytta och sedan är det som om det är helt bortblåst och allt ska fungera som vanligt. Dvs mina känslor har inget värde. Jag tycker även att det blir så mot barnen och deras känslor. Jag har förberett och förbereder mig för en snabb flykt, men också på lite längre sikt. Blir det för tufft innan jul eller under julen så tvekar jag inte. För ingen av oss mår bättre av att jag väntar till efter helgerna. För vem vet vad som händer om vi stannar?

Livet hemma fortsätter som om ingenting hänt, men med min nya tjänst på jobbet ger det mig tid att tänka och förbereda mig på att saker kan hända och vad jag ska göra då. Packlista klar, vet var jag har de stora kassarna, ska spara ner foto och andra viktiga saker från datorn och jag till och med registerat mig på ett bostadsbolag. Men, gud vilken ångest jag har. Jag älskar mitt hem och vill verkligen inte bo någon annanstans. När jag är hemma och ser alla saker känns det verkligen tungt. Visst, det är bara materiella ting, men dessa bekanta saker som står där de alltid har stått inger trygghet. Att det är något som inte snurrar.

glömde klistra in länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

Jag känner starkt för din situation och önskar av hela mitt hjärta att du snart ska få fred. Att du inom en mycket snar framtid ska var fri från det helvete du lever i.
Det är bara en tidsfråga innan du tar dig därifrån, du har styrka och huvud att klara det och att du är på väg råder ingen tvekan om.

Jag tycker att det är jättebra att du ska börja bjuda hem kompis och syster till dig ibland. Det ger en signal till honom och även till dig själv att du har rätt att leva ett normalt liv och att det är hans problem om han gör bort sig. Det kan också vara bra, hur jobbigt det än kan kännas för dig, att din syster och andra som står dig nära får se hur han spårar ur. Det ger dem större förståelse för din situation och kanske inser de att du lever i en potentiell fara.

Det är viktigt för din säkerhet att så många som möjligt känner till hur du har det.
Kanske kan du och din syster ha ett kodord som du enbart använder vid fara så att du kan kalla på hjälp utan att han förstår det.

Tänk inte nu att jag har missuppfattat situationen eller att du har överdrivit. Allt,precis allt ,i din text, det du skriver nu och det du har skrivit tidigare, indikerar att du lever med en tickande bomb. Du har blivit så van vid ljudet att du inte hör det taktfasta tickandet i bakgrunden men jag lovar att det hörs genom datorn när jag läser dina texter Yogi.

Du är så nära nu, så nära att ta dig ur din situation och det är bra. Jättebra! MEN var försiktig så du inte signalerar detta till din sambo, vad du än gör. Håll i stället huvudet kallt är mitt råd.

Hur arg du än blir, försök att inte tala om att du är på väg bort, det kan sluta illa.

Jag vill inte skrämma dig, och menar inte att det är så i ditt fall, men tror du att de kvinnor/tjejer som har mist livet ( direkt eller indirekt) pga våldsamma relationer förstod den fara de befann sig i ?

Snälla, hur dumt och överdrivet du än tycker att det jag skriver är, vidtag några försiktighetsåtgärder, ha en flyktplan klar och be någon att ringa med ojämna mellanrum för att höra hur du mår. Du tror inte att du ska krocka när du tar bilen men du använder ändå säkerhetsbälte. Gör det hemma också!

Massor med styrke och befrielsekramar! / lilleskutt ( Och tack för allt stöd, det är värt massor! )

Har lagt mig- är så jävla irriterad och förbannad på att ännu en kväll vara osynlig och inte värd att prata med. Jag frågade vad det är för slags lek/spel han leker/spelar.... Som vanligt inget svar!
Fy vad jag är less.... Men snart kommer jag att slita mig loss och vandra mot ljuset.
Kram