Senaste kommentarerna i forumet

stor kram till dig. En torsdagskram:) / mt

flygcert. Kanske du ändå känner ett visst ansvar för att anmälan blev av, även om inte du gjorde den? Kanske du kan prata med dina professionella kontakter om det här? Jag tänker så här: den som anmälde gjorde det för att den ansåg att det fanns grundade skäl att soc är informerade. Soc gör sin egen bedömning och om de bedömer att det finns grund att utreda så är det viktigt att det blir gjort för barnens skull. Men visst förstår jag din oro och också om du känner dig rädd. Det är ledsamt och obehagligt för alla. Om han får veta att det finns en oro och anmälan så sätter det ändå press på honom att "sköta sig" - om han hotar dig det minsta gör det situationen värre för honom. Om han är något så när vettig fattar han det också. Det bästa vore om han får bra stöd att vara den "bra" pappa han antagligen vill vara men inte riktigt klarar av.

För ett tag sen blev jag så ledsen, skulle tipsa nån här om tuvaforum och det var "borta" - flyttat till nåt webhotell. Men så kollade jag igen häromdagen och det fanns som vanligt. Där finns ju, som du vet mycket nyttigt http://www.tuvaforum.se/

Kram, kram / mt

Nu har det gått en anmälan till socialtjänsten för barnen om missförhållanden hos deras pappa.

Jag tror inte att det kommer innebära mer än att det blir en förhandsutredning som läggs ner, så med största sannolikhet så kommer aldrig pappan att få veta det, men jag är rädd för vad som händer om han får veta... Har mest gråtit mig igenom dagen - tänker ofta att "ja, fast barnen är ju ok med att åka till pappa, oftast i alla fall" och undrar om jag överdriver, är för känslig osv - men JAG ville ju inte stanna i det, JAG tyckte inte det var ok att bli behandlad så, och barnen har det ju mycket bättre hos pappa än vad jag hade - MEN, även om han inte blir lika arg, inte lika ofta och inte lika mycket så händer det då och då saker och de ska inte behöva ha det så.

Men, tänk om jag har fel?
MEN - det är inte jag som gjort anmälan, det var inte mitt val - det var någon annan som fick veta saker som gjorde att den personen sa att "det här är inte ok, barnen ska inte ha det så och jag gör en anmälan".

Nyktermedberoende, Hon måste inse det själv, berätta vad du tycker om drickandet, om hur du mår i det hela.
Kanske hon håller med dig typ dagen efter hon har "ställt" till det, då hon är ångerfull, men det betyder oftast ingenting,

Jag har levt med exakt samma sak. Till slut så vill man inte ha sin sambo med sig på jobbets julmiddag eller gå tillsammans på middag till nära vänner, Bara för att man vet att det kommer att spåra ur..

Jag orkade inte, Älskade mitt ex. Och gör det fortfarande men jag valde att lämna honom.
Svårt beslut och jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt.

Orkar du så försök att få henne att förstå, hota inte med att göra slut, det hjälper inte.
Vill hon ha hjälp så stötta henne, men det är hon som måste ta steget att vilja, att förstå att hon har problem.

Gör hon det så kan du finnas där för henne.

kram på dig

din tråd, och det är mycket lika som min, förutom att mitt ex var elak mot mig på fyllan. Det lika är att de snabbt hittad en ny kvinna.
samt att man har bett om en förändring som inte kom.
Det du skriver "rädslan är nog att felet ska ligga hos en själv" är pricken över i:et,Känner likadant.
Skiljer det även 10 år mellan er???

Det gör det mellan mitt ex och mig.
Min rädsla är också att de skall bli lyckliga, just nu känner jag bara att allt är för jävligt.

Han har lämnat meddelande på telefon och sa att han vart kär...å det var inget planerat.
Men man tycker att allt är så konstigt, det var jag som fick nog, det var jag som ställde ut hans ägodelar och låste dörren. Han har hela tiden sagt att han älskar mig så mycket, ville bli gammal med mig, osv osv.

Men han har aldrig insett problemet, drickat.

Han sa att han sade upp sig på jobbet han hade innan han flyttade till sin barndomsort. Men jag har fått höra att han fick sparken.
Företaget hade alldeles innan jag slängde ut honom erbjudit han hjälp, men att han tackade nej.

Han skulle aldrig kunna erkänna för mig att han har fått sparken, det var därför lätt för honom att acceptera att jag slängde ut honom.

Han sa även då att han redan hade fått jobb dit han flyttade, men det har han inte.

Så han har varit utan lön ca 3 månader, kanske därför han vart kär......

Åh svårt att skriva ner allt man känner, blir lite som kaos.

Jag vill inte att han skall vara lycklig nu, jag skulle vilja att han reflekterar över det som har hänt, men tydligen inte.
Det är nästan tio år vi har levt ihop,och dessa betydde ingenting.

En sak som jag undrar över. Det verkar som att karlar snabbt träffar någon ny, vi kvinnor funderar över vad som sker, sitter ensamma och gråter över det som inte vart.
Jag själv blir förvånad över mitt agerande, för jag har sagt så många gånger till mig själv- tänk vad skönt det skulle vara, att öppna sin dörr, och veta att man är själv,
Men jag känner inte det,,,,
Känner bara tomhet, ledsamhet och ensamhet.
Dessa känslor känns konstigt på något vis, bara för att jag trodde att allt skulle bli bättre när vi separerade, men det är inte så ännu i alla fall.

Men exet, fick en ny kvinna en nytt liv, Jag går kvar i samma "skor".

Kram på dig

för dina uppmuntrande ord! Mycket möjligt att han blev skrämd av att vi skulle starta om igen och därför flydde in i ngt nytt. Men att han skulle kunna dricka ostört med henne har jag svårt att tro - hon har nämligen jobbat med drogberoende flera år (psykologutbildad men jobbar sedan tio år med helt andra saker)och borde väl rätt snabbt snappa upp att han är alkoholberoende??? Kan inte riktigt förstå vad det är hon vill ha ut av det hela - hon är som jag tio år äldre och har dessutom tre barn varav ett endast tre år gammalt... Vet att det inte lönar sig att gräva runt i andras angelägenheter men jag kan liksom inte riktigt få det att gå ihop... Kanske hon är den katalysator han behöver? Det jag inte kunde vara. Tja, den som lever får se...

Jag känner igen allt du skriver! Min ex har också startat om med en ny kvinna och min största rädsla är att de ska bli lyckliga...man känner sig rutten att tänka så, men den egentliga rädslan är nog att felet ska ligga hos en själv... Ganska absurt att man tänker så efter att ha sett vilka problem ens sambo har! Men ändå vanligt hos en medberoende. Trots att jag själv brottas med dessa tankegångar om att allt hade fått en annan utgång om man bara reagerat annorlunda i det ena eller andra läget, varit annorlunda, bättre, snällare, vackrare - är jag tämligen säker på att det hela är nonsens. Det enda vi kan göra är att försöka bygga upp vår egen självkänsla, hitta hålen i sållet vi har (sedan barndomen) och täppa till dem så gott det går.
Tror det är en bra väg att gå som du gör med att besöka en kvinnogrupp. Och att du fortsätter med att ignorera hans kontaktförsök - du behöver lugn och ro nu efter allt skit han utsatt dig för.
Och dagar när allt känns hopplöst kommer du nog att ha ett tag till - men de enstaka glimtar när man känner sig friare, starkare kommer också och med tiden oftare. Ta vara på dem!
Kram

Om du läser i forumet här så kommer du känna igen dig.. Att de som dricker för mycket skyller på allt och alla runt omkring dem för att slippa se sanningen- att de har ett eget ansvar för sitt drickande . Det är med andra ord inte ditt fel att din sambo har alkoholproblem hur jobbig du än är när du försöker få henne att sluta.
Min sambo dricker för mycket och vid fel tillfällen. Förstår din stress i sociala sammanhang när man känner "det får bara inte gå fel nu" och vaktar varje klunk de tar.
Jag tror inte du kan göra något annat än att vara rak och påtala problemet och sen ligger bollen hos henne. Kanske tipsa om denna sida om hon känns mottaglig någon dag? Jag har som så många andra här tjatat, mutat, hotat och bråkat utan framgång. Nu sakta har min sambo börjat acceptera att han har problem, slutat skylla på andra och sökt hjälp. Jag tror de vet hela tiden att de har alkoholproblem men att det är en process att acceptera och se sanningen. Där kan man som sambo bara välja om man orkar vänta eller om man går vidare i livet.
Lycka till!

för era svar. Jag har bestämt mig att prova på samtal i grupp.Får se om det är något som kommer att passa mig, återkommer till det.

Jag skrev här att exet håller på att ringa och att jag en gång svarade, han frågade hur det var att han ville att jag skulle ha det bra.
Undrar varför han inte frågade när vi var ett par!!!!!.

det som jag mest reagerade på var att han sa att han har fått kontakt med sin son igen ( sonen har inte velat ha någon kontakt med honom på ett bra tag) Han sa att sonen hade sagt att han tyckte att det var bra att vi hade separerat.

Jag fick då så jävla ont i magen, som att han ville säga att det var mitt fel att sonen inte velat ha träffat honom. Och att sonen tyckte det.
Vet inte om detta är sant, men det kändes så olustigt. Jag vet inte vad jag har gjort för fel mot hans son.

Jag mår så dåligt, sitter hemma och funderar, vissa dagar är det bättre och vissa dagar är det helt kört.
Det blir inte bättre av att veta att han har redan skaffat en ny. Jag tänker dumma tankar om att "hur fan kan ha träffat en ny".
Vem vill ha han som är elak när han dricker osv osv.Inget jobb har han fått heller.

Men han kanske inte är sådan med den nya, kanske det var jag som fick fram hans dåliga sidor.

Men varför kunde han inte bättra sig när han var med mig???

Han sa även att "vi hade ju ingenting...det var ju heltvärdelöst på slutet".
Ja det håller jag med om, det var ingenting och det sa jag åt honom oxå.Sa att det är ganska svårt att konkurrera med älskarinnan flaskan.
Men han verkade inte fatta vad jag menade.

Visst han fick inte uppmärksamhet av mig på slutet, vi sov inte ens i samma sovrum. Jag kunde inte, fast jag kanske ville många gånger.
Men det var en sån konstig känsla som jag har svårt att finna ord till, precis som om att jag inte skulle göra det för om jag gick honom
tillmötes då accepterade jag att det var legalt att göra mig illa, låter konstigt det här, men jag har svårt att sätta det på pränt det som jag kände då.

Jag vill inte sitta och tänka på honom,mår så jävla dåligt, vill inte sitta och fundera att om, om jag hade släppt mina spärrar som jag hade byggt upp, om jag inte hade slängt ut honom. Alla dessa om.

Försöker att tänka på det som var dåligt, de gånger han gjorde mig illa, skrek åt mig, slog sönder mina dörrar och porslin.
Försöka tänka på dessa gånger polisen har varit hemma, de gånger jag har varit till polisen och snyftat och varit ledsen.

Men det är svårt, tankarna på hur det var när det var bra, tankar på hur det kanske kunde ha blivit om han sökte hjälp.

Men tankarna går hela tiden till att han har skaffat ett nytt liv, ny kvinna. Jag ville nästan att det skulle gå käpprätt åt helvete för honom faktiskt, för att han har sårat mig, men det vart inte så.

usch va elak jag låter......

Dotts, när jag läste din tråd kände jag igen mig i frågorna kring hur mycket man säga och avslöja till sin omgivning. Så länge man agerar finns det ju ändå någon slags hopp. Att tiga och uthärda håller inte i längden.
Det är varken respekt mot missbrukaren, hans närmaste eller en själv. Har man, som vi, vuxna barn är det en känslig balansgång att bedöma hur mycket man ska involvera dem i problemen. Men så klart märker familjen hur det är fatt och då blir det ännu jobbigare att inte låtsas om någonting. Så du har gjort helt rätt som talade med dina svärföräldrar, det kanske var en lättnad för dem också.
Men det är svårt att veta var man drar gränsen, det är inte alla som kan bära förtroendet. Och man skäms ju själv och tar på sig en del av skulden till missbruket.
Jag tog kontakt med vår läkare och min man har varit både sur och arg och besviken på mig för det.
Ändå tror jag att jag gjorde rätt. Han insåg att jag menar allvar och att det kan innebära att vårt liv inte alltid kan styras av hans villkor. Jag märker en liten förbättring och nu får nästa steg mogna inom honom.
Och kunde Abbe, Mullegubben och Pianomannen så ska det inte vara omöjligt ….

bestäm sedan! Låter som en bra strategi!

Jag har inte gått på något liknande, men jag tror att det är bra! Som Markatta skriver: det är så lätt att döma sig själv och tänka att "jag är svag som inte lämnar, jag klarar inte av att hjälpa xxx, jag borde ha..., jag är så klantig som...., men när någon annan gör liknande saker så tänker man ju inte alls lika hårda tankar och de kanske man kan överföra lite på sig själv!

Och inte minst: rädslan för att lämna är så stor, rädsla för att man gör fel, att det inte ska gå ekonomiskt, att man är hemsk som lämnar, att man är svag som lämnar - eller svag som inte lämnar osv osv, men så får man plötsligt höra om någon som faktiskt lämnat och allt har löst sig - och så ser man att det kanske kan gå för mig också!

Stor kram, du är en bra bit på väg!

insikt - den att man (jag) kan gå. Att jag faktiskt kan det. Jag känner så väl igen att jag hittade ett inre lugn då. Jag måste tillägga att missbrukarens inre kraft sätts på hårda prov, länge. Värna och bevara din inre inställning - ditt liv är ditt val.
Andas lugnt och fint denna veckan. Livsluft. Kram / mt

Vad härligt att du börjar bli fri :)
Ta hand om dig och barnen!

Tack för att ni tar er tid att skriva.
Känner ett konstigt lugn idag, som att själva insikten att jag faktiskt kan gå ger mig ro.
Jag tror att min sambo för första gången insett det oxå, att detta liv inte är för mig. Inte för någon av oss. Så nu väntar jag bara på nästa steg. Orden har inte längre någon betydelse. Bara handling som räknas. Han ska söka hjälp denna vecka. Jag ska inte tjata mer. Även om jag är rädd så villl jag tro på en människas inre kraft utan att vara naiv. Om han väljer livet eller spriten är utom min kontroll. Denna vecka bara andas jag och ser vad som händer...

..tack för ditt svar.
Jag skall bestämma mig i veckan och då först efter att jag har varit på ett info möte om hur det går till.
Efter det så skall jag bestämma mig.

Samtidigt tror jag oxå att det beror på vem som har det för att det skall bli bra.

Tror att jag går på info mötet först och sen tar beslutet.

Kan vara bra som du skriver att man får lyssna på hur andra har det, har haft det.

Tack

Blir glad för dina ord!

Ja, barfotamannen har skor på sig idag och hundräddarkvinnan har närmre till skratt än till tårar. Faktiskt två helt andra personer idag. Läser min trådstart och förundras över att den där kvinnan på riktigt trodde att det var hennes ansvar att se till att någon som supit bort sina skor inte skulle behöva frysa om fötterna.

Kram!

och kan verkligen rekommendera det.

Jag tror nog att alla som ställs inför en samtalsgrupp känner att det är obehagligt till en början. Märkte det tydligt då det var löpande intag, alltså ingen början eller slut utan man fick gå tills man kände sig redo att klara sig utan gruppen. De som gått längre pratade ganska öppet och ärligt medan de som var nyare inte sa så mycket. En bra gruppledare vet ju det och pressar absolut inte. Jag var livrädd första gången!

Det gav mig så mycket mer med gruppen än bara enskilda samtal. Mycket genom att jag genom andras berättelser fick en större förståelse för min egen situation, tankar och känslor. Vi dömer ju gärna oss själv, skuldbelägger, skapar känslor av skam. Det var lättare att hantera då jag kunde se på liknande situationer utifrån, om jag inte tycker att "Sara" var dum i huvudet för att hon bråkade/inte lämnade sin man/trodde på hans lögner så kanske inte heller jag var det?! Om jag inte tycker "Sara" får skylla sig själv så kanske inte heller jag behöver göra det? Om "Sara" klarade av att lämna och påbörja ett nytt och bättre liv så kanske också jag kan det?

Det är en helt annan sak att lyssna på någon professionell som säger något till en än på andra som faktiskt varit i liknande situationer och dessutom lyckats förändra dem, ungefär som här på forum, man ger ju ofta också råd till sig själv genom att ge dem till andra. Lite av den kärlek och respekt jag känner inför de tjejerna har jag faktiskt lyckats överföra till mig själv.

Ge det en chans, gärna flera eftersom det är jobbigast första gången.

Kram på dig!

Jag vart tillfrågad om att gå i en samtalsgrupp som de skall starta på kvinnofridsmot. Är det något som du har gjort?
Vet inte om jag klarar av att sitta med en massa okända människor och våga öppna sig.

Skall bestämma mig den här veckan...

// Fågel blå

Förstår att det är jobbigt att han håller på att ringa. Kan inte låta bli att undra om han inte släppt taget om dig eftersom han fortsätter höra av sig, men jag tycker att du är stark som låter bli att svara.
Fåniga lekar de håller på med, håller med dig!

Skönt att du fått ett bra möte på kvinnofridslinjen! Det är värt att prata med någon utomstående, och som man känner förtroende för att de kan sin sak - speciellt när man ibland tror att man håller på att tappa förståndet själv. Jag går fortfarande på samtal hos min kontakt på kvinnomottagningen. Jag har gått där i ett år, och hon hjälper mig att se klarare, att må bättre, att sortera det som är viktigt och hon hjälper mig att se att det är inte jag som är knäpp/tänker konstigt/gör fel. Jag sänder henne många varma tankar!

Saker och ting blir bättre: jag har levt i något som jag bara hoppades skulle bli bättre, men det blev inte det, jag lämnade och allt kändes ännu jobbigare ett tag innan det vände, men jag är på väg mot något bättre. Ibland vågar jag inte riktigt tro att saker ska bli bättre, jag vågar inte tro det, utan tänker att "snart kommer det något hemskt" och jag kan inbilla mig att jag kommer bli sjuk, att jag ska dö ifrån barnen, att jag inte ska klara mig själv osv, men allt är bättre än att leva med en vidrig, hemsk människa.

Kram

Blir så jävla förbannad. Dagarna har gått och man känner sig att det går framåt, har varit på ett samtal på kvinnofridsrådgivningen.
Det kändes bra skall dit igen.

Men jag blir så förbannad pga exet. När man känner att livet kommer, att man tänker mindre på honom, man försöker att glömma allt,så ringer han,,,
har ringt flera gånger den senaste tiden. Jag svarar inte, men en gång så såg jag inget nummer och svarade då.
Han lämnar en massa meddelande och det värsta som är är att han är så jävla fräck och vill be mig om tips på matlagning, som han kan bjuda den nya tjejen på. Tydligen är det han som lagar mat där. (han har inget jobb). När vi bodde ihop så lagade han ingenting.

Hur fan kan man vara så fräck, han kan väl ringa sin morsa,,,,,

I fredagsnatt ringde telefonen halv fyra på morgonen. Svarade som vanligt inte, då var det exets nya tjej som ringer, säger att de leker sanning och kånka (hmm, vilken barnstuga) och att han hade sagt att hon skulle ringa till mig och säga hej.

Vad fan tänker de på, de är som barnrumpor.
Vill bara att de lämnar mig ifred så jag kan må bra.
Men de gör mig bara sårad och arg.

// Fågel blå

... om att han "valt bort dig": du skriver att han inte valt bort dig för flaskan utan för en annan kvinna - fast jag tänker att han har ju valt henne just för flaskan: hon har nog ännu inte insett hans alkoholmissbruk och säger inte så mycket om det = han kan fortsätta dricka, han behöver inte höra någon annans "tjat, gnäll, hot" (ännu?). Jag tror inte att det är så att han plötslig gått och träffat Sitt Livs Kärlek och därför valt bort dig - tvärtom: du gör det du ska göra: du visar att du inte accepterar det han håller på med och det blev så jobbigt för honom att han inte klarade av det, han valde en enklare (och dummare?) väg.

Jag vet inte, men jag tror inte att han i första hand vill såra dig, han är nog fullt upptagen med sina tankar på alkoholen, att få dricka osv.

Men, jag förstår att du är ledsen, med rätta!
Kram!!

Hej Markatta! Nu tittar jag in här hos dig. Eftersom jag är nykter (i alla fall idag) så vet jag också att jag är välkommen. Tyckte mycket om att du förklarade lite om olika strategier/bemötanden mot de olika alkisarna i ditt liv. Det förklarar även varför du stundtals orkar engagera dig i oss på alkisdelen. Du vågar vara medmänniska men samtidigt tacka net till medberoendet.

Du har kommit en lång väg från den där ledsna kvinnan som släppte in barfotamannen och gav dig ut på hundräddaruppdrag mitt i natten. Jag har också kommit en bit. Det är här jag upplever forum som störst. När man kan mötas och lära av varandras misstag. Så skönt att slippa göra alla misstag själv. För helt ärligt; Tiden räcker fan inte till det!

Uppskattade även dina tankar om mannens ovisshet och ledsnad om att bli bortvald. Visst är det så. Även sant att han väljer bort mig för alkoholens skull. Men just nu tar jag det inte så hårt. Victoria skrev något om det här i din tråd. När man fortfarande är ny i sin kamp så orkar man inte bry sig lika mycket om andras funderingar och tillkortakommanden. Man blir ego.

Men främst av allt blir jag berörd av de rader du skrev 2 september här hos dig själv. Om dig och din särbo/alkis/kärlek/what ever. Om att ses. "Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen". Precis så känner jag! Jag är inte ett dugg desperat utan bara nyfiken. Du satte ord på det. Tack! Du är en bra vän!

Fia

Nu har det gått ett år sen jag gjorde slut!

Jag bröt en dålig relation men har vunnit tillbaka mig själv och mitt eget liv.
Det har varit mycket sorg och ilska men allt blir bara ljusare en dag i taget.....

Stor Kram Alla !! <3

Jag känner igen mycket i det du berättar. Hela mitt liv var också kapat av rädsla och risk utifrån hon skulle dricka.

Lämnade hus och gemensamt liv. Sjukt jobbig period på ca ett halvår men nu ett år senare är jag mer lycklig och harmonisk än någonsin.
Har bott på tillfälliga ställen men allt har löst sig till det bättre.

Nu är jag otroligt glad över att ha fått tillbaka mitt eget liv igen.

Jag kontaktade Al-anon på min ort och har fått otroligt mycket stöd och hjälp i programmet där.

Kram

han släppte mig - igen. Att han slutade höra av sig berodde på att han samtidigt som han träffade mig, startat ett nytt förhållande (eller vad man nu kan kalla det) med en annan kvinna och inte velat/vågat berätta något. Istället för att prata med mig tog han henne med till en bar där vår firma hade afterwork (han visste att jag var där) och ställde sig och hånglade vid bardisken. Hur man kan tycka en sådan variant är enklare övergår mitt förstånd, men det är klart att prata slapp han ju. I min chock har jag inte ens kunnat skälla eller förebrå, gick bara hem helt tom. Kan bara inte förstå var viljan att såra mig så djupt kom ifrån. Han har alltid varit "snäll" förut, men detta tycker jag var illvilligt...
Jag känner mig så grymt sviken och förvirrad. Och det gör förbannat ont att bli bortvald igen, inte ens för flaskan...