Senaste kommentarerna i forumet

Det verkar ha varit något tekniskt fel bara.

Jag vet inte riktigt vad eller om jag kan ge dig något råd. Eftersom du själv haft/har problem med ditt drickande så tror jag du kan få bättre råd och respons om du skapar en tråd också i delforumet "förändra ditt drickande". Jag har sett att det är många där som upplevt det problematiskt i sin relation med sin partner då de själva velat sluta eller minska sitt drickande.

Bra att ni båda två vill, det är ju en förutsättning.

ta hand om dig!

Jo det verkar så. Kom igår in efter lång tid borta, men det kom inte upp i forumet. Bara på förstasidan

Hej, ja, skrev ett svar, markatta, men det synes inte?

På alkoholhjälpens förstasida där man ser nya inlägg så ser jag att du har skrivit något mer Ada men när jag går in här så syns inte det inlägget. Någon mer som har samma problem?

Jag tycker nog att du ska ta lägenheten, alla gånger, han har haft sina chanser, sina 10 000 chanser som du säger.
Går du tillbaka till honom så känner han sig trygg att allt är som vanligt, kanske inte på en gång, men sen...
Skaffar du din egna lägenhet så har DU skapat en förändring, och har på så sätt övertaget, över ditt liv.
Du kan välja att fortsätta umgås med honom, men på dina villkor, du går hem när du tycker det känns obehagligt, och han vet det.
Så länge du inte ger upp ditt egna liv så kommer han inte kunna styra det, det är du som bestämmer vart du sover, varje natt.

Men låt inte din lägenhet betyda ett definitivt slut på erat förhållande, utan mer som en andningspaus, tid för eftertanke...

Låt han få "tävla" med din nya vän om ditt förtroende, du kan vara väl värd lite extra uppvaktning.
Visst är det mysigt med en ny förälskelse, men efter ett halvår så övergår även den till vardagen, och den är viktigt att kunna förutse så tidigt som möjligt,
Vill jag leva så här i framtiden?

Att bli våldsam är ur min synpunkt helt oförlåtligt, man slår aldrig den man älskar, oavsett orsak, att bära hand på den andre är att skeva maktbalansen i förhållandet genom att göra den andre rädd att bli slagen och våldsam.
Kanske mer ett bevis på deras tillkortakommanden i att kunna argumentera sakligt.

Har ingen erfarenhet av att röka braja, men de vänner som har haft bekanta som rökt på säger att de blir långsamt "sjuka i huvudet",
Skitsiga och oansvariga om de håller på för ofta och för länge, det kan ha en grund i hans beteende, vem vet?

Jag anser att du ska ta vara på det som är bäst för dig och ditt barn, och det som DU kan förändra i varje möjlig situation,
Hellre chansa än att sitta kvar i en obekväm situation, och bittert senare ångra att du aldrig tog chansen till en förändring när du hade en möjlighet,
Om du tar en förändring, så är det upp till honom och bevisa att han är värdig att hänga på ditt nya liv.

Aldrig vara för rädd för att göra en förbättring, en försämring kan man ju alltid backa tillbaka ifrån.

Lycka till!

Berra

Hejsan markatta!
Japp! Och tack! Och håller med dig - rubriken nog lite missvisande. Men tycker nog att min man inte har varit tillräckligt modig beträffande sina egna brister - kanske inte jag heller. Fastän jag till sist fattade att mitt svek hade påverkat honom djupt, kommer jag kanske aldrig att inse hur svårt det egentligen var för honom. Samtidigt fokuserar han nästan bara på hur jag svek honom, inte på hur jag kände mig sviken.

Tjaa! Men vi vill båda två, och vi vill framåt, och vi har redan nått långt. Men vill inte att det ska finnas agg mellan oss pga denna historia. Och vill inte att det ska hända igen!

Kram!

Hinner inte skriva så mycket, ska iväg snart. Men min spontana tanke när jag läst är varför är det viktigt för dig att någon av er ska bli den "skyldige"? Definitivt är det aldrig någon annans fel att man dricker. Är det du som höjer glaset till munnen och du som sväljer så är det du som bär ansvaret för det oavsett om någon annan har köpt hem spriten eller inte.

Istället för att fokusera på vem av er det är som har "gjort fel" så kanske ni kan försöka fokusera på hur ni vill ha det i framtiden och vad ni behöver för att må bra? Både missbruk och otrohet är jobbiga svek att komma över, det går men krävs nog att båda ska till att vilja ha en förändring, alltså inte bara skylla på den andre utan vilja förändras själv inifrån, våga se sina egna fel och brister.

Kram!

Tack Adde för att du ger mig rätt! Det är två veckor sen jag pratade med vår läkare och nu har jag varje dag fått höra vilket stort svek detta var. Men jag känner mig desperat. Vi har levt ihop i nästan 40 år och snart ska vi tillbringa ännu mer tid tillsammans. Vi har så goda möjligheter - två fina omtänksamma döttrar, barnbarn, vi bor bra och har allt vi behöver. Jag ser fram emot att få mer egen tid men för min man blir det ytterligare en anledning att känna sig förfördelad och behöva söka tröst i ölen. Han dricker varje dag, inte en paus någon kväll i veckan. Då vi äter söndagsmiddag med barnen har han alltid en tvätt att ta hand om i källaren.
Och sen slocknar blicken, talet blir allt segare, han måste hålla i sig för att gå. Oftast kissar han ner sig och försöker torka upp på golvet med toapapper. Vid halv tiotiden brukar han reta upp sig på något.
Kan vara ett TV program, sitt jobb, eller mitt kontrollbehov. Jag blir tyst, orkar inte säga emot, fel det med. Så jag går och lägger mig och hör efter en stund hur han går ner för trappan och tar sig en öl till. Eller en vinskvätt om det finns, what ever. Och då händer det ibland att det blir alldeles tyst och jag hittar honom liggande på golvet. Sen försöker jag sova och tar en sömntablett till. Vaknar tidigt med värk i magen och hjärtklappning.
Men lyckas för det mesta hålla masken på jobbet. Ingen vet hur jag har det hemma.
Döttrarna ser ju hur det är ställt med deras far och de har försökt få honom att göra någonting åt det med kloka samtal och mycket omtanke. Då får jag också höra hur jag har triggat igång dem och pratat skit bakom ryggen. Senast jag kom hem från en resa med väninnor märkte han hur jag hade tjattrat med dom för att jag var så påååå! Helt fel, jag var glad och stärkt och hade inte sagt ett ord om några problem med mannen.
Sov gott ett par nätter och kopplade av.
Jag har läst så många trådar på Forum och känner igen beskrivningarna alltför väl. Men jag ser ju också att det finns dom som tar sig igenom det här och det ger mig hopp.

Tack så mkt för dina svar/råd markatta Som sagt allt har känts riktigt bra fram tills idag, för när han blir så där "ynklig" och sårbar så känns det som att det är jag som är "boven" i dramat... Att det är jag som är hemsk för att jag kommer flytta under tiden han är inne på behandlingshem!! Men det är som jag har sagt till min sambo, det är inget som är skrivit i sten, kan ju inte svara för hur jag kommer känna i framtiden... Har tänkt att gå på alanon möten, känns som jag har mkt o få ur mig och behöver höra andras historier efter alla dessa år :(

Kramar

Välkommen hit till forum!

Det är inte konstigt alls att du känner dig osäker, du har ju levt med den här mannen i nio år. Jag tror det är jättebra att du flyttar till något eget. Du behöver ju faktiskt inte veta just nu hur du vill att relationen till sambon ska se ut i framtiden. Ta dig den tid det tar att fundera ut det i lugn och ro, i ditt egna boende. Oftast är det ju först när man inte står mitt uppe i kaoset som man kan landa i sina känslor och tankar och fatta de viktiga besluten.

Nej, du måste inte ge honom en chans till. Däremot måste du ge dig själv en chans till lugn och ro och trygghet. Hans tillfrisknande och framtida nykterhet kan ju inte hänga på dig utan på honom själv. Kanske är hans beslut om behandlingshem nu ett resultat av att du bestämt dig för att lämna. Oavsett om han kommer vara fortsatt nykter eller inte efter behandling så antar jag att det finns en massa som du behöver bearbeta också. Det finns massa stöd och hjälp att få, t.ex. anhörigstöd hos kommunens beroendeenhet, alanon, skriva/läsa här på forum. Dessutom, om det har förekommit våld i er relation så rekommenderar jag dig starkt att söka kontakt med en kvinnojour för samtal också.

Själv lämnade jag min sambo p.g.a. alkohol och våld. Det var såklart oerhört svårt och en startade en jävla process av känslor och tankar men det blev sakta men säkert bättre. Då hade han också fått tusen chanser och jag orkade inte längre leva i samma spiral och vågade se att ett annat liv var möjligt. Jag trodde då att vi aldrig någonsin skulle ha en kärleksrelation igen eftersom jag hade bestämt mig för att jag inte ville eller kunde leva med en alkoholist och den otrygghet och stress det innebar. Men jag valde att ta tillbaka honom (och han mig) efter att han fattat ett seriöst beslut om att sluta dricka och dessutom söka hjälp för sin våldsproblematik. Jag skriver detta, inte för att ge dig förhoppningar om att det kan bli ni igen för det vet jag ingenting om, utan för att lyfta att det är viktigt att se till både våldsproblematiken och missbruket. Båda delar behöver behandlas, det är inte alltid sådant destruktivt beteende upphör bara för att en slutar dricka.

Så till din fråga "Ska jag strunta i lägenheten och ge min sambo en andra chans??". Det ena behöver inte utesluta det andra. Kanske kan det vara (som i mitt fall) en förutsättning för att lyckas med både relationen och sin egna personliga utveckling att var särbo. Jag menar att den personliga utvecklingen kommer i första hand, därefter kan du bestämma hur du vill ha det i relationen till din sambo och kan i lugn och ro fundera över vart dina gränser går om det skulle till att bli aktuellt igen. Ta en sak i taget bara.

Kram på dig!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!! Nu dricker han inte lika mycket men det känns ändå inte bra. Vi lever bara under samma tak. Ska det vara så här? Jag orkar inte med det här! Känns som att jag snart ska gå in i väggen om det inte blir nån förändring snart! Det är ju jag som måste göra nåt det vet jag. Men var börjar jag? Jag tror inte att vi kan hitta tillbaka till varandra ens om han slutar dricka. Alla de här åren har satt sina spår. Till helgen kanske våran dotter kommer hem men hon vill inte bo hemma utan hos mormor och morfar. Det känns ju hemskt att det ska vara så! Hon svarar inte när han har ringt henne och jag förstår henne! Hon har förlåtit honom så många gånger men har väl till slut fått nog! Och han säger att han ska fixa i hennes lägenhet när hon kommer hem. Jag frågade honom om han inte vill träffa henne men han sa att hon vill inte träffa mig. Han tycker att vi behandlar honom som en disktrasa och säger att det är lika bra att han flyttar till en annan stad. Han tycker att han försöker ju men jag gör inget. Jag kan inte känna glädje och att allt ska bli bra bara för att han säger att han ska sluta dricka! Vilket han inte ens har gjort!

gjort helt rätt som pratade med läkaren !

Men kom ihåg att valet ligger helt hos din alkis om han ska förändra sig själv. Se till att du själv får hjälp för ditt medberoende så du inte dras med helt i fallet. Sök hjälp på beroendemottagningen som med all säkerhet har en grupp el likn för medberoende eller besök http://www.al-anon.se/ där du delar ditt liv med andra i samma situation.

Kram !!

Dagarna går en efter en, som sjukskriven försöker jag återta mig själv och det går fortfarande upp och ner. Energin att göra olika saker är inte så stor ännu, får tvinga mig själv att ta promenader utomhus varje dag, det gör jag först när det blivit mörkt ute..... mörkret känns tryggt hur konstigt det än kan låta. Imorgon ska jag dock tvinga mig själv att gå ut i dagsljuset har jag som plan i alla fall. Min särbo har ringt och skällt på mig några gånger om skitsaker och ikväll ringde han och pratade normalt han pratade dock typ om väder och vind. Det faschinerar mig att han inte alls vill prata om vår situation överhuvudtaget, jag har tagit upp det så många gånger att jag inte orkar ta det en gång till. Ska det pratas får han ta upp det, jag var bara allmänt vanlig inte otrevlig och inte överdrivet trevlig heller bara neutral och svarade på frågorna han ställde om jobbet, vädret, sonen och så frågade han hur jag mådde. Jag orkar inte med att berätta ytterligare en gång hur jag mår egentligen för han har ingen aning om vad han orsakat verkar det som. Han vill egentligen inte veta hur jag har det och han är inte intresserad av att diskutera någonting som han orsakat. Han slår ifrån sig ALLT! Då finns ingen anledning att berätta nåt tycker jag. Han är absolut säker på att jag är psykiskt sjuk eftersom jag är så negativ mot allt och alla och han tror att jag går till terapeut för att det är fel på mig och mitt sätt att vara, tycka, diskutera, leva etc. Han tror nog att jag snart ska komma med en ursäkt för att JAG orsakat HONOM lidande så han blivit tvungen att ta till alkoholen. Ibland har jag nästan trott att det är jag som varit sjuk för jag har aldrig förstått hur han resonerat och reagerat bara tänkt att nu måste jag ändra på mig för att jag ska passa honom för han är ju så trevlig och charmerande så honom kan det ju inte vara fel på.

Det är tydligen så att han lever i en helt annan verklighet än jag. Till hans verklighet kan jag aldrig komma för det är obegripligt hur han handlat och handlar. Därför finns det ingenting jag kan säga eller göra som inte skadar mig själv. Att inse att det inte finns några känslor alls kvar för honom är inte ens smärtsamt det är en befrielse att veta att jag inte ens saknar hans alkoholluktande andedräkt hans psykningar och hans EGO. Tycker egentligen mest synd om honom nu. Jag hoppas dock att han tillslut kommer till någon slags insikt men det är inte tid för det ännu. Jag måste släppa taget och låta honom driva vidare.

Det tar tid att läka från ett långt förhållande men jag tröstar mig själv och tänker om det är smärtsamt för mig så har jag känslor och jag vågar känna dom och erkänna dom, jag vågar se mig själv och hitta mig själv. Jag är stark annars hade jag aldrig orkat stå ut så länge som jag gjort, nu tänker jag använda den styrkan till något vettigt istället, men det tar tid att läka och återfå sitt forna jag, den som inte är medberoende. Jag måste acceptera det som varit ta lärdom av det och aldrig mer försätta mig i en likadan situation. Dag för dag ska det gå!

För sonen har jag lagt skulden just på alkoholen precis som du skrev MB och att hans pappa inte kan dricka alls eftersom han, jag sa "förmodligen", är beroende av alkohol. Fast jag är ju säker.... men det känns så oerhört taskigt att säga till honom att hans pappa är typ alkoholist. Så gör jag nog för att skydda honom från sanningen, men det är väl kanske fegt av mig, men han är 18 år och borde ju tåla sanningen. Men jag är feg ändå eller hur? Han bor ju växelvis hos oss båda och nog ser han ju vad som händer när han är hos honom.

MT jag inser att jag gjort framsteg men ändå tycker jag det går så lååååååååååååångsaaaaaaaaamt framåt, men det måste väl ta tid.

Kämpa vidare alla ni både medberoende och alkoholister vi rör oss långsamt framåt!!

/Särbo

När ska man ge upp?
Nu hör jag slamret då han slänger den sjätte? ölburken idag, de hasande långsamma stegen på väg ner i källaren för att hämta en blå burk till, jag anar att det blir ännu en natt då han vankar omkring i huset och jag är beredd att vakna och kanske finna honom på golvet i ett "blodtrycksfall", byxor som ska tvättas, golv som ska torkas av. Så länge sen jag sov en hel natt och kände mig trygg.
Jag har försökt med böner och hot, ilska, övertalning, kontakt med alkoholmottagning, allt i flera år och det blir bara värre. Försöker vara lojal och inte visa våra problem utåt. Ligga lågt. Men jag är så trött!!!!!
I min vanmakt vände jag mig till vår gemensamma husläkare och berättade om situationen. När jag kom hem talade jag om att jag hade pratat med henne eftersom jag inte längre tror på att han kommer att ta några egna initiativ till förändring. Och därför att jag mår så dåligt av att leva med sjukdomen.
Nu har jag gjort ett "oförlåtligt misstag" och han straffar mig med att dricka ännu mer. Han vägrar svara på om och när han kommer att ta kontakt för behandling av den alkoholism som han faktiskt nu erkänner.
Det får han se, jag ska inte lägga mig i det. Det har inte jag med att göra.
Kanske gjorde jag fel när jag talade med läkaren, men jag förstår inte hur det ska gå till att han själv ska ta steget.

Hej igen flygcert! Självklart att du inte har läst min eller andra alkoholisters trådar. Varför skulle du ha intresse av det? Annat med de medberoende som vill behålla sitt förhållande till sin alkoholist. Då kan det nog vara nyttigt att se/läsa om den andra sidan. Däremot tycker/tror jag att det är väldigt viktigt för oss alkoholister att lära känna hur medberoende ser på det hela. Hur ni mår. För oftast har vi alkoholister anhöriga.

När det gäller din exsambos överdrivna snällhet och övertydliga beundran för (att du lyckats med ett papper) att du ska glömma alla elakheter, så är det ett så vanligt skadat beteende att precis som du vill jag bara småle. Men din exsambo/dessa människor ser det inte så. De blir bara förvirrade och kränkta när vi inte godtar deras indirekta ursäkt. "Varför i helv.... kan inte du förlåta för" är typ nästa fråga om de börjar tillfriskna. Men det vanligaste är en ny utskällning eller obehövlig "sanning".

Sist av allt så tycker jag verkligen inte att du har lämnat din sambo en minut för tidigt. Du har inte svikit på något sätt. Du ska bara vara stolt över att du orkar att stå upp för dig själv och dina döttrar.

Fia

Ja, efter ytterligare lite skäll och förnedring så har exsambon vänt - nu är jag "duktig" igen; jag hade fyllt i papper och då talade han om för mig att "det gjorde du riktigt bra, jag är stolt över dig" - och jag kan inte låta bli att småskratta lite: vem är han som tror att han ska berömma mig och "godkänna" det jag gör? Det jag gjorde hade i mina ögon varit värda ett "ok, vad skönt att det var löst", men då ska han liksom stryka ett streck över den senaste tidens elakheter genom att tala om att nu är jag duktig igen och då ska allt vara glömt.
Jag bara förstår inte...?

Ja, du Fia, tack för dina ord till mig!
Du har nog rätt: han kommer nog hålla på tills det är någon annans "tur"... Å ena sidan lite ledsam tanke, du vet övergivenhetstanken, att jag inte träffar någon osv, men härlig tanke att slippa det här; men jag tror att det kan dröja - han brukar ha mycket sexuella kontakter men har inte haft ens en handfull förhållanden (trots att han var nära 40 när vi träffades) och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka stackars människa som faller för honom...
Lycka till med allt Fia! Jag orkar inte riktigt läsa inne på din sida, eller andra alkoholisters, för jag har hittills mest fastnat i att jag lämnade för tidigt, jag gjorde fel osv gentemot min exsambo... Men jag läser då och då och förstår en bråkdel av hur svårt det är!
Kram

Känns så frustrerande. Min man är väl inte alkoholist, men han dricker FEL! Han dricker för att lugna sina nerver. Om vi ska bort "måste" han ta en öl eller något annat starkt. Och som någon skrev i ett tidigare inslag så dricker även min man ibland i smyg, eftersom han vill dricka mer än vad jag tycker är ok. Jag har om och om igen sagt vad jag känner för hans sätt att dricka alkohol men får ingen förståelse alls. Han tycker jag ska förstå att han behöver det för nerverna och för att träffa och umgås med människor. Vad sjutton ska jag göra? Måste jag ge upp och flytta? När han dricker vid "fel" tillfälle så fortsätter han inte att dricka sig berusad, men ändå. Det kan vara en öl en söndag förmiddag! Han har ett fruktansvärt dåligt självförtroende och självkänsla.

I går hade han druckit igen!!! Jag märkte det tydligt när jag och min dotter kom hem efter att ha varit borta ca en timme. Jag ser det på ögonen och på hans sätt att vara. Han har ju köpt en alkomätare för att vi skulle kunna kolla om vi misstänkte något. Men varken jag el min dotter ville säga åt honom att blåsa eftersom vi inte ville riskera att det skulle bli bråk och ännu en lördag skulle bli förstörd. Han tog en folköl till maten och sa att jag kunde ju ta vin till maten om jag ville men det gjorde jag inte. Det känns som att det är jag som har blivit nykterist och han fortsätter fast inte när jag ser. Vet inte vad jag ska göra! Gick förbi ett område där jag skulle vilja bo och såg att det var en lägenhet ledig! Skulle vara så skön att flytta och slippa känna den här obehagliga känslan när man är hemma!! Jag har läst i andra trådar och beundrar verkligen de som haft styrkan och göra något åt sitt liv!! Hoppas det blir min tur någon gång! Kram

Tack för dina råd! Ja jag förstår att det är så att han kan nog inte ta någonting! Det här med ekonomin måste jag försöka att sätta mig in i men det är inte så lätt när man inte har någon energi. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mer ork! Jag måste fråga dig vad det var som gjorde att du blev nyckter? Väldigt bra gjort i alla fall!! Kram

Hej! Tack för ditt kloka svar. Jag vet att jag ska lägga ner men det är svårt att se på när den man en gång älskat går under;(( jag har ju som medberoende väldigt svårt att släppa kontrollen och vill att barnen ska må bra vilket de inte gör nu. Min dotter uttryckte det med att du kan klippa banden men han kommer alltid vara min pappa som jag kommer oroa mig för. De har dock valt att inte heller ha någon kontakt för tillfället. Vad beträffar att han kan träffa en ny kvinna så hade det bara varit bra förutsatt att det inte är en beroendeperson. Jag ska försöka tänka på mig själv nu! Hoppas allt går bra för dig! Domen

Hej flygcert! Jag har varit inne här och läst förut och morgonen har till en stor del gått åt att uppdatera mig. (På arbetstid, kanske fel?). Vad glad jag är att du dels låter så stark, dels har kommit ifrån mannen - som ärligt, låter som ett ovanligt otäckt exemplar. Att dela din - och andras resor - ger mig så mycket. Tycker att du är så stark. Har aldrig varit riktigt i din sits. Men jag läser ju vad du skriver.

Önskar dig en bra dag och ännu mera styrka i framtiden. För tyvärr ska du nog inte räkna med att mannen är färdig med dig förrän han har hittat en ny "kärlek".

Fia - som tyvärr ser ut att behöva börja arbeta nu, istället för att surfa runt och läsa livsforum (mulletant).

Hej Domen! Med risk för att låta krass så tycker jag att du ska lägga ner. Även om du fortfarande har känslor för honom. Men du skriver att barnen är vuxna så deras relation till sin far bör de själva ta ställning till. Jag tror inte du kan hindra honom att åka till Thailand. Sen finns det -tyvärr, här talar mina fördomar in - lite andra skäl än bara alkohol/droger till att män i övre medelålder (baserar det på din uppgift om vuxna barn) så ofta väljer att åka till vissa länder där innevånarna är i en annan ekonomisk situation och inte kan ställa motkrav. Kanske super han inte ihjäl sig i Thailand, kanske blir han "bara" kär. Kan det vara så att du är lika rädd för det scenariot? Svara inte mig utan ställ frågan till dig själv.

Hoppas du inte blir ledsen, men det var min ärliga reflektion. När det gäller själva Thailand så ville jag åka dit i 20 års tid men min man vägrade på grund av "Guilt by association" (Tyckte han överdrev lite, men förstår tankegången; Att stå på Arlanda och stöta på en kollega som undra vart du ska? Svårt att hålla huvudet högt då som man). Vet ej vem som gav dig rådet om ingen kontakt på tre månader. Men det kan ju ha varit ett bra råd. Jag vet ju så lite om hur ni har det. Men mitt spontana råd är att låt honom åka. Låt honom göra sina egna val. Du kan inte hindra en alkoholist ifrån att gå under. Det kan bara alkoholisten göra själv. Jag är alkoholist själv så jag har lite kött på benen. Dessutom misstänker jag att min man - som jag tillfälligt har lämnat - lider av samma åkomma. Ta hand om dig själv, inte xmaken.

Fia.

PS: Häng kvar. Jag är säker på att du kommer att få fler svar. Kanske någon som har en helt annan inställning. DS

Tänkte att jag kanske ska he bakgrundshidtorien: min numera xman har missbrukat under många år vilket jag blundat för. Detta eskalerade i samband med sjukskrivning o ledde till ett otal sjukhusbesök bland annat på grund av överdosering av tabletter, fallolyckor mm. Till slut gick han med på behandling men det vartydligen för att få tyst på mig för två veckor efter hemkomst tog han ett återfall. Detta kanske jag kunnat hantera om han inte blånekar så mitt beslut blev skilsmässa. Nu dök han ännu längre men tydligen inte till botten... Har haft några nyktra korta perioder då jag i min enfald bjudit hem honom tulls han en dag kom påverkad. Nu har jag fått rådet att inte ha någon kontakt alls under minst tre månader. Hur gör jag med hans planerade resa, ska jag säga något till våra barn? Har han kanske bara skrivit Thailand på insättningen för att jag ska reagera? Ska jag bara lägga ner o sluta bry mig för att det är hans ansvar men kommer jag förlåta mig själv om det händer något...

"Jag försöker behandla dig som en vuxen, men det går inte" säger Skarsgårds karaktär.
Jag måste fostra dig för ingen har ju gjort det tidigare, jag måste ju tala om för dig hur man ska göra för du fattar ju inte själv, jag behöver bli arg på dig för annars förstår du ju inte hur mycket jag älskar dig, jag måste kalla dig ****** för att såra dig så mycket som du sårat mig... åh, listan skulle kunna bli så lång, sååå lång, med alla saker som exsambon sagt till mig. Fy fan, och ändå låg jag där sedan och anpassade mig till vad han ville, försökte få honom lugn igen genom att gå med på att ligga med honom, köpa de saker han ville, skaffa barn, osv osv.

Alla gånger exsambon sa "Vi har det bra, eller hur?", "vi kommer få det bra", vem ville han övertyga?

Alla gånger han förnedrade mig, hotade mig, skrek och hotade barnen, allt det och ännu mer, och ändå var det jag som försökte hålla honom lugn? Jag fattar inte, men det gör galet ont? Hur är jag funtad???
Det är som att han ägde mig, som att allt i mitt liv & hela mitt liv fanns i hans händer...

När jag hör Skarsgårds karaktär som försöker lägga på sin sambo att hon är den som gör fel och därför måste han vara på ett visst sätt?!
På samma sätt som alla gånger jag blev beskylld för att ha gjort något fel, och alla gånger som jag enligt exsambon reagerade fel - jag skulle ha sagt si eller så, gjort si eller så osv, och nästa gång försökte jag göra som han sagt innan, men hur jag än gjorde så skulle jag alltid ha gjort på ett annat sätt; aldrig gjorde jag rätt...

Har sett en del av filmen "Vi" med Gustav Skarsgård och VAD ONT DET GÖR!
Hans sätt att vara mot henne är som en variant av min exsambos sätt att behandla mig... Han psykar henne, vänder och vrider på ord, får henne att göra som han vill, och det är så tydligt utifrån - men för henne (precis om det var för mig och många andra) så är det inte det.

Fy faaaaaaan, att det bara händer...
Alla gånger som exsambon var "uppriktig och ledsen och insåg sina brister, ville ha en ny chans" osv, och bara drog in mig hårdare i nätet...
Åh... är så nöjd att jag lämnat, men önskar att jag hade haft känslan att stå upp för mig alla de där gångerna när han behandlade mig så illa och jag visste det ju innerst inne (för jag bad inte om ursäkt alla gånger han hotade mig att jag skulle göra det) men jag lät det pågå...