Senaste kommentarerna i forumet

när man läser en del andra historier här i anhörigforum...men idag är jag jätteledsen och kan inte sluta gråta. De senaste veckorna har jag och exet haft en allt innerligare kontakt - vi har inte träffats speciellt ofta men iallafall tillräckligt för att vi för två och en halv vecka sedan tog upp diskussionen om en eventuell nystart och han sov över hos mig i mina armar. Han berättade att kampen mot alkoholen sedan vi gjorde slut har gått allt sämre och att han inte kan erbjuda något just nu men att han älskar mig. Jag berättade lite om mina framsteg i terapin och menade att vi kanske kunde gå fram långsamt och se vad vi båda klarar av utan att falla tillbaka i lögner och kontrollbehov. Vi skildes åt med detta som plan och med tanken att han skulle höra av sig i den mån han orkar och kan och att jag skulle ägna mig vidare åt att bygga upp mitt liv vid sidan om. En vecka senare åkte han iväg fyra dagar med en gemensam kompis och jag var en vecka i Sverige och hälsade på familj och vänner. Det tog alltså två veckor innan jag hörde av honom igen och det var i tisdags. Då ville han stämma träff på lördagen (idag) och bygga vidare på det vi startat. Vilket jag gärna ville. Sen hörde jag av mig igår för att berätta hur det gått hos läkaren som ska bestämma om jag ska opereras eller inte. Det svarade han bara kort på och frågade inget mer, resten av eftermiddagen och kvällen drack han och imorse på jobbet såg han helt förstörd ut samt undvek mig. Har inte hört av honom sen dess, så istället för träff sitter jag här och tycker synd om mig själv.
Jag bryr mig inte om att han druckit, jag är ledsen för att han inte kan avboka om han nu fått kalla fötter. För det är mycket hit och dit med känslorna hans verkar det som. Eller iallafall med att backa upp dem med handlingar. Han verkar livrädd att starta upp något igen men kan ändå inte hålla sig från att kontakta mig. Jag har förklarat att jag inte vill bara vara vänner och om det är det han vill måste vi bryta kontakten helt. Det vill han inte. Men är tydligen ändå inte beredd att behandla mig med öppenhet och respekt...
Ska jag verkligen behöva släppa människan helt? Jag vill inte förlora honom men jag är trött på att bli lämnad... det gör ont!

Somewhere over the rainbow,
skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
really do come true...

Häftigt flygcert! Får mig att tänka på Trollkarlen från Oz och ditt nick "flygcert" att det kanske är det som är att flyga. När man hamnar där mitt i orkanens öga, att man måste släppa kontrollen, låta vinden bära en, tillåta sig att flyga för att våga drömma. Vad är det Mulletanten brukar skriva, "en gynnande vind"?

Kram

och Kram ♥ / mt

som den finaste saga. Kram ♥ från mig också!

särbo11 att du har vänner som lyssnar. Ovärderligt!

Helt naturligt att du mår omväxlande mycket illa och lite bättre... du har gjort enorma insikter på mycket kort tid - livsomvälvande faktiskt, det kan inte gå spårlöst förbi. Du håller på att skapa om centrum i din världsbild och ska ta hand om alla känslor det för med sig.

Angående mannen så brukar inte minst de som skriver på missbrukarsidorna vara helt tydliga med att så länge man/missbrukaren fortsätter dricka är flaskan kärleken nr 1. Allt annat som påkallar behov och uppmärksamhet är bara störningsmoment som står i vägen. Läs gärna det inlägg victoria skrev i Det vidare livet igår kväll.

Allt gott / mt

en varm kram och en helghälsning och vill bara säga att jag är så glad för din fina regnbåge !

Kram ♥

Vilken tur att jag har vänner, de stöttar mig och hjälper mig genom att lyssna på mitt tjat, märker dock att jag börjar tänka i lite nya banor. Har bearbetat mycket av det som hänt mig tidigare i livet. Tänkt tillbaka till barndomen. Många nya insikter, som förklarar på ett tydligt vis varför jag är som jag är och varför jag så länge härdat ut i ett destruktivt förhållande där alkoholen spelat så stor roll. Smärtsamma insikter om att vår son växt upp i det är alltjämt näst intill outhärdlig. Fy fan!!! På ren svenska!!

Hur ska jag nu göra när jag ska återupprätta bilden av mig själv för min son, ska ha en stark mamma som kan stå upp för sig och inte acceptera den skit jag tidigare fått. Jag vill att han ska förstå vad jag gått igenom och varför jag kunnat acceptera allt. Beskriva för honom hur min barndom varit att den format mig och att även hans barndom format honom. Att han fått en felaktig bild över hur en familj ska leva. Att han inte förtjänat att bli försummad av sin mamma för att jag "städat" runt hans pappa det är så fel. Men så svårt att veta vad jag ska säga och hur så att det inte blir så dramatiskt men ändå så att allvaret i det som hänt blir tydligt. Det känns som att små doser åt gången kanske är bäst, att inte gå på så hårt. Men hur ska jag kunna låta bli att svartmåla hans pappa? Jag vill inte förstöra deras relation alls utan bara förklara att det inte är normalt att växa upp som han gjort. Jag vill säga att om hans pappa behandlar honom illa på något vis måste han säga ifrån till honom och att det inte är hans ansvar att se till att pappa ska må bra. Det måste hans pappa själv ta ansvar för. Med tanke på vissa arga samtal till mig från hans pappa förstår jag att han inte mår bra och att han nog gärna vill lasta över sina skuldkänslor på någon och nu finns ju inte jag där längre så vart vänder han sig då?

Sent är det på natten men sova kan jag inte, detta blir ett sätt att få ner mina tankar på något vis, självhjälpande tankar. Kanske inte så konstruktivt alltid. Vissa dagar mår jag skit andra mår jag bättre och det är väl precis som med en alkoholist som försöker sluta dricka. Vi är inte så olika vi.

Tycker det är konstigt agerande från min särbo att inte alls bry sig om hur jag mår och ens vilja visa någon avsikt till att prata på ett förnuftigt vis, men jag är väl bara ett hot mot hans älskade vinflaskor och den berusning han suktar efter så att han kan döva sina skamkänslor. Vi glider allt längre från varandra och för mig är det bara skönt och befriande. Jag ska tillfriskna och bli stark och aldrig mer låta mig trampas på. Min självkänsla ska jag återerövra och fylla livet med glädjestunder med nära och kära som lyfter mig och ger mig styrka och trygghet. Då tror jag att jag blir en bra förebild för min son också. :-D

/särbo

Tack för dina ord, de fick mig att tänka.
Nej, jag hatar inte allt som har med beroende att göra - men jag tycker inte att det är så trevligt om någon visar minsta tendens att vara som min exsambo... Och - jag skulle aldrig ge mig in i något med en missbrukare eller fd missbrukare så som det känns nu.
Men du har hittat rätt - ta hand om dig och gör dina val med omsorg.

Mt, tack, som alltid!
Blev så glad av din dikt. Ja, ibland känner jag också att jag kommit långt - jag har faktiskt varit medlem här i över ett år nu och om någon hade sagt till mig då, att "om ett år så har du lämnat din sambo, hittat ett bra boende, varit helt nere i botten, mår mycket bättre, har skaffat ett helt eget boende, har viss distans och minskad rädsla för exsambon", ja, det hade jag ju inte trott på...

Idag körde jag förbi det som ska bli mitt nya boende om en dryg månad... Och, vad är sannolikheten - när jag körde så öste regnet ner så galet intensivt, och plötsligt när kom där på vägen och närmade mig huset så slutade det regna, himlen sprack upp och solen tittade fram och när jag tittade bort över mitt hus så var regnbågen där - och i slutet av regnbågen fanns skatten, för precis där var mitt hus. Jag satt med ett sådant leende på läpparna!
Just där och då kunde inte ens tankarna på exsambon och hans görningar ta glädjen ifrån mig - det kommer bli bra!

så bra att du hittat hit! Och så bra att du satt ord på det du funderar på. Din berättelse är, vad gäller din sambos drickande, smygande och gömmande lik de flesta andra här på forum. Mönstret är alltför välbekant. Det är alldeles klokt tänkt att inte hota med att lämna om du inte är beredd att göra det. För många av oss här har det ändå till slut varit det enda sättet att rädda sig själv - och för en del av oss har det också gjort att alkoholisten blivit nykter. Dock måste alla göra sin egen resa och sina egna val.
Läs omkring här och fortsätt skriva. Just nu är det väldigt stilla här på anhörigsidan men det brukar gå i vågor. / mt

så fint nu flygcert... och ser så mycket - det gör man när man lyfter sig och får ett nytt perspektiv. Direkt när jag läste kom jag ihåg en av mina favoritdikter "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström - och alldeles tydligt såg jag för min inre syn hur du flyger som en slända nu, med skimrande vingar som bär... Ja jädran vilken resa du gör och har gjort! Kramar / mt

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström

Läst igenom allt du skrivit och känner att du har haft de djävligt tufft och eländigt, du är en väldigt stark kvinna. Känns väldigt fel att säga att jag är den där människan som är beroende, du måste hata allt som har med beroende att göra men de du skriver berör mig. Att en människa kan bli så av banan som din fd. där vill man inte hamna.

... att jag ska ligga här, helt trampad på. Men snart så...

Nya boendet närmar sig.

Men ändå är jag lite ledsen. Barnen verkade inte vara i harmoni och de pratade mycket om saker som jag förstod kommer från pappa, farmor & farfar: saker de ska göra, hur de ska göra och liknande. Stora flickan har också pratat en del om att när hon säger si eller så, så blir pappa ledsen på henne: och det är saker som jag anser att man som vuxen inte blir ledsen för, utan förstår att det är en liten flicka som testar gränser, som har hört andra säga olika saker och sedan testar det själv. Jag talar om för henne att det inte låter trevligt, eller att man inte säger så, men jag tar det inte personligt. Men jag ser framför mig när pappa står med ledsen min och säger typ "nu gör du pappa mycket ledsen, vill du att pappa ska vara så här ledsen? Vill du göra mig illa?" och lägger en helt annan skuld på barnen än vad jag anser rimligt.

Och samtidigt pratar barnen om många roliga saker som jag vet att pappa och hans familj kommer göra med dem, men jag har inte råd, kan inte eller så. Och då kryper det i mig - "de kanske har det bättre hos pappa..."

Jag önskar att jag hade stoppat mig från att tänka alla hinder, tankar som jag inte förstått riktigt förrän efteråt: "oj, nu har vi redan flyttat ihop, då kan jag ju inte lämna - folk kommer ju tro att jag är galen; oj, nu har vi förlovat oss, nu kan jag inte lämna för hur skulle det se ut med en bruten förlovning; oj, nu har vi ju köpt hus, nu kan jag ju inte lämna för hur ska vi lösa allt med lån och gemensamma saker; vi bråkar ju mkt, men om vi får barn så kanske det går över; vi båkar ju mycket men jag kan inte lämna nu för hur blir det då med barnet och huset och förlovningen och...; ibland har vi ju det bättre och han säger ju att om jag älskar honom så försöker vi få fler barn, det kanske blir bättre om vi får ett barn till; hjälp, nu har vi två barn - jag kan ju bara inte lämna för vad ska alla säga då om hus, barn, förlovning osv osv.

Åh, hjärnspöken.
Och denna man, som jag föll så pladask för - så charmig, självsäker, världsvan, berest, välutbildad, social, trevlig, kunnig, omtänksam - hur kunde han vilja ha mig? Och han var snygg, och vältränad - första gången jag såg hans överkropp så var det som att se något som jag annars bara sett på idrottsmän, och plötsligt fanns han I MITT SOVRUM. Ja, jag föll som en fura.
Och denna man, som jag nu nästan blir lite äcklad av när jag ser honom - jag vet hur han är mot andra, men också hur han kan vara mot mig, hans kraftiga viktuppgång (pga alkohol, ingen ork/lust att röra på sig, 4-6 chipspåsar i veckan samt några kg godis), men som han ignorerar genom att alltid köpa för små kläder eftersom han "ska gå ner miiinst 15 kg men gärna 25", och att han alltid beklagar sig över andra som är minsta överviktiga...

Åh, att barnen oftast verkar ha det ok där, men att de (precis som det var för mig) aldrig vet när det brister, eller varför, och därför alltid är lite på sin vakt, det gör sååå ont. Och ändå tror en del av mig att det är viktigt och bra att de får se sin pappa så som han är, så att de kan förstå och själva välja en dag.

Tack för kramen.

http://ninecrimes.bloggo.nu

Ninecrimes! Det gör ont i mitt hjärta och hela mig när jag läser dina två inlägg. Skickar dig i all enkelhet en stor kram! / mt

läst i detta forum för längesen.
Då kanske jag hade vetat hur jag skulle ha reagerat samt agerat. Men man trodde eller hoppades att allt skulle bli bra.
Man hotade med att lämna, men man lämnade inte. Och det är precis det man inte skall göra som jag har läst om.
Alkolisten vet ju att hoten inte genomförs, han lär sig det. Och den som är som jag ,medberoende fattar inte det.

Allt kanske hade varit annorlunda om jag hade agerat annorlunda, samtidigt som det är svårt att tänka i klarhet när man är mitt i ett liv som kantas av fylla, bråk, hot, osv.

Jag tänker idag mycket på det som var bra. Kan få en bild om hur vi ligger sked i sängen, eller bara slappar framför en bra film på tv, då vi håller handen.

Men samtidigt så kommer jag inte ihåg när det var senast, Det var längesen. Allt dåliga kom smygande på något konstigt sätt. Dagarna gick, helgen kom och gick, skit som hände och gick förbi.
Det har varit som ett gummiband, det spänns ut, man tolererar mer och mer, saker som man aldrig skulle ha tolererat förut, tills gummibandet brister, och det gjorde det för mig.

Och då slängde jag ut honom.

Men jag vet inte om det var rätt, hade jag hittat hit till detta forum innan så kanske, kanske allt var annorlunda.

//fågelblå

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram

Jag har också försökt vara med i vårdkontakterna. Min man vill inte ta emot någon hjälp alls, egentligen. En lätt infarkt för ett år sedan gjorde att han kom i kontakt med vården, och hans depression och alkoholproblem blev mer uppmärksammad. Han äter "piller" mot både alkoholsuget och depressionen men dricker ändå. Han får samtalsterapi men medverkar inte särskilt bra, eftersom han inte tror på sånt. Han vill egentligen avsluta dessa samtal och hans terapeut är inte så inriktad på alkoholproblem, så kanske kan jag förstå hans ovilja att fortsätta samtalen. Det som gäller för honom, säger han, är att sluta själv, vilket han har försökt tusen gånger. Jag har engagerat mig i vården, tänker att det ju är ett familjeproblem och då behöver jag också få information och få lära mig vad jag egentligen är med om. Jag fick följa med på ett samtal som ledde till en träff med missbruksrådgivningen. Jag har träffat hans läkare på vårdcentralen. Sammantaget tycker jag det verkar som om alla instanser ligger lågt så länge som han själv inte visar tydligare att han vill ha hjälp. Vården överlämnar till de anhöriga att ta hand om problemet eller lämna personen åt sitt öde. Det är en vidrig sak att inse. Så nu har jag inte något mer att hoppas på, ingen "lösning" mer än att helt fokusera på mig själv och lämna honom att ta sitt ansvar för sitt liv. Vi har som tur är två boende och jag kan lämna honom över så lång period som jag önskar. Vad händer då? Jo han dricker mer än vanligt, sover bort dagarna, äter inte, är helt borta i huvudet, kan inte ta ansvar för något. Hans mantra är att han inte vill leva. Är det ett tecken som man bör bry sig om, eller ska man strunta i det också. Alla pratar om anhörigas kontrollbehov. Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast". Jag känner mig mycket disillusionerad på den vård som alla säger att den finns. Som i så många andra sammanhang verkar vården lita på de anhöriga.
Men man kan ju inte bara ge upp, eller..?

så bra att du hittat hit! Jag har ingen erfarenhet av behandlingshen men i mina öron låter det väldigt märkligt att säga så som du återger. Hoppas Adde eller nån annan som har erfarenhet ger en kommentar. / mt

Idag har det troligtvis varit ett återfall. Jag har nästan väntat på det. Frågar jag om han har druckit svarar han nej. Men vad är det då som gör att han pratar osammanhängande och om saker som är, för oss andra, helt taget ur luften? Lätt svajig gång och ska hela tiden stimma igång barnen? Medicinerna? Vi var hos våra bästa vänner som också reagerade, jag körde till hans pappa som också tyckte det var konstigt. Visst var han sur på mig för att jag bestämt att vi skulle äta borta och han glömde sonens klipptid. Han reagerade jätte starkt när jag bad honom ringa till frisören och boka en ny tid. Gick inte alls. Dessutom måste jag bli bättre på att komma ihåg att stänga av vattnet och strömmen till tvättmaskinen. Han trodde knappt på att jag hade jobbat idag och kom inte ihåg tiden han och dottern bestämt. Utan ringde mig två gånger med en halvtimmes mellanrum för att kolla.
Jag har oro i hela kroppen. Stormen tog strömmen går vid fem och kom tillbaka precis. Sonen har lunginflammation sedan ett par veckor. Jadå, livet snurrar på i bra fart utan allt det här med drickat. Tja, känner mig som oljat vore inmålad i ett hörn. Finns inga val än att stå kvar och hur jag än gör blir det fel.

Loggar in nästan varje dag och läser men tar det lugnt med skrivandet. Dels för att jag har det, och har haft det, väldigt bra på senaste tiden, i mitt inre och i mitt samliv. Jag kände behov att skriva oftare då situationen var akut såklart. Dessutom så vill jag inte nära mitt medberoende genom att gå in och "hjälpa" för mycket. Om jag ska vara ärlig så gick musten ur mig lite efter det jag skrev till dig sist.

Som jag skrev om dina "vargen kommer" så tar det för mycket energi av mig att nu försöka stötta dig. Trots att jag inte ens vet hur du ser ut eller vad du heter så har du kommit att bli en person jag bryr mig om och det har varit så många vändor fram och tillbaka. Du har till och med tackat mig förut för att jag hjälpt dig att komma på banan igen och lovat att inte dricka. Jag vet liksom inte ens vad jag ska säga när du skriver att du vill tacka mig för jag har ingen aning om vad skillnaden är hos dig, vilka förändringar du gör för att inte återgå till hur det varit. Därför blir det för mycket av en medberoenderelation för att jag ska orka fortsätta skriva till dig nu. Självklart önskar jag dig också gott.

Snälla försök att inte ta detta på fel sätt nu. Jag vill inte skuldbelägga dig på något sätt. Jag behöver bara för min egen skull dra en gräns.

Ta hand om dig!

Den som du ifrågasatte mitt sätt att vara och bete mig.
Sorry att jag klampar in i din tråd oinbjuden.
Men din frånvara tror jag beror på resan du skrev om i tråden tidigare.
Åter igen, tack!
Har rn bild av dig som ett fräknigt litet busfrö.
Önskar dig allt gott!
/A

har varit vardagsmat i vår relation, jag har blivit PSYKISKT MISSHANDLAD och han har även inför mina ögon gjort våld på saker i min närhet när jag kritiserat något han gjort som jag inte gillade i början av vår relation speciellt, då lärde jag mig att inte kritisera, höll inne med det jag tyckte och tänkte. Om jag inte gjort det hade han kanske slagit mig å då hade jag KANSKE haft vett att lämna honom långt tidigare.

Han är sjukare än jag någonsin trott. Utan alkohol nästan värre, får bara taskiga sms numer och sarkastiska kommentarer. Han ringde idag och lät i början len på rösten och frågade hur jag mådde, när jag berättade att jag fortfarande mår dåligt så skyndade han sig att höja rösten bli irriterad, jag skyndade mig att lägga på. Jag utsattes för ett nytt manipulationstrick från honom, när han inte lyckades blev han förbannad. Jag börjar bli rädd för honom....det känns väldigt obehagligt i magen i alla fall, jag har ingen aning om vad han är kapabel till att göra mot mig. Jag har mardrömmar om hur han kommer behandla mig då jag säger till honom att jag vill skiljas. Som tur är bor vi ju inte ihop och jag vill slippa honom fortare än kvickt, men än är jag inte stark nog att säga det till honom.

Han har inte bara alkoholproblem han är en misshandlare också även om han ännu inte slagit mig fysiskt. Inget jag säger eller gör kan få honom att ändra sitt beteende det kommer t o m kanske att bli ännu värre.

Jag ska till läkaren imorgon och jag hoppas verkligen på förståelse om vad jag går igenom, jag är verkligen inte i nåt bra skick, ledsnare och ledsnare blir jag det blir värre och värre med alla nya insikter jag får.

Affirmationer är ett spännande sätt att stärka sig på, jag ska försöka hitta din motsvarighet till "magboll" Adde, hos mig själv.

Tack snälla ni att ni håller mitt mod uppe!

/särbo

är välbekant, många här på anhörigsidan av forumet brottas med samma frågor. Jag är inte så mycket här för tillfället, läser och skriver sporadiskt, men av det jag läst i din tråd får jag känslan att du är helt på rätt väg i ditt tillfrisknande - du funderar över dig och ditt liv. Det är faktiskt det enda man kan förändra och vi är många här som lyckats med det. Att skriva ner sina funderingar är till mycket god hjälp på vägen. På samma sätt som Adde skriver om affirmationer - det är svårt att förklara... men du kommer att se att det fungerar och hjälper!
Allt det bästa, styrkekram / mt

känns rätt fånigt i början men har bevisad effekt. När vi alkisar går ut i nykterhet så är vår självkänsla minimal, precis som din nu. Vi får rådet att varje morgon ställa oss framför spegeln, helst naken framför en kroppsspegel, och säga åt oss själva : Jag är fin, jag duger precis som jag är.

Att ha det som ett mantra och säga det varje dag, kanske rentav fler gånger per dag, så byggs vår självkänsla upp sakta men säkert. För mig känns det som en liten trygg boll i magtrakten som jag kan "fingra" på när det känns lite skakigt i livet. Jag känner också numera när jag måste fylla på bollen med måbragrejer för det håller inte att bara låta den vara och slitas på, jag måste pumpa den också. Och på nåt underligt sätt stärker den där lilla bollen även min rygg så jag trivs med att gå rakryggad och att se folk jag möter i ögonen.

När jag väl kom in i det rätta tänket så blev det en naturlig sak att undehålla min lilla magboll. Det fungerar :-))

Tycker jag fattat mitt beslut helt säkert sen far jag tillbaka i velande igen, kan det vara jag som överreagerar? Tänk om han nu slutat dricka helt och om jag säger att jag lämnat honom för att han druckit för mycket och behandlat mig som skit kommer ingen tro mig. Varför är jag så mån om att folk ska tro på mig? Kanske så jag får liksom bevis för att alla ska förstå varför jag lämnar honom? Att jag gjort rätt liksom eller nåt? En bekräftelse på att jag inte kan stå ut med det som jag varit med om tror jag det känns som att jag vill ha.

Men om någon som säger sig älska en, inte alls bryr sig om att ens fråga hur man mår eller intressera sig för en framtid kan ju inte älska mig! Det måste vara ngn vanföreställning och ord som sägs helt utan mening, ja nu har jag inte hört det på länge så nu har väl t o m han förstått hur det ligger till med känslorna. Tror han börjat spana efter någon ny kärlek och faktiskt känns det inte så farligt alls, jag vet ju vad de får....en skithög helt enkelt. Även om han kommer behandla dem bättre en mig en tid i alla fall.

När jag läser runt här på forumet ser jag berättelser från alkoholister som ändå har hjärtat i behåll, känslorna finns där att bättra sig och att de faktiskt på nåt vis ändå respekterar sina fruar/sambos/män som de lever med. Den respekten saknas dock helt hos min särbo. Jag känner sådan ilska fortfarande att jag inte kan förmå mig att prata med honom längre, det blir kommunikation via sms å knappt det. Får inte längre några gulliga sms och jag tror inte jag saknar den falskhet som de stått för, skönt att slippa manipulationen faktiskt.

Kommer på mig själv med att tänka på hur hans nära å kära skulle reagera om jag berättade hur illa han brukar behandla mig, de skulle inte tro mig alls. Han är allas gunstling och de vet inte ett jävla dugg om honom egentligen, han visar det han vill visa, en falsk fasad inte mer.

Tror jag börjar bli klar med att bearbeta mitt beslut om att helt lämna honom det kommer bli bra intalar jag mig, stå på egna ben och bestämma allt jag vill själv för mitt eget liv. Jag har försummat mig själv. Jag har läst in en massa positiva saker om mig själv som jag spelar upp och lyssnar på varje morgon och kväll för att förändra bilden jag har av mig själv. Läser böcker och lär mig mycket både om mig och alkoholisten, jag önskar att jag börjat mycket tidigare med detta och speciellt att jag går hos en terapeut. Det finns nog ett ljus där längst bort i tunneln om jag tittar riktigt noga.

En sak är tråkig och det är ju att när jag säger hejdå till honom säger jag hejdå till hans släkt också och det är trist för mig, som själv har en väldigt liten skara närmsta släktingar, men jag överlever nog det också:)Det känns väldigt frustrerande att inte kunna tala om vilken skithög han varit mot mig genom åren. De får ha sin bild av den perfekta maken och det blir jag som kommer få skulden för separationen han kommer vrida det så att det är jag som inte går att leva med för att jag alltid är så negativ.

I o f sig är jag negativ, men bara till mig själv att jag inte duger, är trevlig nog, snäll nog, duktig nog, klok nog etc. Men den bilden kan bara jag jobba med, det hjälper inte att andra säger det för jag kan inte tro på det, säger någon något snällt eller berömmer mig tycker jag det är pinsamt då jag blir gråtfärdig direkt och jag är väldigt kritisk till mig själv och mitt sätt att vara. Att lära sig att vara snäll mot sig själv är det svårt även för er? Tips på hur man gör?

Sorgsen idag...

/särbo