Senaste kommentarerna i forumet

att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.

Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!

Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.

Kramar!

från vad ni själva hör, ser och känner är en bra utgångspunkt. Och självklart en dag när han inte hunnit dricka än. Ger inte in i en diskussion om mängder, tillfällen, olika sorter eller liknande som inte leder nånstans annat än till en "legalisering" om sättet att dricka på. Trösta inte när han blir ledsen.

Om var och en av er talar om vad ni känner inför er pappas drickande så har han svårt att argumentera bort det.

Att presentera ett färdigt förslag på behandling som han själv får ta ställning till och där konsekvenserna blir tydliga om hur ni kommer att göra kan vara bra. Kolla med behandlingshem som jobbar efter Minnesotamodellen, 12-steg, och helst på internat och ha en färdig lösning på vem som ska betala, om möjligt se till att han kan betala en så stor del själv som möjligt. De allra flesta Minnesota-hem har en eller terapeuter som kan hjälpa till med en konfrontation utan kostnad.

Om ni i familjen är sampratade innan konfrontationen så har ni en stor fördel. Var överens om att inte bli arga, inte försvara (medberoendet kan vara otroligt starkt), inte anklaga och tala om er önskan vad ni vill se för förändring och vad konsekvenserna blir samt ert förslag till lösning. Kom ihåg att valet är alkoholistens, utan egna beslut så krävs verkligt kunniga för att knäcka en motsträvig alkis.

AA har folk som kan hjälpa till men då är det ingen konfrontation utan mer att de berätta om sitt eget liv fram till nykterheten, en "lifestory". För en del har det hjälpt.

Lycka till !

att din man varit nykter i en vecka!

Men - hur mår du? Du har all rätt att vara arg, ledsen, frustrerad och alltihop - se till att få prata med någon, precis som Lelas skriver!! DU är viktig så ta hand om dig!!!!

Jag glad men ledsen fortfarande rädd men det är helt underbart att ha en nykter man

Du behöver tänka på dig!

Jag levde med en man en alkoholist med någon slags aggressions-/psykisk-problematik. Plötsligt inträffade ett antal händelser som gjorde att jag insåg att han var alkoholist och att han hade behandlat mig på ett helt oacceptabelt sätt under alla våra år tillsammans. Först visste jag inte vad jag skulle göra - någonstans fanns ändå hoppet att allt skulle bli bra, tanken att jag inte skulle klara mig själv, att barnen skulle fara illa osv. Jag levde i nära fyra månader i något slags kaos; jag ringde alla samtal jag kunde (socialtjänst, polis, AA, AlAnon, kvinnojour, BRIS, familjerätten, barnpsykolog) och gick på samtal på krismottagning för kvinnor, samtal genom jobbet och hos kvinnomottagningen. För mig var alla de sakerna jätteviktiga - även om jag fortsatte att på många sätt försvara min exsambos beteende så fick fick hjälp att reda ut tankar, utomståendes bekräftelse på att jag inte hade fel - hans beteende var inte ok, hans sätt att behandla mig var inte ok. Jag blev sjukskriven och kunde inte tänka på annat än att det var inte så här jag ville leva, och jag trodde inte jag skulle orka överleva - jag gick och önskade att jag skulle på överkörd av en lastbil så att jag skulle slippa leva (samtidigt som jag ansträngde mig till mitt yttersta för barnens skull).
Plötsligt fick jag kraft att lämna honom. Men då gick jag in i ett ännu större mörker - det gick ett par månader när jag verkligen trodde att jag skulle gå under. Som jag grät, och tack vare min bästa vän, mina föräldrar och inte minst min samtalskontakt på krismottagningen så överlevde jag. Och så började jag känna att jag mådde bättre, att jag kunde vara mig själv, att jag inte behövde göra allt för att göra någon annan nöjd/lugn för att inte få skäll, hot osv.

Så om frågan är "När blir det bättre?" så vill jag svara: det dröjer ett tag, men det kommer bli bättre!!! Många saker kommer fortsätta vara svåra, ledsamma och ibland känner mig sig ensam, ledsen och önskar att allt varit annorlunda, men det kommer ändå att vara bättre totalt sett!!! Det kommer - bara håll ut!

Jag stämmer in med kloka markatta - att det skulle ha krävts kärlek är hans sätt att lägga över problemet på dig. Jag fick höra i flera år att att han drack för mycket, att han betedde sig illa mot mig och gjorde sådant som absolut inte är ok - det var mitt fel, för jag älskade inte honom tillräckligt, jag stöttade honom inte, jag fanns inte där när han behövde mig osv osv osv - och jag försökte vända ut och in på mig själv för att visa honom att jag älskade honom, att jag fanns där, att jag stöttade osv osv osv - men vad jag än gjorde så var det aldrig tillräckligt för han hittade alltid "bevis" för att jag inte gjort tillräckligt. Jag gjorde långt mer än tillräckligt, jag höll på att utplåna mig själv för att vara honom till lags.
Du har redan gjort mer än tillräckligt!

Att han har ett nytt förhållande är kanske för att han inte klarar sig själv - så länge någon medberoende "bär" honom så kan han ju fortsätta sitt missbruk utan att allt ska gå käpprätt... Det finns någon som ser till att han har någonstans att bo, någon som ser till att han äter, som ser till att det finna pengar (till alkohol), någon som tar hand om hemmet så att det inte ser ut som en jag-vet-inte-vad.

Jag kämpar fortfarande och har svårt att klara det, men jag jobbar varje dag med att tänka på mig, vad som är viktigt och bra för mig - och inte jämföra med honom, om han har det bättre eller om han gör bättre/roligare/mer spännande saker osv. Försök att tänka på dig. Jag vet att det är svårt, men försök - det blir lättare!

Välkommen hit!
Kram <3

Tack för det du skrev.
Du skrev så mycket klokt så jag blev rörd.

Då du själv har levt i ett förhållande som har kantat med fylla samt misshandel så vet du vad jag pratar om.
Du skriver även om det här att man är i ett vacuum, att man inte orkar att göra något och det stämmer helt.

Jag är glad att jag har ett arbeta att gå till. Lägger upp planer på vad jag skall göra när jag kommer hem, det finns en hel del
att göra när man har hus..men när jag kommer hem så är allt som bortblåst.
Måste verkligen ta tag i mig själv för att överhuvudtaget få mat i mig.

Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare som har hand om- makt,psykiskt våld/utsatthet, normaliseringsprocessen, hot, kränkningar, sexuellt tvång, knuffar,sparkar och annat fysiskt våld samt ekonomiskt våld samt en del annat.
Jag hoppas att det kommer att ge mig något.

Vet också att det kommer att ta lång tid att kunna bli hel igen, att kunna skratta, slappna av och bara vara.

kram på dig

Hej! Och tack för ditt svar. Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare och har fått en tid i november.
Det kommer att kännas bra att få ventilera sig.

Och jag vet att det kommer att ta tid att läkas, att bli hel igen.

fågel blå

Helt rätt att du slängde ut honom! Verkligen bra gjort av dig.
Du har all rätt att vara trygg i ditt eget hem och du visar att du inte accepterar att han använder våld. Du ska absolut inte behöva känna dig "taskig" när du gör det du behöver göra för att inte utsättas för misshandel, oro, rädsla.

Det där med att han säger att det bara krävdes "kärlek" eller en kram för att han inte skulle dricka eller misshandla är rent ut sagt bullshit men det tror jag du vet innerst inne. Vore lösningen så enkel så skulle vi inte ha en sådan statistik på våld i nära relationer som vi har och heller inga missbrukare alls, för alla, nästan alla har någon som älskar dem. De kanske inte vill eller vågar se det men kärlek har inte något med det att göra.

Både alkoholister och kvinnomisshandlare är experter på att tycka synd om sig själva, skylla ifrån sig, se sig själva som offer så att de själva inte behöver ta något ansvar för sina handlingar och de val och de själva gör. Innan han själv inser att han måste själv ta ansvar och söka hjälp, både för sitt alkoholberoende och sin våldsproblematik så är han farlig för dig att vara kring. Starkt av dig att lämna honom! Jag vill vara tydlig med det, att det är skillnad på alkoholism och våld i nära relationer. Alla alkisar misshandlar inte sina partners och alla som misshandlar har heller inget missbruk. Dessa destruktiva mönster förstärks såklart av varandra men båda delar behöver behandlas för att en sådan man ska vara, ja inte farlig helt enkelt.

Någon som misshandlar och missbrukar kan inte vara lycklig, att han redan inlett ett nytt förhållande har ju inget med dig att göra utan kanske snarare har han misshandlat och missbrukat just för att han inte kan hantera sina känslor. Försök att inte ta det personligt. En person som ständigt flyr sina känslor har ett beteendemönster som inte alls behöver vara knutet till bara en person. Huvudsaken är att du är trygg, att du förändrade din situation. Vad han gör eller känner nu kan du inte styra över.

Det är inte alls konstigt att du känner en massa kring detta. När jag själv separerade från min misshandlande och alkoholiserade sambo så levde jag som i ett vakuum den första tiden, orkeslös, gråtandes, grubblandes, tvivlandes, nästan helt isolerad från omvärlden för jag orkade inte, allt kändes overkligt. Forum här blev min livlina då.

Även om du kanske innerst inne vet att du gjorde rätt så är det inte alls konstigt att efter en nio års lång relation känna sorg, ilska, kanske besvikelse av att det inte blev som du hoppats. Det är inte ens konstigt om du skulle känna saknad, tvärtom så är det vanligt att efter ett tag tvivla, kanske sakna de fina stunderna även om de mot slutet var få, sakna den man först blev förälskad i, eller bara en fysisk närhet. Tillåt dig själv att få känna de känslor du känner men försök att inte agera utifrån dem.

Har du haft kontakt med någon kvinnojour? Om inte så rekommenderar jag det verkligen. Det är väldigt viktigt att ha någon att prata med för att undvika att de trauman man utsatts för i framtiden blir ohanterliga, posttraumatisk stress o.s.v. men också för att bolla med om tankar om huruvida man gjort rätt, kanske skamkänslor som kan dyka upp.
Man kan alltid ringa Kvinnofridslinjen anonymt för att prata med någon och också få tips om kvinnojourer i närheten så man kan besöka någon face to face också. Kvinnofridslinjen ringer du gratis på 020 50 50 50.

Och du, det blir bättre! Det kanske tar tid och kräver en del jobb från din sida men det blir bättre. Du har ju rätt nyligen påbörjat den här processen så försök vara snäll mot dig själv och ha tålamod. För det är en process att bearbeta sådant som du varit med om. Försök se det så här; hade du inte lämnat honom så hade du inte ens kunnat påbörja en process mot tillfrisknande och att kunna må bra, då hade du ju bara varit kvar i samma helvete. Men nu är du på väg!

Kramar!

Hej fågel blå!
Välkommen till forumet!

Ja du... när blir det bättre?

Tyvärr kan det ta lång tid. Men rätt som det är så kommer du märka små tecken på att du mår bättre, ett efter ett. Långsamt.

Har du någon du kan prata med om det här? Jag menar någon professionell, i form av en terapeut med medberoendekompetens, och jag menar andra i samma situation (som tex Al-anon). Jag tror att det är det viktigaste du kan göra nu - att se till att få stöd och hjälp att reda ut dina tankar.

Var rädd om dig! Och fortsätt skriva här, det hjälper. :)
/H.

Det du skriver, "Jag letar och häller ut, gråter, skäller, tjatar, ignorerar. Inte direkt by the book", vill jag påstå är precis vad som är by the book för en medberoende. Jag har många gånger gjort samma sak.

Jag tror inte att det behöver vara fel att du "håller dig borta" när han dricker. Själv drog jag iväg och tältade när min sambo drack(inte i oktober). Det var viktigt för mig, dels för att markera tydligt för honom att det blev en konsekvens av att han drack, att jag kände mig så pass otrygg i mitt eget hem att jag inte kunde vara där men också så blev mina dagar i skogen en plats av lugn där jag kunde känna vad jag kände utan att agera utifrån det, skrika, hota o.s.v. och det blev nödvändigt för mig att att vara ifrån kaoset för att kunna tänka rationellt och inse att jag inte ville leva så. Jag insåg också att det skulle till att komma en vinter och att situationen var ohållbar och att jag själv var tvungen till att förändra min situation istället för att vänta och hoppas på att sambon skulle göra det som visat sig att han inte ville/klarade av.

Däremot så tycker jag inte du ska hålla dig borta för att han ska få det bekvämare, kunna supa hemma, slippa sova i bilen. Jag fattar att du blir orolig för honom när han är inne i en period, sover borta och du inte "har koll" på honom men det blir ju som du skriver att du då underlättar för hans drickande. Så länge som det inte blir några jobbiga konsekvenser av att supa så är det ju bara att köra på som vanligt, eller hur?

Anledningen till att jag drog ut med tältet då sommaren och hösten 2012 var för att jag inte mäktade med. Jag bad sambon att inte dricka hemma, sa att jag vägrade vara i hans närhet då han druckit, något han inte respekterade. Då det var hans val att dricka så borde det ju vara han som lämnade vårt gemensamma hem men han ansåg sig ha rätt att göra vad han ville i sitt hem. Jag kunde inte slänga ut honom, varken fysiskt eller psykiskt. Men om din man självmant håller sig borta från dig så kanske du bara ska låta honom sova i bilen?

Du behöver heller inte svara på hans ågren-sms då han druckit/är bakis. Kanske kan du börja med att säga till honom att han inte får höra av sig till dig förrän det har gått x antal dagar som han hart varit nykter? Det är ju också en tröst och något som underlättar för en alkis att fortsätta, att det finns någon "där" att komma tillbaka till när bakisångesten sätter in. Jag vet själv hur svårt det kan vara. Jag minns speciellt en gång då min sambo inte kom hem eller svarade i telefonen och på morgonen började jag bli orolig, ringde runt och letade men inget svar. Jag fick ta ledigt från jobbet, var arg och orolig. Jag fick leka detektiv och fick till slut reda på att han varit på en fest och det blivit något bråk och han hade blivit utslängd men ingen av hans vänner visste vart han var. Jag ringde till sjukhusen i närheten. Till slut anmälde jag honom försvunnen hos polisen. När han till slut kom hem och det visade sig att han suttit i fyllecell och fått stanna längre för att han varit våldsam så såg han så liten ut. Han skämdes, grät och hade ont från när polisen brottat ner honom. Jag var så glad att han var hemma oskadd och han verkade så ångerfull och min medberoende hjärna hoppades och trodde att det här skulle bli vändningen när han sa att han aldrig ville gå igenom det här igen, aldrig ville utsätta mig för detta. Så jag tröstade, höll om, torkade tårar, fixade mat, gjorde konsekvenserna mindre besvärliga för honom. I efterhand vet jag att de löften som kommer ur bakfylleångesten är lika tomma som de som kommer ur en packad alkis, de är egentligen bara en förlängning av själva fyllan.

Först när vi separerade behövde han helt själv ta ansvar själv för konsekvenserna av hans drickande. Han har en hund som han älskar, skulle han hamna i fyllecell finns ingen där hemma att ta hand om den, ingen som tröstar när han är bakis, ingen som täcker upp för familj och jobb, ingen som ser till att räkningar är betalda innan pengarna går till öl o.s.v.

I mitt fall var en separation nödvändig för att jag skulle kunna må bra, att sambon skulle vilja ändra på sitt liv och sluta dricka efter det var liksom en bonus som jag inte kunde eller hade räknat med. Jag säger inte att en separation behöver vara den enda vägen, däremot att du behöver fundera ut hur du själv vill leva ditt liv och vart dina gränser går och inse att det bara är du som kan göra den förändringen. Och sök och ta emot hjälp, mycket kan hända när man bryter ensamheten i att bära på sådana här "hemligheter". Fortsätt skriv här och lycka till på alanon-mötet!

Kramar!

är nog bra. Man får förmodligen samma aha-upplevelser där som jag fått här., vi är ju trots vad man själv i sin ensamhet tror ganska lika i vår sjukdom, en alkis är en alkis, en medberoende är en medberoende.

Skriv gärna här när du varit iväg på mötet, det kan funka samma som man gjorde i skolan när man skulle skriva stödord för att komma ihåg en text.
/MB

... och det var ju därför jag stannade så länge som jag gjorde - för så fort det var lite bra så hoppades jag att det skulle kunna hålla i sig så. När allt var riktigt dåligt visste jag ju någonstans att så ville jag inte ha det, men alla svängarna gjorde mig tveksam många gånger. Jag trodde ofta att jag överdrev, att jag hade fel, att det var jag som reagerade fel osv.
Försök känna efter vad som är viktigt för dig, vad vill du ha?
Du är värd allt gott!!!
Kram

du är en pärla!
Ja, så rätt: klavertramp är ju så fel, men det var ju den känslan jag hela tiden levde med när jag levde med en missbrukare. Jag ville så väl, och det blev oftast så fel ( i hans ögon)...

Kram tillbaka!!

inte egen erfarenhet av Livtaget men har bara hört gott av vänner från trakten där ! Och så har du ju nära till AA's konvent i Gullbranna nästa höst :-))

Väl mött förhoppningsvis :-)

tycker du har så rätt vännen flygcert :-))

Det enda jag vill invända mot är ordet "klavertramp" ni använder här. När ni uttrycker er egen åsikt och tar sats i egen person genom att säga "Jag tycker...." så är det inte ett klavertramp, det är eran egen åsikt som verkligen betyder nåt för er och förhoppningsvis även för alkisen. Åtminstone efter ett tag !
Så länge ni ger uttryck för era egna känslor så blir det aldrig fel.

Kramar till er båda :-))

...snälla för ditt svar. Jag suger i mig alla råd jag kan få. Du låter inte alls okänslig, konkreta och bra tips är precis vad jag behöver.

Nu är han nykter och ångerfull igen, och livet återgår till det vanliga för ett tag. Efter denna period känner jag mig ändå starkare än någonsin. Har verkligen försökt göra saker för mig själv de senaste dagarna, gått på bio, löprundor i det vackra höstvädret mm. I veckan ska jag gå på ett al-anon möte hade jag tänkt, jag har aldrig tidigare pratat med någon om min/vår situation så bara det känns som ett stort steg.

Med risk för att låta helt fel: du kommer göra många klavertramp - för du sätter ju dig på tvären och "förstör" hans missbruk. Ena dagen kan en alkoholist vara lite lugn och ha en "bra dag"= du kan säga vad du tycker/känner och möta typ förståelse, men nästa dag är det mer sug/beroende eller vad det kallas och då kommer du att, i hans ögon, säga fel sak vad du än säger. Jag vet av erfarenhet hur det snurrar i ditt huvud, men försök fokusera på dig, vad som är viktigt i ditt liv osv, för du kommer inte möta uppriktig förståelse/omtänksamhet förrän han har en insikt i sitt missbruk.

Detta är bara mina tankar/upplevelser. Adde brukar vara bra på att berätta, kanske han tycker att jag har fel i detta, eller kan utveckla mer?

Kram och styrka!

En vecka sedan mitt liv var på botten, nu känns det mer som brukar. Knepigt! Är rädd för att svängningarna gör att jag glömmer bort mitt fokus. Helgen har varit så harmonisk så att det är svårt att tro på det med. Är verkligen sant att det kan vara så här? Nästa stolpe är på fredag när maken ska på nästa besök. Innan dess ska jag ta kontakt med Livtaget som min arbetsgivare har avtal med. Någon som har erfarenhet av dem? Barnen fortsätter hos kuratorn. Jag har börjat släppa på ansvarsbiten. Jag tror att poängen har gått hem.

Det korta svaret på frågan i din rubrik är alltså NEJ.

Min alkis verkar inte tycka att han behöver någon hjälp att sluta dricka, han blev skitförbannad när jag förde det på tal. Då var jag negativ, själviskt och destruktiv. Inte rätt metod alltså från min sida. Skit också!! Hur många klavertramp kommer jag att göra? Verkar skada hans självkänsla hela tiden. Jag måste vara världens sämsta på att hantera en person med alkoholproblem!!!!

Hans humör är som en svängdörr ena dagen ilskna mail andra dagen Puss o Kram på sms, som två olika personer. Inte tusan bryr han sig om hur jag mår nu heller, fast det har han i o för sig sällan gjort när jag varit sjuk eller ledsen.

Börjar undra varför vi skulle försöka en gång till efter vår separation, jo såklart lovade han att dricka mindre...... det borde jag ju fattat hur det skulle gå med det, men jag önskade ju så gärna att det skulle gå vägen.

Fortsätter taktiken inget umgänge i af och så lite kontakt som möjligt. Jag står inte ut med att han låtsas som ingenting.

Som sagt jag behöver rädda mig själv nu och han får göra som han vill. Nu tar jag hand om mig!

/särbo

Och apropå att vi är förutsägbara... http://www.lank-80.se/medberoende.htm

Godnatt!
/H.

Hej igen, monopol-vännen!
Ja du... hur gör man när man tar hand om sig? Det är en väldigt bra fråga... Jag tror nästan att jag måste fundera lite på hur jag skall svara på det. Så jag börjar i en annan ände:

Min resa finns ganska väldokumenterad här på forumet. Om du börjar läsa min tråd som heter "Vägen vidare" (ser du den i listan?) så kommer du efter ett litet tag till en länklista över mina trådar som jag hade startat tidigare. Där kan du börja från början, om du vill. Men en kortversion är så här:

Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.

Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.

Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.

Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...

Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.

Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.

Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).

Du ställer också frågan till Adde om vad det innebär att kasa ner i skiten. Känner du till Jelineks kurva? Kolla här: http://www.lank-80.se/beroende.htm
Som du ser på den vänstra delen av bilden så handlar det om kriminalitet, pengabrist, sociala problem, fysiska problem... och längst ner: döden (eller nykterhet). Tyvärr är det så det ser ut. Därför gäller det att bryta kurvan innan den dalar så djupt. Eller hur? Det svåra (och det som gör oss medberoende helt galna) är att ingen annan kan få alkoholisten att inse att h*n behöver hjälp. Insikten måste komma inifrån alkoholisten själv. Det är till och med så att ju mer vi medberoende försöker hjälpa, desto mer ställer vi oss i vägen och försvårar.

Så, vad skall du göra nu? Mitt förslag (men se det för vad det är: ett förslag från en som bara känner dig genom några ynka raders text) är att du söker hjälp. Inte för henne, utan för din egen skull. Det finns några vägar: Al-anon (som AA fast för oss anhöriga, kolla på www.al-anon.se var din närmsta grupp finns) och terapeuter/samtalspartners (här får du leta dig fram tills du hittar någon som funkar och som är kompetent när det gäller just medberoende. tips: kyrkan har diakoner som kan sånt här!). För mig har det varit ovärderligt att kombinera dessa två varianter, dvs dels anhöriggrupper där jag har kunnat spegla mig i andra och dels den enskilda terapeuten.

Säg till din kvinna att du är villig att arbeta på din del av er situation, så att du också vill ha hjälp. Hon kämpar med att vara nykter, du vill kämpa för att vara en bra anhörig. Öppna kort, så vet hon vad som gäller. Hur låter det?

Oj... det blev en hel roman... :) Kram!
/H.

och vill förstå. Som f.d. alkoholist kan jag berätta att man kan jobba och vara skötsam och omgivningen anar i de flesta fall ingenting. Jag är en kunnig och pålitlig medarbetare och kollega. Sällan blev jag hemma pga fylla. Det var så att toleransen ökade så jag kände inte av nån direkt baksmälla. Jag kunde somna på soffan med kläderna på, vakna ett på natten och gå i säng och sedan upp på jobb i tid. Med facit i hand ser jag ju att prestationen är bättre nu såväl som mitt mående men jag skötte mitt jobb.

En annan sak som du undrar över är hur hon kan välja bort ert förhållande för att dricka. Ja det är den stora gåtan hos oss som är fast i spriten. Alkoholen går före och det är fullkomligt otroligt och ger svår ångest därför att så vill man ju inte ha det. Man vill ju inte ha det så men kan inte stå emot. Det sägs att man måste nå sin botten för att kunna sluta, konsekvenserna, priset för att dricka måste bli tillräckligt högt. Din kvinna vill nog sluta men inte tillräckligt ändå eftersom hon tar återfall nu också. Liksom Adde säger så är det ett val man gör. När hon vägrade ta antabus hade hon ju redan bestämt sej för att dricka och det finns inget du kunde ha gjort för att stoppa det. Ledsamt.

Jag säger inte att du ska ge upp, hon vill säkert välja dej och om du orkar så kanske hon kommer till insikt. Men det är hennes val, inte ditt. Du kanske kan ge ultimatum men inte sluta åt henne. Men som du själv inser så ska du vara försiktig med att köpa hus tillsammans. Vänta och se.

Jag lider med din kvinna också för jag vet att hon mår dåligt och inte vill ha det så här. Men hon måste bestämma sej en gång för alla och med dej och ert förhållande tycker jag hon har så mycket att vinna. Jag slutade dricka för gott delvis för att jag märkte att min man började få nog. Bland annat.

Hur gör man för att vara rädd om sej? Ja svårt du måste känna efter vad du orkar och vill. Jag kan inte ge råd. Du ska komma ihåg att det inte är dej hon väljer bort utan hon klarar inte ännu att göra slut med alkoholen. Jag önskar er lycka till. Det går att leva ett underbart liv bortom missbruket och jag önskar verkligen att hon ska klara av att ta sej dit. Och i min värld är det absolut avhållsamhet från alkohol som gäller sen, inga undantag.

Jag kan bara utgå från mej själv som alkis, och har alltså svårt att sätta mej in i din situation om man bortser från alla inlägg jag läst här.

Ditt problem är väl att du inte kan göra något, inte ett skvatt. Man blir oerhört egotrippad som alkis, huvudsaken är att jag får dricka, försöker någon hindra en har man en otrolig fantasi och har en massa nödutgångar för att ordna det man vill ha - sin fylla.

Så det bästa rådet jag kan ge dej är att du under hans perioder gör saker för dej själv och ditt eget välbefinnande. Eftersom han med stor sannolikhet mycket väl vet att det han håller på med inte är särskilt smart, så är nog det enda du möjligen kan göra att samla ihop de möjligheter till hjälp som finns (företagshälsovård, AA, beroendeenhet etc) med telefonnummer på en lapp och lägga väl synlig på köksbordet typ. Sedan får han göra resten...

Förlåt om jag låter okänslig, men tyvärr får man själv vara okänslig när man har med en alkis att göra annars blir man nog knäckt själv. Och du ska INTE behöva fly hemifrån, du har lika stor rätt att vara där som han!

är en beroendesjukdom och så länge jag är aktiv i den så är min val rätt begränsade, spriten går före allt annat.

Ett återfall FÅR man inte !! Man TAR ett återfall. Det är det egna valet att hälla i sig sprit, ingen annan gör det åt mig.

Jag hade jobb, mycket jobb, ända in i det sista. För det är så enkelt att har jag ett jobb så kan jag inte vara alkis !! Hänger du med i alkis-logiken där ?! 3 % av alkisarna sitter på parkbänken, resten av oss, 97 %, har parkbänken hemma i vardagsrummet. Man brukar säga att va 10 % av totala befolkningen har alkoholproblem vilket gör ca 900 000 personer i Sverige. Lägg till ca 3 pers per alkis som är medberoende, dvs som du, så har du huxflux 2,7 miljoner som är berörda av sjukdomen. Det är praktiskt taget hälften av Sveriges vuxna befolkning.

Fundera många varv innan du gör något tillsammans med en aktiv alkoholist.