Senaste kommentarerna i forumet

Tack för din kommentar. Ja du har verkligen erfarenhet av just den problematik som jag står inför. Så det blir inget drickande för hennes del och inte för min del heller.

Tack för ditt svar. Vad händer när när man "kasar ner i skiten" egentligen? Kan man sköta ett jobb när man är alkoholist?

Alkolister borde sövas ner under hypnos ett par veckor. Så både vi o dem slapp dem ett tag!

Nykter fredag lördag. Har nog aldrig hänt på våra 30. Fast jag är inte glad ändå. Domedagsprofet, när kommer bakslaget ? Pratade med hans faster idag dom levt ihop med sin man i 50 år o han är alkolist från börja bara p helgerna o semestrarna ( som de flesta svenskar) men efter pension dricker han varje dag från tidig morgon till sena kvällen. Hon mår så dåligt men ändå förnekande. Det är inte så farligt han är ju snäll går o lägger sig.....
Min man är också snäll är aldrig arg, går o lägger sig. "Lullar" runt o snackar strunt. O sover men upp tidigt på morgonen. Nu sover han fortfarande, det är tabletterna han gick sömntabletter till de två första nätterna. O jag vill inte väcka honom
. Tänker att det är nog bäst att kroppen får sova.
Jag är rädd ..........

Tack, jag hoppas att det blir bra.

Åh vad bra gjort av dig! Starkt och modigt att säga nej och stopp! Inte acceptera. Håll fast vid din ståndpunkt, vad som än händer, så kan du och lillpigan känna er lugna. Varm kram♥

Tack snälla för att du tog dig tid att svara. Jag ångrade mig att jag lät henne gå med honom, men allt har gått bra. Hon var glad när jag hämtade henne o han verkade bra. De hade varit ute i parken nästan hela tiden, om man ska tro honom. Nu har jag ringt honom och bad honom att inte dricka när han ska hämta henne. Han började med att han bara drack några öl till matchen igår o att jag typ gör stor sak av det. Sen sa jag att det inte var första gången som jag kände att han luktade alkohol, då bad han om ursäkt och sa att jag har rätt. Han sa själv att det inte var bra och att han ångrar sig. Nu låter jag det vara, men han kommer aldrig att få med sig henne igen om jag känner av lukten. Nu är bara dilemma att han kan "fixa till sig" innan han kommer, men jag hoppas att det inte blir så. Utan att han vill vara nykter med sin dotter.
Tack tack tack igen

till forumet !
Din historia tar verkligen tag i mig :(
Att ha en pappa som är både alkis och narkoman är ingen drömsits.

Jag är själv nykter alkoholist med egna vuxna barn och jag har väl inte så mycket mer råd att ge dig än att du aldrig kan hjälpa din far om han inte själv vill. Att han får tag i alkohol är väl en sak men hur i hela världen fixar han morfin i Mexico ??? Kan vara drastiskt.....men vem langar till honom ? Kan du prata med polisen ? Cannabis finns överallt så det är väl inga problem men tung narkotika drar ju med sig så mycket värre folk.

Går det att skicka hem honom direkt ? Du/ni kan ju inte agera vårdare åt honom ? Sätt en gräns för hur han får agera och säg att han har ett val.

Och du och din syster behöver få hjälp med ert medberoende och sluta ta ansvar för honom. Han har eget val och eget ansvar för sitt liv.

Inte mycket till hjälp men jag önskar att du tar egen hjälp för din egen skull.

Kram ♥

dilemma du har där :( Personligen skulle jag inte släppa iväg mitt barn med en som luktar alkohol. Och det fast jag själv är alkis och inte varit nykter med mina barn. Eller kanske just därför.....Jag vet ju hur jag gjorde och hur alla alkisar funkar, när spriten går ur så var jag tvungen att fylla på mer och hålla den jämna nivån är inte lätt, det blev gärna alldeles för mycket.

Och ett barn kan ALDRIG ha en bra relation till en vuxen som är påverkad. Och små barn märker väldigt tidigt när nåt inte stämmer.

Att sätta gränser är bra för alla parter. Är han påverkad så NEJ det blir inget idag. Och det framförallt för barnets skull och din sinnesro. Om det händer något så får du ångra dig hela livet, drastiskt sagt.

Ta hand om dig och ditt barn, det är det bästa du kan göra.

Kram !!

Bra! :)

Det är inte alls konstigt att du är arg, rädd, frustrerad, orolig, stressad... Tvärtom så vore det konstigt annars.

Håll fast vid Al-anon! Och se om du kan få någon rådgivare/terapeut/samtalspartner också, någon som är insatt i medberoendeproblematik.

Jag vet att det kan vara svårt att tänka på sig själv, både när det gäller att skaffa hjälp och när det gäller att planera för det eventuella återfallet och de konsekvenser det skulle innebära. Men försök tänka att du gör det FÖR honom och inte MOT honom... Det är er chans att klara av detta!

Kram!
/H.

När jag till slut våga fråga så fick jag svaret att psykologen han träffat hade ingen aning om alkoholproblem och att han fått en ny tid till en psykiatriker som tydligen kunde bättre. Jag grävde inte vidare med tanke på det här med att pressa för mycket. När vi pratade vidare under kvällen visar det sig att han har lagt av med snuset också. Han säger att han har ett enormt sockersug. Där tyckte jag hellre det än spriten. Maken knaprar Stesolid och Aotol. Vi får se hur det går. En dag i taget.

En sak jag funderar på är när folk säger att jag är stark vad det egentligen innebär. För i min värld gör jag bara det som behövs, inte mer eller mindre. Däremot verkar livet ha förmåga att pröva vad det är jag behöver göra. Som liten med en alkoholiserad pappa och en mamma som tog lugnade för att stå med honom när han var full. Hon var ung (19) när hon fick mig och innan 24 var hon trebarnsmamma. Till slut tog hon sig ur det och när jag var nio seperarade de. I samma veva fick min lillasyster diabetes. Mamma träffade ganska snart en ny man, en bra sådan, men som med tiden utvecklat lite tendenser till depression. Han är 15 år äldre och tycker synd om sig för att han är hemma när hon jobbar. Pappa träffade några olika, men landade så småningom med en kvinna som han delar sitt intresse att dricka med. Skuldbeläggning, dåligt samvete och mindervärdeskomplex kommer i spåren efter honom. I skolan fick jag utstå en del mobbing, var inte riktigt som alla andra. (När msn inte är som man ska, får man vara som man är.) på åttiotalet var det ännu sämre med värdegrundsarbetet, så ingen lärare meddelade mina föräldrar hur jag hade. Musiken var min räddning. Där hade jag vänner och vuxna som lyssnade. På grund av anknytningsproblem avverkade jag pojkvänner i snabbt takt redan i unga år. På gymnasiet var det väl lite lugnare. Om inte annat så för att jag isolerade mig. Hemma var det bara bråk och lögner. För det var så man löste problem!

Efter gymnasiet började jag jobba. Jag ville läsa till lärare, men avråddes jag då jag skulle behöva ta lån! Istället jobbade jag, bodde kvar hemma. Fester på helgerna (dock ingen sprit, märkt av barnaåren). Fortsatt pojkvänner på räls. Flytt till jobb långt bort, samma sak där. Nu började bagaget göra sig påmint på riktigt. En bra teamledare skickade mig till psykolog. Landade lite i själen. Träffade en pojkvän, blev sambo. Mycket negativt. Slutade med att jag lämnade honom med buller och bång. Flyttade hem, bytte jobb, hittade ny lägenhet. Livet snurrade vidare på samma tema som tidigare. Vid 25 kände jag själv att en runda hos hjärnskrynklare skulle nog vara bra. Sagt och gjort. Kom därifrån stärkt och lugn (nästan i alla fall). Gjorde upp med mammas "man kan inte ändra på andra, bara sig själv" genom att tala om att nu gick det inte mer. Nu var det hennes tur. Efter det har jag förlikat mig med att hon gjorde sitt bästa efter sin förmåga, kunskap och erfarenhet när vi var små. Mer kan man inte begära.

Började plugga till drömyrket! (Trots studielån.) Träffade nuvarande maken och med honom kände jag mig trygg och kunde sluta söka. Efter några år gifte vi oss och fick barn. Vad jag inte visste var att tryggheten till viss del var falsk, för den byggde på alkohol. Under åren har besvikelserna på pappa fortsatt och min dyster har fått diagnos biopolär.

Våra barn är ljuvliga, men tvillingar är tufft. Killen fick tidigt astma och tjejen feberkramper och mjölkallergi. Ambulansfärder, akutbesök, lunginflammationer och dyl är ganska vanligt förekommande. De är livliga och framåt. Nu går de i skolan där tösen passar mallen och pågen inte. Han stimmar, stökar, läser flytande, skriver fint och löser svåra mattetal. Inte det lättaste för en lärare fast i det förgångna. Dessutom är deras mamma lärare och tigrinna. Hon vet vad hennes barn går för och har rätt till.
Vi har delat mycket kring barnen, men jag är den som oroas och fixar.

Makens alkoholproblem syntes på riktigt i samband med att barnen föddes. Det har mest varit lättare vardagsberusning, men har periodvis (semester) varit värre. De senaste åren har perioderna kommit oftare. Tills den totala kraschen i lördags.

Detta är min historia och det är den som har gjort mig till den jag är idag. Styrka? Nej, överlevnad. Det finns inget alternativ om jag vill fortsätta leva. Blir jag kallad stark är det ytterligare något jag måste leva upp till. Sedan terminstarten har jag kämpat med ovilliga pedagoger, maken har haft lunginflammation, mamma har fått Parkinson, mycket på jobbet, sonen sjuk, jag sjuk osv. I torsdag peakade jag med att bilen blev påkörd. Jag vill stampa i marken och skrika att det är orättvist, men ekot kommer svara "Detta är ditt liv!". Därför har jag inget val än att fortsätta, stark eller inte.

Hej ja du har rätt, jag var till Al anon i torsdags o tänkte fortsätta att gå dit ett tag. Jag måste också som du säger ha en plan. Vart ska jag ta vägen? Det vet jag inte idag men det måste fixa en plan. Bra H nu måste jag ta tag i mitt liv. Ett dygn nykter.... Hoppas hoppas hoppas. Men det värsta är att jag har en klump i magen, ångest, hjärtklappning. Jag är arg också. Men nu är det vackert väder o han är nykter, så nu går vi på den känslan .......

så mycket, Adde för berömmet - det värmer!

Hur gick det igår, Dotts?

Adde, du liksom bekräftade det jag faktiskt tänkte på om vad terapeuten sa, nu är jag dock osäker på om det verkligen var denne som sa det eller om jag läst eller hört det någon annanstans. Tror jag är lite virrig, men min tanke var detsamma som din. Jag har många runtomkring mig som hejar på mig och det känns skönt och jag får fortsätta att jobba med att släppa ansvaret till honom om sin egen situation.

Mulletant, det senaste är att jag är den största boven till allt ont som drabbat oss, så nog är ju mitt tålamod nu på gränsen till utplånat och då återstår ju bara mig själv. På så sätt hjälper ju min alkis mig i alla fall att fokusera på mig själv:) Visst jag är ingen ängel men tycker jag får väldigt mycket slängt i ansiktet. Umgänge är uteslutet just nu i alla fall, och om det någonsin blir aktuellt igen har jag ingen aning om och tänker inte lägga ner mer krut på att grubbla på det, inbillar jag mig i alla fall.

Oavsett vad jag säger irriterar jag honom och jag får verkligen höra vad jag är värd å det är inte mycket det. Att se sina egna fel och brister är inte alltid lätt och jag rannsakar mig själv vad jag kunde gjort annorlunda om det skulle förändrat nåt, men det kan jag inte heller grubbla över.

På sätt och vis tror jag att mina tankar liksom blir avhandlade en efter en så att jag kan sortera bort sådant som jag inte kan påverka. Det blir lite lättare att se på sig själv då också.

Tack för svaren :)

Kram/Särbo

Hej Slutkörd!
Vilket passande smeknamn.... Det är inte alls konstigt att du är slutkörd.

Jag undrar: har du sökt någon hjälp? Om din make skall lyckas med nykterhetsprojektet och er relation skall överleva, så behöver du också hjälp. Det absolut bästa du kan göra för er relation, för honom och för sig själv är att jobba på att må bättre själv.

Och en sak till: vad gör du om (när?) han dricker igen? Du har sagt att du lämnar honom - så vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag?

Om inte min terapeut hade fått mig att göra en konkret plan som svar på de frågorna, så hade jag inte idag tre år senare kunnat säga att jag är lyckligt gift med en nykter alkoholist. Då hade jag varit olyckligt skild från en antagligen onykter man.

Var rädd om dig!
/H.

Hej, Framtidsvännen!
Jag vill bara lämna en liten hälsning här. Jag tänker på dig.

Kram! <3
/H.

Hej igen, monopol! Det är bra att du funderar, och även om du tycker att allt det här är nytt så verkar du kunna hålla huvudet kallt och tänka klart. Bra! :)

Några saker tänker jag, och jag fortsätter att gå rakt på sak, för jag tolkar dig som att du vill det.

För det första: det går alldeles utmärkt att ha ett bra liv tillsammans med en nykter alkoholist. Jag är ett levande exempel! :) Resan har varit allt annat än enkel, men vi klarade det!

För det andra: jag tycker att du skall vänta med att köpa hus ihop med henne. Nykterhet en period först, sedan kan det vara läge kanske. Min man fick lära sig på sin behandling att inte göra någon större förändring i livet (typ flytta, byta jobb, skilja sig...) under det första året av nykterhet (minst!). Det är så mycket som förändras i och med nykterheten att man riskerar att ta felaktiga beslut om sådana saker innan hjärnan (och själen) har "torkat". Om ni ändå bestämmer er för att flytta ihop: se till att tänka igenom ekonomin och det gemensamma, så att ingen av er blir ekonomiskt beroende av den andre.

För det tredje: du vill att hon skall vara nykter för att kunna leva med dig. Är det då för mycket begärt att du är nykter med henne? Eller åtminstone att du låter henne ha något annat i glaset där i solen? Hänger den bilden verkligen på hur många procents alkohol det finns i era glas?

Helt krasst, alltså: både du och hon behöver bestämma er. Flaskan eller relationen? För det är antingen eller.

Var rädd om dig och din relation till din fina kvinna! :)
/H.

Tänker på dig och sänder varma tankar, höstiga kramar med vackert färgglada träd och stearinljus.

Du finns i mina tankar!

av både det ena och det andra. Jag är nykter sen snart 1,5 år nu men har varit nykter längre perioder även tidigare. Höll upp ganska länge för ett antal år sen men beslöt mej för att göra undantag och dricka på en semesterresa, 1 vecka. Det var ju ändå en begränsad tid och utomlands räknas inte. Eller? Det blev en lång färd neråt i missbruket. Jag måste tyvärr säga att jag delar de deprimerande svar du redan fått. Har man dragit på sej ett missbruk så kan man inte dricka kontrollerat. Det går en tid men man är snart tillbaka och snabbt går det utför. Det blir en nedåtgående spiral mot undergång om man inte får stopp på det. Jag säger som Adde att jag skulle nu aldrig riskera det för det har jag provat och konstaterat att det inte fungerar. Så det kan du nog glömma.

Sen reagerar jag som de andra att det är din kvinnas eget val vad hon gör och inte ditt ansvar. Aldrig nånsin har du ansvar för hennes drickande, det låter lite oroande. Men om hon har en stark och ärlig önskan att vara nykter och det är hennes val så kan ni leva ett härligt liv tillsammans. Var lite försiktig bara, avvakta kanske?

Jag var med maken på en semestervecka förra hösten, all inclusive. Det gick bra att dricka mineralvatten och jag kände faktiskt inte att jag förlorade nåt alls på det. Min man drack behärskat. Jag tycker att han måste få dricka om han vill, dock med det förbehållet att blir han berusad får han acceptera att jag inte vill umgås med honom. Det fungerar bättre och bättre. Som nykter måste man lära sej att leva i en omgivning där andra dricker så en mycket viktig sak är nog att ta ansvar för sej själv och sitt dricka eller inte. Lycka till!

till dig kerran som så bra formulerar dig :-) Tack !!

Jag kan nämna om det där med att som medberoende vara med när alkisen ska snacka själv.......Bland erfarna terapeuter som åker hem till alkisen så är deras främste motståndare den medberoende !! Inte alkisen utan den anhöriga som ska skydda och ställa till rätta och på så sätt förstör en konfrontation.

Återigen : Valet är helt mitt som alkis om jag vill förändra mitt liv eller supa mig till förtida död.

som alkis skulle kunna dricka några glas vin under semestern är fullständigt uteslutet.

Hela mitt beroendesystem skulle dra igång i 110 km/h och jag skulle verkligen kasa ner i skiten igen. Aldrig någonsin att jag skulle överväga att göra så. Om jag så mycket som smuttar på ett glas så leker jag med döden och den risken vill jag inte ta idag.

Tack för alla kloka ord från er med erfarenhet. Jag är ny på detta område och känner att det behövs mer kunskap. Själv har jag aldrig haft problem med alkohol och har gärna tagit vin till maten. Men nu i sällskap med min nya kvinna dricker jag ingenting alls.
Mina funderingar handlar om det är möjligt att ha ett gott liv tillsammans med en nykter alkoholist. Vi har nu var sitt hus och planerar att sälja dessa och skaffa ett gemensamt boende på annan ort. Detta blir i så fall aktuellt till sommaren. Vi har det mycket bra tillsammans. Vi delar på de vardagliga sysslorna, har samma smak, tänker politiskt lika, tycker om samma mat, filmer och annan underhållning m.m. Jag älskar henne verkligen men är inte helt säker på att hon älskar mig lika mycket. Känner att det är för långt mellan hennes ömhetsbetygelser till mig. Kan det månntro bero på att hon älskar min rival Mister alkohol mer och längtar till honom?
Jag tänker inte flytta ihop med en "praktiserande" alkoholist men med en nykter sådan skulle vara möjligt, detta har jag talat om för henne. Detta är hon medveten om. Trots mina starka känslor för henne så kommer jag att lämna henne om hon börjar dricka i vardagslag. Jag har förstått att det är inte ett liv som jag vill ha. Vi är båda 60+ och jag tänker leva resten av mitt liv så trevligt och njutningsfullt det bara går.
I ett sånt liv förekommer det t.ex. middagar och semesterresor där vin är en naturlig ingrediens. Är det helt omöjligt för en alkoholist att dricka vin till maten men inte mer? Vad händer i kroppen och psyket? Detta skulle jag vilja veta. De svar jag tidigare fått är verkligen deprimerande. Om hon tillåts att ta vin till maten för att förgylla sin semester så så blir det sluttande planet ännu brantare. Jag har ju en romantisk bild framför mig där vi kan sitta i solen och ta ett glas till maten som tydligen är helt otänkbar.
Just nu känner jag mig väldigt villrådig efter att ha läst mer om detta ämne på nätet. Kommer jag att få ett bra liv tillsammans med henne eller inte? Skall jag backa ur redan nu innan vi sålt våra hus och lämna henne åt sitt öde, nej det känns fel. Oj vad svårt.

Du sätter ord på mina tankar när du skriver det med att med sina goda intentioner och vilja att hjälpa i stället stjälper. Vi får se hur mötet kar gått och vad de har kommit fram till. Mao tålamod. Suck!

jag tycker nog att det var bra att du inte fick följa med till doktorn... Jag vet att det är snudd på omöjligt att inte "lägga sig i" när äntligen något händer, att man känner det som den lilla gnistan hopp som tänts måste skyddas och tas hand om. Men tyvärr har du ingen kontroll över vad som händer med din man nu, det enda du kan göra är att koncentrera dig på dig själv och barnen. Du har på kort tid fått gjort en massa, kollat upp saker, ordnat med stöd för barnen, osv - jättebra och starkt av dig! Resten (tror jag - är ju verkligen ingen expert) ligger utom din kontroll, och ju mer du vill vara delaktig där, desto mer risk finns det att det går åt pipan. Du vill hjälpa din man och vara ett stöd om/när han tar emot behandling - jag vet precis hur det känns och har varit där. I mitt fall slog det tyvärr bakut och mina försök att peppa samt behov av kontroll över resultaten gjorde att pressen på honom ökade och hans drickande eskalerade igen. Vill på inget sätt påstå att det kommer att hända med er, men vill ändå råda dig till att försöka fokusera så mycket som möjligt på DIG här. Känslan av kontrollförlust är otäck, den har du ju haft länge - det enda sättet att bli av med den är att rikta energin (det lilla man har kvar av den ;-)) åt ett annat håll - inåt!
Kram

Hej Markatta!

Vill bara skicka en liten hälsning till dig. Hoppar in här och läser lite då och då. Roligt att du verkar må bra och att ditt självförtroende växer. Jag är i ungefär samma situation som när jag skrev för 3 månader sen.

Önskar dig allt gott.
Miss K