Senaste kommentarerna i forumet

för ditt välkomnande och ditt svar Kerran!

Jag skrev ett långt nytt inlägg, som svar på din kommentar, men fick upp att den skulle granskas av admin!? Så vet inte om den kommer att dyka upp, det var ett par dagar sedan...

Brukar det bli så? Eller ska jag skriva om svaret?

Kram

Jag vet nu att det var en alkoholinducerad olycka som tog vår vän ifrån oss. Det gör mig så arg. Så onödigt. Bara 29 år.

Det är inte många som "super ihjäl sig", däremot dör många av olyckor i trafik o.s.v. direkt relaterat till alkohol. Kanske är det lättare för familjen att tänka att ens älskade dog i en trafikolycka än att denne söp ihjäl sig. Jag vet inte. Kan inte tänka annat än att detta inte hade hänt om min vän valt att inte dricka.

Fy fan.

Hej Sorgsen! Jag saknar dig och skulle bli glad av en rad. För just nu vet jag ju inte! Blev det konsekvenser av operationen. Är du död? Eller kände du dig lite inmålad med löftet om Gulbranna? Du ska veta att du hjälpte mig ganska mycket när jag var som värst däran. Och jag tror att jag förvaltar den gåva du gav mig ganska bra. Idag ser jag människor istället för att som förr bara titta. Men jag ser inte längre dig och det gör ont.

Fia

fortsätt skriva!!!
Det är så välgörande! Och: känn inte tvång att gå tillbaka till jobbet - testa dina 25 % och se hur det går, men stressa inte med att gå upp i tid!!

Jag var sjukskriven i flera månader - att plötsligt förstå vad som hänt och händer med en och runt omkring en är omvälvande och det måste få ta tid! Jag har ägnat många, många timmar här på forumet, och gått på samtal många, många timmar, och jag har fortfarande en stor bit kvar. Jag är starkare, jag vet mer om mig själv och vad som är ok för mig osv, men det är ändå inte bra - jag behöver fortfarande stöd, jag behöver fortfarande älta om och om igen för att få rätsida, för att få bekräftelse på att det inte är jag som är konstig/som överreagerar osv.

Jättebra att du kunde stå på dig i ert samtal - att du kan hålla fokus är ju viktigt för dig, för annars är det ju som du skriver bara "som vanligt" - min exsambo var och är precis som din expert på starka åsikter, manipulation och att flytta fokus. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hur jag säger det eller så, för han lyckas alltid få mig ur balans. Du är stark!! Att vara stark innebär inte att du omedelbart löser alla problem som uppkommer, att vara stark innebär att du hittar lösningar, att det kan ta tid men du kommer ta dig fram i livet! Och: det kommer bli bättre, det kommer bli lättare!

Kram!

Jag beklagar Markatta. Beklagar verkligen. Skulle så gärna vilja peta lite på din kind och säga att jag är ledsen för din skull. Men det blir bara ord. Du har rätt i att döden är överdjävlig. Mer än så. För det går inte längre att gå tillbaka eller rätta till det som gick snett. Och vi levande glömmer. När mina anhöriga/vänner har gått bort så har jag alltid tänkt att nu ska jag vara mer rädd om de som lever. Men redan efter ett par veckor så glömmer jag mitt löfte. Kanske är det det som är att vara människa? Men jag tänker på dig nu och är glad över att du inte är ensam utan har din partner. Vinet skulle göra ingenting för din sorg. Bara smutsa ner. En till kram får du härifrån.

Fia

söker tröst och stöd samt att du har din partner att dela den med är läkande i sorgen. En sorg som gör mer ont när en ung människa försvinner till andra sidan.

Ibland får jag för mig att vi som är i den här "branschen" lättare kan hantera vänners bortgång för att vi nånstans har blivit medvetna om att vi lever så nära gränsen genom det liv vi försöker leva. Döden blir en mer reell följeslagare på något konstigt sätt.Jag har flera vänner som själva valt att avsluta sitt liv här på jorden, de som gått bort som en direkt följd av alkohol och droger och de som varit nyktra och drogfria och dött en "normal" död och jag funderar ibland över om jag/vi möter mer död än andra människor ? Eller om vi är mer medvetna om den ?

Jag tror i alla fall att vi lättare kan ta hand om oss själva i sorgen för att vi lärt oss att ta hjälp av andra så vi kan lasta av oss det värsta. Och jag tror att vi lättare "...kan acceptera det vi inte kan förändra.." och har vi dessutom möjlighet att gå på begravningen så kan vi sätta punkt för det levande och enbart bevara det fina och glädjande i vårt hjärta.

Jag är själv i en ålder där jag nu kan se att livet inte är oändligt utan det finns en bortre gräns. Idag har jag ingen önskan alls att skynda på stegen till den gränsen genom att använda sinnesförändrande medel, jag vill leva så mycket jag kan tills mina dagar här är över. Lev idag har fått en starkare betydelse för mig. Jag gillar verkligen Tomas Tranströmers ord : "Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta." Jag kan direkt relatera till de orden genom det liv jag levt.

Och Ken Rings och Million Stylez's låt "Själen av en vän" kom i nära anslutning i tid till en av mina vänner som gick bort i drogmissbruk och den berör mig rejält än idag.
http://www.youtube.com/watch?v=dmXPPrVS-LQ

Vi har idag våra val att göra.

Kram ♥

mest innerliga kramen till dig! Och glädjekram till att ni-två idag har varandra!
Hinner inte söka upp det "rätta" hjärtat nu - men tänker en hel rad till dig <3 <3 <3 ... / mt

hoppas du har sovit gott! Och ja, ja - det är bara att tjata på. Vrida och vänd och älta, samma saker, ut och in, gång på gång... det är den vägen vi går och vi behöver varandra att få kraft och stöd av... för att bli medvetna om likheter men också tipsa om alternativ.

Fortsätt skriva, läs gärna vad jag skrev till Izzy nyss. Kram och ha en bra dag på jobbet! / mt

till din egen grej att skriva här regelbundet. Det kommer antagligen att öka din självinsikt (det blir tydligare och du kan gå tillbaka och se hur du tänkte tidigare) OCH så har själva handlingen ett värde i sig: du skapar en ny vana och den är din! Något du gör helt för din egen skull!

Hit kan du alltid komma med dina tankar, känslor och erfarenheter, med framsteg och besvikelser - och veta att här finns mänskor "känner igen" och "vet" vad det handlar om. Om fler skriver blir det mer utbyte och vi hjälper verkligen varandra genom att hålla siten igång.

Det borde ju vara minst dubbelt så många som skriver här jämfört med missbrukarsidorna eftersom det finns 3-4 medberoende runt varje missbrukare. Så är det inte - vi är nog ofta för trötta och uppgivna....

En sak till, själva kärnan: det viktigaste är att du tar hand om dig och ditt liv. Försök lägga fokus på det i stället för hans drickande - vad gäller hans drickande är du maktlös (smärtsam insikt) men du har fler val än du kan se idag. Styrkekram / mt

Tack så mycket kloka mulletant! Jag har läst lite i din tråd men inte allt. Vilken resa du har gjort! Tänk om jag kunde bli lika stark som du! Jag och min sambo har varit i hop i över 20 år och allt har blivit en vana. Man tänjer på gränserna och accepterar mer o mer. Jag har varit en mes som inte har vågat sagt i mot honom el sagt att det får vara nog. Inte förren nu har jag vågat sätta ner foten och ifrågasätta honom. Det tog över 20 år!! Men jag har långt kvar än,vet inte om jag någonsin får kraften att förändra mitt liv.Men jag håller med dig att det hjälper lite att skriva och läsa här.är glad att jag har hittat hit! Skickar en stor kram till dig snälla mulletant<3

Efter fyra veckor av självömkan eller vad jag ska kalla det känner jag mig skyldig att börja jobba igen, vet inte om jag eg är redo för det, men bara 25% till att börja med ska jag väl ändå klara. Jag längtar ju så efter att bli den där starka och kloka kvinnan som jag skulle vilja vara som kan lägga historien bakom mig och se fram mot resten av mitt liv som ett spännande äventyr. Jag har i alla fall slutat att gråta över honom, nu är jag antingen arg eller tycker synd om honom.
Han har svårt med sin självkänsla av en anledning jag tror jag kan gissa mig till som ligger i hans barndom men han kommer aldrig någonsin att erkänna att det skadat honom i själen, han nekar fullständigt till att det påverkat honom på något vis alls. Jag tror att han som liten inte tilläts ha de känslor han hade och då låste han in dem längst in i sitt medvetande och den känslan vill han aldrig någonsin släppa ut. Om han gjorde det med en duktig terapeut tror jag han skulle må så mycket bättre och det känns frustrerande att han inte själv kan försöka göra något åt det. Istället lever han på att trycka ner mig som levt nära honom så länge och jag har inte fattat vad det handlat om bara tyckt att han agerat väldigt konstigt.
Jag har vridit mig själv ut och in för att vara honom till lags, och funderat många timmar dagar och år på vad jag är för människa som bara gjort fel hela tiden i princip. Självkänslan tog så mycket stryk att jag började tycka det var jobbigt att umgås med andra människor jag inte kände, jag blev tystare och tystare ihop med honom. Det var ingen idé att argumentera emot det blev bara bråk och jag hade ju naturligtvis fått för mig att jag hade rätt i allt, som han sa direkt jag hade en avvikande åsikt. Han är som ett barn i en vuxen mans kropp när det kommer till vår relation och vad jag betyder för honom, vilket jag ju förstått inte är mycket.

Mulletant jag har läst länken sedan tidigare du gett mig och det var den som fick mig på spåret, jag insåg vad jag drabbades av förutom alkoholen. Tar mig igenom det bit för bit. Äter visserligen lyckopiller och får ta hjälp av tabletter för att somna ifrån alla grubblerier om mig själv och vad jag varit med om både som liten och i en lång relation. Vaknar oftast mitt i natten i alla fall snurrar och snurrar i sängen tills jag tillslut somnar om igen framåt småtimmarna. Men det är inte alla kvällar jag behöver ta någon hade bestämt mig för att inte ta någon idag utan somna av mig själv, ja det har ju inte gått så bra hittills. Nu är det för sent att ta en.

Han ringde mig tidigare i veckan, var irriterad jag pratade om hans alkoholvanor och han försökte avleda mig med sidospår åt alla håll men jag högg inte på de trådarna han slängde ut. Kände mig faktiskt ganska nöjd efter samtalet att jag inte gått på hans avledande manövrar som jag alltid brukar göra utan stod på mig och lät bestämd, slår vad om att han satt och undrade efter samtalet vad som hände, varför jag inte reagerade som jag brukar jämt, hugga på allt så huvudproblemet aldrig diskuterades då slapp han ju undan gång på gång. Listig som en räv har han varit och jag har inte fattat nåt oerfaren som jag varit i att det kan finnas människor i nära relationer som inte vill en gott, har ofta sagt att det känns som vi rent av är fiender med varandra. Det har inte känts ok att diskutera med honom utan som att prata med en vägg. Han som är vältalig och låter tvärsäker på sitt, har alltid åsikter om allt, men kan ändra dem tvärt under samma dag, förvirrad och oförstående har jag levt ett liv i någon egen fil där bredvid. Synnerligen märkligt att man kan leva i 20 år med en människa som behandlar en illa.... ofattbart konstigt jag måste ju va dummare än dummast har jag tänkt, men läste att om man sätter ner en groda i kokande vatten kommer den att dö med en gång, om man däremot sakta höjer temperaturen i vattnet vänjer den sig och härdar ut väldigt länge i ett alldeles för varmt vatten som till slut tar död på den. Det är så sant så sant.

Ska försöka få några timmars sömn innan jag ska iväg till jobbet i morgon, då ska jag in till stan för andra gången på fyra veckor, dit har jag inte velat åka, sist var till doktorn och dit måste man ju gå.

Att skriva ner sina funderingar och känslor är terapi i sig precis som många av er skriver, jag tjatar säkert om samma känslor i flera inlägg men då får det väl vara så.

Godnatt/Särbo

Igår förlorade jag en god vän. Alldeles för ung för att dö.

Jag blir glad när jag tänker tillbaka på alla fina minnen vi har delat bara för att i samma stund bli ledsen över att vi inte kommer kunna skapa några nya. Jag vet inte om min väns död var alkoholrelaterad eller inte, söker mig mest hit nu när jag inte kan sova, för att få tröst. Tänker att den sorg jag ibland känt då jag "förlorat" min alkis till alkoholen är väldigt lik den sorg jag känner nu. Skillnaden är att "min alkis" valde ett liv utan alkoholen, kom tillbaka till mig. Det är jag så jävla tacksam för.

Min vän däremot kommer aldrig komma tillbaka. Döden är så överjävlig på det sättet.

Hur kan någon bara försvinna? Fattar inte.

Vi har suttit idag, pratat, skrattat, delat minnen, gråtit över vår gemensamma vän, gemensamma minnen, delad sorg. Så glad jag är att vi har kunnat göra det (jag och "min alkis), så glad att vi kan ta hand om oss själva, varandra. För livet kan vara fan nog så svårt utan alkoholen, även om till och med jag tänkte tanken idag att jag ville ha ett eller några glas vin men vad fan hade blivit bättre av det? Ingenting. Verkligheten ser fortfarande ut som den gör.

Idag är jag ledsen.

... och det är klart att det å ena sidan känns som ett enormt nederlag/ett misslyckande/en sorg - jag ville också hålla ihop familjen, till varje pris. Men ibland går det inte - det räcker inte att en kämpar.

Bra att du har ett mål!
Instämmer med Mt: glöm inte dig själv. Du är viktig!!
Stor kram!

i mig att läsa om din kamp för att ge dina barn en bra adventstid med förväntan inför en jul som du också tar (ensamt) ansvar för. Helt rätt mot barnen, absolut, men glöm inte dig själv. Du är viktig, för dig själv och för barnen.

Så bra att du talat med vänner och bett om stöd. Visst hade du också en stödjande familj - föräldrar och syskon? Tala med dem också - om du inte redan gjort det, så att du har trygghet bakom dig även den här tiden fram till ju och under helgerna. Det är bra stöd nu när du närmar dig hoppet, eller språnget - om jag minns rätt kände du igen dig i min gamla trampolinmetafor.

Skickar de varmaste och mest kraftfyllda kramar jag har. Det är storm här hos mig så de blåser iväg med full fart... NU! / mt

1:a advent, ljus, värmande brasa, julkalender, julskyltning och förväntansfulla barn. Denna tid och tiden fram till jul har alltid, fram tills för några år sedan, varit den mysigaste på hela året. Idag känner jag bara oro och olust. Har med min dotters hjälp fått fram några stjärnor, stakar och hängt upp julgardiner i köket. Energin och inspirationen är borta. Försöker att göra det något så när som det alltid har varit för barnens skull.
Jag ska genomlida julen och nyårsafton- pga att jag är för feg för att bryta upp innan dess.
Jag har pratat med mina närmsta vänner och bett om hjälp och stöd efter nyår för nu har jag nått min botten- nu har jag bestämt mig för att börja leva och fylla mina dagar med liv- istället för att fylla mitt liv med dagar. Jag har så många drömmar och visioner- det är så mycket jag vill göra- och jag vet hur jag vill leva för att jag ska må bra. Just nu tröstar jag mig med mat och godsaker- och det kan ju vem som helst förstå hur kroppen blir att se ut och hur den inre kärnan i mig mår.
Jag "leker" min lek varje dag för mig själv- en lek som går ut på att jag låtsas att mitt liv är lyckligt, att jag har nån som tycker om och respekterar mig för den jag är, att jag trivs i mitt nya hem och gör roliga saker.
Jag har lovat mig själv så många gånger att göra något åt min situation men aldrig hållit vad jag lovat- denna gången känns det annorlunda- jag orkar inte mera- det finns ingen energi kvar till att försöka göra allt bra igen. Finns ingen plan B längre i detta förhållande- this is the end.
I mitten på januari 2014 ska jag få en ny tjänst inom yrket- även där en förändring.
Jag ligger i sängen och skriver detta, barnen är uppe och öppnar lucka nr. 1 och väntar på att jag ska komma upp och att vi ska äta frukost, hjärtat i mitt bröst svider av sorg och dåligt samvete över att jag inte lyckats hålla ihop deras familj, att jag här och nu skriver detta som de inte ännu vet.

Jag vill älska livet och älska mig själv, leva varje dag!
2014 ska bli det året då mitt liv pånyttföddes!

Kram på er alla som kämpar!
Ha en bra advent.

jag skriver inte så mycket här längre och jag minns inte om jag skrivit något i din tråd. Jag "känner" inte er som är nya. Däremot berörs jag av att möta er här - alla som hittar hit. Jag känner igen mönstret i berättelserna - alltför väl. Och jag vet, av egen erfarenhet och av andras att man kan förändra sitt liv!

Jag har under snart tre år ägnat flera timmar varje dag åt att läsa och skriva här - och det har varit min räddning! Det är ett enormt arbete och en lång process att tillfriskna från medberoende - på samma sätt som det är en lång och tuff resa för en alkoholist att bli nykter. Det du beskriver är det alldeles vanliga mönstret som presenteras här. På missbrukarsidorna beskrivs detsamma från andra sidan. Läs i de olika trådarna här och skriv, skriv. Det klargör de egna tankarna och bilden blir tydligare för en själv. Besök gärna ett Al-anon möte, eller flera.

Carina Bångs blogg har varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - i synnerhet denna från februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Du förstår att min väg dit jag är idag har varit lång. Men man kan förändra sitt liv och det finns många riktningar.

Min tråd finns under siten "Det vidare livet" och heter Mitt nya år. Långt bakåt här finns min första tråd, Att vara medberoende. Där finns min resa, en av många. Alldeles nu har jag funderat över alla hinder i forma av helger, jämna födelsedagar med mera, med mera som jag lät hindra mig under flera år. Så var det och så är det för många nu inför julen.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 (min första tråd)
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 (min aktuella tråd)

Läs, skriv, ta hand om dig!

Styrkekram / mt (mulletant)

för goda ord i min tråd! Så väl jag minns de situationer du nämner, din skräck... och hur vi här på forum - jag minns Lelas - kände oss maktlösa och oroliga. Och lättnaden när du hittade kraften och flög ut!!! Hoppas innerligt att du snart blir fri från hans ilska... han skulle säkert behöva hjälp (som han antagligen lika säkert inte vill ha). Det enda lilla goda är väl att det är klart och tydligt att han har stora problem som han inte själv kan handskas med utan kanaliserar över dig - dina tvivel om du gjorde rätt måste väl vara mindre än det minsta sandkorn nu.

Jag antar att du flyttat in i ditt eget och tänker mig att du gläds och myser med barnen när ni inreder och julpyntar. Jag kan känna mig ganska trött på allt reklamen försöker övertyga oss om att köpa för att vi är värda.... MEN vi som kämpat här tillsammans vi är värda allt gott - och vi vet vad som är det viktigaste:) Varmaste kramen / mt

Måste skriva av mig lite!! Jag känner mig så nervös hela tiden och kan inte koppla av. Hela jag spänner mig, kommer ofta på mig själv med att jag biter i hop käkarna , känner mig darrig på något vis o har lite hjärtklappning. Vet inte vart jag ska ta vägen, känns som att man kan klättra på väggarna.han smygdricker igen el har kanske gjort det hela tiden. Han har ju köpt en alkomätare för att vi ska kunna kolla honom. Så en dag sa jag till honom att han skulle blåsa för jag såg tydligt att han druckit. Han gjorde det men blev nog lite sur för att jag sa till honom.När han blåste så visade den 0!! Fast han hade tagit en folköl till maten. Han tyckte att jag också skulle blåsa och det gjorde jag och då visade den att jag hade druckit trots att jag bara hade tagit en Cola! Så den där litar jag inte ett dugg på! Jag har förstått att han dricker när jag jobbar natt. I går när jag jobbade hittade min dotter honom sovandes på en stol i källaren med en burk framför sig.i morse när jag kom hem letade jag efter hans gömställe ( som man gör fast man inte vill men känner att man måste:( knäppt) Mycket riktigt så hittade jag en gömma! 2 st extra starka 7,2 : or hade han gömt. I kväll hade han också druckit, det märktes! Han sa förut att om han drack igen så skulle han söka hjälp.Vet inte vad jag ska göra nu! Orkar inte med det här. Känner också skuld för att jag skriver här, känns som att jag går bakom ryggen på honom.Men det gör ju han med mig med. Känner mig så kluven. Vad ska man göra? Så är det snart jul också och allt vad det innebär:( känns också som det är fel tidpunkt för att dra igång nåt nu när det närmar sig jul. Men man tycker jämt att det är fel tidpunkt och så drar man på det. Varför ska det vara så svårt??

Jo, du har rätt i att boendet kommer att lösa sig så småningom, men jag vet dock att det kommer att dröja ett tag, och jag försöker att tänka en dag i taget och se detta som tillfälligt, men ibland är det övermäktigt. Till saken hör att min man jobbade på annan ort längre perioder i sträck, så jag hade det lugnt hemma de månader/veckor han var borta, å nu känns det som att jag då iallafall hade mitt egna hem och att jag nog kan stå ut tills min ekonomi är löst....samtidigt vet jag att det var så jag tänkte och kanske därför inte ställde ultimatum, utan tänkte att jag gör det när jag kan fullfölja genom att ha råd att bo själv igen!

Livet är ju inte rättvist och jag vet det, men det är precis som du säger att ja har haft ett väldigt fokus på det lyckliga slutet, helt egoistiskt tänkt att han är skyldig mig det efter all skit jag tagit. Att han är skyldig oss, vårat förhållande att skärpa till sig och ordna upp saker, att vi är värda det efter allt....vet att jag inte kan lägga ansvaret för min lycka hos honom, men känslomässigt vill jag bara skrika att nu räcker det, väx upp, du är ingen rockstjärna. För det är det han tror...han tycker att han har ett väldigt häftigt liv och att hans fyllor är roliga historier att berätta för vänner/kolleger/familj, att man dagen efter all skit ska sitta och skratta och tycka att det är roligt och ständigt detta "äh, det var väll inte så farligt, eller gud vad du överdriver, eller om det nu är så jobbigt att vara med mig så kan du väll flytta då, det här är jag" osv. Han sköter sin ekonomi och sitt jobb, och så länge han gör det, så har både han och hans familj inställningen att då får man göra vad man vill. Eftersom att jag inte har ghaft en egen ekonomi de senaste åren har det gjort att jag i princip har förlorat rätten att ha åsikter m saker och ting, att eftersom att jag inte tar tag i mig själv på den fronten, får jag inte säga något. Men jag vet att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag än tjänade, han skulle precis som alla andra missbrukare bara hitta nya ursäkter...

Jag mådde väldigt dåligt efter att vi separerat första gången, men sen stängde jag av och bara fortsatte med mitt liv. Jag skaffade en ny relation, jobbade och studerade, och mådde bra. Jag var helt säker på att jag hade kommit över oss och att jag aldrig någonsin skulle ta i honom igen....nu i efter hand har jag förstått att så var det ju inte alls, jag slutade helt enkelt inte älska honom alls. Den nya relationen var en otroligt lugn, trygg och harmonisk relation, med en person helt utan missbruksproblematik. Men som sagt jag var ju inte kär i honom så det fungerade inte, det tog dock inte slut för att jag upptäckte att jag fortfarande älskade min alkoholist, det kom jag på först ett halv år senare.
Det är också en av mina stora rädslor nu....att jag levde så länge utan honom, men ändå försvann aldrig mina känslor....hur ska de göra det nu?

Jag vet inte riktigt hur jag har förändrats genom åren. ..Jag är ju naturligtvis äldre nu, vi träffades när vi var väldigt unga, och det tog lång tid för mig att förstå att han var alkoholist. DÅ blev han väldigt full när han drack och jag tyckte att det var jobbigt, men vi var i en ålder de de flesta festar en del och alla runt omkring tyckte att jag överdrev när jag sa att något inte stämmer, att han blir för full när han dricker....sen eskalerade det såklart hela tiden, men det tog många år innan han var uppe på den nivån han är nu, där han dricker något i princip varje dag....han blir inte dyngfull alla dagar, utan det är mer att han ar perioder av konstant fylla i tre-fyra dagar, sen kan det vara lugnare, något glas vin och någon öl men inte packad, dock alltid någon alkohol...tro jag kan räkna på mina fingrar hur många dagar han varit helt utan alkohol de senaste 3år en. Han har dock aldrig gömt alkohol, utan det har alltid varit öppet att han dricker. Jag är väldigt verbal som person och har alltid uttryckt vad jag tänker och känner till honom, så jag har inte heller döljt för familj och vänner att han har problem...och det har nog hjälpt mig att på någotvis behålla något slags förstånd i allt det sjuka....men ändå har jag varit kvar!
Den stora skillnaden jag kan se är att jag upplevde allt som mycket mer dramatiskt när jag var yngre, kring våra bråk, och vad det gäller otroheterna och spriten. Man blir mer likgiltig med åren, även om otroheterna alltid gör ont, så förväntar jag mig numera att han ska vara det, och blir positivt överraskad om det inte sker... sjukt, men så är det. Jag har varit tvungen att bygga en mur runt mig kring det, annars gör det för ont! Det märkliga är att vi alltid har haft ett fungerande samliv, där jag aldrig känt att jag inte är älskad eller att jag inte skulle duga, utan snarare vet jag att ingen annan kommer i närheten av det jag har med honom. Jag vet att det ligger helt hos honom och hans absurda bekräftelse behov. Min samtalskontakt tror att han har ett sexmissbruk också.

Ja, jag har läst en del på forumet men inte orkat skriva själv före nu. Tack, för att du säger att jag inte är ensam, det är skönt att höra och det är skönt att någon förstår.

Tack för att tog dig tid att svar mig!
Kram

Kände igen mig mycket när jag läste ditt inlägg, även om jag inte hade lika lång historia med min alkoholist som du haft med din. Det är klart att så många år tillsammans gör det ännu svårare att lämna helt. Jag tror iallafall att du gjorde rätt som lämnade och hoppas att dina egna omständigheter inte leder dig till att gå tillbaka. På något sätt löser det sig nog med boende till dig om du orkar vänta...
Förstår att det känns för jävligt att efter så lång kamp inte få se ett lyckligt slut, men kanske du som jag varit och är för fokuserad hur det där slutet ska se ut. Kanske vi därför förhindrar att ett annat lyckligt slut kan inträffa, nämligen det att du får det bra och blir lycklig utan honom. Jag vet att det är det sista du vill höra nu, är inte där själv än känslomässigt heller, men ja börjar långsamt förstå att jag för en kamp mot väderkvarnar när jag tror att han ska inse och lära av sina misstag.
Jag kan inte heller svara på hur lång tid det tar tills det känns bättre, det är nog väldigt olika varje gång. Du skriver att det ibland gått flera år utan kontakt er emellan - hur mådde du då och vad hände i ditt liv under dessa tider? Hur har du förändrats genom åren och vad tror du är viktigast för dig just nu, vad skulle få dig att må bättre?
Fortsätt gärna att skriva av dig här, ibland får man svar och ibland inte men det hjälper också att skriva ner tankarna och framför allt att läsa och grunna när andra skriver i sina trådar. Finns fullt av kloka och vänliga människor här som förstår precis alla skeva och orimliga tankar som virrar runt i skallen i alla skeden av beroendet. Du är långt ifrån ensam och det finns verkligen hopp att hämta här på forumet!
Allt gott och kram

ensam i detta... Vi är så många som känner igen hela känsloregistret inklusive berg-och-dalbanan av hopp och förtvivlan. Du är i det tunga nu, det gör så ONT att se, och inse, att inse att alkoholen är starkare och viktigare än ALLT. För precis tre år sen stod jag där, i den insikten, och en natt i december bar jag ut det mest nödvändiga till bilen och strax före sju på morgonen åkte jag till en vän. Ringde och sa att nu har jag gått.

Du (och ev andra) ska veta att i den stunden lade jag flera år av väntan på "den rätta" dagen åt sidan. Då var det fullt i mitt kärl. Efter flera år av uppskjutande i väntan på det rätta tillfället.... Den dagen var alla hinder mindre än mitt beslut. Det var en ytterst olämplig dag då jag lovat och planerat att baka pepparkakor med barnbarnen - jag åkte med degen till familjens trappa och ringde och meddelade att det inte går.

Det var det bästa jag gjort. Jag hade ingen aning om hur nånting skulle bli - men det har blivit bra för oss och det började där. Det avgörande har varit min inre visshet att nu är det "noll" annars går jag. Man kan förändra sitt liv!

Carina Bång har en bra blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Styrkekram / mt

Åh jag skäms att jag lever i detta! Kom hem idag och hittar sambon påverkad och arg som vanligt. Känner mig dum som trodde att nu skulle något ändras. En och en halv vecka ro är tydligen över. I kväll känner jag bara hat för vad han gör mot mig och vårt gemensamma liv. Och så svårt att känna hat mot sin sambo. Fasaden utåt att allt är bra, när det känns som världen rasar, får mig att tappa mig själv. Jag börjar förstå att alkoholen är viktigare än mig och det gör ont. Jag känner mig så trött, vilsen och ensam i detta. Skriver av mig några rader här.

Hej Littlewolf! Jag skulle så gärna vilja men jag kan inte hjälpa dig. Tyvärr. Din far tycks vara väldigt illa ute och jag förstår att du känner vanmakt inför att bara se honom gå under. Men jag kan inte hjälpa, du kan inte hjälpa. En alkoholist kan bara ta beslutet att sluta själv. Jag är själv alkis så jag är ganska säker på det.

Vad du kan göra är att - om du orkar - stötta din mor och se till att hon kommer ifrån detta helvete. En man som hotar med självmord är ingen trevlig partner. Min mamma drack också (inte som jag) och på fyllan blev hon ofta gråtfärdig och skulle ner till havet och dränka sig. I början reagerade jag och min far som; "OJ, oj, det får du inte göra", "Vi älskar och behöver ju dig så mycket". Efter några år tänkte jag åtminstone; Yes please!

Så min hjälp är obefintlig, men jag ville i alla fall bekräfta att ser dig och din smärta. Men om du hänger kvar här så är jag säker på att du får får bättre svar från de anhöriga. Jag vet till exempel att en tjej här brukar kunna ge riktiga konkreta görslag på vart man ska vända sig när det gäller den offentliga vårdnadsbiten. Både för din far, men framför allt för din mor och dig själv.

Fia

Hej Moderjord!

Jag känner igen mig väldigt väl i det du beskriver. Min pojkvän har aldrig varit otrogen, men jag har många gånger fruktat att det ska hända för att resten av det du skriver stämmer verkligen in. Han är också någon typ av frontfiguren i sitt kompisgäng, den roliga, den som blir fullast, gör galna grejer, alltid är på att hitta på saker och alltid på festhumör. Min pojkvän har samma problem, dvs han dricker inte varje dag, är inte beroende på det sättet, men i sociala sammanhang är han beroende av att dricka och när han väl börjar så finns det inget stopp!

Vad våra män också verkar ha gemensamt är att dom inte inser själva att dom faktiskt har ett alkoholproblem, inte beroendemässigt, men ändå ett problem. Dom kan helt enkelt inte dricka alkohol utan att bli otrevliga, elaka, våldsamma eller göra dumma saker. För mig och min pojkvän kom vändpunkten i somras då en vild festnatt slutade med att han pissade i sovrummet och tog stryptag på mig i sängen. Då bestämde jag mig för att det var slut på eländet. Jag satte mig på tåget och åkte raka vägen hem till mina föräldrar som bor i en annan stad, sade upp mig från jobbet och gjorde slut med pojkvännen. Senare åkte jag och min far och hämtade mina saker och nu bor vi inte längre tillsammans.

Dock insåg jag snart att min pojkvän verkligen är den jag älskar och jag vet att han älskar mig också, så vi bestämde oss för att prata om saken. Lösningen blev att vi fortsatte vara tillsammans, men som särbos och att vi skulle hitta på olika saker för oss själva en tid tills han kommit till rätta med sitt liv och ändrat sitt beteende. Sedan den dagen i somras har han inte druckit, men han har en lång väg kvar att gå och även om det oftast känns hoppfullt så kan jag ibland ändå vara orolig och tvivla på att han verkligen kommer palla det här i längden. Han har trots allt förlorat kompisar och sitt huvudsakliga fritidsintresse på grund av att han slutat dricka.

Jag tror hur som helst att det viktigaste för oss som lever med dessa människor, är att vi hittar styrkan och värdet hos oss själva. Att vi inte hänger upp hela vårt liv, våra drömmar och framtidsplaner på pojk/flickvännen som har alkoholproblem, för gör vi det så blir det bara svårare att gå när det väl kör ihop sig. Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer vill se den blicken som min pojkvän får när han är full, vill aldrig mer se den där vidriga människan ragla i säng, för det är inte min pojkvän. Jag finns där och stöttar och hjälper honom så gott jag kan, men i slutändan så är det HANS liv och HANS beslut om hur han vill leva det, det kan jag inte göra åt honom även om jag vill. Och det kan inte du göra åt din pojkvän heller.

Mitt råd till dig är att söka stöd hos vänner, familj, fritidsintressen, sätta upp mål och drömmar som INTE inkluderar din pojkvän. Säg till honom att du finns där när han behöver dig men att du också behöver leva ditt liv. Detta tror jag är jätteviktigt! Jag och min karl har nu haft distansförhållande i ett halvår och jag ska snart åka utomlands för att jobba och göra något för min egen skull. Jag tänker att om han är den killen jag tror att han är så kommer han fortsätta kämpa med sig själv även när vi inte kan ses på ett tag, men tar han tillfället i akt att börja supa igen så är han helt enkelt inte den man jag önskar mig. Och skulle så vara fallet så blir nästa steg inte långt att ta eftersom att jag redan är därifrån.

Lycka till och jag hoppas du finner styrka att klara dig utan din pojkvän om det visar sig att han inte kan ändra sig.
Kram

Hejsan.

Jag blev just medlem här på forumet för att jag letade efter människor som är i liknande situation som jag själv och jag känner igen mig väldigt väl i mycket av det du skriver.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 2 år och det enda vi egentligen har bråkat om under dessa två år är hans förbannade alkoholvanor. I början när vi träffades tyckte jag att det var spännande att festa tillsammans med honom och hans smått galna vänner, men det gick snabbt upp för mig att han hade problem. Hans problem liknar dem som du beskriver hos din flickvän, dvs han dricker inte varje dag eller så MEN han älskar att dricka öl och tar gärna varje chans han får att göra det. Och det riktiga problemet är att det inte finns något stopp när han väl börjar, utan han slutar först när det är slut, men även då fortsätter sökandet efter alkohol dvs, man "går vidare" och detta festande håller oftast på fram till tidig förmiddag. När han blir full blir han dessutom väldigt otrevlig, oresonlig och elak, vilket nästan uteslutande drabbat mig som är den som står honom närmast. Det värsta är nog att han, liksom din flickvän aldrig låtsas om något dagen efter. Jag vet inte om det beror på att han helt enkelt inte minns alla elaka saker han sagt och gjort eller om han förtränger och förnekar för att slippa inse sina problem. Han har även kört med taktiken att skuldbelägga mig, dvs intala mig att han inte hade gjort si om inte jag först gjort så, att jag försöker kontrollera honom. U name it.

Första gången han slog mig på fyllan så intalade jag mig själv att det delvis var mitt fel också, eftersom att vi bråkat och jag hade provocerat fram hans ilska. Andra gången var hemma hos hans pappas familj på midsommar och efter en natts festande vaknade jag på morgonen av att han stod i sovrummet och pissade. Han var så väck att han inte visste vad han gjorde. Jag blev ju fly förbannad eftersom att jag skämdes något fruktansvärt över hans beteende och var livrädd att hans familj skulle se hur han höll på. Bråket eskalerade och det slutade med att han tog strypgrepp på mig i sängen och sa att jag kunde dra därifrån, att det var slut och att hans familj skulle ställa sig på hans sida osv.

Den morgonen tog jag mina saker och åkte raka spåret hem till mina föräldrar i en annan stad där jag fick mycket stöd från min närmaste vän och senare även från familjen sedan jag vågat berätta för dom. Jag gjorde slut med min pojkvän men efter några dagars tänkande bestämde jag mig för att ändå ge honom en chans om han var beredd att ändra sig. Vi är nu tillsammans, men som särbos och jag kommer snart att flytta utomlands ett tag för att inte riskera att vi faller tillbaka i gamla spår. Lösningen just nu går ut på att vi är tillsammans så länge han håller sig nykter och aktivt jobbar med sina problem, jag finns där för honom i telefonen och när vi träffas, men det är hans uppgift att reda ut sitt liv och utröna vad han ser som viktigt i livet.

Just nu har jag hopp om framtiden för att han verkar vilja ändra sig, men oron kommer alltid ligga i min mage och vänta på att något ska gå fel. Jag vet inte om den permanenta, långsiktiga lösningen är att bara sluta dricka, utan jag tror att man behöver göra mycket mer. Det är ju en hel livsstil och livsåskådning, en attityd man behöver förändra och det händer inte över en natt eller en vecka eller månad.

Jag är absolut ingen expert på området, utan kan bara tala av egen erfarenhet. Men jag tror att det är viktigt som anhörig att bestämma sig för vad man själv vill och sedan vara rak, ärlig och handlingskraftig. Att stå på sig. Jag vet att det inte är lätt att bara gå, men då kanske man kan hitta en väg där emellan. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte bestämt mig för att det var nog på midsommar, eller om jag inte hade haft min familj och vänner som hjälp. Antagligen hade jag inte insett allvaret i situationen och antagligen inte min pojkvän heller.

Ursäkta min långa uppsats. Jag vet inte om något var svar på dina frågor, men vi är fler. Det är bara det jag vill säga.
Lycka till.