Senaste kommentarerna i forumet

Vad var det som gjorde att du klarade dig igenom allt? Och hur gjorde din familj?
Tack för att du skrev:)

Tänk vad skönt att höra eller att läsa att jag inte är ensam. Det visste jag men ni förstår hur jag menar.

Det är svårt att lämna jag har tjatat och gråtit och hotat. Jag har varit förstående snäll. Jag tror att jag har försökt med allt utom att just lämna.

Våra barn har också gråtit och tjatat och skrivit 100 motivationslappar som han skulle läsa varje dag, fina brev. Nu bor de sen 1 1/2 år tillbaka i USA och pluggar där. De säger själva att det är en mer eller mindre flykt från verkligheten.

Förra veckan fick han "torrfylletabletter" för en vecka, som hjälpte någorlunda. I lördags fyllde hans bror år och vad gör han? ju han skippar tabletterna för han skulle ta två glas vin o inge mer. hahaha vilket skämt.

I söndags drack han vet inte hur mycket men tillräckligt. Idag var han hemma från jobbet, vilket han har skött bra hittills. En liter vin blev det idag. inge mer säger han. det är för att ta bort ångest och abstinens.

I och med att han inte åkte till jobbet missade han en tid hos beroendekliniken. Där han säger själv att han skulle be om antabus. Jag vet inte.

Han vägrar att ta upp det på jobbet. Hittills har han klarat sig genom att aldrig fika eller äta med ngn annan för skakningarna.

Usch det är så jobbigt han är en egentligen så fin människa....

Imorgon har han ett viktigt möte så då har han sparat "torrfylletabletter" tills dess. Nu när han missade mötet idag på beroendekliniken så verkade det inte finnas tid förrän nästa vecka. o då blir det en helg till.

Ja o vad gör det egentligen en helg mer eller mindre....

Förresten hur skapar jag en ny tråd som du föreslog "mulletant".

Såg att jag det gick att ringa till Nämndegården och till Al anon. Ska göra det tror jag.

När jag läste ditt inlägg kändes det nästan kusligt. Jag kände igen mej precis. Jag är helt slut efter 36 år med en alkolist Just nu ligger han i sovrummet för tredje dagen i sträck aspackad . han går på behandling enligt lotusmodellen och hans terapeut har varit hemma hos oss i helgen men inget hjälper.vi har fyra barn och nio barnbarn som alla är drabbade av detta.Jag ångrar mej så fruktansvärt att jag gått kvar så länge i låtit barnen genomlida allt detta Nu har jag ringt på en lägenhet som jag ska titta på i veckan för jag måste komma ifrån detta innan jag mister förståndet helt. jag råder alla som lever med en alkoholist som inte visar någon vilja att bli frisk att lämna.Jag har i alla år tjatat om att han ska söka hjälp men han har aldrig velat själv.jag har fruktansvärda skuldkänslor för att jag lät barnen leva i detta men jag trodde att nån gång så blir det väl bra men icke nu efter alla dessa år ska jag lämna huset vi bott i 28år men jag måste.Håll ut och tänk på dej själv!

och tack Jörgen för ditt ärliga svar! Det skulle vara värt att läsas av många, många. Min man har ju gjort ett liknande resa, så jag känner igen både min situation och det alkoholistiska resonemanget.

Så bra Slutkörd att du hittade hit! Genom att läsa här kan du dela avsnitt av många livsresor och jag lovar att du kommer att känna igen dig - och förhoppningsvis något mindre ensam i din situation. Jag hittade forumet för ganska precis tre år sen men började skriva först efter några månader - i första hand bara läste jag och blev så lycklig över två saker; dels insikten att jag inte var ensam i min situation OCH dessutom fanns här alkoholister som blivit nyktra!!! Jag hade då idén att tipsa maken om forumet och var beredd att lova honom att inte läsa om han skulle ha börjat skriva här... Så tänker en medberoende, jag kan skratta åt det nu men lika gärna kan man gråta... Så fångade är vi, vi medberoende i alkoholismens fängelse.

Min erfarenhet är ett det inte funkar med två glas vin... det trodde jag också i början men insåg efter två tillfällen att det direkt resulterade i något mer, inte direkt kanske men dagen efter.

Vi har också varit tillsammans mer än 30 år. Under många år med en icke störande alkoholkonsumtion men under en sex-sjuårsperiod eskalerade drickandet tills jag nådde min gräns och gick. Idag inser jag att det var nödvändigt och avgörande att jag faktiskt lämnade, det var då han insåg att det var en realitet.

Att du fått honom att gå till ett beroendecentrum kommer inte att hjälpa. Han måste göra sitt eget val att bli nykter. Jag vet att det kanske låter osannolikt att det kan bli så - men det är möjligt. MEN det viktigaste och det enda du kan göra för att hjälpa din man är att du tar hand om och ansvar för dig och ditt eget liv. Jag tror att också era vuxna barn skulle uppskatta det. Min mamma lämnade min pappa alkoholisten efter kanske 40 års äktenskap, även om hon kanske "älskade" honom - åtminstone vet jag att hon hade gjort det... Det var en stor lättnad för mig att hon tog taget om sitt eget liv.

Läs här i olika trådar, du kommer att känna igen dig. Skapa dig gärna en egen tråd så kan du följa din egen berättelse. Det har hjälpt mig oerhört att skriva här. Min tråd finns nu under Det vidare livet och heter Mitt nya år. Jag tipsar också om bloggen Information och stöd för medberoende - http://medberoendeinfo.blogspot.com/ den har varit ovärderlig för mig.

Om du har möjligt så kan du besöka ett Al anon möte - jag har inte den möjligheten på min hemort men har varit på två s.k konvent och det har varit helt fantastiskt.

Styrkekramar till dig - idag är faktiskt första dagen på resten av ditt liv / mt

Hej har varit i din mans situation, och min fru och mina barn 18,21 år har lidit sista åren av min sjukdom alkoholism.
Min fru orkade inte mer tillslut inte heller mina barn, kanske inte jag heller det sista.
Min fru krävde att jag skulle ta hjälp, men detta tog tid för mig att acceptera, jag var djupt depprimerad av alkoholen, jag som alkis ville ha det till att jag drack eftersom jag var deppig och stressigt med egna företaget, för mycket jobb, för lite jobb, omgiven av en massa idioter som inte tog ansvar mm.
Märkligt nog är dessa bekymmer i stort sett borta idag, efter en tid nykter :-)

Ja jag hadde i stort sett alla tänkbara ursäkter till att dricka nästan varje dag.
Det sista en alkis vill är att sluta dricka, man skiter i allt även om man säger annat, man spelar ett spel för att kunna dricka så ostört som möjligt, smygande, gömmandes, ljugandes för dom som står en närmast i livet.
Min alkoholism höll på att kosta mig livet innan jag accepterade och tog emot hjälpen, idag nykter och älskar att leva livet ihop med min familj nykter, och inte vara styrd av den jävla alkoholen till 100%
Ta och samla ihop familjen en morgon, gärna när han är riktigt bakis, tala ur hjärtat hur ni påverkas av hans missbruk, påtala om riskerna med hans hälsa kroppen håller inte hur länge som helst för detta intag av giftet alkohol.
HJälpen kan heta Nämndemansgården, Valet mm Finns flera alternativ, dessutom kan man få hjälp via sin arbetsgivare eller hemmakommun.

Lycka till med att få ett gott liv tillsammmans.

Hälsningar Jörgen

Jag har levt med min man i 30 år(!) o egentligen har han druckit för mkt jämt. När vi var unga var han alltid fullast på festen. O nu är det varje dag men ingen märker det. Han kan ha typ 1,5 i promille o ingen märker. Jag har fått honom att gå till er beroendecentrum. De sa att han är verkligen sjuk . Han har fått "torr fylletabletter" som ska ta bort suget. Ja säkert haha mindre kanske men han dricker. Jag orkar inte med längre, sitter ensam när han går i lägger sig full. Har sådan fruktansvärd ångest över att våra barn , nu över 20 har fått vuxit upp med en full pappa.
Vad göra? Han tror själv att han inte behöver bli vit utan kan klara av att dricka typ två glas vin o inget mer. Säger nu att på måndag ska jag ta antabus. De har erbjudits men han har tackat nej förrut. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med det är ju fult att ha en man som "super".
Jag är så ledsen. Önskar jag hade ngn att prata med .....

det tror jag också. Det kommer krypande i.o.m. att gränserna förskjuts. Det är liksom mer stigmatiserande om någon skulle ta en "party-lina" kokain en gång om året och det skulle komma ut än om någon dricker flera gånger i veckan och det blir för mycket. Definitionen av "knarkare" är ju mycket snävare, d.v.s. "någon som använder narkotika". Menar inte beroendevårdens syn här utan mer generellt hur samhället ser på det. En "alkis" däremot är ju ofta någon som helt tappat kontrollen, sitter på bänken och säkert inte har ett arbete. Begreppet alkoholist tycker jag börjar förändras dock, fler kända personligheter som öppet berättar om missbruk och öppnar upp ögonen för att det kan förekomma i alla samhällsskikt och framförallt hur duktig en alkis och dennes familj kan vara på att dölja missbruket för omvärlden.

Tänk bara vilken skillnad i respons det skulle bli på de här två tidningsrubrikerna/inläggen;

Fredrik Reinfeldt på frågan; hur kopplar man egentligen av som statsminister?. -Efter en hård arbetsdag så varvar jag gärna ner med ett par öl, ja egentligen är jag nog som vilken grabb som helst. Och vad vore fredagsmyset utan några stadiga virrepinnar, lägger statsministern till som inte bara är politiker men också en stor kännare och samlare av just vällagrad whisky från det skotska öriket.

JUHOLT TALAR UT -Jag har aldrig så mycket som rört en droppe alkohol men en gång om året, på min födelsedag, så brukar jag unna mig en liten näsa kokain, festa till det lite så att säga.

För mig är det nu mycket lättare att definiera "för mycket" och det är när jag känner en oro för personen i fråga och för mig själv. I början med min alkis så var det efter x antal öl men blev sedan efter bara en klunk öl. Då har jag ju sett missbruket utvecklas under lång tid och det som i början var en "bad feeling" om att han kanske drack lite för mycket blev till en svart-på-vitt övertygelse om att den här mannen är en missbrukare. Den där magkänslan man har ska man lyssna till.

och tack speciellt viktoria som debuterar :) på anhörigsidan. Jag förstår det viktoria som att du tar hand om det viktigaste först. En tanke slår mig dock och det är att det kanske är svårare för en aktiv alkis att bli medberoende i.o.m. att man då har fullt upp med att dricka och egentligen inte bryr sig så mycket om vad andra gör? Jag har läst på alkisdelen, flera berättelser där den nyktra alkisen först nykter "vaknat upp" och ser att partnern faktiskt också har en alkoholproblematik. Många vekar då först se problemet i att partnerns drickande äventyrar deras egen nykterhet och jag antar att det är det fokus man måste ha i början, att hålla sig själv nykter. Men vad händer sedan, efter ett år, flera år? Medberoende är ju ingen "akut" sjukdom utan den kommer smygande. Jag tror de alkisar som skriver här i alkisdelen men också läser på anhörigsidorna har en fördel där, dels för att förstå deras anhörigas ibland helt irrationella beteende, att det är en familjesjukdom, men också för att kunna se varningstecknen för om man själv skulle gå över åt medberoende.

Har man dessutom en missbrukspersonlighet så bör man nog se upp. Jag är inte alkis, har aldrig gillat alkohol direkt, men jag är säker på att det är mitt missbrukarbeteende som satt mig i de här situationerna, att jag följt samma mönster. En total förändring av mitt liv är nödvändig för att bryta mina mönster. Visst, en sak i taget och det viktigaste först men jag får inte blunda för det som är svårt för det.

Kramar

Jag funderar ganska mycket på det här med alkohol, medberoende, alkoholism etc på grund av att jag står mitt i alltihop - själv nynykter alkis med en sambo som fortfarande dricker.

En sak jag funderar över när jag läser anhörigsidorna är att det måste vara jäkligt svårt för en anhörig att kunna sätta ner foten? Alla dricker alkohol, när är " för mycket "?
Det måste vara enklare med någon annan drog typ kokain, för där är ALLT för mycket. Kan det vara därför man kan fastna så hårt i medberoende?

Som sagt, det är bara funderingar.
Kram!
/MB

Så många kloka ord!

Ska nog tala med någon som kan se saker från ett perspektiv...
Hjälpa mig att ta reda på vad jag vill, såjjag slipper vela.

För som närstående, när vet man egentligen när det är påväg framåt ellerbakåt

Har inte direkt ställt ultimatum eftersom jag tror jag inte kan hålla dem,

Tack för era tankar och erfarenheter!

Hej Markatta, jag skriver aldrig - och har aldrig gjort - här på anhörigsidan. Har inte gett mig den rätten, fast man kanske kan tycka att jag borde ha gjort det eftersom min make druckit lika mycket som jag. Men jag har inte haft tid och kraft att vara anhörig och aktivt medberoende (passiv medberoende? ja så är nog det närmaste jag kan beskriva) då jag haft fullt upp med mitt eget tillfrisknande. Går det att förstå vad jag menar? Kanske inte. Hursomhelst jag skriver nu i alla fall ett inlägg här i din tråd, vill bara tacka så innerligt, från djupet av mig själv, för detta ditt senaste inlägg. Jag blir så berörd och återigen tagen av kraften i den människokärlek och det stöd som finns här. På båda sidor. Grattis till ert nya liv Markatta och väldigt mycket lycka till i framtiden♥

Hej lone.ranger! Det är bra frågor du ställer!

Jag läser och skriver inte här så ofta nu för tiden, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och jag har funderat mycket över det där med ultimatum och återfall.

På ett sätt håller jag med Adde: nej, du skall inte acceptera återfall. Särskilt inte om du har uttalat orden "dricker du igen så går jag". För då MÅSTE du göra verklighet av ditt ultimatum. Annars hör alkoholisten dig säga "jag menade inte allvar med mitt ultimatum, utan nu kan du fortsätta som tidigare, eller till och med öka farten lite för min gräns är inte passerad". Det är förödande.

Men, å andra sidan: det är inte fel av dig att acceptera återfall, så länge du är på det klara med vad du gör. Det kan vara så att alkoholisten djupt ångrar sitt återfall och är ärlig med sina problem att hålla sig nykter. Och det kan vara så att du väljer att stå ut med något återfall under vägen mot nykterheten.

Min poäng är: du måste känna efter själv var just DINA gränser går. Det som varit rätt för någon annan behöver inte vara rätt för dig.

Jag uttalade mitt ultimatum. Det funkade ett tag, men sedan drack maken igen. Och jag lämnade (vilket jag aldrig hade klarat om det inte var för att min terapeut hjälpt mig tänka ut en konkret plan). Maken genomgick behandling, och när han kom hem därifrån var jag tillbaka hemma så att vi kunde börja om. Då funderade jag mycket på om mitt ultimatum fortfarande gällde, och kom fram till att det inte gjorde det. Jag var inte längre beredd att lämna honom om han tog ett återfall. För jag kan inte leva med en fot ute ur vårt äktenskap. Jag kan inte hota honom med att lämna honom, när jag ser att han kämpar för att hålla sig nykter.

Nu har han snart varit nykter i tre år, och vi har det fint tillsammans. Om han skulle dricka igen, så stannar jag kvar. Men - om han skulle börja ljuga, smyga och gömma igen: då går jag.

Så tänker jag. Var rädd om dig!
/H.

du ska inte acceptera återfall. Det innebär att du flyttar fram dina ultimatum ytterligare ett snäpp och visar på så sätt att de inte betyder något, alltså ok att dricka igen. Jag som alkis tar varje tillfälle till öppning i dina ord och fortsätter som förut.

fina Markatta för att du delar med dig av din fantastiska resa i sammanfattning och ger oss en tro på att det fungerar !

Kram ♥

är vaken en stund och läser runt lite... Ser att du att du är aktiv både i tankar och skrivande, så bra! Visst är det svårt att fatta hur man funnit sig i att leva i något man inte vill... och utsatt sina barn... Smärtsamma insikter. Men - så bra att du kan se att du är medberoende. Det är steg ett på den långa resan att bli sig själv, att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och så bra att du har en egen lägenhet!

Bekymra dig inte för om det känns svamligt när du skriver (det är inte svamligt:) - det viktiga är att du sätter ord på hur du har det. Att du berättar din berättelse - i första hand för dig själv. För oss som läser och skriver här är mönstret och processen ack så bekant. Även om varje människa är unik och den yttre ramen är olika så finns ett mönster i missbrukar-medberoende-dansen som är välbekant för den som delar erfarenheten.
Ifall du har funderingar om personlighetsstörning (tyckte du skrivit om det) så är den här tråden bra - tycker jag http://www.tuvaforum.se/

Du är på rätt väg - fortsätt skriv! Styrkekramar, så många du känner att du behöver / mt

han tror att han kan straffa mig genom att inte höra av sig och inte vilja umgås. Just nu känns det bara skönt för mig, jag kan vara själv och reda ut mina tankar runt allt som hänt i mitt liv. Jag ser en ljusning i alla fall i eländet och det är för att jag bestämt mig för att inte ta mer skit från honom nu.

Jag måste tänka på mig själv och se till att allt blir bra för mig och vår son. Det är tragiskt och väldigt ledsamt att tänka på alla de år som förspillts med alkohol, då när man skulle leva familjeliv grusades lyckan emellanåt av supandet. Som enligt honom var fullt normalt och han hade full koll och kunde sluta när han ville. Jajamän, men sluta inte för din familjs skull för guds skull, fortsätt du att ha ditt normala intag, tänk inte på oss. Den jäveln har förstört mitt liv!! Kanske t o m sonens. Ja och jag har tillåtit min son att växa upp med det. Jag kan inte fatta att jag varit en sån idiot!! Hur har det egentligen kunnat ta så lång tid innan jag tillslut kom så här långt att jag insett jag inte kan ändra hans beteende. Han måste komma på den ljusa idén på egen hand. Jag hoppas ju verkligen att han gör det också för hans egen skull rätt så snart. Så här håller jag på hatar honom och älskar honom om vartannat. Han är ju sjuk men han har inte fattat det ännu. Jag har fattat att jag är sjuk i medberoende och min hjärna har varit på annan ort länge nog nu, dags att få hem eländet nu så man kan börja göra rätt för sig på jobbet någon gång och kanske får ork att göra nåt kul också ta tag i saker jag låtit ligga alldeles för länge.

En som druckit för mycket i 20 år, tror någon han kan greja att sluta på egen hand utan hjälp? Det påstår han i alla fall, det är ju bara att låta bli säger han. Det låter ju väldigt lätt. Men han har lovat att inte dricka när vi träffas, inte undra på att han inte vill träffa mig längre...!!

Vi får se, det blev ju långt och krångligt osammanhängande och svamligt. Jag vill bara få skriva ner mina känslor och intryck så att jag ska komma ihåg att läsa här när jag sviktar. Bokat tid för samtal, det känns bra.

Ner i bingen nu och försöka sova.
Natti/Särbo

fick helt spontant lust att skriva "ja jävlar va´bra vi e - vilket jobb vi gjort och gör" :)))
Härlig läsning. Befriande och befriade! / mt

Mycket kan verkligen hända på ett år. Förtvivlan kan bytas ut mot framtidstro, ångest och rädsla mot mod, hålla krampaktigt i tömmarna men blunda för stupet som väntar längre fram mot (flygcert; this one's for you...) att fan släppa taget och flyga och låta en gynnande vind bära en att lättare se andra vägar. Ibland krävdes det en storm i form av överjävliga situationer som jag inte kunde styra, ibland var stormen mental och kickades igång av en medmänniska här på forum, t.ex. hösttrollets eller addes 'tough love', rakt på sak med argument som jag inte kunde värja mig mot, där min mask inte längre var verksam. Också den återkommande brisen hjälpte. Jag kunde faktiskt känna hur Lelas och mulletanten stod och puffade mig i ryggen, bort från stupet, uppåt. Det var exempel på mina "visa gamla", de som hade varit där men tagit sig ur det och stod för framtidstron.

Brudarna som kom till anhörigdelen av forum ungefär samma tid som jag var också oerhört viktiga. Där försvann mycket av skamstämpeln. Jag läste deras berättelser och grät med dem, kände igen mig och genom att respektera dem och inte döma de som var i liknade situation som jag var då så blev det lättare att inte heller döma mig själv. Kraften att 'dela' erfarenheter är stor. Säkert omedvetet så har t.ex. flygcert och sorgsen fått mig att vara ärligare mot mig själv bara genom att skriva utifrån sig själva. Det är lättare att visa sig svag inför någon som också sänkt sin gard. Samma på alanon- och AA-möten, någon delar något, man har kanske själv inte tänkt säga något sedan hör man liksom sin röst som en enda lång utandning.

Därför blir jag också rörd och glad av Särbo11's kommentar hos mig. Så kände jag ju också en gång i tiden! Och såklart inför så många fler än de jag nu har namngett, vissa nämnda, ingen glömd.

Jag har läst hos mulletanten i "det vidare livet" såklart och det väckte lite tankar om 'de gamla' och 'de nya'. Jag skriver nog inget nytt egentligen men hon fick mig att sköljas av en känsla av tacksamhet och också en reflektion över det gångna året. MT skriver om 'frälsning' och 'frihet'. Jag väljer att använda ordet frihet för visst känner jag mig fri och de stunder jag har det svårt så åtminstone friare. Faktiskt så känns den person som startade den här tråden som en helt annan människa. Ibland är det till och med svårt att minnas vad den människan har gjort. Tur att mycket finns kvar i skriven form för att hjälpa mig att minnas för allt det här är trots allt jag.

Jag är friare än för ett år sedan på så många sätt. Jag har valmöjligheter nu, istället för en destruktiv väg så ser jag flera betydligt trevligare vägar att gå. I stort sett alla mina relationer har blivit bättre, familj, vänner, kärlek och det var så pass "enkelt" att jag skulle börja visa vem JAG är, tycker, tänker, vill. Visst har en del relationer (vänner) upplösts men det har också varit för att det inte var den typen av relation som jag ville ha. Jag är till och med friare i kroppen. Fri från rökning. Fri från alkohol. Den där spänningsvärken i mage och muskler har släppt, spända käkar, värkande skalle har bytts ut mot en kroppsmedveten träningsvärk och jag är starkare och smidigare.

Fattar nu vad MT kan mena med att använda ordet 'frälst' för jag låter nog som en nyfrälst. Men hur beskriver man det största som har hänt en egentligen. För livet är stort, inte alltid lätt men stort. Samtidigt känner jag en liten oro. Känner jag så här för att "min alkis" är i en förändring, inte dricker och tar hand om sig själv? Skulle allt det här bara blåsa bort om han väljer att börja dricka igen? Jag tror inte det. Sorg skulle jag förmodligen känna oavsett men jag har i alla fall långt bättre förutsättningar nu att ta hand om det. Det som är bra är att jag inte alls längre går och oroar mig för att han ska dricka. Händer det så händer det men jag misstror inte och det är jävligt skönt. Kände det starkt i förrgår då vi hade ett ganska stort gräl(ej alkoholrelaterat) och skiljdes som ovänner för att sura/lugna ner oss på varsitt håll. Tidigare har jag då haft jättesvårt att släppa tanken på att han kommer dricka för att han är upprörd men så är det inte längre nu. Vi behövde en time out för att inte bråket skulle eskalera helt enkelt. Och det funkade, lättare att prata när man inte är rosenrasande.

Säkert tänker han på alkohol, kanske måste resonera med sig själv vid sådana tillfällen. Jag vet att jag gör det med cigaretter fortfarande. Speciellt när jag är arg, upprörd, ledsen så kommer tanken liksom per automatik, att jag skulle ta mig en cigg för att lugna ner mig. Då måste jag resonera med mig själv och säga; markatta, du har varit rökfri så länge nu att du inte är det minsta fysiskt beroende och det enda 'lugn' man upplever av en cigarett är om man tillfredsställer en abstinens som du alltså inte alls längre har utan det du upplever nu är bara ett tankemönster och det du eftersträvar just nu är bara det där djupa andetaget man tar då man tänder en cigg vilket du kan få ännu bättre om du bara lägger dig ner en stund och andas djupt och lugnt med magen. Skulle någon då stå och skrika på mig att du får inte ens tänka tanken på att ta en cigg, så skulle det ju inte funka.

Nästa vecka ska jag sätta mig i skolbänken igen, göra klart den utbildning jag påbörjat för många år sedan. Trött på att bara få "skitjobb", tillfälliga anställningar, tvingas jobba gratis genom praktik utan möjlighet till anställning. Har ju bara ett år att läsa igen och nu har jag kraften och orken att göra det och det känns jättebra. Tidigare har jag skämts för att jag "inte klarade av" studierna och hoppade av då jag för flera år sedan mådde dåligt. Men nu är nu och det här är precis det jag vill och tänker göra. När jag är klar kommer jag kunna få ett arbete jag trivs med och jag känner mig redan stolt bara över att jag skrivit in mig och vågar. Framtidstro.

Kramar

Jag förstår hur du känner.jag har det inte så, men annt problem. Men har sett betedet väldigt nära min svärfar gjorde så mot min svärmor. Och blev mer och mer elak när hon inte ville dricka bjöda han hem vänner. När hon vill e sluta röka blåste han rök i hennes ansikte. Hon lämnade han till slut efter alldeles för många år.hon trodde att barnem skulle vända sig emot henne men det blev tvärtom. Jag förstår att du inte lämnar nu men om du blir starkare så kan det bli lättare. JAG ÄR GÄRNA DIN VÄN, vi känner inte varann än men har tsget ett beslut samtidigt.Vi kan ska en kompis tråd där vi skriver till varan att börja meed bor du i norr, södeer eller i mitt en kram din nya vän i ett nytt starkare liv.jag håller koll om du vill skriva är sjukskriven och kan inte göra nått.// värmade kramar pixie

Min man är passivt aggressiv. Han dricker mycket måttligt.
I stället började jag dricka för att stå ut med situationen och
vara honom till lags. Mitt drickande har dessutom givit honom
en hållhake på mig. Bara jag ser på honom så blir jag orolig och
vill bedöva mig. Nu har jag fått nog och har varit nykter i fem dagar.
Jag ska se på honom med nyktra och ögon och släppa fram mitt rätta jag.
Att han inte är riktigt normal bevisas av att han är sur och elak nu när
jag inte dricker. Vid mina tidigare försök har han köpt hem vin och frestat
mig genom att dricka och säga mmmmm. Att jag inte lämnar handlar mest om ekonomiska skäl
samt att jag är rädd för att han ska förtala mig på jobbet och privat. De flesta vänner
har jag förlorat och jag är mycket ensam. Själv sticker han iväg på sina egna resor ärenden,
ringer inte om han blir sen och ignorerar mig. Ställer jag det minsta lilla krav så straffas jag
i veckor, dagar av tystnad och hämndhandlingar och till sist ligger jag i sängen och gråter med
ett vinglas. Nu är det såklart inte hans fel att jag dricker, det är jag som för glaset till munnen för
att dämpa ångest och depression. Nu får det vara slut på det. Jag och ingen annan måste ta itu med mina
problem. // Spes

Hej Whinter!

När du skriver om din fd sambo är det som att du beskriver min.... Skrämmande likt! Jag har fått så många glödlampor som tänts i min skalle den senaste veckan så jag tror varenda lampa varit släckt de senaste 20 åren. Jag brottas själv med exakt samma tankar, jag vill vara med honom för han är ju så fin emellanåt, men nån lampa jag har blinkar rött, plötsligt känns hans påstådda "kärlek" inte längre så äkta.

Hur ska jag veta hur äkta den är? Manipulativ tycker jag att den är, och jag själv är ju sjuk i medberoende och kanske bara inbillat mig att hans omtanke om mig emellanåt bara är för att just få sina egna behov tillfredsställda och har inte ett dugg med mig att göra.

När jag skaffade egen lägenhet och flyttade för ett par år sedan kunde han knappt vänta med att skaffa en ny, det ser jag nu som ett tecken på att äkta kärlek från hans sida inte existerar. Jag började ju vara tillsammans med honom igen såklart. Antar att jag som medberoende inte kan räkna med att ens mina känslor jag känner är sanna, låter ju skitkonstigt, en känsla ska ju inte kunna vara fel. Men jag kanske undertrycker mina sanna känslor och konstruerat de känslor jag har för honom, skumt, luddigt och flummigt tänkt men så tänker jag. Jag ska nu försöka tänka på att jag i första hand ska må bra. Det är det viktigaste nu.

Jag känner med dig!

Kram

... ja, jag vet inte vad som är typiskt för alkoholister riktigt: självklart kan de i sitt missbruk manipulera, ljuga, skälla osv, men min exsambo är värre än så och när jag läser dina inlägg whinter, så blir jag berörd - min exsambo hade de där dragen: det är fel på alla andra, själv var han bäst på allt och förväntade sig extremt mycket beröm för allt (av mig framför allt), bytte ofta jobb (kollegorna är lata jävlar, ingen vill arbeta ordentligt, ingen hängde med i hans tempo, chefen styr inte upp osv osv), det var hot så fort saker inte passade honom, allt var mitt fel och han vann alla konversationer och förlöjligade och tryckte ner mig, många försök att kontakta min familj och försök att få dem att "tala mig till rätta" eftersom jag var så och si och sån och allt vad det var (detta hade jag nästan förträngt tills jag läste dina rader) och det var död och pina.
Han dricker inte längre, men han har kvar alla dessa sidor och får han chansen så är allt fortfarande mitt fel oavsett vad som hänt/händer...

Jag stämmer in: Ge det tid - måste du besluta nu?
Kramar!

Efter kontakt med socialtjänst, polis och min samtalskontakt är jag väldigt trött nu. Sådär trött så att jag har svårt att hålla mig vaken på jobbet dessa dagarna.

Samtliga av dessa kontakter påtalar att nu börjar det nå gränsen för vad barnen ska behöva utstå från sin pappa... Pratade lite med en kollega som också separerat, men barnens pappa har i det fallet lagt ner sin kontakt med barnen. Kollegan, som vet en ganska begränsad del av vad som hänt och händer, sa att "det är alltid bättre för barnen att ha sin pappa i närheten, och han verkar ju i alla fall vilja vara med barnen" och jag är så kluven i frågan. Å ena sidan håller jag med - det är viktigt att ha pappa i närheten, men de saker han gör mot dem kommer ju skada dem för livet. Gör så ont att jag inte vet vad som är bäst för dem. Å andra sidan - så bara för att pappa i vårt fall vill vara med barnen (oftast...) så försvinner eller ursäktar det inte de saker han gör och säger mot dem emellanåt. När jag tänker igenom saker han gjort och gör så känns det inte ok, men om jag försöker tänka rent konkret barnens tillgång till mamma OCH pappa så är det ju klart att det är bra att ha både mamma och pappa.

Åh. Livet är ingen dans på rosor...
Fast rätt ofta är livet rätt avslappnat och gott nu för tiden, jag behöver inte leva i total stress längre.
Vill bara att barnen ska få känna det - inte fråga om pappa är arg, om pappa blir arg, be mig säga att han inte ska bli arg mer, säga att de inte får göra dumheter hos pappa, säga att pappa är arg varje dag... Och samtidigt gillar de ju ibland allt med pappa?!
Åh.

Glömde lone ranger, ja jag flyttade p g a alkoholen. Det enda han svarade när jag försökte ta upp problemet vid flertal tillfällen, då jag också förklarade att jag skulle flytta om det inte blev bättre var" hur länge ska du hota med det". När jag sedan berätta att jag skaffat lägenhet var jag en hemskt svek full person som inget sagt!!!!??? När jag sedan flytta för 2 månader sedan var ju det en bra ursäkt för att ta sig en rejäl sup period (aldrig värre än han kan jobb) . Han mådde tydligen riktigt dåligt psykiskt och han började på eget initiativ KBT terapi och den vita månaden. Bra tecken antar jag,,,, eller??

Hej och tack för era svar!

Största anledningen till att jag funderat på personlighetsstörning är nog att han ibland känns helt empatilös, att han manipulerar människor (inte bara mig), att han känns avundsjuk missunsam. Kollegorna kan inte sitt jobb, och framför allt kan aldrig chefens sitt jobb! Han har under 4 år haft 3 jobb och samma tongångar på varje arbetsplats. Han har vid flertal tillfällen tex försökt manipulera genom att kontaktat mina vänner och min släkt, som vi umgåtts med och i bästa offer stil sagt att jag är så svår på många sätt sur tvär kontrollfreak mm. Han har givetvis aldrig fel, och gör inga fel! Även då han strulat till det Big time vänder han runt det så det blev mitt fel. Att diskutera sig fram och lösa en konflikt finns bara inte!!! Hur mycket jag än tänjer min gräns vägrar han att ge så mycket som ett lillfinger. Han glider undan, avleder, stänger diskussionen med en överlägsen o dryg kommentar typ," sluta, du hetsar bara upp dig själv" och då är jag oftast i ett läge då jag gråter av frustration.Eller så går han bara iväg och vägrar prata mer. Därefter är silent treament som gäller i x antal dagar. Ljuger gör han givetvis också. Han är ofta sur och irriterad, han är dominant och styrande. Det han aldrig gör är svär eller säger fula ord eller saker. Han är mer sofistikerad än så. Detta beteende drabbar mig och hans vuxna barn. Ett av barnen har han ofta konflikter med och under dessa konflikter kan kontakten brytas i månader. Att det bara är ett av barnen beror på att den ena säger ifrån och vägrar styras. Den andra är svagare och därav mer kuvad.

Oj och när jag läser vad jag skrivit tänker jag att ni måste undra vad som gör att jag inte bara drar fortare än kvickt! Jodå det finns perioder då han är snäll, ompysslande och vi har det riktigt riktigt bra!! Jag vet inte varför men mina band till honom är så starka.

Men kanske är det så som du beskriver Mamma Blue att alkoholen förändrar personligheten väldigt mycket. Att man kan bli dum och elak när man dricker de fattar jag ju, men min fd sambo har den personligheten full som nykter. Även om den blir värre när han är full.

Ja lone ranger,
jag tror att jag vill vara med honom i alla fall. Men han måste reda ut sina problem med sig själv och de gäller även alkoholen örstås! Det jag är rädd för är att jag ska själv ska bortförklara, välja att inte se och inse. Hm, antar att det är samma förnekelse som alkoholisten har!? Han brukar ha en vit månad i januari och såvitt jag vet har han hållt det men vad vet jag?? Känns som jag inte vet nåt om nåt längre. Han har smugit och druckit väldigt länge kanske 15- 20 år har jag fått veta av hans ena barn.

Oj nu blev det jättelångt inlägg och helt förvirrat skrivet, men det är så jag är nu. Ältar i mitt huvud, ledsen, saknar, förvirrad, trött, ångest...hjälp vad är rätt att göra ???????