Senaste kommentarerna i forumet

gjort helt rätt som pratade med läkaren !

Men kom ihåg att valet ligger helt hos din alkis om han ska förändra sig själv. Se till att du själv får hjälp för ditt medberoende så du inte dras med helt i fallet. Sök hjälp på beroendemottagningen som med all säkerhet har en grupp el likn för medberoende eller besök http://www.al-anon.se/ där du delar ditt liv med andra i samma situation.

Kram !!

Dagarna går en efter en, som sjukskriven försöker jag återta mig själv och det går fortfarande upp och ner. Energin att göra olika saker är inte så stor ännu, får tvinga mig själv att ta promenader utomhus varje dag, det gör jag först när det blivit mörkt ute..... mörkret känns tryggt hur konstigt det än kan låta. Imorgon ska jag dock tvinga mig själv att gå ut i dagsljuset har jag som plan i alla fall. Min särbo har ringt och skällt på mig några gånger om skitsaker och ikväll ringde han och pratade normalt han pratade dock typ om väder och vind. Det faschinerar mig att han inte alls vill prata om vår situation överhuvudtaget, jag har tagit upp det så många gånger att jag inte orkar ta det en gång till. Ska det pratas får han ta upp det, jag var bara allmänt vanlig inte otrevlig och inte överdrivet trevlig heller bara neutral och svarade på frågorna han ställde om jobbet, vädret, sonen och så frågade han hur jag mådde. Jag orkar inte med att berätta ytterligare en gång hur jag mår egentligen för han har ingen aning om vad han orsakat verkar det som. Han vill egentligen inte veta hur jag har det och han är inte intresserad av att diskutera någonting som han orsakat. Han slår ifrån sig ALLT! Då finns ingen anledning att berätta nåt tycker jag. Han är absolut säker på att jag är psykiskt sjuk eftersom jag är så negativ mot allt och alla och han tror att jag går till terapeut för att det är fel på mig och mitt sätt att vara, tycka, diskutera, leva etc. Han tror nog att jag snart ska komma med en ursäkt för att JAG orsakat HONOM lidande så han blivit tvungen att ta till alkoholen. Ibland har jag nästan trott att det är jag som varit sjuk för jag har aldrig förstått hur han resonerat och reagerat bara tänkt att nu måste jag ändra på mig för att jag ska passa honom för han är ju så trevlig och charmerande så honom kan det ju inte vara fel på.

Det är tydligen så att han lever i en helt annan verklighet än jag. Till hans verklighet kan jag aldrig komma för det är obegripligt hur han handlat och handlar. Därför finns det ingenting jag kan säga eller göra som inte skadar mig själv. Att inse att det inte finns några känslor alls kvar för honom är inte ens smärtsamt det är en befrielse att veta att jag inte ens saknar hans alkoholluktande andedräkt hans psykningar och hans EGO. Tycker egentligen mest synd om honom nu. Jag hoppas dock att han tillslut kommer till någon slags insikt men det är inte tid för det ännu. Jag måste släppa taget och låta honom driva vidare.

Det tar tid att läka från ett långt förhållande men jag tröstar mig själv och tänker om det är smärtsamt för mig så har jag känslor och jag vågar känna dom och erkänna dom, jag vågar se mig själv och hitta mig själv. Jag är stark annars hade jag aldrig orkat stå ut så länge som jag gjort, nu tänker jag använda den styrkan till något vettigt istället, men det tar tid att läka och återfå sitt forna jag, den som inte är medberoende. Jag måste acceptera det som varit ta lärdom av det och aldrig mer försätta mig i en likadan situation. Dag för dag ska det gå!

För sonen har jag lagt skulden just på alkoholen precis som du skrev MB och att hans pappa inte kan dricka alls eftersom han, jag sa "förmodligen", är beroende av alkohol. Fast jag är ju säker.... men det känns så oerhört taskigt att säga till honom att hans pappa är typ alkoholist. Så gör jag nog för att skydda honom från sanningen, men det är väl kanske fegt av mig, men han är 18 år och borde ju tåla sanningen. Men jag är feg ändå eller hur? Han bor ju växelvis hos oss båda och nog ser han ju vad som händer när han är hos honom.

MT jag inser att jag gjort framsteg men ändå tycker jag det går så lååååååååååååångsaaaaaaaaamt framåt, men det måste väl ta tid.

Kämpa vidare alla ni både medberoende och alkoholister vi rör oss långsamt framåt!!

/Särbo

När ska man ge upp?
Nu hör jag slamret då han slänger den sjätte? ölburken idag, de hasande långsamma stegen på väg ner i källaren för att hämta en blå burk till, jag anar att det blir ännu en natt då han vankar omkring i huset och jag är beredd att vakna och kanske finna honom på golvet i ett "blodtrycksfall", byxor som ska tvättas, golv som ska torkas av. Så länge sen jag sov en hel natt och kände mig trygg.
Jag har försökt med böner och hot, ilska, övertalning, kontakt med alkoholmottagning, allt i flera år och det blir bara värre. Försöker vara lojal och inte visa våra problem utåt. Ligga lågt. Men jag är så trött!!!!!
I min vanmakt vände jag mig till vår gemensamma husläkare och berättade om situationen. När jag kom hem talade jag om att jag hade pratat med henne eftersom jag inte längre tror på att han kommer att ta några egna initiativ till förändring. Och därför att jag mår så dåligt av att leva med sjukdomen.
Nu har jag gjort ett "oförlåtligt misstag" och han straffar mig med att dricka ännu mer. Han vägrar svara på om och när han kommer att ta kontakt för behandling av den alkoholism som han faktiskt nu erkänner.
Det får han se, jag ska inte lägga mig i det. Det har inte jag med att göra.
Kanske gjorde jag fel när jag talade med läkaren, men jag förstår inte hur det ska gå till att han själv ska ta steget.

Hej igen flygcert! Självklart att du inte har läst min eller andra alkoholisters trådar. Varför skulle du ha intresse av det? Annat med de medberoende som vill behålla sitt förhållande till sin alkoholist. Då kan det nog vara nyttigt att se/läsa om den andra sidan. Däremot tycker/tror jag att det är väldigt viktigt för oss alkoholister att lära känna hur medberoende ser på det hela. Hur ni mår. För oftast har vi alkoholister anhöriga.

När det gäller din exsambos överdrivna snällhet och övertydliga beundran för (att du lyckats med ett papper) att du ska glömma alla elakheter, så är det ett så vanligt skadat beteende att precis som du vill jag bara småle. Men din exsambo/dessa människor ser det inte så. De blir bara förvirrade och kränkta när vi inte godtar deras indirekta ursäkt. "Varför i helv.... kan inte du förlåta för" är typ nästa fråga om de börjar tillfriskna. Men det vanligaste är en ny utskällning eller obehövlig "sanning".

Sist av allt så tycker jag verkligen inte att du har lämnat din sambo en minut för tidigt. Du har inte svikit på något sätt. Du ska bara vara stolt över att du orkar att stå upp för dig själv och dina döttrar.

Fia

Ja, efter ytterligare lite skäll och förnedring så har exsambon vänt - nu är jag "duktig" igen; jag hade fyllt i papper och då talade han om för mig att "det gjorde du riktigt bra, jag är stolt över dig" - och jag kan inte låta bli att småskratta lite: vem är han som tror att han ska berömma mig och "godkänna" det jag gör? Det jag gjorde hade i mina ögon varit värda ett "ok, vad skönt att det var löst", men då ska han liksom stryka ett streck över den senaste tidens elakheter genom att tala om att nu är jag duktig igen och då ska allt vara glömt.
Jag bara förstår inte...?

Ja, du Fia, tack för dina ord till mig!
Du har nog rätt: han kommer nog hålla på tills det är någon annans "tur"... Å ena sidan lite ledsam tanke, du vet övergivenhetstanken, att jag inte träffar någon osv, men härlig tanke att slippa det här; men jag tror att det kan dröja - han brukar ha mycket sexuella kontakter men har inte haft ens en handfull förhållanden (trots att han var nära 40 när vi träffades) och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka stackars människa som faller för honom...
Lycka till med allt Fia! Jag orkar inte riktigt läsa inne på din sida, eller andra alkoholisters, för jag har hittills mest fastnat i att jag lämnade för tidigt, jag gjorde fel osv gentemot min exsambo... Men jag läser då och då och förstår en bråkdel av hur svårt det är!
Kram

Känns så frustrerande. Min man är väl inte alkoholist, men han dricker FEL! Han dricker för att lugna sina nerver. Om vi ska bort "måste" han ta en öl eller något annat starkt. Och som någon skrev i ett tidigare inslag så dricker även min man ibland i smyg, eftersom han vill dricka mer än vad jag tycker är ok. Jag har om och om igen sagt vad jag känner för hans sätt att dricka alkohol men får ingen förståelse alls. Han tycker jag ska förstå att han behöver det för nerverna och för att träffa och umgås med människor. Vad sjutton ska jag göra? Måste jag ge upp och flytta? När han dricker vid "fel" tillfälle så fortsätter han inte att dricka sig berusad, men ändå. Det kan vara en öl en söndag förmiddag! Han har ett fruktansvärt dåligt självförtroende och självkänsla.

I går hade han druckit igen!!! Jag märkte det tydligt när jag och min dotter kom hem efter att ha varit borta ca en timme. Jag ser det på ögonen och på hans sätt att vara. Han har ju köpt en alkomätare för att vi skulle kunna kolla om vi misstänkte något. Men varken jag el min dotter ville säga åt honom att blåsa eftersom vi inte ville riskera att det skulle bli bråk och ännu en lördag skulle bli förstörd. Han tog en folköl till maten och sa att jag kunde ju ta vin till maten om jag ville men det gjorde jag inte. Det känns som att det är jag som har blivit nykterist och han fortsätter fast inte när jag ser. Vet inte vad jag ska göra! Gick förbi ett område där jag skulle vilja bo och såg att det var en lägenhet ledig! Skulle vara så skön att flytta och slippa känna den här obehagliga känslan när man är hemma!! Jag har läst i andra trådar och beundrar verkligen de som haft styrkan och göra något åt sitt liv!! Hoppas det blir min tur någon gång! Kram

Tack för dina råd! Ja jag förstår att det är så att han kan nog inte ta någonting! Det här med ekonomin måste jag försöka att sätta mig in i men det är inte så lätt när man inte har någon energi. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mer ork! Jag måste fråga dig vad det var som gjorde att du blev nyckter? Väldigt bra gjort i alla fall!! Kram

Hej! Tack för ditt kloka svar. Jag vet att jag ska lägga ner men det är svårt att se på när den man en gång älskat går under;(( jag har ju som medberoende väldigt svårt att släppa kontrollen och vill att barnen ska må bra vilket de inte gör nu. Min dotter uttryckte det med att du kan klippa banden men han kommer alltid vara min pappa som jag kommer oroa mig för. De har dock valt att inte heller ha någon kontakt för tillfället. Vad beträffar att han kan träffa en ny kvinna så hade det bara varit bra förutsatt att det inte är en beroendeperson. Jag ska försöka tänka på mig själv nu! Hoppas allt går bra för dig! Domen

Hej flygcert! Jag har varit inne här och läst förut och morgonen har till en stor del gått åt att uppdatera mig. (På arbetstid, kanske fel?). Vad glad jag är att du dels låter så stark, dels har kommit ifrån mannen - som ärligt, låter som ett ovanligt otäckt exemplar. Att dela din - och andras resor - ger mig så mycket. Tycker att du är så stark. Har aldrig varit riktigt i din sits. Men jag läser ju vad du skriver.

Önskar dig en bra dag och ännu mera styrka i framtiden. För tyvärr ska du nog inte räkna med att mannen är färdig med dig förrän han har hittat en ny "kärlek".

Fia - som tyvärr ser ut att behöva börja arbeta nu, istället för att surfa runt och läsa livsforum (mulletant).

Hej Domen! Med risk för att låta krass så tycker jag att du ska lägga ner. Även om du fortfarande har känslor för honom. Men du skriver att barnen är vuxna så deras relation till sin far bör de själva ta ställning till. Jag tror inte du kan hindra honom att åka till Thailand. Sen finns det -tyvärr, här talar mina fördomar in - lite andra skäl än bara alkohol/droger till att män i övre medelålder (baserar det på din uppgift om vuxna barn) så ofta väljer att åka till vissa länder där innevånarna är i en annan ekonomisk situation och inte kan ställa motkrav. Kanske super han inte ihjäl sig i Thailand, kanske blir han "bara" kär. Kan det vara så att du är lika rädd för det scenariot? Svara inte mig utan ställ frågan till dig själv.

Hoppas du inte blir ledsen, men det var min ärliga reflektion. När det gäller själva Thailand så ville jag åka dit i 20 års tid men min man vägrade på grund av "Guilt by association" (Tyckte han överdrev lite, men förstår tankegången; Att stå på Arlanda och stöta på en kollega som undra vart du ska? Svårt att hålla huvudet högt då som man). Vet ej vem som gav dig rådet om ingen kontakt på tre månader. Men det kan ju ha varit ett bra råd. Jag vet ju så lite om hur ni har det. Men mitt spontana råd är att låt honom åka. Låt honom göra sina egna val. Du kan inte hindra en alkoholist ifrån att gå under. Det kan bara alkoholisten göra själv. Jag är alkoholist själv så jag har lite kött på benen. Dessutom misstänker jag att min man - som jag tillfälligt har lämnat - lider av samma åkomma. Ta hand om dig själv, inte xmaken.

Fia.

PS: Häng kvar. Jag är säker på att du kommer att få fler svar. Kanske någon som har en helt annan inställning. DS

Tänkte att jag kanske ska he bakgrundshidtorien: min numera xman har missbrukat under många år vilket jag blundat för. Detta eskalerade i samband med sjukskrivning o ledde till ett otal sjukhusbesök bland annat på grund av överdosering av tabletter, fallolyckor mm. Till slut gick han med på behandling men det vartydligen för att få tyst på mig för två veckor efter hemkomst tog han ett återfall. Detta kanske jag kunnat hantera om han inte blånekar så mitt beslut blev skilsmässa. Nu dök han ännu längre men tydligen inte till botten... Har haft några nyktra korta perioder då jag i min enfald bjudit hem honom tulls han en dag kom påverkad. Nu har jag fått rådet att inte ha någon kontakt alls under minst tre månader. Hur gör jag med hans planerade resa, ska jag säga något till våra barn? Har han kanske bara skrivit Thailand på insättningen för att jag ska reagera? Ska jag bara lägga ner o sluta bry mig för att det är hans ansvar men kommer jag förlåta mig själv om det händer något...

"Jag försöker behandla dig som en vuxen, men det går inte" säger Skarsgårds karaktär.
Jag måste fostra dig för ingen har ju gjort det tidigare, jag måste ju tala om för dig hur man ska göra för du fattar ju inte själv, jag behöver bli arg på dig för annars förstår du ju inte hur mycket jag älskar dig, jag måste kalla dig ****** för att såra dig så mycket som du sårat mig... åh, listan skulle kunna bli så lång, sååå lång, med alla saker som exsambon sagt till mig. Fy fan, och ändå låg jag där sedan och anpassade mig till vad han ville, försökte få honom lugn igen genom att gå med på att ligga med honom, köpa de saker han ville, skaffa barn, osv osv.

Alla gånger exsambon sa "Vi har det bra, eller hur?", "vi kommer få det bra", vem ville han övertyga?

Alla gånger han förnedrade mig, hotade mig, skrek och hotade barnen, allt det och ännu mer, och ändå var det jag som försökte hålla honom lugn? Jag fattar inte, men det gör galet ont? Hur är jag funtad???
Det är som att han ägde mig, som att allt i mitt liv & hela mitt liv fanns i hans händer...

När jag hör Skarsgårds karaktär som försöker lägga på sin sambo att hon är den som gör fel och därför måste han vara på ett visst sätt?!
På samma sätt som alla gånger jag blev beskylld för att ha gjort något fel, och alla gånger som jag enligt exsambon reagerade fel - jag skulle ha sagt si eller så, gjort si eller så osv, och nästa gång försökte jag göra som han sagt innan, men hur jag än gjorde så skulle jag alltid ha gjort på ett annat sätt; aldrig gjorde jag rätt...

Har sett en del av filmen "Vi" med Gustav Skarsgård och VAD ONT DET GÖR!
Hans sätt att vara mot henne är som en variant av min exsambos sätt att behandla mig... Han psykar henne, vänder och vrider på ord, får henne att göra som han vill, och det är så tydligt utifrån - men för henne (precis om det var för mig och många andra) så är det inte det.

Fy faaaaaaan, att det bara händer...
Alla gånger som exsambon var "uppriktig och ledsen och insåg sina brister, ville ha en ny chans" osv, och bara drog in mig hårdare i nätet...
Åh... är så nöjd att jag lämnat, men önskar att jag hade haft känslan att stå upp för mig alla de där gångerna när han behandlade mig så illa och jag visste det ju innerst inne (för jag bad inte om ursäkt alla gånger han hotade mig att jag skulle göra det) men jag lät det pågå...

Allra käraste vän!
Sänder dig många tankar och hoppas snart höra ifrån dig. Önskar dig allt gott och hoppas att allt är väl med dig!

Kramar

Tack LillPer!
Ja, mitt liv kan bli det jag vill ha utan exsambon. Som du skriver om att inte kunna låta bli att undra vad som är fel på honom - jag har funderat så oändligt mycket på det, och ibland skulle jag nästan göra vad som helst för att få veta att något är fel/vad som är fel på honom, men jag jobbar mycket med att försöka stanna i att jag kommer aldrig få veta och jag behöver inte få veta - det var inte ok det han gjorde och det räcker.
All lycka till dig, jag tror på dig, du kommer lyckas med det du föresätter dig. Som jag läst här nånstans: myrsteg är också steg, bara de är i rätt riktning.

Tack mulletant, ja, jag tror jag äger mitt liv nu.
När jag hade läst ditt inlägg här ovan så så läste jag för första gången på lääänge (kanske första gången på ett år) mitt första inlägg... och det gör fortfarande så ont. Precis som du skrivit så minns jag vissa saker så exakt, varje klockslag, men vissa saker flyter ihop - vissa saker minns jag bara som hur jag gjorde allt för att lösa vardagen för barnen men allt jag gjorde just då gjorde jag medan tårarna bara rann och jag kunde inte få dem att sluta, allt i mig/all min ork var bara slut/borta/försvunnen och hade det varit bara jag själv så hade jag förmodligen bara inte orkat ta mig ur sängen, men jag hade barnen och för att de inte skulle gå under så fanns liksom inte alternativet att inte orka mer.

Adde, återigen - du är bra! Ska tänka på det där med inflyttningsfesten - är grymt sugen på en ordentlig glöggfest med pepparkakor, choklad, pepparkakscheesecake, clementiner och julmust, buffé osv... får se om jag hinner flytta innan julen står för dörren...

Kram till dig och alla andra fina människor! ♥

du ordnar en fin inflyttningfest så du verkligen får känna en bra start i ditt egna lilla bo där du får göra precis som du vill !

Kram ♥

det är helt fantastiskt att få dela din tillbakablick inför snart-ett-års-dagen! Jag minns också ditt första inlägg - och många av dem som kom sen. Nu är jag bara så renodlat glad för att du äger ditt liv!

Jag tänkte igår på en förestående dag med ett tre-års-minne. En av de hemskaste situationerna, då ca en månad innan jag gick. De två senaste åren har jag haft ett starkt behov, nästan inre tvång att skriva om hur det var, reflektera över mina känslor, minnas och jämföra. Igår kom jag ihåg den där situationen och kände att jag är fri också från den. Jag tänkte efter riktigt och kom knappt ihåg annat än vissa element - men laddningen i minnet är borta. Befrielse! och, det är jag som gjort mig fri! Underbar känsla.
Önskar dig en fin dag! Kramar / mt

Jag är så glad för din skull!
Hurra för ditt beslut för nästan ett år sedan.
Grattis till HUSET!
Så himla gott.

Kan inte låta bli att undra över vad som är fel på ditt ex.
Han måse ha en djupt liggande förruttnelse i sig.
Han verkar vara en fruktansvärt obehaglig, elak människa.

Ta hand om dig och dina små. Det är med glädje jag följer din resa.
Snart har jag säkert nåt bra att skriva om min egen resa också.

Kram
LillPer

... sedan jag insåg att min exsambo var alkoholist. När jag läser i andra trådar här, och ser hur dåligt många mår, ser hur de vet och kanske vetat att deras respektive missbrukar alkohol, men det går liksom inte in - jag ville ju inte heller förstå. Det var ju först den där dagen i slutet av oktober förra året som poletten trillade ner:
"OOOOOJJJJJ, han är alkoholist... det är ju därför som han alltid druckit flera gånger i veckan, kunnat hålla upp i perioder men sedan druckit mer än någonsin, det är ju därför han aldrig handlar med kort på Systembolaget, det är därför jag varje kväll ligger och väntar på att höra dörren öppnas in till skåpet där alkoholen förvaras, höra ölburken/vinflaskan/spritflaskan öppnas, det är därför han nästan alltid dricker måttligt bland folk, men sedan går hem och dricker sig redlös, det är därför jag fått torka spyor mitt i natten, det är därför han så ofta kissat på golvet i sovrummet, det är därför han alltid prioriterar att kunna dricka, det är därför han så många gånger gjort bort sig på fyllan, det är därför jag fått hämta på tillnyktringsenheten hos polisen, det är därför han så många gånger supit bort mobiler, laptop, väskor, kläder mm, det är därför han emellanåt varit så nedstämd och ledsen och tillmötesgående när jag gråtit, bönat och bett om att han ska dricka mindre..."
När jag lämnade så hade jag under några månader nog egentligen vetat länge, även innan det, att han var inte bra för mig - inte bara för alkoholen, utan det som kändes ännu värre, som gjorde att jag faktiskt döpte min tråd till "jag vet inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - hans kontroll, förnedring, falska beskyllningar, fula ord, hot, ilska mot mig och barnen, alla frågor om "vill du ligga med honom/henne då" ofta om jag pratade om eller med någon "för länge" (i hans ögon) osv. Jag hade kämpat länge, och alla kärlek var nog så gott som död. Han är nykter nu, men han är inte ett dugg snällare/trevligare - trots att vi inte lever ihop så tar han alla chanser att skylla saker på mig - men nu uppstår det ju bara pga saker kring barnen: om han blir sen vid överlämning så är det mitt fel att jag bestämt en viss tid, om barnen behandlar pappa på ett visst sätt så är det mitt fel eftersom jag försöker vända dem emot honom osv osv.
Hans föräldrar är med på det till stor del - de pratar ofta med barnen och säger saker om hur saker och ting ska vara/bli, saker som vi alla vet kanske inte blir så, men jag känner dem väl nog för att veta att det är deras sätt att få mig att inte våga gå emot av rädsla för att göra barnen ledsna - men jag jobbar hårt på att tänka på vad som är bäst för barnen och mig, inte anpassa mig, inte anpassa mig pga att ajg är rädd för honom eller hans familj osv.

Jag har under ett tag inte tvivlat på mitt beslut, och det tar jag som ett tecken på att jag blir allt starkare i mig själv!

Häromdagen lunchade jag med några kollegor (bland annat män - vilket jag aldrig hade vågat när jag levde med exsambon!!!) och det blev tal om att jag har köpt hus - och jag var så stolt att jag har gjort det! Jag har KÖPT ETT EGET HUS!!! Jag vill ha hus, det kommer bli tufft kanske, men jag får be om hjälp, men jag vill ha hus och jag vill inte vara beroende av en man för det.
Jag var så orolig när jag lämnade exsambon att jag inte skulle ha råd med eget boende, och jag var på banken och de rekommenderade bostadsrätt för att det var "säkrare när man är ensamstående" - men det fanns inga bostadsrätter i kommunen som de skulle ge mig lån för... och plötsligt hittade jag mitt lilla hus, och de godkände lånet...! Och om ca en månad sätter allt igång - det ska målas, tapetseras, fixas lite här och där med snickeri, VVS och el - men jag har redan bokat allt, genom kontakter! Och det känns så avlägset och ändå så nära! Mitt hus, mitt och barnens kryp-in! Och innan jag vet ordet av så kommer det vara ettårsdagen för när jag lämnade honom - åh, vad ledsen jag var, hur knäckt och nere jag var - jag satt på kvinnomottagningen och orkade inte ens ta av mig jackan - jag ville bara gå ut och bli påkörd av en lastbil för att slippa själv ta beslutet... Ja, ettårsdagen för flytten är itne här än på ett tag, men jag har tagit mig så här långt så jag ska klara lite till!

att jag skrev ett kort svar redan men vill ändå bekräfta det flygcert skriver. Jag är en av dem som gick och fick min man tillbaka. Jag antar att Lelas, som skrev en kort sammanfattning i sin tråd nyligen, är den andra som flygcert tänker på. Lelas tråd heter Vägen vidare - de är ett par mera i din ålder. Jan Johansens bok handlar om samma sak.

Jag vet alltför väl, alltför väl att där i början, när man långsamt börjar "se" - eller inte längre kan blunda... då, där i början är det svårt att föreställa sig den långsamma vägen utför. Under den tiden, som varade några år gjorde jag många smärtsamma upptäckter som jag inte ville ta in... Jag, som andra här har bönat, bett, tjatat, uppmuntrat, skällt och gnällt, hotat... han har smugit, gömt, ljugit, ljugit. Vi har gjort gemensamma strategier om att dricka bara vin, bara vissa dagar, bara tillsammans...

Jag kunde inte tro att vi som båda hade mycket kunskap om mänskliga relationer, vi som delat så mycket, vi som "hade" så mycket - allt vi önskat oss... att min man, uppskattad och respekterad... Ja, jag kunde inte föreställa mig alkoholens makt över människan innan jag kom till exakt den punkten att jag packade och tog steget ut. Och att det var det steget som var den första anhalten på vägen tillbaka.

Jag kunde inte tro att min man som fnös föraktfullt första gången jag nämnde AA och Al anon en dag skulle säga att han önskar att många fler skulle inse hur mycket det har att ge. Idag är han tacksam att han vände väg och har allt kvar. Han blev nykter innan han hade förlorat körkortet, jobbet, anseendet osv...

Läs, läs, läs många trådar här. De berättar samma berättelse. Jag för min del har absolut lärt mig mest av de som skriver i missbrukartrådarna. Där har jag förstått, verkligen förstått alkoholens makt och vilket enormt jobb det är för missbrukaren att hitta tillbaka.

Ta hand om dig / mt

... behöver inte innebära att det är för evigt!

Det finns två exempel här som lämnat och på så sätt fått deras respektive att "vakna upp" och välja nykterhet och sedan har de fortsatt leva tillsammans. Det har inte varit någon lätt väg, men de har jobbat hårt och klarat det.

Jag vill inte låta hård, men när en alkoholist börjat sin bana så tror jag inte att det finns någon annan väg för hen annat än spåret mot undergång: det kanske inte är en fullfjädrad parkbänksalkis imorgon, men så länge du (eller i mitt gamla förhållande: jag) stannar kvar så är det någon som vanligtvis tröstar & stöttar och försöker hålla koll på hur mycket hen dricker, var flaskor/burkar är gömda (men likväl stannar=accepterar), vi städar och plockar undan och håller masken utåt, men sakta, sakta så äter det upp oss: mycket tid och ork går åt till att tänka "hur full blir hen ikväll? Kommer hen dricka idag? Vet någon annan att hen dricker? Tänk om hen inte klarar att ta hand om barnet/barnen när jag är iväg? osv osv, allt medan det kan i perioder vara så att hen knappt dricker något alls, emellanåt dricker lite för mycket men ändå klarar av vardagslivet, men sakta smyger det sig på: alkoholen blir prio 1, och man bönar och ber, hotar, skäller, stöttar osv osv, men man stananr och alkoholist-hens mörka sida vet att det är bara tomma hot, för vi lämnar inte...
Att lämna behöver inte innebära att det är söutet - det kan vara början på nykterhet och ett godare liv för alla inblandade!

Stor kram till er!

känner igen mej i sambons sätt. Folköl är jättebra när man är alkis, ingen kan gnälla när man luktar alkohol ur munnen, man har ju "bara" druckit en folköl...

Man är en ful fisk som alkis, man ljuger som en häst travar, mest för sej själv, självbedrägeri är bästa grenen. Har en sambo själv som inte åkt lika långt ner i träsket som jag var, men han är på väg, jag väntar in honom i slutet på backen. Inget gnäll, bara att vänta. Det är nästan så att jag VILL att han ska åka fast i en blåskontroll någon lördagsförmiddag när han ska till sin sport. Först då tror jag att han skulle fatta. Kanske.

/MB

Ditt inlägg om vinglaset till helgen är tyvärr precis som det står - ett bevis på alkoholism. Ett enda glas välte hans föresatser att hålla sej nykter. Det är nollgräns som gäller om man kommit för långt i nedförsbacken. Inte ens lättöl. Helt klart är att DU måste ta hand om DEJ SJÄLV. HAN får ta hand om SEJ SJÄLV.

Börja med att sätta dej in i ekonomin tycker jag, det borde finnas pärmar eller annat där räkningar och kontoutdrag och sånt finns, tyvärr är ekonomin något som MÅSTE funka, och det är inget enkelt och självklart. Ett steg i taget.

För mannens del kan du - här eller någon annanstans leta upp vad det finns för möjligheter till hjälp att komma ur missbruket. AA, antabus, behandlingshem, genom jobbet etc. Det kan du presentera för honom helt kort, sedan är nästa steg och resten av vägen hans. Tjata inte, jag tror de flesta reagerar som jag gjorde de få gånger någon ifrågasatte mitt drickande - jag blev bara tjurig och tyckte att det ska väl dom skita i!

Kram! - MB, nykter sedan januari.

PS. Förlåt om du upplever mej som väl klämkäck, tyvärr är jag sådan...DS

och att du inte vill svartmåla pappan, så är det ju i grunden inte svårare än att man lägger skulden där den hör hemma - på alkoholen. De flesta människor är ju i grunden ganska trevliga och normala människor tills alkoholen kommer in och börjar styra och ställa. Man kan ju tycka att man borde veta att man kan bli alkoholist av att dricka för mycket, men det är ju en av baksidorna med alkoholen - och de flesta beroendeframkallande saker - man vet inte att man är fast förrän fällan slagit igen ordentligt om nacken på en.

/MB