Senaste kommentarerna i forumet

är så grymt svårt att se en alkisfamilj som försöker hålla skenet uppe. När det onormala blivit normalt men barnen ändå vet att något är väldigt fel och gör tafatta försök att dölja det. För några år sedan på en restaurang vid vattnet en skön kväll i Thailand kom det en barnfamilj med en alkispappa och en (förmodar jag) mamma/svärmor till honom. De satt några bord från oss men vi kunde följa händelseförloppet som slutade med att hustrun i familjen tillsammans med barnen, som var runt 10-års ålder, drog iväg mitt i maten.

Drömsemestern hade blivit en sån plåga att flykt var det enda rätta.

Kvar blev den knölfulla mannen och den äldre damen som fick agera vårdare till honom. Och vi kände att skulle vilja hjälpa men inser att vi inte har den möjligheten och det svider. Vi såg barnen och mamman dagarna efteråt men inte mannen.

Att bli övergiven är det djävligaste ett barn kan vara med om. Om det sen sker med hjälp av alkohol skapar det en förtoendeklyfta som är fruktansvärt svår att lappa ihop. En bra grej är att börja med att vara nykter.

Men det tar tid.

besvara din fråga ang mina "dag1:or".
Innan jag fattat att jag är alkis hade det förmodligen inte gjort nån skillnad, jag hade nog fortsatt dricka.
Efter uppvaknandet hade jag nog blivit stressad av ultimatum från familjen, kanske hade haft ett större virrvarr av tankar som segat ner processen. Jag skötte mej själv, gjorde fel, utvärderade, provade på ett annat sätt, blev bättre men inte bra, utvärderade etc. Det hade nog varit svårare med någon hängande över axeln. Tror jag...Men jag är nog glad att jag fick " arbetsro" när jag skulle sluta dricka.
Det här ovan gäller mej och hur jag tänker, andra tänker på sitt sätt.

Kram!
/MB

vad jag menade med det - kanske att jag skulle kunnat vara kvar tills han själv insett att hans liv skulle vara bättre utan. Nu blev det så att hans liv blev bättre utan mit tjat istället ;-)
Men ni har rätt i att mitt liv förmodligen blir bättre såhär och det har jag insett. Nu ska bara hjärtat följa med också och sen går det uppåt.
Tack för allt stöd!

på många sätt tror jag att det är svårare att släppa en kärleksrelation man har haft med en alkoholist. Just på grund av sådant du skriver, brutna löften och lögner. Ofta tror vi ju att det är just den som sårat oss som kan göra det bra igen, ta bort det med fina ord och gester. Dessutom så är det ju väldigt nytt, ert uppbrott, så det är inte alls konstigt du känner en massa kring det. Oavsett man bryter upp med en alkoholist eller en "vanlig" partner så är det jobbigt och en process att gå igenom.

Det är väldigt svårt att känna sig älskad av någon som ständigt prioriterar alkoholen framför en själv. Döm dig inte för det. Fundera också på om du verkligen hade kunnat acceptera hans alkoholintag bara för att du känt dig älskad. Jag förstår inte riktigt vad du menade med det. Det är fullt rimligt att vilja att någon i ens närhet, som man ser har problem med alkoholen, ska sluta dricka även om denne inte är elak på fyllan. Är man orolig för någon annans drickande så finns det ofta en anledning till det.

Ta hand om dig!

att träffas som kompisar. Jag har inte släppt hoppet att vi ska kunna fortsätta vår kärleksrelation och det blev pannkaka av allt. Det är skrämmande vad man kan lura sig själv och tro att man har helt andra bevekelsegrunder än man egentligen har. Nu har detta väldigt lite med alkoholberoende eller ens medberoende att göra, eftersom det aldrig ens kom upp på tapeten, så egentligen hör detta inlägget inte in i forumet men vafan. Bara mina egna skitspöken som sabbade en annars riktigt bra dag. Faaan!
Sådana här dagar känns det som om jag bara inbillat mig att alkoholen var boven i dramat - att jag själv helt enkelt inte räcker till och att en annan människa reagerat lugnare i de situationer vi har bråkat oss igenom. Att det visst hade gått att leva ihop ifall jag varit hel. Det jag läser hos en del av er andra, vad era drickande män har gjort mot er, har jag ju aldrig behövt uppleva. Förutom ett par sårande kommentarer här och där plus en del lögner och brutna löften har min ex ju aldrig gjort mig illa. Ja, utom att han nästan "gav bort mig" till en egyptier i fyllan på semestern - då var jag rädd att bli våldtagen men lyckades ta mig hem oskadd iallafall. Men om jag känt mig älskad hade jag nog kunnat leva med de där sakerna, så problemet hos mig sitter inte i hans vodkaflaska utan i mig. Och det hade känts så mycket bättre om det hade varit tvärtom...

Tack för kramen, markatta - den sitter fint just nu! Kram tillbaks

...

vilket liv - och i en segelbåt... Såg Svinalängorna igårkväll - det är filmväder i min del av världen - och tillät mig också att gråta.
Sommarkram / mt

Imorgon är min sista arbetsdag innan fyra veckors välbehövlig semester.
Fyller 40 på torsdag och tror det är ngt spektakel planerat.
Firade tre veckor igår, känns jätteskönt.
Inte sedan jag raåmlade in här i oktober har jag fixar tre helger utan alkohol på raken.
Men nu är det gjort.
På torsdag kommer jag låta mig dricka KONTROLLERAT.
Sedan är det semester med full närvaro.
Kommer bli underbart.

Önskar dig allt gott!
/A

En seglarfamilj skulle gå från sin båt här i gästhamnen till hamnkrogen för att (förmodar jag) äta middag. Det var tre barn, en mamma och en pappa. Pappan var full som en kastrull och kom knappt ur båten. Väl i land så blev han ledd och stöttad av sin son i tolvårsåldern. Bakom gick mamman med ett påklistrat leende som skulle visa att allt var bra, de mindre barnen såg ner i marken med knutna nävar och såg skamsna ut. Tänkte att jag skulle säga något men visste inte vad som inte skulle försämra situationen för barnen. Usch! Kunde verkligen identifiera mig, framförallt med barnet som bet ihop och skulle hjälpa sin pappa att gå till restaurangen.

Jag är så oerhört tacksam över att min pappa är nykter idag och att vi skapat något nytt och bra tillsammans. Samtidigt är det så sorgligt att min barndom såg ut just så, med spända käkar och magont.

Tänker på en gammal punklåt som heter "Alla våra barn" och tillåter mig att gråta lite.

det kan bara du svara på. Jag tänker att huvudsaken är att du bestämmer vart dina gränser går och står fast vid det. Bestämmer du att du kan med att träffa honom, bara han inte druckit just då, så gör det då men märker du att du går in i medberoendemönster (t.ex. att passa på att lukta på hans andedräkt efter sprit) så kanske du ska tänka på vad som är bäst för dig. Läser man i trådar här så skriks det ofta "lämna och stryp kontakten!" men oavsett om våra mönster av alkoholism och medberoende ser lika ut så är vi också individer med olika förutsättningar och livsvillkor.

Jag förstår vad du menar med "däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer". Känns det ok att träffa honom och cykla och du fortfarande respekterar dina gränser och är sann mot dig själv så är det väl bara att köra. Däremot är det väldigt viktigt att du inte lägger på dig själv att det är ditt ansvar att hålla honom nykter genom att komma på eller känna att du måste delta i aktiviteter med honom. Även om du hade valt att inte cykla med honom och han då väljer att dricka istället så är det hans val.

Bra du skriver att du vet du måste släppa hoppet om att rädda honom. Lite orolig blir jag då du skriver "kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig". Krasst, jag vet, men kärlek har liksom inget med det att göra. Tror till och med den där filmen om AA:s grundare heter något i stil med When love's not enough. Jag är övertygad om att både min pappa och min sambo älskade mig men även om de sa det till mig eller till sig själva så innebar det ju ingen förändring vad gällde alkoholen. Visst, jag satte också stort hopp i att få höra de där orden "jag älskar dig och jag vill leva mitt liv med dig", som så många medberoende som törstade efter bekräftelse från sin alkis och tänkte att nu kommer det att bli bra. Det jag egentligen borde satt hopp i att få höra var "jag tänker lära mig att älska mig själv och söka hjälp för att kunna leva det liv jag vill leva".

Kram på dig!

Just nu är det ganska "stilla". Nyktert är det inte men betydligt lugnare. Iallafall känner jag mig mer lugn i sinnet- kanske för att jag gör det jag själv vill och det jag mår bra av. Han får göra det han vill. Just nu känns det ok...... Men jag vet ju att det i längden inte är vad jag vill ha ut av ett förhållande. Barnen är borta denna vecka och vi är själva- det blir så påtagligt att vi har väldigt lite gemensamt- utan barn.

Jag vill, precis som du skriver MT, leva ett liv där allt känns bra och äkta. Jag kämpar vidare och försöker röra mig sakta framåt.

Jag läser i många trådar på både anhörigsidan och missbrukarsidan- är dock dålig på att lämna avtryck i olika trådar- men jag läser och ni hjälper mig massor i min fortsatta kamp för livet.

Kram

inloggad. Kram / mt

med mycket funderingar, tårar och läsande. Och han har hört av sig plus att vi de senaste dagarna har haft liknande skift på jobbet och setts där. Vilket har varit tokjobbigt eftersom jag saknar honom så mycket och att det är jobbigt att se hur trött och ledsen han ser ut utan att kunna fråga hur han mår. Han har ju också den jag delat alla tankar och mina upplevelser med - och jag har fått ta del av hans (ja, inte alltid förstås...!)

Vet inte om det är ett kardinalfel jag gör nu, men jag har tackat ja till att träffas i eftermiddag för ett par timmars cykling i det fina vädret. Har funderat mycket fram och tillbaka om det är bra eller dåligt för oss båda men hittar inte svaret. För min egen del vet jag bara att jag måste släppa hoppet om att "rädda" honom och att allt ska lösa sig - kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig. Samtidigt har vi ju så kul tillsammans när alkohol inte är med - är inte riktigt redo att förlora vår vänskap än.

Vad hans sida av saken är kan jag ju svårt avgöra, och ska väl inte heller tillbringa för mycket tid i hans huvud heller - där har jag ju varit alldeles för länge. Vad jag vet däremot är att komma ut ur lägenheten och att röra på sig hjälper mot hans depression, ibland även till att hålla sig nykter en dag. Och även om det inte förändrar nästa dag, har det varit ett par trevliga timmar. Vad jag inte vet är om det gagnar honom mer att inte ha något kvar, inte ens vänskap? Jag kan förstå att man ska hitta botten innan man kan resa sig, däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer. När isåfall kan man komma tillbaka som vän?

Jag vet att bland annat du MB i någon tråd skrivit att du hade ett halvår av dag 1 innan det gick att sluta riktigt, och jag ser ju att många av er andra också blir tvungna att starta om hela tiden. Hade ni mått bättre om era respektive samt vänner vägrat kontakt under denna tid?

Mitt eget problem har jag nu bestämt mig en gång för alla att lösa INNAN jag går in i något som helst förhållande igen. För jag har också en beroendepersonlighet, bara tur att inte jag också dricker. Inte är det en slump att jag valt en alkoholist, det visste jag redan då... Ska banne mig äntligen lära mig att älska mig själv!

vill bara klargöra att du och dina inlägg inget har att göra med det jag skrev tidigare. Det tjafs som uppstod mellan A och mig var säkert "mitt fel", ett dumt val av mig att skriva. Jag har svarat honom i hans egen tråd. Allt gott, kram / mt

sade "jag tycker" såhär känner jag inför det du beskriver....

Självklart vill/kan man inte döma någon ohörd.
Och inte ställa diagnoser utifrån endast hörsägen.

Men i mitt svar till Flygcert gör jag MIN bedömning utifrån vad jag vet och känner.

Och JAG tror/tycker att efter vad jag fått veta/höra att han är ett psyko.

Visst kanske förtal av en ohörd, men jag tycker och tror att han är det.
Be han ringa mig och jag kommer säga att jag tycker han är det!

Byggt på mina erfarenheter så är han en sjuk människa.

Oavsett om man dömer eller inte så kan man inte bara ta ställning till det man själv sett/hört/upplevt.

Jag bedömmer flygcert som trovärdig efter flera månaders tid och skrivande här.

Kanske har jag fel, men då tar jag problemen då.
Han är i mina ögon en psykopat. En idiot, han skulle behöva få veta att han inte är okej i huvudet.
Låter magstarkt kanske. Men än så länge håller jag på flygcert.

Tack för utrymmet i din tråd flygcert.

M.T. Var inte så arg nu!
Vi känner varandra rätt väl nu?
kram i sommarnatten.........

/A

.

Jag skrivet allt gånger tre.....

Jag borde förstås inte blandat mig i men kunde inte låta bli. Kanske borde jag riktat mig direkt till dig A – för visst var det dina inlägg som triggade mig. Nu blev det som det blev och jag ska också be om plats att försöka förklara mig.
En amatör är just en amatör och saknar således förutsättningar att bedöma om en annan person är ”psyko”. Att sätta etiketter och göra bedömningar om en person genom att jämföra en annans beskrivning med vad man ser hos en bekant är just amatörmässigt. Samma gäller beträffande slutsatser om ärftlighet på basen av vad man sett hos några i sin omgivning. Även om man kan konstatera att en person som skriver här varit utsatt för/beskriver grova kränkningar och till och med våld; psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, sexuellt, så vet vi inget mer om den som utövat våldet än den skrivandes berättelse - som helt säkert är sann, det betvivlar jag aldrig. Och det räcker.
På intet sätt tar jag våldsutövande av något slag i försvar men jag känner obehag över spekulerande med grova ord över personer som inte rör sig här och hörs med sin egen ”röst”. Min uppfattning om vad vi kan göra här är att berätta om oss själva, våra personliga erfarenheter, och stötta dem som skriver. Inte fördöma dem som beskrivs och finns med i de skrivandes berättelser. Skillnaden är hårfin och jag har säkert också överskridit den – därför behöver vi, som jag ser det, hjälpas åt med att hålla en respektfull ton. Min erfarenhet är att det räcker bra med att skriva om sig själv och dem man riktar sig till utan fördömande ord om dem som finns med i beskrivningarna.
Nu är ju det här forumet en plats för personliga erfarenheter. Det står var och en fritt att skriva som man tänker liksom det står var och en fritt läsa och tolka det som står både på och mellan raderna. I de absolut allra flesta fall är tankeutbytet här stödjande och respektfullt.
Detta är mina personliga åsikter och jag gör inga anspråk på att de skulle vara mer sanna eller av större värde än nån annans.
Tack flygcert för utrymmet som nu råkade bli i din tråd! / mt

Jag kanske inte är en bra "amatör" men om jag förklarar såhär.
Självupplevt och 100% igt .
Jag har en nära bekant som har exakt samma beteendemönster som flygcerts waiko ex.
Hur bra och trevlig som hellst out among public.
Men är sjukt kontrollerande med sina tjejer/kvinnor.
Hans far var exakt likadan och gav min vän grymt mycket spö/stryk under hela hans uppväxt.
Detta gör att jag vet att det sjuka beteendet går i arv. Inte bara hans beteenden, nä om man läser i vetenskapliga tidsskrifter så håller alla med.
Vi ärver vårat beteenden.

Allt jag skriver och berättar är självupplevt men för den delen vill jag inte alltid säga;

-Jag har varit med om.........
Men hädanefter är det väl lika bra att starta mina inlägg med:

-Jag har varit med om en likadan händelse och då ...........
Självklart ställs det inga diagnoser men sunt förnuft norde fungera.

Har hållt tillbaka att skriva detta men känner att många ifrågasätter mina inlägg.
Läs mellan raderna........
/A

att fråga efter och ta till dig av andras personliga erfarenheter av missbruk - för visst finns ett gemensamt mönster. Cecilia Svensson skriver i sin bok "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv" http://vaja.se/affar/ att det är bättre att fråga en med egna erfarenheter än en lärd och det tror jag stämmer. Läs gärna boken, den är bra för att få insikt i missbrukets makt. Igår såg vi filmen Flight som flera på missbrukarsidorna rekommenderat för att beskrivningen är så "sann"... Filmen ger en stark bild av kraften i missbruket och av förnekelsen... och vad man är beredd att ge avkall på så länge flaskan står mellan en själv och livet. Se den! Den passar ju dessutom perfekt till ditt nick:)))

Jag har försökt avhålla mig ifrån att skriva det jag kommer att skriva nu - men jag kan inte låta bli: det är inte möjligt (och inte rätt, anser jag) att (i synnerhet som "amatör") ens försöka sätta en sjukdomsetikett (diagnos) på någon utifrån en annans beskrivning. Däremot kan alla dela med sig av sina egna, personliga erfarenheter och de är alltid "sanna" och värda att ta till sig reflektera över.

Du flygcert jobbar på bra och flyger själv nu. Fortsätt fokusera på dig och ditt liv! Honom kan du inte förändra - men er relation (som ni alltid kommer att ha pga barnen) kommer att förändras. Också en (1) persons hållning påverkar (makt)balansen i en relation.

Flyg vidare mot dina livsmål! Du har visat att du kan!
Kram/ mt

Du har redan fått många svar men kunde inte låta bli att skriva ett litet inlägg. Jag vill tacka dig också för att du delar med dig av dina tankar. Tycker du gör ett jättejobb!

Jag har ju skrivit i din tråd tidigare att jag också upplevt en person med liknande beteende under min uppväxt. Eftersom jag inte längre befinner mig i den situationen och saker och ting har ändrats så är det väldigt sällan som jag reflekterar över det längre. Men dina inlägg får mig att minnas hur det var känner igen allt du beskriver nästan exakt. (Kanske låter konstigt att det skulle vara positivt att bli påmind men i nuläget känns det faktiskt så då det har gått så lång tid och jag kan använda minnena till att bearbeta mig själv)

Samtidigt så känner jag så med dig då jag förstår känslan av maktlöshet i din situation. Men du gör som sagt ett jättejobb och har lärt dig att ta hand om dig själv osv. I min situation fanns inga alkoholproblem med i spelet överhuvudtaget, därför har jag ju också svårt att tro att det går att skylla problemet på det. Att det gjort allt ännu värre kanske men inte mer än så.

Bara mina tankar =)

minsann att det är en ny tjej som skriver här :-)
Jag kan nog inte helt koppla ihop hans kontrollerande, nedlåtande, beteende till alkoholen och vad den gör med människor. I viss mån kan jag koppla det nedlåtande sättet med hur jag själv gjorde (ibland) för att få folk att bli osäkra på sig själva och på det sättet vända blicken från mig själv. Men det verkar ju bara vara förnamnet på det "din" alkis gör. Men ändå lika ??? *Same same but different* ??? Jag blir osäker nu när jag skriver ?
Och jag undrade aldrig vem min fru pratade med eller var hon varit, jag var nöjd om hon höll sig borta. Det du beskriver låter inte alls sunt utan som ett väldigt osäkert beteende som kräver totalkontroll för funka i vardagen.

Vill.sluta nämner en stad i vilken AA och Al-anons Landsmöte går av stapeln första helgen i augusti, varför inte vika minst en dag till det ? Ett nytt underbart steg till det nya livet :-)

Kram !!

Kommer aldrig hända igen hoppas jag!
Men klappa dig själv på axeln.
Det är en djävla resa du gjort
Beundrar dig!
Du är min favvo i Göteborg kramartill dig!
/A

Mina hypoteser.
Exet och kexet är en väldigt osäker "man" som vet inte vet hur han skall hantera nederlag.
Hur var han i skolan? I mina ögon var han någon som inte stack ut, kanske mobbad, sviken.
Skrev det tidigare, hut är hans förhållande till föräldrarna ?
Hur är han pappa?

Sådana där sjukliga beteenden går i arv.
Han kanske oxå fick stryk hemma?

Vi som gillar spriten, gillar spriten.

Vara med andra är liksom inte det viktiga, trevlig bonus kanske. Men dey är full man vill bli.
Och då är man inte kung i sängkammaren, nä man är KUNG i baren.

Exet är ett psyko.

Pröva att vara kvar här även om det löstse sig för dig.
Du kan hjälpa personer som kommer efter med din historia.
Jag är glad för din skull
/A

Nu när du vänder dig direkt till mig vill jag tacka dig. Blir glad och kommer precis som Adde pröva att förklara ditt ex.

Han är! Sjuk. Inte bara en alkis, nä efter vad du skrivit och berättat så är han sjuk.
Med min amatörpsykologi har det hänt honom något under uppväxten.
Har han bra förhållande till sina föräldrar/far och morföräldrar?

Hans beteende är inte normalt.
Jag själv har inte haft problem med kina tjjer/kvinnor.

Kan även tillägga att jag har varit tillsammans med min fru i 20 år.
Det är inte alltid nedförsbacke och medvind.
-Nä ibland är det en riktig berg och dalbana.
Men ALDRIG att jag skulle slå henne.
Jag har ett brett kontaktnät där jag nämnder massor med tjejer.
Men att ta steget till sängen vore lika med att ge min fru en spark i magen.

Out of order om du förstår...........

I alla svåra situationer skall du för din egen skull tänka:

- Vad kan jag lära mig av det här?

Du gör helt rätt som lämnar, du skall aldrig tveka om något annat.
Och till din "VÄNINNA" or e what so ever?

Fråga henne rakt ut om hon ärligt tror att hans handlande beror på att han är alkolist?
Jag tror inte du varit helt ärlig mot dina nära och kära när du berättat om honom?

Jag tror eller jag vet att du inte berättat allt av rädsla och atr du verkar skydda barnen.

Skit i det, berätta hur DU har upplevt det när han har hotat, slagit, vänstrar och baktalat dig.

Hur han använder era barn som slagträn.

Hur du känner dig förudmjukad och många gånger maktlös.
Tala om för ALLA vilket svin han är.
Berätta för barnen hur pappa gör och be han berätta varför?

Sluta vara den där snälla fromma stimm inte tar plats.
Röjt din egen skull, slå tillbaka med samma
mynt.

Med hänvisning till att du trodde det var så han ville ha det, för det är exakt då han gör.
Nu är du ute på startbanan, flyg flygcert flyg!!!

Blev långt detta, riktigt glad att du vände dig direkt till mig.

Fått en känsla av att inte passa in.
Hoppas det bara är en felaktigt känsla?

Jag kör mitt race, läser allt men skriver mer sparsamt.
Men du flygcert har kommit en bra bit på väg...............
Jag är fantastiskt glad för din skull!
Du har gjort helrätt, men åter igen.
Psykot har grava problem, slå fort han krånglar, tänk!

-Vem ÄGER problemet, är det du då är alla medel tillåtna.

Är det han, ryck på axlarna.
Om det skulle innebära att barnen blir lidande. Inte DITT problem.
Ytterligare en sak att lägga till exets "värdelös konto".

Bara le och fråga

-Men hur tänkte du nu?
Lös problemet

Blev en bit detta.
Ha en bra kväll nu, du är mitt val. ALLTID!!!
/A