Senaste kommentarerna i forumet

Ja, du Adde, vilken samvetsfråga va... ;-)
Blir så glad av att ni tagit er tid att svara mig, men blir också så ledsen - fy faaan, j-a alkohol. Jag vet att många dricker och klarar att göra det utan att det går överstyr, men hjälp vad jag ser, hör och förstår att det är problem för många. Och ändå fortsätter så många att se det som något fiiiint. Jag kan dricka ett glas vin numera, vilket jag aldrig gjorde när jag levde med sambon, men det händer sällan och jag har en oerhörd respekt för alkohol och vad det kan ställa till med...

Adde, jag förstår det du skriver, men hoppas att det är ok att jag frågar lite mer:
med kontrollerande så menar jag så som min sambo gjorde - han blev ofta arg om jag pratade med andra män, han tyckte att jag flirtade med män om jag log, skrattade eller tittade på dem och kunde då få myyycket skäll, han ifrågasatte ofta varför jag var borta så länge om jag träffade en kompis (det kunde ibland räcka att jag var borta under 2 timmar, resa inräknat) och ifrågasätta om jag träffat en man istället, han lämnade mig titt som tätt och kom inte hem förrän upp till ett dygn senare och så fick jag veta i efterhand att han bott på hotell (men idag, med tanke på hans porrvanor så vet jag inte om han åkte hem till någon av sina sex-kontakter eller om han faktiskt bodde på hotell - han har aldrig betalat kort för alkohol, hotellnätter eller liknande och jag litar inte på hans ord i detta), han kunde bli vansinnig för att jag sa fel sak; tex att jag inte berömde något han monterat eller så i tillräcklig utsträckning, om jag sa emot om han pratade illa om någon så blev han arg för att jag försvarade dem, han kunde bli arg för att jag åkte till fel affär osv osv. Det förekom ofta hot om att han skulle ta livet av sig och så försvann han och stängde av mobilen och kvar satt jag som ett nervvrak. Han har anklagat mig för, och berättat för andra, att jag slår barnen, att jag är sinnessjuk mm.
Jag kan förstå det som du skriver - att kontrollera för att få styra att alkoholisten ska få dricka. Det beteendet kunde jag också se hos sambon, men det jag beskrivit ovan upplevde jag alltid som att han hade en sida som var "psykiskt sjuk" - han ser sig som att han är bättre/mer värd än tex hantverkare för "han har minsann universitetsutbildning" (och jag som kommer från en lastbilsfamilj ingick då och då i hans bild av dåliga yrken), att han gör så bra saker att han alltid förtjänar beröm, att han har rätt att göra det han gör för att han gör så många andra fina/bra saker...

Tack Adde, för bra ord "för att få egen sinnesro kan man förlåta och gå vidare med sitt egna liv" och att du bekräftar att du ibland ångrar saker du gjort på fyllan - min exsambo påtalar ju fortfarande ofta att han inte gjort fel, vare sig sexkontakter, alkoholintag, hot osv - han menar att om jag tycker att han gjort fel så är det fel i mitt huvud och då får jag ta tag i det...

Tack igen, Adde! Jag beundrar dig. Jag förstår att dte måste vara ett oerhört stort och många gånger påfrestande jobb att bli nykter på allvar. Jag hoppas att du kommer att leva ett långt, härligt liv trots din kroniska sjukdom.

Mammy Blue, jag vill säga som Markatta: var stolt över att du kan erkänna! Du vet ju att det var fel och genom att erkänna det så kan du ju undvika att göra om det! Tack för att du står upp för dig, och för att du svarar mig!

Markatta. Tack.
Jag blir så tårögd av dina ord "Du lämnade precis i rätt tid för du lämnade när din gräns var nådd och du hade inte haft råd att vänta in hans eventuella tillfrisknande". Jag trodde ju att vi skulle elva hela livet ihop, jag trodde att allt skulle lösa sig om bara tiden gick, jag trodde ju att jag skulle kunna hjälpa honom med min kärlek - men så blev alla de där dagarna fler och fler; de dagarna som jag gick igenom hela dagen och trodde att jag inte skulle överleva en sekund till. Jag höll ju på att gå under.

Det är ju så sant: "Alla alkisar använder inte våld och alla kvinnomisshandlare är inte alkoholister" - men jag tror ju egentligen att min exsambo har både missbruksproblem och något psykiskt...

Kram till er, så många kramar!!

vanligt håller jag med Markatta.
Att skämmas kommer man inte långt med, gjort är gjort och det absolut bästa du kan göra för att återvinna förtroendet är att vara nykter med alla sinnen i behåll och väl fungerande. Barn förlåter snabbt och har stora hjärtan med kärlek och det bästa vi kan ge dem är vår närvaro. Kom ihåg att lasta av dig din ryggsäck Mammy så kommer du in i matchen igen :-)
Kram ♥

även om ditt ex kanske någon gång i framtiden kommer lyckas ändra sina destruktiva beteenden så betyder det ju inte att du nu lämnade för tidigt. Du lämnade precis i rätt tid för du lämnade när din gräns var nådd och du hade inte haft råd att vänta in hans eventuella tillfrisknande. Det är möjligt att han har betett sig som han gjort p.g.a. sjukdomen alkoholism men det är ju också en oerhört "smittsam" sjukdom som du drabbades av på olika sätt. Hade du stannat hade du inte kommit så långt i ditt tillfrisknande som du gjort.

Dessutom är alkoholism och våld i nära relationer inte samma sak. Kanske har din vän som sa så inte tillräckligt med kunskap om de olika områdena. Alla alkisar använder inte våld och alla kvinnomisshandlare är inte alkoholister. Självklart minskar impulskontrollen i.o.m. alkoholintag och det blir svårare med känsloreglering. Men har man ett så invant mönster av, vad jag förstått mest psykisk misshandel, som ditt ex har så räcker det inte bara med att sluta dricka. Han måste också söka hjälp för sin våldsproblematik. Men som allt annat så ligger det ju hos honom att vilja en sådan förändring och söka upp en mansjour och absolut inte ditt ansvar att gå och vara rädd och vänta/hoppas på att han ska bli bättre.

Du gör det som är bäst för dig och du verkar göra det jävligt bra nu!

Kramar!

att våga berätta! Det är ett steg i rätt riktning för att kunna göra upp med skammen. Att man gör allt i sin makt för att bli en bättre person mot sig själv och andra och därmed se till att man inte gör samma misstag igen, är ju långt mycket mer effektivt och hållbart än straff.
Var stolt Mammy!

nu mår jag illa.
Ja, jag har slagit barnen på fyllan. Örfilar, några gånger. Inget jag är stolt över... :-(

Skäms som en hund nu...

vilken samvetsfråga :-)

När jag var aktiv var jag absolut kontrollerande och det hände absolut att jag ignorerade resten av familjen om det inte gick min väg. Skrikit, som ett barn som inte får sin vilja igenom....ja. Hotat...aldrig (eller slagit). Inte heller var andra kvinnor intressanta, min dam fanns i flaskan. Däremot ljög jag hur mycket som helst bara det passade mina syften.
Mitt första och största intresse var ju att ha sprit hemma i tillräcklig mängd och tid att dricka den. Och tid är ju ett vidsträckt begrepp...!

Skönast i nykterheten var nog upptäckten att jag inte behövde kontrollera familj eller omvärld för de skötte sig ju rätt bra utan att jag styrde. Jag behövde inte planera hur mitt liv skulle se ut framöver för jag hade ju inget behov att planera fyllorna och den tiden det tog att ta sig ur dem.

Man kan nog inte ursäkta grejer som en alkis gör på fyllan men för att få egen sinnesro kan man förlåta och gå vidare med sitt egna liv.Och där är Al-anon ett mycket bra hjälpmedel. Idag kan ju jag se att en del jag gjorde skulle jag inte ha en tanke på när jag nu är nykter men jag kunde ju inte agera annorlunda med den kunskap och den situation jag då befann mig i. Och den ångesten som nu i efterhand kan komma tillbaka för grejer jag gjort är så otroligt viktig att jag får ur mig, exvis på ett AA-möte, för att jag ska klara att gå vidare. Om jag inte tömmer min ryggsäck kommer jag att även i nykterheten att agera precis som jag var full = Torrfylla. Jag var ju tvungen att inse att allt som hände mig var resultatet av mina egna val och inget som jag kan lasta andra för. Du frågar om vi blir arga ? Jag vet inte om jag förstår frågan rätt men idag blir jag inte arg på en full person för jag vet hut det var för mig....MEN !! Jag blir vansinnigt förbannade på dem som misshandlar och tar till våld för då drabbar det så fysiskt andra oskyldiga människor men ofta är dessa misshandlare blandmissbrukare som spårar ur och behöver tvångsvård. Och jag kan bli galen på gubben i hatt som kör som en idiot i cirkulationsplatsen :-))) Men det går över och är glömt i nästa sekund :-))

Jag har en kronisk, dödlig och progressiv sjukdom men jag har en möjlighet att kontrollera den genom att inte dricka och att lasta av mig grejer som dyker upp och som får mig ur min sinnesro. Sjukdomen finns hela tiden i mig, jag blir aldrig frisk, men den dagen jag slutade dricka så fick jag tillbaka mitt liv. En väldigt billig och smärtfri medicinering :-) Idag är jag väldigt försiktig med vad jag petar i mig, det är inte svårare än att som jordnötsallergiker kolla sin mat. Jag dricker inget med alkohol i, absolut inte 0,5 % ens, jag törs helt enkelt inte chansa för om jag går igång igen så kommer jag att starta på samma mängd som jag slutade på och öka kraftigt därifrån för att så att säga komma ifatt. Jag kommer inte att överleva ett sånt race.

Det känns helt klart som att du är på helt rätt väg i ditt liv och jag hoppas du fortsätter att dela med dig av dina framgångar !

Kram !!

Igår pratade jag med en bekant och hon berättade om alkoholism... Hon sa att många av de saker som min exsambo sagt/gjort bygger bara på hans sjukdom alkoholism och att när han är frisk så kommer han inte vara sådan längre... Och då tänkte jag direkt "jaha, så jag lämnade för tidigt..."... Men det är ju inte möjligt: bara för att man har en sjukdom så kan man inte hota och skrika, ignorera och lämna, hålla på med andra kvinnor osv... Jag förstår att det, precis som alla andra sjukdomar, ger olika symptom på olika människor, men jag förstår inte - kan man ursäkta hans beteende med att han var sjuk?
Och nu när han är nykter och på många sätt verkar må bättre, han fortsätter ju ändå emellanåt med sina utbrott, att jag är sjuk, att allt är mitt fel...
Adde och vill.sluta? Jag vet att ni läser här ibland (och jag läser hos er, men orkar inte riktigt skriva - känner mig för berörd och faktiskt lite avundsjuk på att ni jobbar på, till skillnad från min sambo innan jag lämnade...), men blir ni arga? Har ni gjort sådant som min exsambo gjort - hotat, skrikit, ignorerat, kontrollerat respektive, hotat barnen?

så sant. Man kan sluta dricka själv, men inte få någon annan att sluta. Ta hand om dej själv först och främst, mår inte du själv bra finns absolut ingen ork att ta itu med någon annans problem. Läs och skriv, här finns så mycket samlade erfarenheter.

Mvh MB, nu nykter med fortfarande drickande sambo.

understryka det markatta redan skrev. Jag har rört mig på forumet snart tre år och hunnit ta del av många berättelser med samma tema. Det du kan göra är att ta hand om dig och ditt eget liv - det kan du ta makten över. Din man kommer du inte att kunna påverka. Jag undrar av vilket skäl du stannar kvar? Läs här i olika trådar så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva här också. Det har hjälpt många. Du är inte ensam i din situation. / mt

Min man blev arbetslös när vi hade träffats och gift oss efter ett halvår, han har efter det inte sökt nytt jobb själv då akassa fanns, han blev senare erbjuden ett arbete som han tackade nej till, då kunde han ju vara hemma fast han sa att det var ett kanonjobb först på heltid. Han drack och smsa att han tackade nej till detta utan att ringa ens. Själv har jag jobbat heltid hela tiden och jag blev jättebesviken. Inga jobb har direkt passat han men han har sagt att han vill absolut jag inte ska jobba heltid, jag har trott på allt men den dagen har fortfarande inte kommit efter 3 år, vad han har gjort är att han vill leva livet dag för dag, dricka gå på krogen, vill jag inte gå med efter jobbet kan han bli riktigt sur, han säger till mig att vi tar bara en öl, så har det inte blivit en ända gång. Han köper hem öl till mig med varje dag, efter två öl slutar han och övertalar mig oftast att gå med. Jag orkar inte längre dricka som han då jag jobbar heltid. Senaste gången blev det massa tjat och jag försvann två dagar o drack vidare av ren frustration, kände att ngt inte stämmer, vaknade upp med minnesluckor delvis, och trodde jag skulle dö så dålig var jag. Jag låg två dagar i sängen i grät, han brydde sig inte när jag sa att alkoholen förstör vårat liv, inga planer, inget sparande samt kroppen är kaputt. Jag har sagt till han att inte köpa öl hem då tar jag med, han sa att han kan köpa till sig bara o gömma dem för mig, alltså fattar inte hur dåligt jag mår! Men dan efter köpte han 8 öl, drack dem i köket som jag ändå såg, dag två 6 öl, dag tre 6 öl dag 4 6 öl framför mig, jag sa till han igen att jag inte får ta en öl till och det ska inte du heller sa jag, svaret jag bestämmer över mitt liv jag är 50 år, jag svarade att jag är 41 år och vill leva ett långt liv samt vill behålla mitt jobb, det har nu gått en vecka och efter mitt arbete sitter han i köket och knäpper upp ölen ännu, jag har inte tagit en ända öl och försöker komma på en lösning vad jag ska göra härnest. Det slutade innan då vi drack att jag fick mig en smäll som jag polisanmälde, detta hände på fyllan, han hamnade på förhör och är riktigt irriterad på mig då öken tar slut varje kväll och tycker jag och poliserna kan dra, fyllesnack anser jag nu när jag ser hans beteende när han druckit sina öl, han uppnar inte munnen förrän ölen kommit i, han vänder bort huvudet när jag pratar om mitt jobb, där jag tillbringar den största tiden , han säger att han inte är intresserad av att höra om mitt jobb! Han talar knappt med mig nu när jag inte vill dricka pust!

och välkommen hit!

Vi är många här som har varit/är i liknande situation som du, även om du inte skriver så mycket. Det är svårt och tar oerhört mycket energi av en som nära anhörig. Jag vet det.

Du berättar inte så mycket men kanske har du läst i övriga trådar här och kan känna igen dig? Återkommande är att man inte kan tvinga/tjata en alkoholist till att sluta dricka. Viljan till att lägga ner och förändra sitt liv måste komma från alkoholisten. Så hårt och så svårt är det. Visst kan man berätta för alkoholisten hur man känner kring hans/hennes drickande, komma med alternativ, AA, beroendecentrum, forum, behandlingshem m.m. men finns inte viljan till förändring så finns det inget man kan göra.

Det du kan göra är att se till hur du vill leva ditt liv, se till att du mår så bra som möjligt. Uppenbarligen så respekterar han inte din vilja att han ska låta bli att dricka i ert gemensamma(?) hem. Ens hem ska vara ens trygga plats men är den inte det kanske du kan åka bort själv i några dagar, för att samla tankarna? Jag vet av erfarenhet att det är svårt att fatta de där stora besluten när man är mitt uppe i ett kaos.

Fortsätt skriv och läs här, bolla tankar med andra och med dig själv. Bara att du har skrivit här nu visar på att du påbörjat en process mot ett annorlunda och bättre liv.

Skickar en styrkekram till dig

för att gå på möte för din skull. På al-anon pratar man inte om alkoholisten eller hur man ska få denne att sluta dricka. Tvärtom så utgår man där ifrån sig själv, de känslor man har och också de beteendemönster man lagt till med som medberoende (ofta omedvetet). På samma sätt som många alkoholister följer liknande mönster så följer också de anhöriga medberoende liknande mönster. Skam och skuld är vanligt, oro, ångest, låg självkänsla, svårt att sätta gränser, svårt att göra saker "bara för sin egen skull", svårt att släppa kontrollen m.m. Allt det här försvinner inte bara för att min inte längre träffar "sin alkoholist", inte om det är invanda mönster. Självklart finns det många andra sätt än al-anon, forum här t.ex. Själv har jag tyckt det har varit väldigt bra att gå på alanon-möten, att få dela med mig av sådant jag burit som en hemlighet inför en "riktig" person som inte dömer mig, har hjälpt mig och jag har kunnat släppa på mycket.

Var och en hittar sin väg i livet men det är aldrig för sent att göra saker som är bra för en själv.

När man öppnar sig som mest får man den bästa feedbacken.
Det är svårt för andra att sätta sig in i den bakomvarande historian om man inte får all data.
och kanske där mest känslorna som du vidarförmedlar.
Det är dem jag "lyssnar" på.
För alla triggar på olika upplevelser och hur de upplever det tror jag är det viktigaste att kunna förmedla och också kunna känna empati för.

vi som är en beroende personlighet har ju också känslorna på ytan av huden,
det är nog därför vi försöker dämpa bort den med alkoholen.

Berra

som ni skriver i alla delforum och det hjälper verkligen att få perspektiv. Gläder mig att läsa de positiva inläggen hos dem som jobbar med att sluta och att se att det finns de som klarat det! Men också viktigt att skruva ner det eländes hoppet, att kanske ge upp på riktigt. Svårt!
Har inte varit på något möte - känns lite försent nu när det är slut ändå...

Raderade mitt inlägg då jag skrev i affekt och egentligen skrev för detaljerat för att skydda hans och min integritet. Visste inte hur jag skulle skriva om så det blev till att radera.

Tacksam för att du hann svara dock. Du har ju rätt. Jag vet och känner det också. Fallhöjden var i det här fallet oproportionerligt kan jag tycka, men kan ju inte göra något åt det. Han kommer bli helt återställd har vi fått höra. Vi får ta det som det kommer och såklart det viktigaste först. Lite har vi kunnat prata och trots smärtan så tycker jag han är klarare än någonsin. Jag ser det i alla fall som ett återfall och inte som att det börjar om igen. Att jag hanterar det som ett återfall gör också att jag själv har lättare för att inte gå in i samma gamla mönster av gråt och skrik och tankegången att nu går det åt helvete igen. Jag känner mig lugn och samlad.

markatta. Så helt rätt! Kram / mt

Jag tror inte vi anhöriga kan förstå alkoholistens agerande på annat sätt än att det är en sjukdom, där handlingarna inte alls följer samma logik som för en frisk. En alkis logik är helt anpassat för att passa in på att just kunna fortsätta att dricka. Jag tänker på mina år med en alkoholiserad sambo när du skriver, "däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet". Många var samtalen där jag trodde att nu kommer det vända, nu fattar han att han måste ändra på sig. I backspegeln ser jag att många av de här "bra" samtalen vi hade, hade vi då han var bakis, hade ågren och var skör. Då gick han med på nästan allt jag sa utan att egentligen tänka över vad det var det innebar. Förmodligen för att han var för skör då för att orka bråka med mig.

Att vara medveten om att man är alkoholist behöver inte heller innebära någon medvetenhet om behovet av förändring. Tvärtom så gömmer många alkisar sig bakom orden "jag är alkoholist" som om det skulle betyda samma sak som att de aldrig kan ändra, har ansvar för sitt beteende och också ett sätt att flytta över fokus till den anhöriga. Som att säga, "du visste att jag drack så här mycket när vi träffades så du har ingen anledning att bråka på mig nu".

Vi anhöriga vill gärna tro att om vi säger till vår alkoholist att vi kommer lämna så kommer de förstå att alkoholen får stora konsekvenser och därför vilja sluta. Tyvärr är det inte alltid så. Den insikten, om vilka konsekvenser drickandet får kan vi tyvärr inte tvinga fram.
Jag har ett exempel på det. Jag växte upp med en pappa som drack. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom helt och gjorde klart att det var p.g.a. hans drickande. Visst hoppades jag då på att han skulle sluta dricka men jag var också vid den tidpunkten redo på att jag inte längre skulle ha en pappa. Han var liksom död för mig. Men han valde alltså att fortsätta dricka framför att umgås med sin egen dotter. Det tog två år innan han själv kom till insikt om att han inte ville leva sitt liv så och att han måste göra något åt det själv. Nu har han varit nykter i flera år. Han har förklarat för mig vad han kände då när jag bröt kontakten med honom, att han inte kunde förstå hur han kunnat få en så elak dotter, att han tyckte det var skönt för han skulle kunna dricka ifred.

De beslut alkisen fattar är inget vi kan styra över. Vi kan bara försöka leva våra egna liv såsom vi vill ha det. Ibland innebär det att vi måste bryta upp med människor vi älskar då de på verkar våra liv så mycket i en negativ riktning. Det är ingen lätt sak att göra och självklart kommer det en massa känslor och tankar. Det är viktigt att inte fly dessa känslor, fortsätt sätta ord på dem genom att skriva här och om du kanske har någon att prata med också. Jag rekommenderar al-anon om du inte varit där.

Kram

och verkligen bli nykter kan vara en lång process.

Min man blev nykter, det som kallas med vita knogar, då jag lämnade honom. Han ville verkligen bevara äktenskapet men egentligen inte sluta dricka... det var ett tvång. Under det första halvåret var det ett antal jobbiga konfrontationer med önskan och tjat att vi skulle dricka vin till maten ibland, fira med champagne ibland, dricka planerat (något lite) på fest osv. Efter två försök insåg jag att det inte fungerar och satte kravet "noll". Efter det första kämpiga halvåret kom ett lugnare år med några korta återfall (några öl/GT som jag oftast upptäckte direkt och då avbröt han) - under början av det året sov han massor och humöret var inte på topp. Ett och ett halvt år efter "gränsen" kom ett återfall då han drack sig berusad och därmed hans egen insikt. Han började då på AA och efter ytterligare ett par månader hade han en "inre upplevelse" då han liksom "såg" alkoholen i relation till allt han hade och har kvar.

Efter ännu ett år, alltså nu denna sommar, har hans "bild" av sig själv som alkoholist fått ännu en dimension och djupnat - på ett sätt jag upplever gott.

Förutom hans långa resa gäller att ett förändrat liv även innebär en förändringsprocess i och för relationen.

Under hela denna tid har jag haft enormt stöd av att läsa och skriva på forumet. Jag har haft lika mycket stöd och lärt minst lika mycket på missbrukarsidorna som på anhörigsidan.

De svar du fått av MB och Adde stämmer helt med min bild av alkoholisten som ännu inte insett sin situation "på riktigt". Så länge det är så kan du troligen inte nå fram till honom - hur konstigt det än låter i skenet av det du berättar. Terapeutens råd att trappa ner låter totalt knasigt, inte trovärdigt överhuvudtaget. Dessvärre finns både läkare, företagssköterskor och terapeuter som är djupt okunniga om missbruk.

Ta hand om dig och ditt liv! Det enda du har makt över. Kram / mt

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

inte är jag rätt person att råda dej, jag är ju alkis själv. Men om jag tänker mej in i hans ställe, så skulle jag kunna tänka mej att du är en grinig, tjatig en som står i vägen för flaskan. Han var nykter när du träffade honom, men det kan ju vara så att hans enda tanke var typ "kan hon inte gå nu så jag kan få dricka i fred".

Jag vet inte, jag känner ju varken dej eller honom, så det kan ju vara helt fel. Men om jag vore du, så hade jag nog gett upp honom, skulle det vara så att han lyckas sluta dricka, så kanske han hör av sej, men jag hade inte hört av mej. Men det är jag.

En varm kram till dej!
/MB

det blev worst case scenario... Han tycker att det är bra att vi gör slut, han har ingenting att ge mig säger han. Och det stämmer ju i och för sig men alla hans känslor var borta! Känns nästan som om han planerat det här för att slippa göra slut själv? Han var givetvis inte heller ett dugg mottaglig för prat om sitt alkoholproblem, den dörren är stängd igen och han är övertygad om att hans problem sitter ngn annanstans. Han ville inte ens erkänna att hans beteende för tio dagar sedan var onormalt utan menade att sånt händer och att han gjort likadant mot vemsomhelst utan att tveka. Orkar inte ens bli arg utan känner mig bara ledsen och värdelös.
Förklarade för honom hur ledsen allt detta gör mig, och hur svårt det är för mig att det måste ta slut. Han svarade att han varken var ledsen eller arg, att inget spelar honom någon roll längre. Hur kan man inte ta det personligt när man försvinner ur hans liv och han inte ens bryr sig? För mindre än två veckor sedan hade vi två fina dagar tillsammans med hans dotter, och då fanns det kärlek i hans ögon... Nu fanns ingenting där, inte ens medkänsla. Kan verkligen spriten göra allt detta??? Idag var han ju fortfarande nykter när vi sågs, kommer inte eventuella känslor tillbaka då? Jag kanske bara ska vara glad att det inte finns några kvar, så att jag slipper vela hit och dit, men det gör ont!
Mycket självömkan idag, sorry!

... vad mycket energi jag lägger på att försöka styra mina tankar nu. MEN- det går ibland att faktiskt styra och ju mer jag lär mig, desto mindre energi kommer jag behöva lägga på det... Hoppas jag!

Ja, jag behandlas som ett barn, eller som en mindre begåvad, mindre intellektuell människa, och ibland som lite sjuk - så när jag får "bodelningsförslag" osv så är det skrivet lite som "nu ska du få se här lilla gumman, vi tänker minsann på dig så att du ska kunna klara dig här i livet.... ja, du kan ju inte få så mycket pengar för sakerna för de är ju så gamla, men det är bäst att de är kvar i barnens födelsehus... ja, vårt gamla hus är ju knappt värt någonting, men för att vara snälla så kan vi väl enas om några miljoner så drar vi av lån och kostnader osv så får du några tusen lilla du... och du har ju lite svårt att klara dig så vi kan stå för advokatkostnaden om vi använder vår advokat..."

Och jag är iskall, eller - försöker vara det - och svarar inte mitt i ilskan och förnedringen utan skriver ett utkast, sparar det och sedan låter jag energin gå till att försöka fokusera på annat. Och när jag känner mig redo så ska jag svara på ett bra sätt, hårt mot hårt.

Tack, men nej tack. Fy faaaaan, jag måste bara upprepa mig - han är såå störd. Tänk att han fortfarande tycker att han gjorde allt för att underhålla vårt förhållande och att jag inte gjorde någonting (och jag kanske inte gjorde tillräckligt, det tycker vi ju olika om, men det var han som var full, så grymt elak, har slagit mig vid några tillfällen, ignorerade och hotade mig och barnen, försvann ibland, hade sexkontakter med andra kvinnor osv... Är det att underhålla ett förhållande????)

Ja, ni hör kanske lite bitterhet (som jag försöker sååå mycket att vända!) - är lite småledsen, och lite ensam så här under semestern när alla vänner är uppbokade med sina familjer, men jag har det ändå bättre än någonsin, jag arbetar på att känna och förstå det i hela kroppen.
Jag har varit på min semester - jag var grym!!!!!!!! Jag gjorde det jag ville, såg saker jag ville, gick ut och åt själv och var nöjd, njöt av lugn och harmoni och lät ledsenheten komma över mig ibland.
Jag lär mig att göra saker som jag är lite smårädd för - jag övervinner mina rädslor och hoppas att mitt liv ska bli bra. Jag drömmer om mitt egna hus, och låter drömmarna komma, men försöker också njuta och vara nöjd i mitt lilla underbara gryt.

Jag valde livet - för jag hade dött, bit för bit, om jag hade stannat.
Jag är nästan osäker på om det hänt - att han blev arg för att han tyckte att jag flirtade med en kollega och sedan hotade med att ta livet av sig och när jag inte sprang efter så lämnade han mig och tog in på hotell för att jag inte räddat honom från att ta livet av sig...? Att han blev arg för att jag träffade vänner på vad han tyckte var fel plats - han undrade om jag skämdes över honom eller om jag skulle träffa någon annan än vad jag sagt. Han lämnade mig vid förlossningen/kejsarsnittet för att jag verkade så glad för att narkosläkaren stannade hela operationen (pga ett tidigare hemskt operationstillfälle) och anklagade mig för att vilja ligga med läkaren, mitt under operationen.
Men det är sant - det är min upplevelse.

Jag läste att Dompa tacka för sig nu. Jag är glad att han uppnått sitt mål, och jag har väl kanske också uppnått mitt mål, men jag behöver stanna ett tag till - jag behöver er sååå väl, om ni bara visste. Sorgsen, Mulletant, Lelas - om jag kunde så hade jag sänt er de vackraste blommorna, den godaste chokladen, de finaste orden, den största lyckan och allt annat gott som finns, varje dag. Mitt eviga tack - tack för alla ord, all stöttning!!!!

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

För att han skulle nå sin botten...
Han som ropar att vargen kommer du vet. Till slut bryr sig ingen om honom.

Du ska inte behöva känna någon skuld i detta, hade han inte stunkit sprit så hade du kanske undrat hur han mådde. Men å andra sidan hade han varit nykter så hade han troligen inte heller varit misshandlad.

I båda fallen så var det alkoholen som den gemensamma nämnaren.
och ingen tvingade honom att dricka den. Alltså ligger ansvaret kvar hos honom.

så känn ingen skuld men uppmuntra honom att finna sin gemensamma nämnaren.

Men att slå i botten gör ont fallhöjden gör ju sitt också.

Berra