Senaste kommentarerna i forumet

-

i tidiga timmen... Jag har läst dina senaste rader flera gånger och önskar dig ett liv som är mer än att det känns ok - och oäkta. Ett liv som är tryggare än att tro att det är lugnt. Gör gärna ett försök att beskriva fast du inte vet hur... till exempel kan du fortsätta på raderna
Det känns ok att....
Det känns oäkta när...
Det känns lugnt när...
Jag blir osäker när...
Fint att du gör sånt du mår bra av. Fortsätt med det! Kram, kram / mt

Captain C. Tyvärr är det inte mycket aktivitet här nu men det brukar vara så och bli mer rörelse igen.

Det gör ont djupt i hjärtat att läsa om din pappas resa utför. Dessvärre en mycket vanlig, eller den vanligaste beskrivningen här på forumets anhörigsida men oftast är det hustrun eller en sambo som skriver. Du vet säkert att du ingalunda är ensam och det är bra för din del att du flyttat. Precis som MB undrar jag vad din mamma säger - men hon är kanske, eller antagligen fast i medberoende som är en lika "fängslande" sjukdom som alkoholism. Kanske du skulle pröva att gå på ett Al-anon möte? Det finns också behandling som är till stor hjälp för anhöriga har jag förstått. Kolla Nämndemansgårdens hemsida.

Jag tycker att du ska berätta för din pappa vad du ser och vad det händer inom dig. Det har du rätt att berätta och han har rätt att veta. Berätta även för din mamma. Kanske bäst att du skriver så får du tänka igenom vad du vill säga och han/de får möjlighet att läsa flera gånger. Det du skrivit här är alldeles utmärkt så du kan ha det som grund.

Min pappa var alkoholist och dog av sina skador - men då var jag vuxen. För några år sen insåg jag att även min man var alkoholist. Efter en lång tid med mycket grubblande, många samtal, brev, böner, tjat och hot lämnade jag honom. Det blev hans och vår vändpunkt. Idag är han nykter och går regelbundet på AA. Genom det jag läst här på de sidor där missbrukarna skriver och genom det min man numera delar med mig inser jag verkligen hur maktlös en närstående är mot alkoholen. Alkoholisten måste göra sitt eget val att sluta.

Här på forumet skriver flera som i likhet med MB vänt väg och valt ett nyktert liv. Ännu fler som kämpar. De flesta som dricker vet innerst att det är fel och leder mot undergång men oftast behövs hjälp och då är den egna motivationen att söka hjälp avgörande.

Därför är det viktigt att din pappa får veta vad du ser och vad det betyder för dig. Det kan bli hans väckarklocka.

Jag klistrar in en länk till en ung anhörigs blogg som jag hittade häromdagen http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/p/om-mig.html?m=1 där finns bra länkar också. Bloggskrivaren har medverkat i en bok: Jag är också viktig av Elina Sundström som handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Om du är på facebook kan du kolla in ett par som skriver om alkoholism och medberoende. De heter Micke och Ulrika och har varsin sida, hans hittar du på Alkoholist, jag? och hennes på Medberoende, jag?

Kram, allt gott till dig och lycka till! / mt

vad din pappa går igenom, för den delen begriper jag eftersom jag är nu nykter alkis.
Vad säger din mamma? Har du pratat med henne om att pappa är alkoholist? Har hon sökt hjälp? För sin man OCH för sej själv?
Mvh MB

kan du göra, känna dej eländig och svag, men bara ett kort tag, för du har gjort vad du kunnat, mer kan du inte göra. Att stå bredvid en alkis och se på när det går utför måste vara hemskt. Man kan ju inget göra! Spelar nog ingen roll att man vet det, känslan av otillräcklighet finns nog där ändå.
Min sambo dricker fortfarande men bara helger och möjligen någon/ några kvällar i veckan, men jag märker ju tydligt att han byter samtalsämne fort om jag för det på tal, så vad jag kan göra är då bara att vänta tills han får samma aha- upplevelse som jag fick när jag kom på att jag var alkis... Bara att vänta, suck!

Fortsätt läsa och skriva, man mår gott av att få häva ur sej, här har jag skrivit sådant som jag inte ens skulle sagt till sjukvårdspersonal.

Kram/MB

för ditt svar - och jag vet ju att jag måste släppa...Men jag kommer sakna hans nyktra sida enormt och känner mig just nu bara eländig och svag!

som alkis så vet jag att allt som står emellan mej och min bäste vän flaskan är jobbigt.

För din egen skull- släpp honom. Läs här i anhörigtrådarna, det framgår ganska klart att du som anhörig inte kan rädda din alkis, för det måste han göra själv.

Läs och skriv, lite tyst just nu på forumet men det kanske beror oå att det är mitt i semestern för många.
Mvh MB

läsa och skriva här anonymatjejen. Det är "tyst" och stilla här nu men ju fler som skriver mer fart blir det.

Ta vara på flygcerts kloka råd - hon vet... Jag har själv lämnat och det blev den väckarklocka - eller larmsignal - som gjorde att min man vände väg. Det verkar som man måste komma till den punkten. Jag lämnade och han visade att han menade allvar i december 2010 och har varit helt nykter över ett år nu. Det finns hopp - men du måste i första hand ta hand om dig (och barnen)! Fortsätt skriva, vi är många som hittat styrkan och vägen till att förändra sitt liv med hjälp av forumet! Kram / mt

och prata. Kanske har han en plan för hur han ska göra nu. Hoppas det.

Känner mig ganska lugn faktiskt. Det fina med livet och relationen försvinner inte pga det här återfallet.
Det känns i alla fall inte som om vi börjar om från början, om ni förstår vad jag menar.

Kram

trist. Bara så trist - men du såg tecknen. Det gjorde jag också - i efterhand - på den tiden återfallen kom, även om de var "små och korta" (några GT/öl under några timmar) MEN jag tror inte jag kunnat hejda dem. Ansvaret måste ligga hos honom.
Ta hand om dig, kloka fina du. Kramar! /mt

Tråkigt! Var det länge han hade hållit upp? Har inte något bra svar på din fråga, men kan tänka mig att det är bäst att avvakta lite. Skulle vara intressant att höra era erfarenheter kring detta.

Styrkekramar
Miss K

bara skänka dig styrka med en stor kram och jag tror att du har svaret inom dig. Du är den viktigaste personen i ditt liv och du måste vara rädd om dig själv.

Kram ♥

Hur gör jag nu? Han ligger däckad på ett golv, inte mitt golv. Jag lämnade honom där. Kollade att han inte var död, för han såg död ut, sedan gick jag.
Men sen då? Imorgon och alla andra dagar.
Har bestämt att absolut inte prata med honom i morgon även om han söker upp mig. Orkar inte med något meningslöst bakissnack och ågren.
Det värsta är att jag nästan kunde se det komma i.o.m. en ökad stress och motgångar på andra plan. Jag kunde se det jagade i hans blick redan igår. Hade jag kunnat hade jag dragit i hans nödbroms. Han måste också sett det komma men valde bort nödbromsen.

Kan inte tänka just nu. Börjar jag om med ultimatum eller bara avvaktar på hur han själv ser på det?

Känner just ingenting. Ska försöka sova och fundera imorgon.

Jag har lämnat min man, för en kombination av alkoholist och narcissism(?). Jag har små barn och jag trodde inte jag skulle våga/kunna lämna - främst av rädsla för att inte få vara nära mina barn varje dag och oro hur de skulle ha det hos honom... Men allt blev bara värre och efter månader av bearbetning så fanns inget annat val än att lämna.

Idag har han slutat dricka, men alla hans anklagelser, påhopp, arga ord, saker han påtvingar barnen osv - det är döden ibland, men jag har valt livet. Jag skulle ha förintats om jag stannat. Jag överlever utan barnen - det som gör mest ont är när jag märker hur han "bearbetar" barnen - "Här får du ett halsband, det ska du ha på dig för att visa att du tänker på pappa", "Du vill väl visa pappa att du villv ara med mig? Då ringer du till mig varje dag när du är hos mamma"...

Jag kämpar - och jag har kämpat: det finns hjälp att få! Jag vet inte hur ni har det, vad exakt som pågår runtomkring Miss Li och anonymatjejen, men det finns hjälp:
- ring AA och prata med en nykter alkoholist, bara för att få lite stöttning i oro/tankesätt och få råd från någon
- gå på AlAnon-möte
- prata med kvinnojouren för stöd/samtal
- kontakta kommunens kvinnomottagning för samtal
- prata med socialtjänsten bara för att informera om läget och höra er för om möjligheter och vad de säger (de sa i min kommun att om pappan är alkoholist så kan det bli så att han måste lämna prov för att visa att han är alkoholfri för att få ha barnen)
- kontakta kyrkan: en del erbjuder stöd/samtal
- ring Bris vuxentelefon för att få råd för barnens bästa
- ring Familjerätten i er kommun (de erbjuder samarbetssamtal vid en separation, men jag hade många, många samtal med en kvinna i min kommun och det stöttade mig oerhört)

Man måste inte lämna sin alkoholiserade man, men man kanske måste lämna för att ta bort möjliggörandet för att få honom att vakna och ta hjälp. Så länge man stannar, hotar, bönar och ber, skäller, gråter osv osv, men ändå stannar, så ser de ju att det är ju bara tomma hot.
Varma kramar

jag känner igen mig i din situation. har 3 små barn. kan inte prata med nån. De flesta ja känner är upptagna med jobb m.m .
skriv gärna till mig. vill gärna prata med nån så här

jobba på men ta det lugnt. Det kommer:)
Kram, sov gott! / mt

Ja, tack Mt, jag har jobbat med Nilsonne idag. Oj, det är ett jobb det, men jag känner hur jag tar till mig, försöker lära om mitt tänkande.

Jag blir ledsen när jag blir beskylld för att inte tänka på våra barn.
Jag blir arg när någon säger att jag är den som gör påhopp och inte är samarbetsvillig.
Jag blir upprörd när jag blir beskylld för att försöka ställa till saker av hämndlystnad.
Jag försöker att känna känslorna, sätta ord på dem och sedan fokusera på det som får mig att må bättre...

Jag observerar, beskriver, dömer inte och jag deltar...

"det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över." Hoppas du gillar Nilsonnes bok. Den andra, Anna Kåvers bok, har underrubriken "om acceptans" och handlar om att acceptera sina känslor och sen släppa taget, låta dem fara sin väg - ungefär så.
Önskar och hoppas att du har en underbar dag! Kram, kram / mt

Jag har e-lånat Nilsonnes bok och hoppas att det ska ge mig lite nystart i mitt tänkande.

Nu har jag precis blivit beskylld för att jag är sjuk, att jag inte klarar att ta hand om barnen, att jag säger nej till allt, att alla hans vänner och familj anser att jag är sjuk, att jag desperat vill hålla kvar honom i mitt liv och därför terroriserar honom med mail, sms och samtal samt att jag "krånglar" med bodelning och barn bara för att få ha kvar honom i mitt liv: "men det är ju kört nu eftersom han insett att han inte kan leva med en person som är så sjuk, har betett sig så illa att han tappat all tillit till henne".

Så sant, så sant: jag vill så gärna vara nära honom... Ehh? Åh, blir galen. Jobbar hårt med att tänka på mig och mitt - jag vill inte ha honom i mitt liv, han är inte i balans och idag ska jag ha en bra dag!!!!! Jag ska mysa, läsa och ta hand om mig. Jag ska njuta av utsikten, av hantverkarnas vackra saker, jag ska unna mig en god fika, njuta och försöka känna harmoni.

Jag blir ledsen och upprörd, och det är okej. Jag minns inte om det var Sorgsen som skrev till mig för länge sedan att jag inte ska döma mig så hårt när jag blir ledsen; det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över. Och det har jag med mig. Jag låter mina tårar flöda och känner ett lugn i att jag blir så ledsen och när jag gråtit en stund så går det över. Jag får vara så ledsen, det är itne så illa - det är skönt att låta det komma (och inte bli besviken på mig själv för att jag är ledsen) och det går över. Jag har också lugn många stunder.

tipsar om två böcker som jag haft nytta av och som jag tror kan passa: Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne och Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver.
Kram / mt

Jag har det emellanåt riktigt härligt på min semester, men emellanåt kommer det över mig, sorgen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka- när exet säger eller gör saker som stressar mig, hur ska jag tänka? Jag har i några dagar försökt tänka att jag blir ledsen och så låter jg mig vara det en stund och sedan försöker jag peppa mig skälv att en dag i taget, allt löser sig.

Men just nu är en sån stund när jag är såååå ledsen, över att vårt liv inte funkade, att barnen inte får den där idealiserade kärnfamiljen, att vi inte kan enas ens om hus och lösöre, att han försöker få med mig på samtal till en kvinna vi träffat tidigare- som utan att veta något om oss eller varför vi separerar sa att vi bör dela 50/50 på barnen eftersom vi verkar vara två sunda indicier... Jag vill inte gå på samtal med honom, men jag är rädd att han använder det emot mig, men jag vill inte sitta ner med honom, jag vill inte sitta med någon som inte känner oss å tror att hon kan hjälpa oss- han som betedde sig så att familjerätten inte tyckte att vi var rätt forum...

Är sååå ledsen och kämpar, men känns inte tillräckligt nu...

Tänk om vi bara kom överens om det jävla huset med innehåll och "bara" hade barnen att vara oense om.

skrev den 23 juni om att man har lättare för att vara ärlig mot sej själv här på forumet stämmer bara så bra, tror att mycket av det jag skrivit här aldrig någonsin skulle blivit sagt till någon annan, inte ens vårdpersonal med deras tystnadsplikt...

Kram, en solig en!
/MB

snart dags att byta namn på den här tråden till Både medberoende och före detta alkoholist. Eller nykter alkis.

Då återstår ju egentligen bara ett problem:
min drickande sambo.
Han blir varken odräglig eller elak, bara snällare och tjatigare när han blir full, så det behöver jag inte hänga upp mej på. Jag är mycket noga med att inte påpeka att han dricker för mycket och för ofta, för jag har ju läst här, och förstår ju mycket väl vad som händer i hans huvud om jag skulle börja tjata på honom, det blir skygglappar, öronproppar och förberedande av försvarstal från hans sida.

Så vad gör jag nu? Jag vill inte att han ska behöva rasa lika långt ner som jag gjorde innan han begriper själv vad som är bäst för honom. Finns det nåt jag KAN göra, eller ska jag bara ha is i magen och sitta still i båten?

Kramar!
/MB

En vecka kvar till semester...Lite rädd för hur vi ska lyckas sysselsätta oss 3 veckor. Min sambo har fortfarande inget jobb och det blir nog svårt att hitta något innan hösten. Vi sticker ut på utflykter ofta eftersom vi lätt blir rastlösa hemma.

Jag längtar efter omväxling, skulle gärna flytta härifrån. För många år på samma ställe. Vågar jag verkligen satsa på ett nytt boende? Min sambo kan tänka sig flytta, men har inte så bra ekonomiska möjligheter. Jag vill gärna att vi köper något gemensamt, gärna nära havet. Skulle kunna sälja min lägenhet. Är samtidigt livrädd för så stora förändringar. Synd att det är så svårt att hitta bra hyreslägenheter.
Sen är det kanske inte så klokt att flytta innan vi vet var han kommer att jobba. Jag står på gränsen till att ge upp mina jobbytartankar. Känner mig så feg, vågar inte heller ta tag i kontaktskapandet.

Nu vet jag att jag låter negativ igen. Kan bero på att jag slutat ta mina tabletter... Vaknar klarvaken allt tidigare på morgonen och tankarna surrar. Är i alla fall stolt över att jag slutat.

Det går bra annars för min sambo. Kontakten med föräldrarna är bra och ett av hans barn ska vara här ett par veckor. Snart ett halvt år utan A! Tiden går fort och jag börjar glömma hur det var förut.

Sommarhälsningar
Miss K

dina ord. Framför allt blir jag glad över att du nu skriver utifrån dig själv, sätter ord på dina känslor, tankar och nu även dina styrkor. Häftigt Flygcert, snart kan du flyga!

Önskar dig den bästa av semestrar och att du får fortsätta njuta av dina nya upptäckter om dig själv.

Kramar!