Senaste kommentarerna i forumet

...är sant mulletant.
Det du plockat fram är den vidare texten under samma kolumn.
Det står inte specificerat men utredningen menar att vi med statliga medel ska ha ett inetbaserat hjälpmedel.
När jag googlade mig fram hit för snart ett år sen fanns inget annat alternativ som var så seriöst, aktivt och heltäckande att finna.

Alkoholhjälpen skriver på startsidan att de ser till att det alltid kommer finnas tillgång till hjälp över inet.
Den nya självhjälpen gick jag igenom, avslutades med en Magnus? Samma Magnus kanske?

Tittade inte så noga på den tidigare självhjälpen men uppfattade den som ingående och att denna säkert är bra också men kändes väl personlig om man önskar vara anonym. Någon som vet och kan jämföra? Ge en liten generell åsikt?

Sorgsen för utredningens förslag. Jag kan inte se några siffror överhuvudtaget, inte heller sidnummer. Dock, inte heller i denna konklusion finns explicit stöd för just forumet. Jag har blivit skeptisk... / mt

Detta är tidigaste inlägget här, startade forumet då?
Någon som vet?

Inledningen bör väl räcka att nämna?

2.8 Självhjälp via Internet och telefon

Utredningens förslag: Utvecklingen av stöd till självhjälp via Internet och telefon för personer med riskbruk, missbruk eller beroende ska utvecklas för de fyra grupperna av missbruks- substanser: alkohol, narkotika, läkemedel och dopningsmedel. Samordningen av de olika statligt finansierade insatserna ska förstärkas. Staten ska tillhandahålla basfinansiering av nationellt stöd till självhjälp.

103

nedan inkopierade avsnitt du avser Adde? Jag får inte fram hänvisningar i texten men det här verkar stämma. Tyvärr nämns inte forumet alls - A-hjälpen, A-profilen, självhjälp via KI och facebookgrupper ja. Och det finns ju kvar. Jag vet inte... men för mig verkar det som om Magnus som ansvarig för sidans underhåll också är "lurad"... Nog skulle det sitta rätt med ett klart uttalande här på sidan - vilket Magnus också skrev att han bett om. Fult känns det, nonchalant.

Tidig upptäckt och intervention
SOU 2011:35
Forskning visar att många personer med lindrigare former av alkoholberoende har minst lika stor
nytta av självhjälpsprogram som terapeutledd behandling. I Sverige har det under senare år
utvecklats vissa självhjälpsprogram för personer med alkoholproblem tillgängliga via Internet.
Exempel på statligt finansierade initiativ är Alkoholhjälpen och Alkoholprofilen, vilka drivs av
Folkhälsoinstitutet respektive Systembolaget. Det finns också stöd till självhjälp via telefon, bland annat Alkohollinjen, vilken drivs av Karolinska Institutet och finansieras av Stockholms läns landsting
och staten via Folkhälsoinstitutet.

När det gäller missbruk av dopningsmedel finns Dopingsjouren vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Genom Dopingjouren kan personer med egna missbruksproblem och anhöriga få
information om konsekvenser av dopningspreparat och enklare råd. Verksamheten finansieras av staten genom anslag från Socialdepartementet och Kulturdepartementet.

Antalet personer som använder nämnda informationsmöjligheter och stöd till självhjälp har ökat över tid.

Utredningen bedömer att stöd till självhjälp via Internet, och även i vissa sammanhang gruppsamtal via facebook, samt telefon är ett viktigt komplement till mer traditionella former för rådgivning
och behandling genom personliga möten. De nya formerna för stöd till självhjälp kan sannolikt också bidra till att vården når fler socialt etablerade personer med missbruk eller beroende, inte minst gäller detta de 330 00 personerna med alkoholberoende.

Utredningen anser att det också bör finnas motsvarande stöd till självhjälp för personer med missbruk eller beroende av läkemedel, narkotika och dopningsmedel. I linje med detta har utredningen i kapitel 6 föreslagit att det nya nationella kompetenscentret för läkemedelsberoende respektive dopningsmedelsmissbruk ska tillhandahålla information och råd, bland annat via Internet. När det
gäller narkotika finns relevant kunskap, men organisering och finansiering har hittills inte varit möjlig att ordna. Det borde till exempel vara möjligt att ansluta stöd till självhjälp till en befintlig beroendemottagning. Mot bakgrund av att stöd via Internet och telefon är distansoberoende bör en dylik stödverksamhet vara en nationell resurs och lämpligen finansieras av staten.
Det finns också ett behov av att bättre samordna de olika statligt finansierade insatserna. Detta bör vara en uppgift för den i kapitel 10 föreslagna nationella samordnaren

jag tillhör den "andra sidan" känner jag igen det du skriver om. Jag sitter lite trångt till nu men jag vill låta din ord mogna lite inom mig och ber om att få återkomma.
Kram !

...vänner!

Jag klurar vidare i min lilla kammare.

Påmindes om några ord just.

Ett strävsamt gammalt par fick frågan hur de klarat hålla ihop sitt äktenskap så många år.
Svaret: jag och min fru har haft turen att inte vilja skiljas vid samma tidpunkt.

Jag trivs på alanon, känner mig välkommen där. Jag mår bra av att lyssna och dela. Jag kan gråta där men jag känner mig alltid lugnare inuti efter ett möte. På alanon kan jag sortera kaoset.

Men de senaste veckorna har jag börjat slarva med att gå dit, hittar på en massa fåniga anledningar till att inte gå dit (som att jag måste städa). Jag har till och med ljugit för en vän och sagt att jag gått dit fastän jag inte gjorde det. Har på senaste upplevt en stark ångest när det kommit till mötesdag och liksom valt att låta ångesten vinna och stannat hemma istället.

Mitt innersta jag vet ju att det bästa sättet att segra över ångestmonstret är att gå dit fastän jag känner obehag, handla tvärtemot känslan. Mitt innersta jag vet också att obehaget kommer att passera efter en stund när jag väl är där och att det kommer att kännas bättre efteråt.

Varför är jag så egensinnig och har så svårt att göra det som jag vet är bra för mig? Alkoholmässigt så är det ju lugnt nu men det händer alltid en massa skit ändå som jag inte kan styra över och då gäller det att inte gå tillbaka till destruktiva beteenden och tankar, något som alanon kan ge mig styrka i.

Jag läste i min tråd där jag skrivit om mina vänner som väntar på tvångsdeportering. När jag läste det jag skrivit så var det som en nyhet för mig för jag har förträngt det. Jag har inte ens varit och hälsat på dem på senaste för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så jag har låtsats som ingenting, som att allt är som vanligt med dem. De finns där och vi ska spela fotboll och ut på picknick i sommar, precis som vi brukar. Det skrämmer mig att jag kan "glömma bort" verkligheten som den är. Ingenting blir bättre av det. Det blir istället som att jag får ett dödsbesked för första gången, varje gång jag väl kommer ihåg att så här är det ju.

Jag var på vårdcentralen i förra veckan för att läkaren skulle kolla på en knöl i bröstet. Jag är ung för bröstcancer men då min mamma fick det ung så måste jag kolla. Nu väntar jag på tid för mammografi och det är plågsamt att vänta. En del av mig tänker att det redan är kört, utan att veta något egentligen.

Jag märker att min stresstålighet är väldigt låg och att jag har lätt för att "ge upp" när det är svårt. Mitt mörka jag säger att det inte är någon ide att gå till alanon för att jag aldrig kan må bra ändå. Som om jag vill styra hela världen till att vara en bra och lycklig plats, annars får det vara.

Eller kanske är det så, vädrar det mest förbjudna och skamfyllda här, att jag har mått så dåligt i så många år att det blivit en del av min identitet att jag inte vet vem jag är när jag tillåter mig att må bra. Skulle någon fråga mig irl om det är så så skulle jag blåneka, ingen vill ju ha det såsom jag har haft det. Men här, gömd bakom anonymiteten och tangenternas ärlighet så vågar jag ändå fråga mig om det faktiskt kan vara så att jag egentligen är livrädd för att må bra, för att "jag" då inte längre kommer att finnas.

Redan som tolvåring började jag tänka på döden, på självmord. Jag tänkte alltid att jag bara skulle leva ett år till, när jag är 13 kommer jag att dö, sedan när jag blev 13; när jag är 14 kommer jag att vara död o.s.v. Det fanns en tröst i det, att jag bara skulle behöva stå ut ett år i taget. Det tänket fortsatte in i vuxenåldern men kortades ner, blev till månader, ibland dagar och timmar, vilket både var en tröst men som också gjorde att jag aldrig helt och fullt behövde ta tag i saker för jag skulle ju ändå vara död snart. Jag behövde heller inte bry mig om konsekvenserna av mitt handlande. Jag drog på mig böter och skadestånd som jag aldrig trodde jag skulle behöva betala tillbaka. Jag satt häktad för att jag på mitt sätt försökte rädda livet på en annan människa. Jag blev friad i rätten men var fullt beredd att ta ett fängelsestraff för en annan person då jag inte värdesatte mitt eget liv alls. Jag skaffade till och med ett kreditkort för att hjälpa någon annan som behövde pengar för att jag då var övertygad om att jag ändå inte skulle leva då banken ville ha sina pengar tillbaka. Så sjukt.

Nu sitter jag här med ett föstahandskontrakt på en lägenhet. För första gången i mitt liv så har jag ett boende där jag vet att jag kan stanna hur länge jag vill. Jag trivs här. Jag har en hund som behöver mig så att utsätta mig för sådan risker som att bli gripen av polis är helt uteslutet nu. Jag måste alltid komma hem till min hund. Jag har börjat planera min ekonomi för att om X antal år vara skuldfri. Jag säger ifrån när människor kräver för mycket av mig. Jag värdesätter också mitt liv och livskvalitet.

Jag tänker inte längre att jag kommer att vara död om ett år. Jag vill leva men ärligt talat så skrämmer det mig som fan att försöka föreställa mig ett helt liv.

Är det någon som känner igen sig i det här? Ja, inte i allt som jag varit med om men jag tänker på att många säger att en medberoende till och med ibland vill få den nyktre alkisen att börja dricka igen för att det nya livet kan vara skrämmande, att man kan vara rädd för positiva förändringar?

Jag vill inte att mina alkisar ska börja dricka igen men däremot så vet jag inte riktigt hur jag ska leva utan att vara rädd för att falla.

Kram

medel som gör att ansvariga ser att det finns folk därute som bryr sig är bra. Svenska folket är lite för snällt och de som ska vara till vår service glömmer varför de sitter där. På nåt sätt har deras version av världen blivit att vi undersåtar är till för dom och inte tvärtom.

Hänvisa gärna till att regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson rekommenderar denna sida i sin text. http://www.regeringen.se/content/1/c6/16/71/05/4a710efb.pdf Punkten 2.8

Jag har själv stött på lite motstånd i mina försök till påstötningar men 3 olika befattningshavare har lovat att hjälpa till. Knepigt nog stoppar en registrator på socialdepartementet min förfrågan om en mailadress pga att aktuellt uppdrag är avslutat. Att söka i registret (all post måste registreras ) var liksom inte aktuellt, den servicen har vi inte till undersåtarna om man inte ställer en direkt fråga :-((

Själv orkar jag inte ge mig in i kampen för alkoholhjälpen/forum just nu men jag blir väldigt glad att det finns de som orkar och kan.

Sorgsen, jag tycker inte du siktar för högt med JO. När man provat olika metoder så får man ta till det som finns kvar, tänker jag.

You go girl!

Jag har mailat till ansvariga idag och klagat och krävt svar, jag tog till mig din a ord: ju fler desto bättre!!

...hit och dit, som jag brukar, och tror mig sätta samman en anmälan till JO eftersom det är en Statlig institution med ett Regeringsuppdrag.
JO får in ca 7000 anmälningar per år. Hälften avskrivs direkt, av andra hälften avskrivs ca 35 % men alla anmälningar ses igenom av jurister.
Siktar jag för högt?
Anmälan skulle jag skala ner till att FHI valt att stänga ute människor från Alkoholhjälpens forum, ett fungerande, inarbetat och rikstäckande verktyg för människor i kris. Ett uppdrag de tilldelats från Socialdepartementet. Anser att hittills 7 månaders avstängning är oansvarigt och grundas i dålig eller brist på planering.

som Magnus läser här. Jag har nått honom via att skicka meddelande på fb, det kan man ju göra även om man inte är (fb-)vänner. Hans svar har jag återgivit. Tidigare har jag kontaktat Pi Högberg men hon verkade vara långt borta från forumet...
/ mt

GD Sarah Wamala (som väljer lämna posten vid omorganisationen, FHI upphör i nuvarande form 31dec 2013)
Enhetschef (avdelningsdirektören?) Pi Högberg (för ANDTS=alkohol,narkotika,dopning,tobak,spel)

Här fil från FHI, ANDTS

http://www.fhi.se/Vart-uppdrag/Alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel/

...mobilen så svårt med överblick, många redigeringar lär det bli ;) sorry

...mer jag läser desto mer anser jag att FHI inte lever upp till sitt uppdrag från regeringen i just denna del.
Alkohollinjen var inarbetad inom Stockholms Läns Landsting och Maria Larsson ansåg den skulle bli nationell. Vilket den blev år 2007 om jag uppfattat rätt. Den har sin bas på Karolinska och öppet em. Deras målgrupp har hittats, många unga och de som anses inte ännu ha hamnat i djupt missbruk. Målet var/är att avlasta akutvården.

Uppfattar även att Alkoholhjälpen startades där någon gång. Rätta om jag har fel. Jag har inte kunnat hitta vem som initierat just Alkoholhjälpen men uppdraget är att få ut information och se till att minska konsumtionen och åtkomsten. Uppdraget är också att erbjuda kompetent upplysning.
Uppföljningen ligger i intervallet 2011-2015.
Det är där det hela brister enligt mig.
Oavsett omorganisation ska arbetet löpa, omorganiseringen har varit bekant länge eftersom utredningen i socialdepartementet "gör det enklare" avslutades våren 2012 och omorganisationen blev då känd för allmänheten, kanske tidigare. http://www.regeringen.se/sb/d/15773/a/192899
Detta är ingen överraskning för någon av dem som arbetat inom organisationen.
Att nu skylla dröjsmålet på omorganisation och upphandling visar enbart på FHIs brister och jag tror inte att någon av beslutsfattarna har fått kunskap eller informerats om hur FHI valt hantera Alkoholhjälpen vid omstruktureringen.
Uppdraget från Regeringen löper 2011-2015 oavsett hur organisationen ser ut!
Dessutom har jag fått fram att omorganiseringen inte betyder geografisk flytt av lokaler.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/17/85/24e606c6.pdf

Genom att skriva kommer du att bli starkare och vi ser och blir en del - vi alla tillsammans.

Jag har pendlat så mycket fram och tillbaka och inte vetat vad jag ska göra, inte vågat/orkat göra det jag innerst inne vetat att jag måste, det är så det är. Du är inte ensam, skriv mer!!

Jag hade inte överlevt utan forumet!!

det måste få vara tjatigt. Som mulletant skriver så känner ju de flesta av oss igen situationen, processen men vore det lätt så skulle ingen av oss behöva finnas här. Om du läser i våra andras trådar så ser du att de flesta av oss velat fram och tillbaka, det går upp och ner, ena dagen känns allt skit för att följas av en strålande dag. Ibland vet vi vad vi behöver göra men klarar inte att genomföra det, ibland saknas magkänslan för att sedan komma tillbaka. Men att ha allt detta "velande" på pränt hjälper faktiskt att föra en framåt. För mig blev det lättare att vara ärlig mot mig själv när jag började skriva här och jag kunde gå tillbaka och se mina tanke- och handlingsmönster.

Fortsätt läs och skriv! Bara det att man söker sig hit betyder nog att man hör hemma här.

Kram

/ mt

att komma fram till ett beslut och genomföra det kan det vara till stor hjälp av att skriva inifrån sig själv och få respons av andra som vet, från insidan, vad man går igenom. Du skriver att du nog inte hör hemma i forumet eftersom du vet vad jag behöver göra men hittar inte kraften... att det blir tjatigt för er (oss) att läsa om ditt velande... Fundera över om ditt "liv" också blir synligt och tydligt för dig själv i och med att du skriver och läser dina egna tankar, det kan vara så att just det för din process framåt.

Det är precis som Sorgsen skriver, att här skriver man för sig själv och ur sig själv. Inte för att göra eller vara "rätt" för andra. Just vi som skriver här vet hur oerhört svårt medberoendet är... de flesta av oss här känner igen just den situation du sitter i just nu.

Så bra liknelse att vi sitter i olika båtar men i samma sjö.

Du finns också i mina tankar. Kramar / mt

...i Stjärnstoffs tråd gav mig en jämförelse.

I mitt dagliga arbete där jag nu befinner mig är det mycket som är annorlunda svensk arbetsmoral.
Många saker är tungrodda och ansvarstgandet något som är noggrant utformat på papper men fungerar absolut inte i praktiken=ingen tar ansvar eller är effektiv. Inte för de inte vill utan för de helt enkelt inte vet hur effektivitet och organiserat arbete ser ut!
En av kollegorna i vårt nuvarande team är alkoholist och jag är i det närmaste nykterist.
Under arbetsdagen bär jag "pansar" av "trampar du på mina tår trampar jag tillbaka". Jag har behövt peka med hela armen ett antal gånger.
Kollegan bär ett "pansar" av halstabletter och dyra dofter för dölja gårdagens alkoholintag.
Så olika kan det vara.
Jag skulle explodera inuti om jag inte häver ur mig skiten, på ett eller annat sätt måste det ut ur kroppen.
Samma när jag levde i helvetet, utan oasen och sunda människor i övrigt runt mig hade jag blivit tokig.
Att skriva här är en befrielse och, jag har sagt det förut, kunskapsbanken i er alla är ovärderlig! Tack alla!

...fortsätt skriv!!!
Du skriver för din egen skull, det hjälper dig själv och i förlängningen mig/oss!
Det är just det som är det unika här. Vi sitter alla i varsin liten eka men i samma sjö, ju fler vi är desto närmare kommer vi oss själva genom varandras närvaro. Dimman blir ett hav av gelikar istället för ensamma, tappra själar som far runt i virvlarna missbruket ursätter oss alla för. Samma för oss alla oavsett var i forumet vi skriver mest.

Var rädd om dig.
En sak i taget.
Ett ultimatum är ett stort steg och kanske inte alls det du bör lägga fokuset på nu om du mår skit.
För mig var just ett uttalat ultimatum mot mannen inte avgörande.
Det viktigaste tror jag är att hitta sin egen gräns och sen det svåraste, att leva efter den.
Så länge mannen inte vill sluta själv kan du inte förvänta någonting av honom. Alkoholsm har bara en riktning, neråt!
Du kan bara informera om vilken hjälp som finns att söka, resten är upp till honom.

Tänker på dig
Kram

Mår skit. Allt stinker alkohol. Vår relation håller på att dö tror jag. Jag känner inget för honom. Jag blir bara arg och ledsen. Men jag vågar inte ställa ultimatum än. Kanske kommer dit...
Det blir bara så fel hela tiden. Han har problem- men ser inte själv. Inser att jag nog inte hör hemma här i forumet eftersom jag vet vad jag behöver göra men hittar inte kraften. Det blir bara tjatigt för er att läsa om mitt velande fram och tillbaka. Jag går inte med hoven det får ni inte tro.
Jag tycker så mycket om er och har haft ett stort stöd genom flera av er. Nu måste jag försöka reda ut det här...
Sköt om er alla❤och Tack!

Tack, Sorgsen! :)

Kanske värt att uppvakta lite? ;)

/H.

har länge väntat på att du ska byta namn, Sorgsen :-)))