Senaste kommentarerna i forumet

...och läser om FHI.
De har fått 5000 000 i anslag av skattepengar enbart till Alkohollinjen och Alkoholhjälpen!
Just tellinjen har ju folk som sitter och tar emot samtal, vilket måste få kosta. Däremot har jag svårt tro att forumet är lika kostsamt eftersom det är vi användare, på samma sätt som AA funkar, som kör det som kallas "modern terapi".

De pengar som inte används över året måste återbetalas efter slutredovisning av medlet, senast 31 mars 2014.

Här filen för den som vill läsa
http://www.esv.se/sv/Verktyg--stod/Statsliggaren/Regleringsbrev/?RBID=1…

som Sorgsen skriver är det. Jag har haft stor hjälp av Carina Bångs blogg, speciellt det här inlägget http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Följ gärna bloggen http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar / mt

Oroa dig INTE över att barnen skall tycka pappa är bättre för att han har det bättre ekonomiskt och har möjlighet att ge fina saker.
Barn värdesätter i högre utsträckning en närvarande förälder som ser barnen.
Och de förstår att man har olika ekonomiska förutsättningar.
Tycker du gör det du gör riktigt bra, sträck på dig!
Du ÄR fantastisk, tro inget annat.
/A

...din oro, din trötthet, din magont...

En sak i taget, viktigaste först.
Kanske sömnen?
Nästa steg duschen och frukost?
Stegen behöver inte vara längre än så.
En sak i taget!

Du har bara makt över dina steg. Oftast är det en bedrift/stort steg framåt att inte stegen går baklänges när missbruket tagit över familjen.
Ensamheten och maktlösheten vi har inför alkoholismen är definitiv. All logik försvinner och att stå bredvid är lika smärtsamt och ger samma symptom som den som missbrukar.
Var rädd om dig. Rädda dig!
En timme i taget, en dag i taget.
Kram

... :) / mt

..i allmänhet tänker och tycker kan jag inte styra och bryr jag mig mindre om. Vad mina nära tycker är väldigt viktigt däremot.

Jag väljer hur jag vill bete mig, vem jag ger saker i förtroende och vem jag tar emot förtroende från. Jag har hittills inte missbrukat någons förtroende.
Att människor tycker, i olika stora portioner, och även delar med sig av sina åsikter till mer eller mindre intresserade åhörare, tillhör livet.
Vi rör oss alla i olika situationer och vissa är mer synliga än andra, medvetna val eller ofrivilliga. Hur utsatt eller igenkänd man som person är varierar på en näst intill omåttbar skala, dessutom ointressant.

Skitprat runt köksbord är vardagsmat. Hån eller hot mot person är straffbart, full eller nykter.
De flesta människor jag träffat och träffar är hyggliga och reko men nu och då sticker det fram några otrevliga trynen som har svårt lägga samman livets alla delar. Det där med handling och konsekvens kopplar inte hos alla medborgare. Avund stinker och vittnar ju mest om vederbörandes egen svaghet. Oftast ser eller förstår just de högljudda inte just det!

Jag har haft ytterligare en fantastisk dag.
Mannen och jag klickar dygn efter dygn och jag njuter.

lyssnar, tittar lite hastigt, sen funderar de på vilken kaviar som är godast på äggen, mackan...Visstja köpa present till farmor.....titta vilka snygga skor hon har....undrar om jag måste tanka på vägen hem??

Vi är som nya mest känsliga och sårbara men de allra flesta har glömt vad som sagts/hänt efter 30 sekunder. När alkoholen tagit makten är inte anonymiteten första prioritet men jag vet att det skvallras minst lika mycket vid köksborden där vi inte har tillträde. Jag har varit med om flera gånger att det pratas OM mig men inte MED mig och det känns betydligt värre än om en full stackare pratar sanning direkt till mig.

Kan jämföras med att vi som nya i "branschen" känner oss utpekade när vi inte dricker vid festligheter men den känslan klingar av vartefter vi vänjer oss vid vår nya livsstil. Vi är inte ensamma om att inte dricka :-))

Att komma till insikten om att vårt val ger oss rätt att vara stolt är en milstolpe som ger oss stora fördelar. Men det är en process som får ta sin tid !

En sak i taget :-)

- såger bara usch och fy. Har inget svar, återkommer. Kramar / mt

..vanlig dag på ica.

Vi sitter på AA eller AlAnon, öppnar upp och delar med oss av vårt absolut innersta. Är sårbara med våra blåslagna själar.
Orden stannar i rummet, det anonyma. Mycket startas inuti, ibland där, ibland långt senare. Efter ett tag lär jag känna någon, träffar någon i andra situationer.
Träffar någon från anhörigveckan...på helt fel ställe och i ett helt annat skick, med helt annan personlighet. Då varm och omtänksam, nu full och skränig.

Hur långt sträcker sig löften om anonymiteten då?
Jag har alltid varit mycket noga med integritet. Pratar alltid bara i stora penseldrag om min familj offentligt. Träffar så oerhört mycket människor hela tiden och alla bildar sig uppfattningar utifrån sina erfarenheter, helt normalt och inget som stör mig, men min familj är helig.
Var går gränserna?
Mött flera av makens nyvunna vänner, några har fallit tillbaka i helvetet igen. Där skränas det och gränserna är utraderade, i helvetet är de nytankade med personliga berättelser och sprit eller/och droger. Skrävlar högt på Ica, viftar igenkännande och äger vid det tillfället mig på ett mycket obehagligt och integritetskränkande sätt.

Tack för att ni läser mina inlägg och skriver.Känns skönt för jag har aldrig känt mig så rädd och ensam fast jag har tre underbara barn och en massa underbara vänner, en underbar syster som bryr sig.Men jag känner mig så övergiven ändå....Skönt att bli bekräftad och sedd av er som vet vad man går igenom:)

Kanske du kan åka på resan själv med sonen? Komma iväg, byta miljö och till en plats utan måsten kan ju vara väldigt stärkande. Kanske är det just komma iväg och hitta en ro utan honom som du behöver för att kunna fatta de där stora besluten?

Kramar

Vaknade redan kl sju med en oro i magen.Vill bara sova,ORKAR inte må så här.Har igen sagt att jag vill inte leva m honom,han kommer aldrig att erkänna eller söka hjälp.Han ska leva normalt som han säger.Vilket skämt....jag har hoppats så många ggr,men efter helgens panikattacker som jag fick,så måste jag stå på mig.
Varför tänker man så mycket på hur det ska bli med det ekonomiska.Jag vet att vi måste sälja huset men jag VILL verkligen bo här.Känns som det är min o barnens enda trygghet just nu.En flytt vet jag inte om jag skulle palla.Jag har inte ätit ordentligt på tre dgr nu,inte ens orkat duscha.Man känner hur man bryts ner mer o mer.Jag har en tid på beroendemottagningen,men inte förrän på Tisd.Känns som en evighet tills dess....Nu väntar studenten för äldsta sonens flickvän på Fredag,hur ska man orka gå dit?Känns så meningslöst allting.Vad ska jag säga till yngsta sonen,vi har en utlandsresa bokad iJuli som han längtar till.Inbetald o klar,utan ångerrätt.Han kommer bli så ledsen om vi inte åker.Han ska precis sluta m sin omeprazol för att han mår bättre i sin mage,men nu lär
Det bli sämre igen.FAN va jobbigt....vet att jag får ta allt ansvar nu,han går ner sig direkt o skiter i allt.Inte ens våra barn betyder något,när han mår som sämst.Dricker bara bort alla bekymmer.Han har varit nykter nu i två dgr,undrar vad som hände ikväll eftersom det är helgdag i morgon..ORO. ORO.
Tänk förut då längtade man till helgen,nu är det bara ett stort orostecken för hur mycket alkohol det ska drickas. Kan bara säga att det är så sorgligt.
Ska försöka sova en stund så blir det här dygnet kortare,känns skönt ändå att jag är sjukskriven nu.

med dig nu - så jobbigt... men ändå så bra att du satte gränsen och gick. Det är sannolikt en lång väg innan han insett alternativet eftersom han prövat och sen började förhandla igen... Det är en tuff match att sluta dricka och det är hans jobb.

Du ska ta hand om dig - det är ditt jobb! och antagligen ha huvudansvaret för barnen! Hoppas du kan hitta eget boende och ordna det praktiska utan större bekymmer. Det är i sig inget som måste betyda slut för alltid men erfarenheten härifrån har lärt mig att när man satt sin gräns är det så viktigt att hålla den. Även om han säger att han behöver dig för att kunna bli nykter... det måste han välja för sin egen skull och hålla fast vid av egen kraft.

Allt gott och lycka till idag! Styrkekramar / mt

..Igår tog jag barnen och "flydde". Bor andra natten hos min mamma nu.Imorgon ska vi prata...jag och han. Prata om hur vi går vidare med allt. Han vet om att det bara finns ett alternativ om han vill ha oss kvar. Han valde inte det då. Han har nog aldrig ens funderat på att välja det alternativet. Undrar om han någonsin kommer att göra det? Får se hur han ser på allt imorgon. Jag har inte mycket hopp.

Att det kan göra så ont i själen!

Hej på er!

Jag vill bara komma in igen och tala om hur det är nu.
Synd att läsa om att det inte skrivs så mycket här längre.

Jag har fått så mycket lärdom av er alla härinne om saker som jag inte visste och sånt som jag trodde men som ni förklarade så bra för mej.

Jag mår hyfsat nu och har träffat en underbar läkare, tyvärr bara två gånger men hon har fått mej till sjukgymnast för min ledvärk och till en terapeut som är bra att prata med.
Känner nu att jag ska lägga alla kort på bordet och tala om det jag känner är viktigt för mej!
Jag ska lära mej att ta hand om MEJ nu och inte passa upp andra hela tiden.

Min man dricker fortfarande och denna helgen har varit jobbig, men jag har kommit till den punkt där jag funderar på ultimatum. Tack för alla tips härinne om hur man gör.
Jag funderar på hur jag vill ha det och hur jag ska komma dit.
När jag funderat klart ska jag tala om det för honom och då blir det hans val.
Och jag ska ha en plan A och en plan B, om han dricker då så sticker jag.

En dag i taget!
Kram till er alla
tekla

...vem pratar för oss???
Alla måste ju se om "sitt" så den/de som funnits här, vilket jag förmodat varit mest på frivillig basis (Magnus), måste ju rimligtvis tappa intresse och fokusering.
Statistiskt sett så hjälper ju forumet inte någon just nu. Det står dessutom på deras sida att forumet inte är aktivt längre, inte att det är tillfällig stängt pga omstrukturering.
Jag bara undrar?!

...mår du? Hur går det? Pratat med någon från berendemottagningen?
Tänker på dig

...jag blir också förbannad över okunskap som generellt så ofta slår sönder saker som fungerar.
Undersökningar och statistik kan ju vinklas för att få de svar man önskar.
Ofta ofta har jag ifrågasatt och stått som en slagpåse i mitten av olika åsikter. Det har jag inget emot men det som kan reta gallfebern på mig är när gemene man "pratar" åt mig. Pratar i "man", " alla tycker" osv
Då blir jag motfalls just för att försöka provocera fram tankar hos vederbörande. Jag är öppen och glad men envis och ger mig sällan, till mångas förtret men igår kom en kollega fram och gav en kollegial kärleksförklaring som gick rakt in i själen. "Jag älskar dig för din vänliga rakhet"! Härligt höra och bara en parentes.

Jag kommer inte lämna detta forum men naturligtvis kommer det dö ut av sig själv om den där göken inte öppnar upp sina ögon.
Tror som du Adde att det sitter någon och tittar på siffror och får sig tilldelad den info vederbörande behöver och önskar.
Det goda här är just anonymiteten. Det utnyttjas ju nu till vår nackdel. Vi är osynliga och hörs inte på deras möten, om de nu överhuvudtaget minns oss längre!

...läste just dina ord i din tråd.

Jag kan bara göra antaganden över vad som kunde hänt/ inte hänt om jag inte hamnat här.
Vad jag vet är att det har varit ovärderligt att veta att jag alltid och när som helst över dygnet kunnat ta mig in här och läsa eller skriva.
Det kan aldrig någon annan instans stå till tjänst med. Just att det alltid varit tillgängligt och att det, innan det stängdes, alltid var någon mer inne på forumet, gav mig en samhörighetskänsla som varit min trygghet när ensamheten varit outhärdlig. Efter ett antal veckor lärde jag mig vissa mönster hos medmänniskorna här, tex att du mulletant, ofta smiter in tidigt på morgonen och ofta lämnar kloka ord efter dina besök.
Jag kan bara spekulera men jag är inte säker på att jag hade orkat vara kvar i helvetet om jag inte hittat hit.
Jag vet att min kunskap om hur alkoholisten känner och tänker inte kunnat bli lika tydlig utan alla som kämpar och skriver här inne.

Du mulletant, tillsammans med alla andra här inne, har hjälpt mig orka, hjälpt mig förstå, hjälpt mig vänta, hjälpt mig våga tro och hoppas.
Tack alla!
Åh, nu rinner tårarna....tacksam tacksam och nykär i mannen som numer varit utan alkohol i över 4 månader. De sista veckorna har varit en vändpunkt, lite att likna vid de första veckorna utan alkohol. Tiden mellan var en berg o dalbana liknande den i det aktiva missbruket men med en avgörande skillnad, hade farandet varit pga av mer sprit hade jag inte varit kvar. Nu är jag kvar och hoppas kunna säga som du, mulletant, om ytterligare ett år, två och sen alla resterande år i mitt liv...

Kram till dig, min ledstjärna och medsyster

hyser ju en förhoppning om att vi fortsätter med inlägg som betyder något för oss och andra så får byråkraterna svårt att bara döda forumet. Jag har svårt att se att något som regeringens egen missbruksutredare i klartext rekommenderade och tom ville utöka så lättvindigt och utstuderat kan tillåtas försvinna. Min egen tro är ju att det i vanlig ordning sitter nån gök utan större kunskap om allas vår belägenhet (och som inte har läst eller satt sig in i hur forumet funkar) och enbart glor kortsiktigt på en summa pengar.

För övrigt hatar jag alla sk projekt !!! För de tar slut och sen försvinner all kunskap med folket som drar till annat som kostar pengar. En stad hade ett projekt som var mycket bra när det gällde att stötta kriminella som ville hoppa av gängtillhörigheten. Det funkade jättebra och man trodde väl att det skulle fortsätta. Näe'rå....helt plötsligt ökade soc-kostnaderna motsvarande de man hjälpt bort från gängen, de var ju självförsörjande inom gänget, och då lade man huxflux ner projektet.
Nu startar man ett nytt projekt som ska göra samma sak fast med ett klientel som yngre och inte så beroende av gänget för sin försörjning. Och projektpengar är ju självklart bara tilldelade under en viss tid. Och sen ? Hur tänker de som ytterligare en gång blivit svikna av samhället ?? Ger de nån vinst sen ?

Kör på alla vänner här så ska vi nog hålla forumet flytande ! Det är nog inte PK att lägga ner det !

läser min tråd så ser du att vi/våra tankar/våra erfarenheter/våra utmaningar är sammanflätade både gällande forumet och äktenskapet. Ser att du är inloggad så jag vinkar till dig:) Kram på dig medsyster / mt

...har det förflutit några dygn utan att jag skrivit här. Jag har varit inloggad och läst de få inlägg som kommit ner på pränt. Med undertryck på FÅ! Det är sorgligt att forumet dör ut, att något som fungerar får tillåtas att hamna i skuggan av byråkrati och det dessutom tigs ihjäl. Det är ynkligt!
Jag hoppas att de/någon har förstånd nog att skämmas!

Mitt nuvarande liv!
Jag mår bra.
Vi mår bra och har varandra. I morse låg jag och räknade månader, veckornas antal har jag tappat liksom de "normala" dygnens antal.
Det är sunt, känns nästan overkligt och tankar som "har jag missat något" far genom huvudet ibland. Tack och lov är mitt liv utformat så att grubblerier inte ligger överst på dagslistan ;) Jag är en tänkare så de hade nog kunnat göra mig tokig.

Jag märker att tårarna trycker på emellanåt. Saker som har hänt sårar mig och har inte fått tid eller plats förut.
Det gör ont, förskräckligt ont, att veta att maken har ljugit och betett som som ett svin, med eller utan sprit.
Jag kan bara välja hur mycket jag vill tillåta det onda ta över när det händer. Jag låter det värka, jag gråter, jag vänder och vrider. Tankarna/känslorna hamnar ju alltid på samma punkt. Orkar jag leva vidare i detta förhållandet med den ryggsäcken?
Svaret är alltid detsamma: Tiden vill visa!
Nu mår vi bra och jag vill leva så. Jag gör vad jag kan för det ska fortsätta vara så här.
Jag går inte runt och väntar på något återfall men är väl medveten om det kan hända. Den känslan/tanken är ju bara min och med tiden kommer den bli mindre frekvent. Just nu mår jag bra och det där "just nu" innefattar idag veckor tillbaka och veckor fram. Tidigare var " just nu" ibland indelat i timmar och ibland i minuter.
Det är bättre och blir bättre!

Tacksam jag blev tilldelad denna plats!
Just detta forums varande ligger inte i min makt att få igång.
Eller?

...på väg, en bra och befriande väg.
Fortsätt i en takt som passar dig, samla in tankar och händelser, forma och känn in vad och när.

Just det där med att möjliggöra för pappan var det jag höll på med också. På andra sätt än din situation eftersom mina barn var äldre, men kommer aldrig glömma barnens skräck i ögonen när överlämningarna var. Det var innan de rymde till mig en efter en. Vi hade många mil i bil och ibland i olaglig fart eftersom hans raseri var omåttbar om vi skulle vara sena. Att vi ofta fick vänta på honom ställdes aldrig som jämförelse.
Han var sjuk, hela situationen var så sjuk. För andra, soc eller andra, kunde inte se det och trodde att resonemang och samtal var lösningar.
Jag förstod att det är bara handling, att hamna i skottlinje, som var enda vägen.
Att jämföra med det din samtalskontakt sa, låta bli övertala. Det i nästa steg kan ju leda till att det blir barnet som får ta en stor smäll, en smäll som är nästan orimlig att acceptera som mamma. Hon blir ju föremål för förändringen i din och pappans icke sunda relation, ett beteende hos ditt ex som du inte har makt att förändra. Din makt ligger hos dig och i förlängningen bygger en förändring,som den nämnda, upp förtroendet mellan dig och barnet. Knepigt men så blir det. Du säger ju saker du inte menar egentligen, som du skrev, du övertalar till något du inte vill själv.

Förbered dig inför nästa överlämning, kanske behöver du inte övertyga för att barnet förstår eller märker att den tiden med gråt är lönlös, kanske vill hon verkligen inte och pappan tar upp stridsyxan. Förbered dig så du orkar stå upp för dig själv, helst så du kan undvika bli svag i ögonblicket.

En sak i taget ;)

Kram

i juni 2013. Är också nyfiken på vilka dina drömmar är idag:) / mt

läsning flygcert! Bara att fortsätta... Kram / mt