skrev Sorgsen44 i sov själv inatt....
Han har ju flyttat hem igen.....under den tiden har det verkligen varit berg o dalbana....upp o ner med känslorna o hans humör är inte bra.Han gör inte ett skit här hemma.Jag gör ALLT....Nu mår jag skit igen.....Tror jag fått panikångest? Varför kan jag inte vara själv,klarar inte att bryta upp igen,fast jag mår så dåligt tillsammans med honom.Han säger till och med att han gör saker så att jag ska tröttna o slänga ut honom.Är det ett enkelt sätt för honom att slippa känna ännu mer skuld o ångest?Jag fattar inte hur han funkar längre,känner inte igen han alls,är så förändrad...
Jobbade i helgen o plötsligt fick jag en känsla av att någon höll på att strypa mig.Varit en skitjobbigt tid nu,han dricker i snitt fem dgr i veckan.Kan börja dricka när jag åkt till jobbet kl 21.Han är sur hela tiden,vill inte ha närhet mer än när vi har sex.Känner mig i sådant behov att få vara älskad,omhändertagen och att bli sedd.Just nu kretsar allt bara kring honom.Jag oroar mig från det att jag vaknar till det är dags att sova,nätterna har jag mardrömmar.Vaknar av att jag har så ont i tänderna för att jag pressat dem för hårt.Väntar på att telefonen skall ringa,fick nummer av en arbetskamrat till en beroendemottagning så att jag kan få stöd och prata m någon.Hoppas hon ringer upp idag.Jag har sjukskrivit mig en vecka nu till en början.
skrev Lelas i Gamla känslor kom snabbt tillbaka..
Hej igen!
Du... Du är inte dum. Det är inte absurt att göra som du gör.
Du gör, känner och reagerar på precis det sätt som alla andra skulle göra i din situation. Det är det som är medberoendet.
Kram!
/H.
skrev Adde i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
klassas inte som sjukdom. Tyvärr. Utan att ha konspiratoriska tankar, ja, ok lite dårå....så finns det ju ett stort statligt spelbolag som drar in groteskt stora slantar till vår gemensamma (?) välfärd.
http://www.spelbehandling.se/page.asp?id=1
Ps Och så läste jag precis nu att den 27/5-13 så klassas spelberoende just som beroende i en notis på ovanstående hemsida !!! Hoppas att fler än jag noterar det då :-))) Ds
skrev mulletant i Behöver hjälp att vara konsekvent
gillar, gillar! / mt
skrev markatta i Behöver hjälp att vara konsekvent
Har övat på att sätta gränser, säga ifrån och att ställa rimliga krav med god framgång. Jag känner mig stärkt i den positiva responsen och samtidigt lite förvånad över att det kunde räcka med att, på ett vänligt men tydligt sätt, framföra vad jag vill för att få just det jag vill. Jag är också glatt överraskad över hur säker och bestämd jag kan låta när jag inte tvivlar på mig själv eller mitt värde. Det här har varit ett problem för mig, inte bara i kärleksrelationer och kring alkoholrelaterade saker, utan också i arbetsliv, vänner, kontakt med myndigheter, läkare o.s.v. men med en sak i taget så verkar det rulla på. När jag började försöka ändra mönster och beteenden kring mitt medberoende så påbörjade jag också en förändring i mina tankemönster och attityd även mer generellt i mitt liv.
Just idag gillar jag mig själv. Ovant men häftigt.
skrev Sorgsen i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
...precis som Mulletant säger. Du kan bara förändra det som ligger i din makt.
Ensamheten efter en separation är påtaglig och det tar tid att vänja sig.
Vissa saker kommer aldrig mer tillbaka men många saker ersätts av nytt.
Jag väntade inte utan satte mig på fik, biografer, pubar ensam. Ibland påminde det ännu mer om ensamheten men jag gav mig tusan på det skulle bli bättre. Det blev det också. Med tiden hittade jag mig själv i min nya situation.
Ge det tid och tvinga dig själv en smula. Att sörja ett äktenskap är smärtsamt. Jag har tyckt det är enklare sörja dödsfall, de är ju definitiva.
Du vet du har gjort rätt!
Var stolt över din styrka!
Nu reagerar kroppen med uppgivenhet. Ställ det i relation till alla år du levt skrämd och parerat skottsalvor. Det tar tid att ändra invanda mönster och rutiner.
Ensamheten kan ibland vara skrämmande men du var ju ensam i ert förhållande också, gömd i rädsla.
Njut ditt gryt, livet och dina sunda barn.
Du är bra precis just för att du är du!
Kram
skrev mulletant i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
en funderare över Sinnesrobönen; Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Det som varit har varit... jag tror att du aldrig skulle vilja vara utan eller byta ut dina barn (till några du kanske skulle få i en ny relation?:) ...
Jag vet att det inte är lätt... var stolt över att du hade modet att förändra...
Du kommer att hitta ditt eget, nya liv - ge dig lite tid! Kramar / mt
skrev Pip i Gamla känslor kom snabbt tillbaka..
Tack skall kolla länken till bloggen jag har sökt på bloggar om alkoholberoende/medberoende.
skrev Pip i Gamla känslor kom snabbt tillbaka..
Tack du, Lelas också för dina fina ord, ja kanske den verkliga vändpunkten men det "tokiga" är att jag tror det tar lång tid dit (botten) också för nu har det varit bra igen och då "lever jag på det" själv, så länge det är ok. Jag tror att jag fått ta så mkt "smällar" tidigare så jag äntligen har förstått att jag bara måste ta vara på de stunder, den tid som är bra för att orka vara stark när det väl bär iväg för min man, jag vet och är stolt över att jag är mer gränsättande (även om jag borde vara ännu tuffare) att jag inte tar åt mig av skitkritik, glåpord eller annat. Att jag inte låter mig styras lika mycket av hans sjukdom, jag kommer på mig själv hur mkt jag levt ngn annans liv men sakta börjar leva "mitt". Hur jag fullkomligt struntar att vända ut och in på mig själv för att vara honom till lags och hans drickande. Det lever jag på och det känner jag mig starkare av!. Jag har slutat att alltid ha en plan B för allt i vardagen, helt sjukt att jag tänkt så tidigare och så länge.
Egentligen är det ändå helt absurt att jag ändå låter allt bara löpa på men det var som ngn annan skrev här att visst borde man vara så stark att man tar sitt pick och pack när någon gör en så illa utan att den personen förstår men det är lättare sagt än gjort.
Jag har "dumt nog lärt mig" att leva så här tillsammans med min man och våra barn och tycker att jag funnit bättre vägar nu ändå när det banar utför i hans missbruk och mitt medberoende än förr så därför gör jag inget drastiskt ändå...
Någon/några tycker säkert jag gör fel, någon/några känner säkert igen sig, någon/några kanske tycker jag ändå gör det så bra jag kan så länge jag eller våra barn mår sämre. Min stora skillnad är att jag numer har en känsla om att må bra eller dåligt, förut trodde jag att jag mådde bra, åtminstone okej men egentligen riktigt skit och så var det mestadels, nu är det tvärtom och det är jag stolt över mig själv för!
skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
... igen.
Han snirklar sig in i mitt liv, tvingar sig på, fjäskar, trugar, bönar och ber. Och jag vill inte. Men åh, så ledsen jag blir.
Har tänkt sååå mycket på vad du skrev till mig en gång Mt: att jag hyllar kärnfamiljen så... Och där är jag kvar. Jag känner mig sååå misslyckad, är sååå rädd att jag har berövat barnen det. Därmed inte sagt att jag tror att de hade fått det bättre av om jag stannat, men jag önskar att jag hade sett alla varningssignaler innan barnen kom...
Önskar så att barnen ska få vara lyckliga, slippa arga och bråkande föräldrar, att de skulle ha fått fira jul och födelsedagar med mamma OCH pappa... att mamma och pappa hade varit snälla och bra... Det gnager i mig. Jag ligger på gränsen hela tiden mellan att vilja kämpa för att få ha barnen lite mer, till att känna att de kanske har det bättre hos pappa så jag kanske borde låta honom få barnen på heltid.
Åh....
Försöker säga och visa för kompisar och även nya bekantskaper att jag vill umgås, hitta på saker osv, men det är segt. Känner mig väldigt ensam.
Kramar
skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
... att läsa att du gett upp och inte orkar strida mer.
Jag förstår dig så väl: oj, så många gånger jag gav upp, men precis som Lelas skriver så kommer kraften tillbaka. Många gånger har jag känt att jag inte orkar mer, inte orkar just då, att jag inte orkar leva i det men inte heller orka lämna, men så en dag bara går det. En dag i taget.
Min sambo är "snäll" igen och jag saknar tvåsamheten, men för mig är detta rätt - att jag lämnade. Det är kanske inte det rätta för dig, men en dag kommer du orka sätta din gräns.
Kram
skrev Lelas i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
"Som din dag, så skall din kraft ock vara..."
Så sjunger vi i en av mina favoritpsalmer: Blott en dag. Och så är det ju. Vi får den kraft vi behöver för att klara varje dags utmaningar.
Du skriver att du har gett upp, och så kanske det är. Men när du behöver kraften så kommer den att finnas där för dig. När det är dags.
Kram, vännen!
/H.
skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Jo då, jag lever. Känner att jag gett upp på många plan- orkar inte strida mera.
Tack för att ni tänker på mig- jag följer er i era trådar.
Kram
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...Adde, jag förstår din ilska!
Det blir ett status quo och jag förstår inte att det får fortsätta. Antar det handlar om ansvar och moral, det verkar inte finnas tid till just medmäsklighet längre. Jag har jättesvårt att tro att läkarkåren och mottagningarna inte vet. Jag tror de inte har något alternativ, tiden finns ju inte...Jag kan förstå att personalen blir hårdhudad av att se eländet hela dagarna men min make har inte tagit sig dit just för bemötandet alltid och överallt har varit bedrövligt! Enligt det jag läst mig till så är AA det enda ställe där man inte känner sig illa behandlad. Varför måste det vara så?
Först nu har maken börjat prata och berätta så smått och det är så mycket jag sakta sakta förstår. Eftersom jag vet mer så behöver inte allt förklaras, han förstår jag vet. Han märker också att jag inte har behov att bråka om gammalt elände. Han skäms över allt som hänt och sagts men hittade nog en punkt där han vågade lita på mig en liten aning och nu verkar det ge styrka att lita lite mer. Jag tänker inte smiska honom på fingrarna, vad skulle det ge?
Däremot tar jag ingen skit. Ju mer positiv tid vi har ju lättare är det att markera det som tippar fel i god tid och med små medel.
Vi är i vaggan av vårt nya liv och jag är fullt medveten om att det fortfarande handlar om år innan vi vuxit upp och förhoppningsvis kan se tillbaka på denna tiden som historia.
Idag är en bra dag!
skrev Adde i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
fina beroendevän blev intagen för avgiftning på beroendeenheten på fredagen för nån månad sen. Utsparkad därifrån på måndagen fullpumpad med benzo.
Hon hörde av sig i förtvivlan och undrade hur hon skulle klara sig när benzo-abstinensen slår till.
Jag har inget bra svar alls och jag kan känna hennes vibrerande ångest genom cyberrymden.
Hon väljer naturligtvis att bedöva abstinensen med alkohol för nån annan hjälp hittar/får hon inte.
Jag pratade med henne igår och då kunde hon inte dricka eftersom spriten sved så mycket i hennes söndersparkade mun som hennes suparkompis fixat åt henne. Hon hade tidigare under helgen försökt att få komma in på beroendeenheten, samma djävla ställe som inte kan beroendets alla fällor, men de tog inte emot henne för hon var påverkad.
Vi kom överens om att hon skulle åka dit direkt eftersom hon var nykter då när jag pratade med henne.
Jag vet inte hur det gått.
Däremot är jag rätt säker på att bryter hon inte nu så får jag snart dra på mig min begravningskostym.
Jag vill inte det.
Och jag blir så hatisk till personal på en specialistenhet som kastar ut folk fullständigt neddrogade med benzo. Det är ju för fan deras skyldighet att kunna sånt !
Jag vet att valet om nykterhet/drogfrihet är vårt eget men när folk som har som arbete att hjälpa oss agerar langare blir inte valet lätt.
skrev Sorgsen i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
...också hur det går för dig.
Kram
skrev Sorgsen i Jaha vart börjar man?...
...på dig.
Hur mår du?
Kram
skrev Adde i Behöver hjälp att vara konsekvent
har man också sett att många bokstavsbarn lättvindigt åsätts en diagnos istället för att titta bakom barnet, in i familjen. När man kollat så så har man upptäckt en stor andel missbrukarfamiljer där barnen är agerande efter de förutsättningar som råder där. Att då "hjälpa" in ett sånt barn på missbrukarbanan är ju rätt onödigt. Vanligt snack, att bli sedd, att få normer räcker oftast så oändligt mycket längre än ett piller.
Jag har en bekant vars 15-åriga dotter slog ihop för ett tag sedan och fick akuttid på BUP. Hennes mamma är aktiv alkoholist och pappan är nykter (nåja, sprifri iaf) alkis. Hon får självklart piller och "behandlas" efter de normer som råder på den avdelningen innebärande att inte ett enda ord viskas om missbruk i familjen. Tjejen är ju självklart höggradigt medberoende så hon skyddar ju efter bästa förmåga. Jag har tipsat om ungdomsvecka respektive familjevecka men det ju "inte det, det handlar om". Tjejen vill inte "hängas" ut genom att åka på nåt "sånt" och pappan fattar ju nada :-((
skrev markatta i Behöver hjälp att vara konsekvent
Vill bara tydliggöra att jag inte är strikt anti medicin. Jag känner flera adhd-diagnostiserade(vuxna) som tycker att adhd-medicinen är en viktig del i att strukturera upp sin vardag, tillsammans med strikt struktur i övrigt, sömn, mat och träning. Men en vuxen kan själv välja. Jag skriker inte ut att det är fel bara för att det är amfetaminliknande preparat, någon med adhd reagerar ju inte på samma sätt på dessa mediciner som någon som inte har adhd skulle göra. De blir inte höga eller igång, utan mer fokuserade och lugna.
Jag har vänner som inte klarar ett vanligt jobb utan medicinen. Gång efter gång hamnar de i konflikter eller får sparken för att de inte klarar av att komma i tid eller tappar bort saker. Med medicinen kan de det. Skulle de ha ett arbete där de fick hålla på bara med det de gillar och i sin egen takt komma och gå så skulle de nog inte behöva medicinen men samhället ser ju inte så ut. Alla måste arbeta och vissa måste ta medicin för att kunna göra det. En erkänd konstnär med adhd, som kan leva på konsten behöver förmodligen ingen medicin alls t.ex.
Det är annorlunda med barn. Många gånger så verkar det som att barnet inte medicineras för att själva må bra utan för att bli enklare att hantera i klassrummet och för föräldrarna. Skulle vi ha en mer individanpassad undervisning så skulle det se annorlunda ut. Nu ses inte problemet som hur eleven mår utan att de stör övriga elever. I en lektionssal med 30 elever så är det omöjligt att lägga upp undervisningen på en nivå så att allas behov tillfredsställs. Det som för en "vanlig" elev bara är ett surrande sorl blir för en elev med adhd 30 olika röster som denne måste lyssna på samtidigt och bearbeta. Men mindre klasser, kreativare undervisningsformer, moderna hjälpmedel, möjlighet att lyssna på favoritmusiken i hörlurar o.s.v. kostar som bekant pengar.
Nu blev det mer en adhd-diskussion än en fortsättning på benzo-snacket men jag tror verkligen att båda delar handlar om attityder hos läkare och egentligen hela samhället, huruvida man väljer att sopa under mattan och ta udden av det eller se till bakomliggande orsaker, sociala problem, samhällsproblem och försöka hitta långsiktiga lösningar.
Kram på er
skrev Sorgsen i Behöver hjälp att vara konsekvent
...så ansvarslöst att medicinera våra barn och unga och jag känner mig så hjälplös som människa.
Hjälplös över att inte kunna göra något för att stoppa detta!
Vad kan jag göra?
Någon som har något konkret?
Mitt mellan barn har alltid haft mycket energi och som liten behövdes mycket sysselsättning men hen var alltid glad och lätt. Visst var det påfrestande som förälder att hen krävde uppmärksamhet nonstop och jag är säker på att hen hade kunnat bli "offer" för det som började utvecklas när hen var liten, ca 25år sen. Hen var inte på dagis eftersom jag jobbade hemma med just barn och tonåringar i krisfamiljer. Det blev en annan typ av "kamp" i hens första skolår eftersom hen blev uttråkad där, hens inlärning var redan långt före hens ålder men hen hade noll bollsinne, vilket blev lärarnas största huvudbry trots att motoriken var mer utvecklad än normalt.
Mitt yngsta barn hamnade i en klass som var oregerlig redan från lågstadiet, detta var drygt 10 år sen. Där var det flera av hens klasskamrater som fått diagnosen adhd och medicinerades. Det gjorde så ont att se och gör fortfarande ont! En av klasskamraterna var för mig en helt vanlig energisk pojke som fick stämpeln "annorlunda och sjuk", han var snäll och go men gick över gränserna för "det fick han ju, han r ju sjuk".
Det var bedrövligt att se...dessutom orkade han inte skolan när högstadiet kom och hamnade väl i de grupperna där du gör din praktik markatta.
Det är så sorgligt att barn måste passa in i mönster som vuxna skapat. Att olikheter klassas som sjukdom och brister. Alla sjukdomar som behöver läkarvård, som mitt barns cancer, där står jag totalt utlämnad till läkarnas kunskap och vård men diagnostisera inte sönder mänskligheten.
Som du säger markatta, fram för mer samtal.
Vi ser ju bara här inne vilken styrka vi får som använder ord som medicin.
Markatta, jag hänger på i Addes våg för dig!
Du är en medmänniska jag gärna har som förebild!
skrev Adde i Behöver hjälp att vara konsekvent
jag gör vågen för dig och skickar cyberkram ♥
skrev markatta i Behöver hjälp att vara konsekvent
håller med om att det måste spridas. Läkarna är ju väl medvetna om tillvänjning i det här fallet då måste de också ta ansvaret med uppföljning och att alltid, alltid erbjuda andra, långsiktiga alternativ. Benzo bör vara en akut och tillfällig lösning att ta till. Skulle man satsa mer pengar på att korta ner köerna till anpassade terapiformer istället för att pumpa in pengar till läkemedelsföretagen så skulle vi bespara dels pengar men framförallt mycket mänskligt lidande.
Det är tragiskt att se hur det även skrivs ut till unga. På praktiken har jag kontakt med en del tonåringar med adhd-diagnoser. Flera av dem äter dagligen Ritalin eller Concerta(amfeteminliknande preparat) och utöver detta så får de benzo vid behov. De får alltså två mediciner med totalt motsatt effekt på samma gång, galet! Bland missbrukarvärlden så vet man att folk som missbrukar amfetamin inte dör av/tar överdoser av amfetaminet utan av kombinationen amfetamin/benzo då de tar benzo för att "komma ner" och kunna sova efter att varit vaken i dygn. Påfrestningen på hjärtat blir då för stor.
Jag känner en stor oro inför detta. Det här är ju killar i tonåren som gör som tonåringar gör, festar och smygsuper med kompisarna på helgen. Att blanda allt det här med alkohol, för killar som dessutom redan har en impuls- och aggressionsproblematik är inget annat än vansinne.
Då lyckades jag bli arg idag med ;)
Kram
Känner en mix av sorg och lycka. Nästan svårt att ta på.
Har cyklat mycket under de senaste dagarna - fantastiskt vackert nu: doften av tång, fågelkvittret, allt det gröna, solglittret på vattnet, sol och värme, åska och regn, vackra blommor, allt är fint. Jag har vackra syrener och liljekonvaljer på bordet, barnen plockar maskrosor och smörblommor! Och maskrosorna börjar bli bollar och sprida sina frön - barnen och jag blåser på kapp! Vi blåser såpbubblor och leker på gräset, vi går barfota och tittar på insekter, fjärilar, nyckelpigor, getingar och humlor, vi äter glass och bullar och... har det gott!
Men: har inga pengar: har fått betala dubbelt och jag har inte råd med det... Sambon som är ombytlig och så mina jobbiga tankar - jag vet att jag gör rätt, men det är huvudet som vet, men hjärtat är inte med alltid, eller jag vet inte - är det halva huvudet som är med och halva inte?
- Semestrar vi gjort: när vi alltid varit ovänner, men vi har ändå kunnat åka (nu har jag ju inte råd, men det har han...). Jag vill också kunna åka iväg, men jag försöker tänka på om jag ska åka själv när han har barnen, men det kan inte kosta mer än kanske några hundra kronor.
- Ensamheten: ensamheten - jag var ju ensam även i förhållandet, men det är jobbigt. Jag försöker prata med kompisar och berätta och en del är snabba med att bjuda in till saker, men jag har svårt att fortsätta "tjata". Och samtidigt uppskattar jag ju ensamheten och framför allt lugnet: ingen som kräver att jag ska göra/vara på ett visst sätt.
Barnen kommer få en härlig sommar med pappa och hans familj - semestrar och upplevelser, och ni vet ju hur jag är nu: jag är rädd att de kommer att gilla allt med pappa bättre. Jag kommer inte ha råd att göra så många saker, utan hoppas att jag kan ge barnen det sommarlov som jag själv uppskattade så mycket: åka och bada, fiska krabbor, picnic, ha det lugnt, träffa kompisar, få vara hemma och inte stressa iväg på saker... Vill göra det bästa...
Igår läste jag ett citat och tyvärr sparade jag det inte. Det handlade om att våga ta chansen när du får den, att alltid våga välja det nya - det gamla vet du redan hur det är, men det nya kanske blir bättre. Och jag sak försöka tänka mer på det.
En dag i taget.