Senaste kommentarerna i forumet

Åh.. Ibland längtar jag dit, ett par timmar i gemenskap, fast tid för mig själv, ovillkorligt och värme...
Men nu var det så längesen jag var där, att jag drar mig för att gå dit...
Kanske är det precis vad jag behöver nu när jag står här naken utan medicin?
Ta hand om dig Miss K, jag hoppas han fått mer insikt nu efter sitt återfall...
Stor kram!
/k

Tack för din omtanke och dina sanningar!
Försöker leva en dag i taget. Inte så mycket att tillägga just nu. Ska ta tag i Alanon igen, behöver det nog mer än jag tror.

Kram /K

var det jättelätt att "erkänna" att jag var alkis för min fru. Det gav mig en legitimitet att bli full då och då för jag var ju faktiskt alkis ! Det måste hon ju tänka på och inte skylla så mycket på stackars mig som var sjuk.

Jag har en väninna som inte har något kvar från sitt förra villa-liv med underbar man och son. Nu sover hon hos de som kan tillhandahålla sprit och betalar med det som en kvinna kan betala med. Det finns inte i hennes värld att detta kan bero på spriten, inte en chans. Och hon är väldigt snabb med att säga att "Jag är ju alkis så då blir det såhär" men att därifrån koppla ihop det med intaget av alkohol är steget såååå stort !! Det låter ju helsnurrigt men vi är inte så smarta när vi är aktiva vi alkisar. Att tekniskt förstå att jag är alkis men inte ta till mig det i hjärtat är just vad vi kallar för den längsta halvmetern som finns i världen.

När jag väl fick ner allt i hjärtat och kapitulerade och sökte hjälp, och faktiskt även tog emot den, då, först då, ramlade allt på plats och jag insåg att jag inte kunde fortsätta som förr. Och jag har haft nynyktra vänner som försökt dricka och som inte längre finns hos oss i detta livet. Och det tror jag alla är medvetna om att det kan gå så fast man inte vill erkänna det. Man vill ju så gärna.....

Sköt om dig, det är du värd !

Kram !!

...tack för du berättar.
Min make, hoppas han fortsätter vara min make, är också maxat destruktiv, han pratar generellt inte mycket, funderar mer. Jag kan bubbla som tusan om allt men är också en tänkande människa. Så när det kommer till viktiga saker är jag mycket sparsam med ord. Min "överflexibilitet" blir också irriterande, att jag utanför jobbet inte är inrutad i tid eller handling. Då behöver jag inte bestämma något alls. Så, ju sämre kontakt vi har ju veligare blir vår gemensamma tid. Frustrerande utveckling! När alkoholen blev uppenbar för mig blev det absolut inget utrymme över till någonting. Det har fått min person att uppfattas som velig och ointresserad. När vår gemensamma tid är begränsad kommer vi inte ner i djupet. Det djupet som för en relation till att hålla länge, där man ger och tar. Jag kan se allt det där men kan inget göra åt det. Inte när alkoholen tagit över och till slut handlade och liv eller död.

Jo, jag ser att han inte trivts i att jag kommer och går. Jag vet också att det var hela hans barndoms upplevelse. Hans trygghet, hans pappa, var hemma långa perioder för att sen försvinna under likalånga perioder. Så jobbade han. Det tog lika hårt i mannen vid varjeuppbrott. Därefter blev han insluten och pratade inte.

Jag vet allt detta, ser hur maken lider, han är jättedålig på uppbrott och vi båda mår absolut bäst i varandras sällskap.
Nu menade han det varit ett spel. Jag tror också det är så, över det sista året är jag inte alls förvånad över om det har blivit hans övertygelse. Det blev ju jättejobbigt med missbruket och jag som kom och gick. Till slut blev det jobbigt att jag överhuvudtaget fanns!

Precis som du tidigare beskrev det. Överge! För mig, som har vuxit upp med många människor runt mig, levt i någon form av generationsfamilj, även med mina barn tills skilsmässan. Alla hjälpte alla, med praktiska saker, mina föräldrar var inte öppna med att prata känslor men visade dem. Grälen och skratten i saliga blandningar.
Vi alla har utvecklats till enskilda individer, alla sköter sitt och vår kontakt är inte regelbunden. När vi ses blir det, såklart, mycket information över vad som hänt, i rubriker. Så, inför många har vi säkert "dålig"kontakt. Jag ser det inte alls så. Kontakten är ärlig och lojaliteten är fläckfri. Ordet " överge" finns inte!
Maken har inget av detta och har först gratulerat mig till att vi har det så. Senare har det vänts till skällsord, att vi bara pratar, utan substans. Så kan det säkert uppfattas men i "kriser" släpper vi allt vi har i händerna och hjälper med allt vi kan. Detta händer ju sällan, inga kriser under makens tid! Det är ju bara bra!

I missbruket har det mesta svartmålats och nu känner jag att jag är "orsaken" till det "dåliga" förllandet vi har. Jag har diagnosen "vuxet barn" för honom.
Han får analysera som han vill, jagkan inte stoppa det. Jag kan också förstå om andra inte kan föreställa sig levnadsformen vi har. Det har ifrågasätts och maken har ett otal gånger känt han måste försvara och senare gått över till att inte förklara och bara lämnat ämnet. I missbruket har detta naturligtvis blivit ytterligare en orsak till att dricka. Typ "ytterligare en fredag utan det där jävla myset" . När han sen varit längre eller kortare perioder på resor till olika länder där jag funnits har samma människor visat avund utan referensramar. De flesta drar likhetstecken mellan resa och semester. Väl ensam igen blir ensamheten än större liksom "friheten" att dricka.

Jag har ju levt så här i 20 år nu, vänjer mig aldrig vid att inte ha alla nära men lärt mig leva med det. Jag vet att kontakt behöver inte alls bara utvecklas genom fysisk närvaro. Jag har också fått en annan uppfattning om tid än tidigare. Vardag och helg finns inte och jag reagerar inte ens längre när människor frågar när jag har "semester". Jag svarar i augusti, om det är då jag har en lucka i kalendern.

Jag har full förståelse för att jag kan vara provocerande i många sammanhang, just för mina ramar är så vida och formliga, inte minst för maken som är i en djup kris. Jag finns i exakt samma kris. Skillnaden är att jag inte väljer svartmåla eller lämna. Lämnandet nu hoppas jag är tillfälligt, den tillfälligheten får ta den tid som behövs.
Jag vet att jag aldrig ger upp, tillfälligt oftare, men aldrig de långa loppen, många svackor blir det men jag är påfrestande envis. Även för mig själv ;)

Däremot överger jag aldrig! Det ligger inte i min natur! Mot allt! Maken älskar jag ju dessutom, inte det han gör eller säger. Helgen har jag tagit in men jättesvårt att inte förklara under rubriken "kris och destruktiv".
Det enda jag kan hoppas är att makens stolthet inte är större än att han vet att, när tiden är rätt finns jag här. För honom och oss!

Nu har jag övergett en svag. Jag ser min närvaro gör honom svagare, hur väl jag än vill, med eller utan ultimatumsord, gränssättande och förstånd eller det motsatta, så är jag provocerande för honom. Tråkigt och gör så ont. Smärtan i honom ser jag också, den är stor och kolsvart.
Får man hoppas att det intelligenta och intellektuella i honom försvagas? Den styrkan han har är hans svaghet nu......
Har jag rätt att önska den går sönder? Typ, blir överkörd och måste lappas ihop långsamt tillsammans med mycket finkänslig hantverkare/kirurg/terapeut?

Det ryktet du pratar om hade jag nog gått på. Har läst berättelser här om personer som prövat igen och då tycker att "det var inte så fantastiskt som jag trodde". Alt. att de förstår att det är lätt att åka dit igen.

Adde, du säger att han inte har nått sin botten. Jag vill inte tro på det, men du kan ha rätt. Men jag undrar då vad som kan vara värre än att bo på härbärge och att alla i hans närhet hade tagit avstånd från honom. Jag tror att han har lärt sig en hel del av sin resa neråt. Han säger att han är alkis (till mig iaf). Stolt över sina 6 veckor och börjar väl känna sig på säkra sidan. Ett helnyktert liv känns antagligen främmande. Han vet inte hur han ska leva så, har inte så många alternativ till aktiviteter. Önskar att han hade gått på återfallsprevention (som han sagt nej tillsv. åt) Det får väl komma när han är mogen för det? Kruxet är kanske att han då måste berätta på jobbet om han ska gå ifrån.
Det blev många "han". Ska försöka tänka på mig själv också.

Miss K

heller ha polisanmält - vare sig det är "rätt" eller inte. Det är inte polis din man behöver... Skräcken att mannen ska göra sig själv illa har varit min största. Min man har aldrig hotat mig och jag har aldrig varit rädd på det sättet - däremot har han haft starka självdestruktiva tankar som plågat mig både med hot i akuta stunder och malande under lång tid.

För många år sen var det en osannolik händelse, ett helt osannolikt sammanträffande som utspelade sig i den lilla staden i min närhet... Då slogs jag av tanken att många anser att regissörer som Ingmar Bergman och Lars Norén iscensätter jobbiga och konstiga pjäser/filmer... MEN det är ju bara så att de genomskådat verkligheten och gestaltar den på scenen. Förresten - Strindbergs Dödsdansen går inte av för hackor den heller ...

Visst kan vi önska att din man finner sin innest kärna av styrka och livskraft och tar till sig det han haft möjlighet att lära... hans liv vore värt det. men det är bara han som kan göra den vändningen.

Kram och ha det gott! / mt

är det bara du som vet vad som är bäst - och de är ju för små för att vara med i stadiet med packlådor - det är bra att ni har andra alternativ under den tiden. Jag tänkte mer i största allmänhet ... Det är så fint att du ställer barnen i första rummet och vill att de ska ha det tryggt och bra. Nu när du får ditt eget gryt och inte behöver leva i skräck och kaos kan du ändå vara trygg i att barnen klarar en hel del av vardagligt kaos.

Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!

Ha ha - jag fick en toktanke - nästa gång flickorna ska vara hos pappan kan du väl föreslå att det är du som ringer... Exempelvis en gång i timmen (det menar jag inte:); varannan timme, eller var tredje "eller vad tror du blir lagom?" frågar du honom... "så att du kan känna dig lugn att ha dem":).... Nu är jag på bushumör( men det är inte bara bus)- då skulle DU ha kontrollen... Jag är inte helt allvarlig nu - men å andra sidan ... Ibland är det bra att tänka i paradoxer. Förstår du hur jag menar? Kram och fortsätt framåt, det blir bra! / mt

...mina ord nu är kanske att likna vid att stympa mig själv i min situation, men kontroll, eller organisering och disciplin behöver inte vara likhetstecken med något negativt!
Ibland är det just det där kontrollbehovet som är motorn att komma vidare. Även mot de rätta, friska målen.
Generellt får ingen glömma att samma ord och uttryck har individuella betydelser hos var person. Ordens påverkan bottnar i vars och ens språkbruk och erfarenheter. Det är ju just därför det uppstår så många onödiga konflikter,stora som små. Ord kan också locka till skratt i situationer där det kan vara malplacerat.
Därför tar jag ord för vad de är. Försöker hitta i mig varför jag reagerar eller inte.
Idag hade jag en sån situation, där jag smålog ironiskt, sökte ögonkontakt med närmaste kollega. Han såg ut som ett ufo. Den reaktionen får mig bara börja skratta ännu mer, inombords då. Vill ju inte behöva förklara mina sjuka associationer, inte när jag inser ingen skulle bli klokare eller skratta åt den. Men sånt håller livet värt att leva varje timme.

Flygcert...livet går upp och ner och är ibland helt uppochner.
Spara guldkornen och låt det andra påverka dig men inte förgöra i långa loppet. Just nu nr det är jobbigt så är det så jag tuggar mig fram, funkar för mig.
Fortfarande bryter helgen ner mig men nu skriver jag och guldkornet fick jag uppleva två gånger pga dig. Tack ;)

Kram

...tack, jag är så tacksam du finns här, du helar mig genom att jag får vrida runt saker ett extra varv inuti. Både det som är/var ren tanke eller intuition, minnen, praktisk erfarenhet, hjärtesaker, tragedier, glädje...allt som händer/hände inuti och utanpå, synligt och osynligt. Det som händer inuti mig genom dig förklarar att jag har INTE några lik gömda och förträngda. Det finns inte fler skrymslen inuti att öppna. Anhörigveckan och här har bekräftat det jag hoppades var så. Befriande! En dag kommer du känna detsamma, kroppen är en finurlig manick ;)

Jag har märkt att min historia har fått ett rött sidenband runt sig och det är tydligt för mig att det är just historia. Det finns, det har format mig, jag har förlorat saker och mist tillit men jag har vunnit styrka, insikt, vidgat ramarna och blivit mer rädd om mig själv. Att jag, genom erfarenhet, vet att min magkänsla är min vägvisare och största tillgång. Däremot går jag inte in och råder om missbruk i sin helhet. Där är jag mitt i en ny erfarenhet och mitt i ett känslohav, vet för lite....än...lär och vill bli bättre.

Jag har lämnat situationen men inte relationen. Men, det kan ändras, både från min sida eller hans. Han har ju mentalt redan skilt sig och den snara framtiden kommer visa om han sätter det i praktik. Gör han det inte nu blir det inte om en månad.

Jag tror generellt folk om gott, annars blir det dagliga livet tungt. Jag har däremot fått så många kommentarer från alla möjliga människor under alla år jag jobbat med det jag gör. Människor inom och utom kan komma med väldigt många frågor, allt från "insatta" journalister till läkare och symötestanter i kyrkan. De frågorna visar mer om deras tankar och förutfattade meningar än vad mina svar informerar. Det har gjort att mina ramar är väldigt vida och jag rör mig lika gärna utanför ramarna som innanför. Behandlingen ifrågasätter jag inte på något sätt men jag är inte främmad att ställa frågor. Alla passar inte på alla ställen och jag är rädd att behandlingen kan vara för snäv. Att mannen har en problematik som kräver något mer, något som han själv är för sjuk för att söka. Han gör det han blir tillsagd, så har han sagt. Punkt.

Flygcert, tack igen för dina ord. Jag flummade iväg långt utanför men vill du ska veta att jag tänker på dig. Håller om när du behöver.
Lycka till i ditt kaos, jag finns i samma röra...lika bra vi håller hand så vi inte blir för yra ;)

Kram
,

och jag skickar dig varma kramar!! Ta hand om dig!!
Kram

Sorgsen, vilka fina ord du gav mig: "Du gör rätt för du gör precis det du vet du måste".

Jag är säkrare nu, på att jag gör rätt, men barnen hamnar emellan, han "matar" den stora med konstiga saker, jag märker på sättet hon uttrycker sig att det inte är hennes ord/tankar... Och han håller fortfarande på att göra mig galen med alla sina mail, samtal och sms...

Tack mt. Har tänkt mycket på det du skriver om att abrnen kan vara med som en del i boandet, och det håller jag med om. Jag pratar mycket med mina små prinsessot om var vi ska bo, att vi ska flytta om ett litet tag, vi har varit där och tittat osv, men jag vill nog för både min och deras skull att det ska kännas fridfultl från början - jag ahr haft nog av att leva i osorterat kaos, både fysiskt att saker ligger överallt, men också psykiskt - att jag inte fått ha det som jag velat - nu vill jag att det ska bli som jag vill ha det och tror att det är bäst för barnen, inte att det ska stå 15 flyttlådor som ger oro i mig.. Ja, det låter rörigt och som att jag är totalt kontrollfreak, men jag menar nog bara kort och gott att jag vill lägga stort fokus under kanske två dagar för att röja i ordning som jag tror det blir bra och finna frid i det.

Lelas, <3!!!

Jag har dig att tacka för så mycket den senaste tiden, att du berättat om dig och dina erfarenheter, att du stöttat mig när jag berättat och jag är dig evigt tacksam.

När jag läser dina inlägg från helgen och fram till idag så känner jag igen mig i flera saker - och tänker på alla gånger du stöttat mig i att jag måste lämna. Nu vill jag stötta dig i detsamma: lämna!

Du har kämpat, och det är något väldigt fint och bra att göra, men inte om det betyder att du äventyrar ditt liv, din säkerhet, ditt välmående och din lycka! Du är värd så mycket mer och så mycket bättre!

Du är så bra på att uttrycka dig och en del av det du skriver känns som det är precis det jag velat säga/känt/upplevt, men jag ahr itne haft orden/språket att uttrycka mig klart - sambon har varit aggressiv mot mig, men sedan ahr det funnits många stunder av det du skriver "ren okontrollerad hysteri". Och att han alltid varit ilsk mot mig i fyllan har varit fruktansvärt att leva med, men det fortsatte ju även efter att han slutat dricka - precis som du beskriver!

Ta hand om dig, ta vara på dig och ditt och var rädd om dig.
Jag tänker på dig och önskar dig en god natt och frid!
Kramar

så kände jag också. Men nu har jag valt att inte göra det. Jag kommer inte träffa honom mer än över ett antal timmar under våren. Då tar jag med mig någon. Jag har skrivit ner här, långt ifrån allt, men tillräckligt för att visa att det hänt om något skulle inträffa i framtiden.
Jag var också orolig han skulle göra sig illa ute mitt i natten i ett sånt raseri. Men det behövde jag ju inte tänka länge över eftersom han kom hem. Hel och nykter!
Akutpsyk var också ett telnr jag googlade fram...

att läsa och att tänka att du var där emd honom. Den mannen mår inte bra - men det har du ju klart för dig. Klokt att du i konkret och tydlig form sätter ner i text och bild vad han åstadkommit.

Så som det framstår när du beskriver det nu hade det varit befogat att kontakta polis.

Ta hand om dig och vila! Kram, kram / mt

I helgen byttes det aggressiva mot hysteri, ren okontrollerad hysteri.
Mannens första ex,det enda ex jag har kontakt med, bodde många år med mannen. Hon har sett hans utbrott och vet att det inte är "vanlig" ilska. Hon bodde med honom när han gjorde sinförsta behandling, då dryga 20 år gammal. I en av fyllorna hade äldste sonen sett hur han full och galen puttade mamman ner för en yttertrappa, vid någon överlämning av barnen åt ett eller annat håll. Tror sonen var runt 12-13 år då, efter det tog det år innan de hade kontakt. Sen blev det lite "tufft" va med pappa som bodde i stad, fixade jobb och sprit. Sonen berättade omhändelser som jag inte hade förväntat eller trott, gammalt men främst det som hänt där och då nu i november -12. Mycket mycket har gått förbi mig, klart han är full av irritation nu när allt kommer till ytan(hoppas det är så då kan han ju komma vidare) och jag är den ende levande som han kan spy över.

I fyllorna var/är han odräglig,vidrig, men det är förhoppningsvis förbi, alkoholen menar jag. Ilskan finns ju kvar och jag uppfattade den som betydligt värre. Som i helgen har jag inte upplevt honom, i fyllorna har han ju druckit vidare och tappat kontrollen på ben och armar innan han däckat.
Jag har ju sen i somras låtit bli prata med honom full,sista gången på en jobbresa där hotellets strykjärn for i bitar.

Nu var han skogstokig, utan alkohol och jag har bilder på det somhan slog sönder i helgen. Vilka krafter!

Önskar alkohol var förbjudet!

Jag vet gården fokuserar på missbruket och programmet, som de ska, men jag tror inte de kan föreställa sig hur illa det är. Det sätter jag ord på nu efter vad jag fick uppleva/höra i helgen.

att du är borta från lägenheten och mannen nu. Jag läste alltså "rätt" - fast ändå fel - när jag inte tänkte "stryptag" - jag tänkte inte alls på den saken i den mån det är möjligt... Du är bra på att distansera (säkert på gott och ont, som det mesta) när du konstaterar att ordet stryptag har du varken använt eller tänkt. Jag hajade också till av att du verkade helt klar över att det var meningen att du skulle hamna under sängen = bli platt... Otäckt - och så skönt att du är borta därifrån.

Dock känner jag respekt för att du inte ville överge (det ord som kommer för mig) en människa som förlorat allt - för så är det väl? Han har kanske förlorat mer än både han och du trodde i första hand då det verkar vara så att det inte yppar sig erbjudanden om arbete... Oberoende - du har gjort mer än de flesta både har lust, ork och möjlighet till.

Jag tror att du har en stark poäng i att vissa saker lönar det sig inte att försöka förklara... Det är svårt att förklara för en som int´ begrip´ sa Ingemar Stenmark i en intervju...

Ha det gott i det kontext där du trivs och där jag antar att du får bruk för din fulla potential. Hoppas du får sova riktigt gott i natt!
Kram, kram / mt

Sorgsen, usch vad du har haft jobbigt i helgen! Ibland svänger det snabbt. Tur att du har din bror som hjälper dig. Det verkar som att din alkoholist har nått så långt i sitt missbruk att de aggressiva sidorna kommit fram. Det är inte det minsta lönt att snacka då. Du funderar över att ringa polisen, det kan du göra om du vill att de ska förstå att det är allvar om du ringer igen. Egentligen kan de inte göra så mycket om han "bara" skriker. Så bra att du inte går dit själv.

Det gör mig ledsen att läsa hur du har det. Hoppas du kan koppla bort det hela när du är ute och reser!

Massor med kramar
Miss K

..tack...trevligt att höra, att jag är klok. I helgen hörde jag att jag var den största idiot som existerar. ;)
Jag är "sjuk" sen barnsben, enligt mannen. Och visst, mycket har hänt i mitt liv men att nå framgång krävs mer än bara talang ;) Jag har människor av alla ytterligheter runt mig i mitt dagliga liv. Blir dagligen bedömd och kritiserad i allt jag företar mig. Ett jobb ger nästa, tillhör inget sjukvårdssystem och det betyder, inget jobb=inga pengar. Med åren lär man sig sätta saker i andra perspektiv. Det an säkert aalyseras ner i någon bokstavskombination och att behöva prata och finnas tillgänglig med 100 flexibilitet är ju inte heller normalt. Men, en sallad i ett hörn är sånt som får vågskålen i balans... ;)

Slutat ge mig in i förklaringar, det finns så få referensramar. Som i alanon och här...med likasinnade behöver inte allt förklaras...

Kram

Åh, du är så klok, Sorgsen. Du kommer att klara av det här, även om det kommer att vara en tuff period nu.

Kram. <3
/H.

...jag kunde inte göra annat. Hade inte sängen varit för tung för honom hade jag legat under den, det var syftet.

Jag hade denna helgen som min "ultimatumshelg". Det blev så efter de sista mötena och bristen på kommunikation. Jag är inte den som bara lämnar, i några lägen (diskussioner eller utvecklingssamtal) och därför ville jag få sagt mitt utan aggression eller baktankar. Bara så, rakt på! Så som jag är!

Att den helt spårade ur fanns inte som första alternativ i min hjärna precis...skriver jag med ena ögonbrynet lyft.
Jag har ringt till hans mamma, hon är från nu, den ende som pratar med honom. Eventuellt skulle hans döttrar hälsa på nästa helg, långväga, och från våren ännu längre. De träffade han senast på sensommaren förra året.
Efter snatteriet blev en umgängeshelg inställd pga socmöte.

Hans mamma var riktigt orolig, och nu vet jag att han aldrig ringer henne och far med lögner om sin vardag, jobb osv, ljuger om oss-att allt är normalt och att han, enligt tidigare plan, ska till mig under våren. Nu lever han alltså enbart med sina lögner och ingen skulle fråga efter om han ruttnar i lägenheten, iaf inte innan stanken skulle få trappstäderkan undra, om ens hon. Mamman har hälsat på honom 3-4 ggr under vår tid och utöver de gånger jag kört dit har han inte varit i sitt föräldrahem mer än ett par gånger. Han svarar inte altidnär hon ringer så det skulle ta tid innan hon reagerade också. Hans bror har han ingen kontakt med. I skrivande stund tror jag jag ska kontakta has söners mamma och säga läget. De tror ju allt är bättre nu....

Jag är helt i linje med dina meningar.
Det finns ingen kontakt från mig från och med nu. Som jag skrev tidigare.

Han har mitt nummer om mina grejer är i vägen. Då får jag släkten att åka dit och plocka dem och hämta bilen. Detta läget är inte svårt.
Han har sin efterbehandling och AA, söker förmodligen jobb. Vi har ingen gemensam ekonomi mer än att jag betalat del i lägenheten och renoveringen.
Så om en skilsmässa är aktuell i dagarna löser det sig men det är inget jag kan initiera här och nu, av rent praktiska själ. Min kalender planeras många år före och jag kunde inte förutse detta för 3-4 år sen.

Jag fortsätter med min litteratur, fjärde steget, alanon, familj och jobb.
Skriver igen att jag har gjort vad jag kunnat nu.

Hoppet, däremot, har inte lämnat mig. Jag är obotligt positiv, inte konfliktskygg men söker alltid efter lugnet. Har en timmes paus nu, använder den till att dra mig undan och tugga på min sallad helt för mig själv. Så lugnt och skönt.

Kramar

Åh, vännen. Jag blir lättad över att läsa att du ringde din bror och att du lämnade lägenheten, och över att du har din bror och svägerska att prata med. Jag blir stolt över dig! Bra jobbat!

Jag tror att mullegullet sätter fingret på något väldigt viktigt: du måste släppa taget nu. Din man vet var hjälpen finns, och hur han skall göra för att ta sig upp ur det här. Han har alla redskapen för det. Låt honom ta ansvaret själv.

Och med det menar jag till exempel:
- du skall inte ge honom några som helst råd om att ta kontakt med behandlingshemmet
- du skall inte heller fråga honom om han har tagit kontakt med behandlingshemmet
- du skall inte fråga honom om det finns någonting som du kan göra för att han skall må bättre
- du skall inte vänta på att han ber dig lämna honom, utan fundera över hur du själv vill ha det

Du måste helt enkelt ta befälet, genom att visa honom att det är HAN som måste förändras. Det är HAN som måste klättra uppför stegen till dig och inte tvärtom. Och för att göra det måste du hålla distans till honom.

Jag tror att det är jättebra att du reser iväg för att jobba, det ger dig en naturlig väg att skapa den distansen. Utnyttja nu den för att klara av att släppa taget.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.

...stryptag, inte med händerna runt min hals, men mitt huvud tog han i sitt armveck och tryckte till genom att ta fatt med sin andra arm/handled. Ingen planerad handling men så var det. Ordet stryptag har jag själv inte använt eller tänkt.

Jag har inte provocerat, bara funnits. Denna helgen använde jag migav den kunskap och de råd jag fått. Jag pratade både giraffspråk, jag sa det inte är ok att hans dåliga mående går ut över mig....allt det där...ingen ilska eller provokation med maktinriktning.

Vi har en gemensam lägenhet, där bor han all tid, hans saker finns där och vi har några möbler som jag köpte och som jag ser som gemensamma. Lite kläder och annat men mitt bohag och mina huvudsakliga ägodelar finns i oasen. Mitt hus som är ett evighetsprojekt och varit i min ägo sen många år, nu slår jag samman granntomten med min och det blir dubbel storlek som kommer rymma gästhus, förråd och ett stort växthus. Det intresserar/ade mannen och var ett framtidsprojekt.
Vi har mest levt tillsamans i hans tidigare lägenhet och sen ett år i den gemensamma.

Jag är väl medveten om att jag är medberoende, det är därför jag varit på anhörigvecka. Tidigare läst och läser allt jag kommer över plus alanon sen anhörigveckan.

Mitt arbete ger mig mycket fokus, inom branschen och utom fr dem som har intresse. Han fascinerades av detta men har också ett gott renume. Däremot har inte jobben stått i kö, vilket han trodde, och jag. Ju djupare han sjunkit i missbruket desto mindre kommunikation har det blivit. Mina resor i samma mängd och det började anväbdas som hans slagord. "Att jag ska inte tro jag ör nåt" och mängder av annat tänkbart och tänkbart...från mina barns vader, min framgång till mina andetag.
Allt detta i mssbruket som var nära ta hans liv.
Därför lämnade jag inte, allt rämnade för honom och jag valde vara kvar tills han blev mottaglig för hjälp, men längst fram till sommaren.

Han har, i de goda stunderna, tackat och sagt vi ska klara detta, gemensamt.
Jag har sagt att jag lämnar direkt om han ber mig, inte i affekt eller i konflikt, utan tänkt igenom och pratar-inte skriker och hotar.

Han är en komplicerad person och samtalen md hans mamma har fått mig förstå mycket. Hon har sagttill mig att han inget hellre vill än vara med mig och att hon aldrig sett honom så lugn och säker som under våra år.
Jag har aödrig någonsin frågat ut henne om någonting. Hon har oftast kontaktat mig i oro och jag berättade om vad som hände när han blev uppsagd, vilket jag senare förstod han ljugit om för alla. Vet fortfarande inte om de vet han inte har jobbet kvar, de tror han är sjukskriven.

Nu har behandlingen startat och för första gången igår var jag tydlig i att markera. Enligt råd och kunskap. Jag har fått så mycket skit nu och fattade först i lördags att han blivit upprörd över mina ord till gården. Jag var den ende maken skickade formuläret till förutom sin son. Han vill inte ha med detta och göra.

Min markering slog slint fullständigt!

Jag är borta resten av våren, med ett undantag över en dag, plus eventuellt GiGs vårmöte.

Jag har gjort vad jag kan.
Jag är långt ifrån ekonomiskt oberoende men har bra jobb och god ekonomi.

Jag måste inte markera genom skilsmässa , jag tror han har stor problematik och är djupt deprimerad.
Helgen gör inte att jag måste ge upp något i mitt liv, om han inte tänker bråka. Jag är inte på någon som helst krigsstig.
Däremot fick jag nog och markerade och nu har jag facit.

Tack för alla hjälp...

Nu boarding och bort från lägenheten, den mörka där bara depression och disfunktion bor.
Oasen är frisk, var där en tur och såg hur arbetet framskridit, träffade ena sonen som visade semesterbilder, solbränd och glad.

Sjuk? Absolut, men 90% av mitt liv är jag omgiven av sunda vanor och människor. Tankarna omkring vårt förhållande är långt ifrån friskt men jag har hela tiden valt att fokusera på det goda. Det onda får man ju, generellt, utan att be om det i tankar,ordeller gärningar.
Tråkgt inte maken vill hänga på det friska, en dag kanske han vill om han inte väljer trampa vidare som tidigare. just detmed attbryta ovanor och "dåliga" mönster är det jag har haft som mitt mål, ett evigt mål. Att efter bästa förmåga tänka vidare, se förbi hinder, acceptera och förstå.

Kanske ska han tituleras ex? Vi får väl se...
Jag markerar aldrig mer mina ståndpunkter och mitt mående inför honom. Inte utan en tredje person involverad, och om det ska ske får det bli utifrån hans initiativ.
Jag ser en man som går samma väg som han gjort hela sitt liv, det som han ville ändra, framfört i ord till mig och med önskan om gemensam framtid.

Mitt liv rullar vidare.

Kramar

- jag förstod inte att den blixtsnabba "kramen" du bad om var ett strypgrepp! Läser tillbaka nu och läser samma ord - och inser att det var så ... och är fortfarande konfunderad. För mig verkar det som om din man skickar ut tydliga signaler (min tolknng av vad jag läser) att "det är nog nu", att han fixar inte mer... Och du fortsätter att "vänta ut" honom, vänta på hans "sanna jag"? som finns djupt inkapslat där innanför skyddslagren efter de skador livet gett honom. Och att be om hans närhet.

Jag kan ha helt fel - men i mina tankar kommer ordet maktkamp... du vägrar släppa taget om honom. Jag minns inte i vems lägenhet ni är nu - men visst är det så att du har alternativet oasen? Och att du är ekonomiskt oberoende? Däremot inte han numera - fast var det inte så att han erbjudits nytt jobb, att han hade specialkunskaper? Eller blandar jag?

Jag är övertygad om din upprktiga vilja att finnas för honom och att se din del. Du skriver om hans maktmissbruk - men vet du, när jag läser tänker jag att du också utövar ett slags makt - på ett intellektuellt eller tankmässigt plan. I den stund man inte tänker låta en annan vinna har man ju låtit sig bli en del i en kamp.

Hoppas du inte blir sårad, jag menar absolut inget illa mot dig. Jag reder i de känslor jag får när jag läser vad du skriver - och då är ju jag själv men enda "verkliga" referenspunkt. Min innersta känsla säger: släpp karln fri innan ni förgör varandra!

Det är förstås så att du "ser" och förstår mer om/av honom är han gör själv - men du kan inte göra hans resa - den resa du tror att han ska göra. Då tänker jag tll den delen det handlar om kränkningar, förluster och annat. Beträffande alkoholen har jag slutat tro att den promillefria nykterheten är det som är segern. Den är en förutsättning och för min man var det en början. När jag läser... får jag bilden att du "betraktar" honom - och talar om vad du ser, att han är så sjuk. När han analyserar dig skriver du att du vet att du inte är sjuk - det är säkert sant men också inte... Vi medberoende är också sjuka, i våra tankemönster. Och du vet så väl att andra (även alkoholister och "störda" mänskor) ser mer och annat av oss än vi gör själva.

Det verkar också komplicerat det där med att terapeuterna i ett tänkt halvvägshus var hans f.d suparkompisar. Finns inget annat alternativ - om han vill ha det?

Jag får bilden att du hela tiden har alternativ, att du ser fram emot olika aktiviteter och jobb under våren. Att du gärna delar med honom.... Uppenbarligen vill/orkar han inte det nu.

Kan du inte släppa taget nu? Innan ni drivit och krigat varandra till... förgörelsens botten. Det är ingen värd. Ta vara på det goda du har att se fram emot och lev ditt liv. Du har sannerligen försökt och gjort vad du förmår. Och lite till, eller ganska mycket till. Är det inte nog nu?

Kram, önskar dig en fin arbetsvecka med många friska och goda mänskliga möten! / mt

tycker absolut INTE att du är dum !!!

Vad jag reagerade på är att det florerar ett rykte om att man "måste" få ta sig ett återfall efter behandling eller en tid i nykterhet för att förstå att man är alkis. Det är fel.

Med din beskrivning framgår det tydligt att han inte är färdig med alkoholen, han har inte nått sin botten. Hans drickande kommer att öka igen.

Försök göra dina val efter det så kommer du lättare fram till ett beslut om hur ditt liv ska se ut.

Kram !!

...just nu i kö till kvinnojouren men la på. Läste och funderade och märkte jag inte har så mycket att fråga om egentligen.
Svägerskan och jag pratade och då kom jag fram till samma. Kan inte göra mer än lämna det över till honom. Jag vet ju att han inte kommer ändra sig alls och det är inte min sak att försöka!
Jag tycker det är tråkigt...väldigt tråkigt

Hans ord har jag sorterat i och det är tydligt att han har analyserat mig, helt ok, men han glömmer att det är hans egen sanning och behöver inte vara sann.
Tråkigt tråkigt...

Nu några timmars sömn och sen tidigt flyg...