Senaste kommentarerna i forumet

Angående att anmäla/inte anmäla så är det väldigt svårt att fatta ett sådant beslut när man är i chock eller när det just hänt. Förhoppningsvis får du lite klarhet hos bror din genom att berätta. Annars, ring kvinnofridslinjen eller någon kvinnojour och prata med dem. De kommer inte övertala dig till något men de kan bidra med erfarenhet, kunskap och fakta.

Jag tycker du ska strunta i att försöka se till att han får hjälp nu. Han vet ju redan vart han kan ringa om han behöver stöd, eller hur? Att han inte redan gjort det vid det här laget visar väl på att han inte är mottaglig för den hjälp som finns. Han fick säkert en massa verktyg under tiden på gården. Det är upp till honom att använda dem.

Just nu ska du bara ta hand om dig själv.

...min bror nu.
De sitter uppe och väntar...goa härliga underbara...

Googlade fram nr markatta skrivit ner, tack vännen.
Villrådig hur jag skagöra....anmäla eller ej

Märkte jag blev rädd var gång någon gick i ytterdörren.

Googlade telnr..
Ringde bror, m högtalaren på, mannen steg in. Han ser så sjuk ut, hela ansiktet är förbytt.
Han hör vem jag pratar med, han har respekt för min bror. Hör hans ord om att jagmste höra av mig om nåt händer.
Maken är tyst o börjar bädda till sig i gästrummet. Jag säger han kan ligga i säbgen, jag åker till min bror.
Jag säger jag ser han är jättesjuk och behöver hjälp. Han kastar en tissot klocka mot mig, träffar inte men går sönder. Var en födelsedagspresent från mig, barnslig kommentar, men så är det.

Nu plocka ihop prylar och sover några timmar hos bror innan jag ska flyga mot ny jobbvecka.

Han behöver hjälp!
Vad han gör är att analysera mig i programmet, fått höra mycket. Vet ju jag inte är sjuk men han känner väl sig friskare...ha är de ensammaste människa somjag någonsin träffat. Nu boar han in sig exakt likadant i denna lägenheten men bara utan alkohol. Överallt annars har vi mått bra, han påstår de bara varit ett spel mot mig!!!!
Han sa något om att jag visste han var alkoholist...kanske han menar det är eubriken på allt??

Ojojoj, nu tar jag mina viktigaste prylar och lämnar den deprimerade.
Vet fortfarande inte var jag ska ringa för få detta dokumenterat någon stans. Ska jag lägga mig i? Ska jag se till ha får psykvård? Ska jag skita i vilket?
Ingen mer än jag vet hur sjuk han är! Alkisbwhandlingen kan inte hjälpa honom, där styr han med sin ibtellgens och är flr intellektuell...de får inte tag i problemet!

Men herregud, Sorgsen!

Ja, ring polisen. Eller ta dig därifrån. Ring någon som kan hämta dig.

Du. Lyssna på mig nu: det här är bortom alla gränser som vi ens har diskuterat hittills. Du måste därifrån. Nu.

Att stanna nu och bara vänta på att han kommer tillbaka, det är att låta alkoholen vinna. Du måste stå upp för dig själv och visa genom handling att det här var långt bortom vad du tolererar. Du skriver (bara för ett dygn sedan) "Om maken visar vilja till förändring hänger jag på, om inte kommer det visa sig. Jag skulle gissa snart."

Nu har du ditt svar. Han väljer en destruktiv linje, och du MÅSTE visa honom i handling (inte med ord, inte genom att försöka resonera med honom) att du inte ställer upp på detta.

Du. Ring polisen nu. Och sedan ringer du till någon som kan hämta dig. Nu.

/H.

läste nu några inlägg upp att han tagit strypgrepp på dig. Efter att han betett sig så och nu allt som hänt ikväll så blir jag orolig för dig. Ring polisen, om du inte vill/kan så ta dig till en trygg plats. Våld i nära relationer trappas nästan alltid upp om inte mannen själv söker hjälp för beteendet.

Du kan också ringa Kvinnofridslinjen och rådfråga: 020 50 50 50

Usch vad jobbigt. Ja du kan ringa polisen! Det är upp till dem att rubricera brottet, du behöver bara berätta vad som har hänt. Är du rädd för honom så tycker jag absolut att du ska göra det.
Ring någon du känner som kan vara med dig om du har möjlighet till det, eller om du kan ta dig iväg någonstans. Man ska inte behöva vara rädd i sitt eget hem!

1000 kramar!
Ta hand om dig

...och klädde på sig och gick ut!
Han slog inte me försökte tippa sängen, tog hårt i mig, skrek mig i ansiktet....och annat...
Han har varit go idag men menade att han bara varit det för ha lugnt.
Plötsigt vände han humöret när jag pratade och jag sa det inte är ok att han är otrevlig. Att hans illamående går ut över mig.
Han blev tokig och slänger ur sig allt elakt. Jag ber honom förklara sig, flera gånger och han blev totalt tokig och går ut!

Ska man ringa polis nu?

Han har sagt han älskar mig men varit lite kort. Han sa han kommer till mig på jobb. Jag har ingen anledning tro annat. Men han pratar mycket lite.
När vi äter berättar jagom min dag, han tycker jag ska va tyst eftersom vi äter o har tv på. Jag ler och säger man kan göra fler saker samtidigt.

Han gick och är hysteriskt aggressiv och allt är direkt riktat till och mot mig. Kulmen verkar varit då han sa han sett filmen tidigare, när den va mitt i, han setrött ut och jag frågar om han ärpå väg att somna, där vänder han till hysteri.
Han är inte här nu...men ska jag ringa polisen?
Jag sa jag omöjligt kan förstå efter allt gott, han menade allt han sagt var för att få lugn och han aldrig skulle komma till mig och allt fint vi haft bara varit ett spel mot andra. Att han aldrig mer kommer prata med mig.....

Snacka om dubbla personligheter!!!!
Han tyckte vi "pratade" nu. För nu kom ju allt fram...i en orkan av hysteri och farlig ilska!

Han är riktigt sjuk!

Vad tråkigt, Miss K.

Jag vet hur det känns. Och jag vet att det går att stanna kvar trots ett återfall, men ändå vara "sann" mot sig själv.

Känn efter i dig själv var dina gränser går. Du stannar om han dricker, men vad är det som inte är ok för dig? Vad är det som skall hända för att du skall känna att gränsen passeras?

Var rädd om dig. Kram!
/H.

Jag har varit bortrest över helgen, och kommer tillbaka till detta... vilken chock, Sorgsen!

Men det gör mig hoppfull att du verkar lugn och samlad mitt i all kalabalik.

Kram, jag tänker på dig.
/H.

Kram, vännen.

/H.

Men så jobbigt när det blir en massa tjafs inför begravningen. Usch.

Och så jobbigt att du mår kass. Usch.

:-)

/H.

Hej, vänner!

Dagens länktips (eller ja, det är inte tips, det är en order: se detta.):

Jan och Pia Johansen om hans beroende och hennes medberoende.

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2303661&utm_medium=…

Kram!
/H.

Hej! Har inte haft tid att skriva förrän nu.
Jag kände det redan när jag skrev att den snälla frågan inte var så snäll. Så här blev det: Jag hade köpt alkoholfritt och han hade köpt vanligt vin. Vi började med det alkoholfria. Efter ett tag berättade han om flaskan och att det hade varit gott med ost o vin. Jag sa nej tack, och det blev en konstig stämning. Han öppnar flaskan och står i köket och äter o dricker. Han märker att jag är sur och ställer ifrån sig flaskan och tömmer ur glaset. Nästa dag är flaskan tom, vet ej hur mycket han druckit, han säger att han slängt ut det.

Senare säger han att han känt sig deprimerad och uttråkad sista dagarna och att det har triggat suget. Nu tror jag att det är lugnt under arbetsveckan, men hur det blir kommande helger har jag ingen aning om.

Adde, förstår att du tycker jag är dum. Jag menade inte riktigt att det skulle vara överstökat för honom, snarare att min första återträff med drickandet skulle bli avklarad.

Tack också lillablå o mt. Det är bra att bli påmind ibland. Jag kommer att köra på nolllinjen framöver. Dvs att jag inte tycker att han bör testa, men att jag kommer att vara kvar ändå. Blir det som förut vill jag lämna, men det tar jag då. Saknade själv vinet i början, men nu känns det okey.

Kramar Miss K

ni hittar en riktigt bra parteraput och att han kommer med. Oberoende om ni ska fortsätta eller leva varsitt liv skulle det säkert vara värdefullt att få hjälp att dela varandras upplevelser och erfarenheter. Jag har en känsla av att ni är på väldigt olika plan - och behöver hjälp för att mötas och lyssna. Kram och ha det bra idag / mt

nu låter som tämligen vanliga skilsmässokonflikter... Mycket av hans beteende skulle jag, liksom Sorgsen, tolka som desperation och försök att återta makt och kontroll.

Jag för min del tror inte alls att barn far illa av att få vara delaktiga i flyttkaos och inredning. Dom KAN tycka det är kul och blir delaktiga. Jag tror att du inte behöver oroa dig för vad de tål och klarar av - barn behöver inte vara inboade hela tiden bara det finns utrymme att tala om vad som händer.

Ha en fin dag - du går stadigt mot ditt och barnens nya liv nu! Kram och vårsol! / mt

...jag har varit riktigt försiktig, vill först rannsaka mig själv, vill undvika prata detaljer innan jag hittat det jag uppfattat som orsak. Letat inuti mig för se mina brister och vad jag själv har skuld i i denna härva!
Jag har också betett mig illa, sagt fel saker under vår tid. I höstas bad jag om ursäkt för det jag då kände skuld i, det ska jag göra igen om tillfälle ges, nu när han är nykter. Att göra det idag är bara dumt, det skulle uppfattas fel och ge bränsle till hans maktmissbruk. Det bjussar jag inte på, det fäller bara mig själv.
Jag har sista månaden förstått delar av hur mycket som fallit i glömska eller kanske aldrig registrerats hos honom pga alkoholen.
Allt detta har jag bakat in i orden:
"Det är nu vår gemenskap börjar"

Om det blir någon gemenskap återstår att se.
Han har inte makten, han tror kanske det i sin bubbla, genom att bestämma när han vill prata. Just den makten försvann helt (från succesiv insikt) förra helgen, i min värld. Den har han inte sett vidden av ännu och fortsatte den vägen inatt och idag.
Imorgon blir det likadant, enligt vad han redan sagt.
Jag har andra planer för morgondagen.
Tar hand om mig, även imorgon.

Alanon behandlade fjärde steget, blev alltså andra gången för mig i veckan.
Också intressant att se likheterna och olikheterna på själva mötet här i Sverige jämfört med de engelskspråkiga jag varit på.

..tack för dina ord och frågor.

Nej, jag har ingen exakt gräns.
Jag accepterar inte hans beteende.
Kärleken sinar också, just nu är jag över på andra sidan.
Jag går inte runt och väntar på några tecken i en eller annan riktning.
Om det sägs något tar jag in det och om det inte sägs något för att utöva makt är det ett tydligt tecken att jag fortsätter min väg ensam men fortfarande gift.
Om maken visar vilja till förändring hänger jag på, om inte kommer det visa sig. Jag skulle gissa snart.
Jag lägger inte över ansvaret, jag väntar inte ut, jag har bara en annan åsikt än han just idag.
Idag tror jag att vi fortfarande kan rädda äktenskapet med hjälp utifrån.
Imorgon kan den åsikten vara helt motsatt.
En dag i taget!

Han har ju idag varit tydlig ( och högljudd) i sin önskan. Så om han fixat skilsmässopapper till innan jag åker iväg igen så är det så det blir.

Jag tror ju, däremot, att allt är dåligt uppförande, hot och inre kaos från en ensam människa i djup kris. En kris som har en långt större vidd och sitter djupare än vad han vågar ta tag i.
Om, jag säger om, han vänder och visar välvilja och har tagit till sig det jag fick sagt, utan att vara högljudd, så kan det finnas hopp.

Innerst inne vill jag inte skiljas, det goda jag fått del av älskar jag. Hans beteende nu och sen länge( hela vår tid i olika grad) kommer jag inte acceptera.
Fortsättning förutsätter jobb, enskilt och i par!
Det med utomstående hjälp gick in i honom, det märkte jag. Om det blir omsatt vet jag inte.
Han har tydligt deklarerat sin ovilja att prata mer med mig under dessa dagarna.
Bara maktmissbruk!

Kan inte skriva ner allt som sades, blir för personligt och avslöjande, men oj vilka personliga påhopp och egenkära/högmodiga saker han kastat ur sig.
Problemet är att han inte kan trycka ner mig. Jag tillåter inte det!
Jag gråter inte, jag har lämnat över men varken stängt eller öppnat några dörrar.
Jag bara är och går vidare i mitt. Gärna med honom, utan elakheter, och om det kan uppfyllas i en framtid gör det mig glad. Om inte, så blir jag glad för något annat.
Hela våren är fylld av många saker jag ser fram emot, oberoende honom. Delar det gärna med honom men måste inte.

Fortsättning följer...

...varma, kära du.

Du gör rätt för du gör precis det du vet du måste.
Oavsett när du kommer in till det som blir ditt så är det, kan låta kyligt men, bara just nu väntetiden känns oändlig.
När du har nyckeln kommer just denna väntetiden vara över för alltid.

Det där med prylarna och behovet han känner sig ha behålla allt låter som makt mer än att prydnadskudden skulle ha ett egenvärde.
Men du, det finns mängder av kuddar i alla prisklasser. Gåvor du fått tillhör dina privata ägodelar i samma grad som underkläder och tandborsten!

I min historia fanns liknande prylar, som inredningsdetaljer. De hade inte mer värde, inkluderar slöjdsaker ungarna gett sin pappa, än att de låg i containern han hyrde när han sen flyttade.
Det var räkning på hyran av den jag fick som överaskning gm kronefogden. Total luftfaktura, ihoppräntad av exet och totalt utan överenskommelse.
Så kan de hitta på som vill utöva kontroll.

Jättekram till dig.

En dag i taget...till oss båda

Försöker acceptera att "så här ledsen är jag just nu, det kommer att gå över, en dag i taget", men det gör sååå ont, jag är så ledsen att jag inte förstår att jag sak överleva, och ändå kan jag emellanåt se hur mycket lättare det är när jag itne behöver vara med honom hela tiden, men barnen - vill så gärna att de ska få det bra.

Vill så gärna få tillgång till mitt gryt snart. Det skulle ha varit klart till nu i veckan, men nu verkar det dröja till påsk... Vill bara få komma in och börja greja, få göra iordning innan flickorna får komma in och boa in sig, vill inte att de ska bo i flyttkaos utan att de ska få ha det mysigt, känna att det är vårt boende.

Sambon har klargjort att han vill lösa ut mig, men vi är oense om summan. Han vill ha kvar allt, precis allt; han vill att jag tar mina personliga tillhörigheter så som kläder och badrumsartiklar, men allt som är gemensamt (inklusive det mesta av sådant som jag fått/köpt tidigare ska lämnas... Känns så sjukt att han vill ha allt som det är - att dekorationsgrejer, hemtrevliga saker osv bara ska lämnas...? Förstår inte varför han inte vill göra det till sitt egna? Varför vill han ha kvar saker som måste påminna om mig? Eller gör de inte det? Förstår ingenting...

Varma kramar

Så ledsen jag blir för din skull när jag läser det du skrivit. Du är värd så mycket mer, så mycket bättre! Du behöver inte ta det där, han får inte göra så!

Överlever du/din kärlek om ni helt enkelt inte ses, om du väntar ut honom nu när han beter sig så här? Vill du att den ska överleva? Orkar du vänta?

Har du satt en gräns, hur länge får han bete sig illa mot dig innan det måste vända?

Ta hand om dig, du är värd det bästa!

Varma, varma kramar!

min bild, genom din text, av din man gör mig alltmer konfunderad och tveksam... Kanske det är din tveksamhet jag känner? Kanske bilden trätt fram och blivit tydligare under processen när du skrivit?
Var rädd om dig, hoppas du ska sova gott! Kram /mt

...antidep med sen 5 veckor, med insomningsverkan också..

...benzo.
Inga droger eller alkohol sen 6 veckor, exakt idag!

Halvvägshus var meningen men han och båda deras terapeuter var gamla suparkompisar, varav ena utvecklats till bråk och slagsmål.
Så ligger det till, efterbehandlingen nu är ett möte i veckan någon månad. Alltså ingen sjukskrivning utan a-kassa och deras regler.
Riktigt dåligt med andra ord! Hans ekonomi blomstar inte precis och jag kommer från nu ha få möjligheter åka hem på länge och hans ekonomi tillåter inga resor.
Jag bjuder gärna, det har jag gjort hela vår tid. Just nu är det extra känsligt bara, han tar min hjälp som att jag visar kontrollerande. Svårt för mig se men kommer inte bjuda om han inte för det på tal själv.

för telefonen... att en så liten sak fick honom att tappa masken (så låter det) och du fick se den bild du alltför väl känner igen.
Du är inte kall och kärlekslös det är hans maktutövande som dödat din kärlek till honom.
Det är helt naturligt och det är inte ditt fel. Kram / mt

Vi har börjat tömma vårt hus.
Vi kan inte komma överens.
Vi kan inte ens enas om hunden och kaninerna. Han säger att jag ansvarar för dem och jag kan inte ha dem nu så jag får läman bort dem. Det gör så ont.

Tårarna rinner och han vill kramas. Han är lugn och sansad och försöker visa sig från sin bästa sida. Han är kontaktsökande och vill berätta om saker som hänt de senaste dagarna. Jag känenr mig precis så kall och kärlekslös som han brukar anklaga mig för att vara: jag vill itne kramas, jag vill itne höra om hans liv. Jag vill bara må bra igen, jag vill bara vara säker på att jag gör rätt.

Idag satt vi och försöker prata om våra saker. Och telefonen ringde. Som vanligt blev han mycket irriterad över att bli störd mitt i någonting som han håller på med (hur nu den som ringer skulle kunna veta att han är mitt uppe i någonting?) och just i den stunden kände jag sådan lättnad över att jag int behöver leva i det där irriterade, men det gör så ont, tänk om jag gör fel för barnen...