Senaste kommentarerna i forumet

...skräcken att mötas av att han lever ett dubbelliv har slagit mig....

Men...den filmen hoppas jag slippa delta i...
Allt annat känns som jag redan varit med om, det kan inte bli mycket värre, bara annorlunda...

Medberoendesnack?
Ja, förmodligen...

Jag har ju ett annat, ett friskt och sunt, liv vid sidan om...det är jag oändligt tacksam över. Inget av det kommer ändra sig oavsett vad som händer!

Den tanken är inte konstig. Den är helt enligt "instruktionsboken".

Efter att ha hållt på som du (och vi alla) har gjort under så lång tid, så är det inte konstigt att längta efter en upplösning på dramat.

Tillåt dig att känna.

Nu blir det tvsoffan och en stor kopp te här. Kram!
/H.

...men det enklaste vore om han dricker igen. Då går jag!

Ont gör det...

Äsch, du har inget att be om ursäkt för. Jag behöver berätta min historia för att inte glömma den. Inte för att hålla den vid liv, utan för att hålla den begravd... typ.

Ja, det är nog så att han använder all sin kraft åt att hålla sig nykter. Låt honom göra det. För det bästa är att det hjälper att tiden går. Hjärnan vänjer sig sakta vid att vara nykter, och börjar fungera igen. Men det tar lite tid.

Det är däremot inte samma sak som att du skall stå ut med att bli hånad och illa behandlad. Och det tycker jag att du kan tala om för honom. Det är inte ok att behandla dig illa bara för att han har fullt upp med sitt.

Jag tror att du gör det enda du kan göra, nämligen att fundera över olika alternativ. Bättre förberedd än så kan du inte vara. (Men försök att inte fastna i att måla upp skräckscenarier, det gör vi medberoende allt för lätt...)

Kram!
/H.

...och knåpar med ultimatum.

Bestämt att lite beroende på vad som möter mig i dörren får bestämma fortsättningen.

Jag har inget som skyndar mig i någon riktning eftersom hela våren är fullbokad med jobb. Som han skulle följt med på vid vissa tillfällen om han haft gamla jobbet kvar.
Det är ju historia nu och han har tydligt visat att de resorna är honom ointressanta nu.

Han hånade också min födelsedag i sommar, då hela familjen och vänner kommer till mig. Blir så ledsen...

Lelas-tack för att du berättar trots att det smärtar. Inte min mening att röra runt i din historia så du mår dåligt...förlåt...

Det som ställer till det för mig är just det att jag vet vilken kamp han har att bara hålla sig nykter. Han har nämnt några som haft konflikter med sina respektive och som varit nära ta återfall redan dygnen efter behandlingstiden. Hur olämpligt det är med konflikter. Vi bråkar ju inte i den meningen. Men hans illamående går ut över mig och jag orkar inte ta hans gliringar. Över de sista 6 veckorna har drygt halva tiden varit så...gammalt beteende, som jag ju tillåtit i fyllorna, torrfyllorna, vita knogarna-ja,alla de där stadierna. Nu kan jag inte ta det mer...
Jag kan bära mycket, att bli kritiserad, är stark i diskussioner, det är mycket enklare om saker läggs fram och det pratas högt och tydligt. Men tystnaden och flinandet, fnysandet och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår svider och är så förgörande. Jag tackar gudarna att mitt jobb är helt beroende av frågor och svar annars hade jag inte överlevt detta!

Du är klok, Sorgsen.

Nej, jag lämnade när min man hade varit nykter en tid. Efter kulmen på hans drickande ställde jag mitt ultimatum, och han lyssnade. Han höll sig nykter ett tag på det, men en kväll när jag kom hem ställdes jag inför faktum. Och eftersom jag hade min plan klar för mig så klarade jag av att gå direkt. Det tog inte mer än en halvtimme från att jag kom hem tills jag var iväg. (Usch, det river upp väldigt jobbiga minnen att ens tänka på detta känner jag. Fy tusan, det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv.)

Så jag gick som en följd av mitt ultimatum. Maken tog det på allvar och blev till slut inlagd på ett behandlingshem, och då lovade jag honom att finnas hemma när han kom hem därifrån.

Jag bestämde mig efter ett tag för att mitt ultimatum inte längre skulle gälla. Det går inte att leva i en relation med ena benet utanför. Jag kan inte hela tiden fundera på om jag skall stanna eller inte. Utan jag bestämde mig för att det så att säga var över. Eller ja... jag omformulerade det till "om du tar ett återfall så stannar jag, men om du börjar ljuga för mig igen, då går jag". För mig är det viktiga inte längre om maken klarar att hålla sig nykter, utan hur han hanterar återfallet om det behövs.

Efter ytterligare en period tog han ett återfall, men jag kände mig stabil i att stanna eftersom han hanterade det på "rätt" sätt. Han berättade direkt, han sökte hjälp, han ångrade sig. Och alltså var det inte hela världen.

Jag tror, precis som mt skriver, att det viktiga är att du är på det klara med var du har dig själv. Mitt sätt att hantera det här kanske inte alls passar för dig. Du måste själv komma fram till vad som gäller.

Däremot är jag övertygad om en sak: om du ställer ett ultimatum så MÅSTE du verkställa det om det blir nödvändigt. Därför måste du också vara helt säker på vad du säger när du uttalar ditt ultimatum. Och sedan måste du ha en konkret plan för vad du gör om han dricker.

Kram, vänner!
/H.

PS. mt: <3

...al-anon-mötet igår handlade om fjärde steget...det blev många, långa delningar ;)
Att lyssna på andra är så läkande...

Flygcert,
Hur mår du idag?

Kram

...rara, omtänksamma ni.

Jag uppskattar allt ni delar med er av. Varje gång ni har skrivit här eller i andra trådar läser jag och omsätter så gott jag kan.

Miss K. Inte klampar du in och särskilt det med dialog-ultimatum var helt riktigt. Det är just saknaden av normala samtal jag mår absolut sämst av.
De djupare också såklart men det känns låst. Han har berättat lite då och då men oftast har han slutat och blivit irriterad om jag säger något.
Det blir istället påhopp om hur lite jag förstår.

Han menar det vi pratat om tidigare aldrig har varit kommunikation utan att jag bara kört monologer. Det har det blivit eftersom han inte pratar men om jag inget säger eller berättar så blir han arg för det. Menar att jag aldrig delar med mig av mitt. I alt detta har samtidigt missbruket tagit över och till sist handlade det om att få behandling.
Det är nu startat och förra helgen var en dålig helg, han var ovänlig och sarkastisk, alltså mest irriterad över att jag var hemma.
I veckan har vi inte haft någon kontakt alls, hans val. Jag vet att han inte kommer bryta det! Det är han för stolt för!

Mulletant och Lelas, ni båda har ju lämnat under tiden som era män drack. Min make är nu nykter sen snart 6 veckor, om det inte ändrats i veckan. Det har, som jag förstått det, varit just alkoholen som fick er nå er botten. Jag nådde min botten i höstas men valt vara kvar. Han går på antidepr medicin som de gav honom på behandlingshemmet. De gör honom trött och jag har erfarenhet av nära familjemedlem och en tidigare pojkvän som fick desamma. XPojkvännen blev aggressiv, familjemedl bara megatrött. Jag är lika osäker nu som när alkoholen ställde till det. Vad är min Make? Vad är missbruket? Vad är mediciner?

Visst, ingen sjukdom försvarar ett dåligt uppförande...men så länge han inte säger något så har jag inte en chans. Pausa kan ju vara enda möjligheten???
Om han inte får en sponsor som lyckas få hål på hans skal är allt kört. Skalet är så tydligt att man kan ta på det!
I mitt ultimatum finns parterapi med!

...

måste nog handla utifrån vad som är rätt för dig. Vara så ärlig och sann utifrån ditt innersta som du bara kan. Inget ultimatum om du inte är klar att hålla det. Tänk och känn noga efter ... Öva för dig själv hur du vill säga: vad du ser, hör, luktar... känn efter och identifiera vilka känslor du känner, vilka behov du har och vad du önskar/vill ha av honom. Du har färdats långt på din väg. Du är inte ensam / mt

känner jag, med svid i ögonen, att du och jag delar en erfarenhet som är nästan omöjlig att beskriva. Just det där ögonblicket när man ger upp allt... Jag minns de där situationerna fotografiskt och kan berätta hur det var men jag kan faktiskt inte minnas hur det kändes. Just då var jag ... tom tror jag. Uttömd. Älskade medsystrar / mt

...bör jag bete mig imorgon?
Det finns ingen kontakt med mannen sen han slängde på luren och i mitt sms skrev jag att han får höra av sig när han vill.
Det har han inte velat/gjort.

Han vet inte att jag kommer hem (om han inte läser här). Hur ska jag göra?
Vara som vanligt?
Inget säga?
Ta upp det som hände och be om förklaring?
Ställa ultimatum direkt?

Kram

Mullegullet - jag skriver under på allt det där.

Jag har mitt äktenskap kvar, men jag trodde på allvar att det var över och jag var beredd att släppa taget och acceptera att det var slut. Det var min botten, och jag vill aldrig uppleva något sådant igen.

Tänk om jag hade anat då att det var vändpunkten, att det var lösningen...

Kram!
/H.

att skriva ner och (helst) redovisa för nån annan för att rensa ut det som trycker är samma arbetssätt som AA/Al-anon använder. Och att få ur sig bördan jag bär på är en förutsättning för en bra nykterhet/liv i fortsättningen. Annars kommer den att spöka i ett senare skede av livet när jag är som mest sårbar.

Och precis som du skriver markatta så är det viktigt att ta hand om gamla minnen som dyker upp och som man trodde var döda och begravna. Och det genast !

det är så sant att jag har äktenskapet kvar och i många avseenden bättre än nånsin (det har funnits väldigt fina tider före missbruket också) - och ärligare på ett djupt sätt som jag inte har ord för. MEN i den stunden jag sa att jag inte kan hjälpa honom OCH i den stunden jag startade bilen och for efter att har burit ut det mest nödvändiga + personligt viktiga under en snöig natt när han sov tungt i ett rus OCH ställt pepparkaksdegen på trappan till barnbarnens hem för att senare ringa från min tillflyktsoret och säga att jag inte kan vara med och baka...

I de stunderna visste jag inte att det skulle bli så här. Tvärtom trodde jag då att det var slut. Jag hade under lång tid kollat bostadsmarknaden minst 1g/dag. Detta efter att många gånger sagt att jag står på tröskeln - utan förändring.

Kanske man måste komma till den där punkten när man ger upp... verkligen ger upp - utan att veta vad som finna bakom och efter.

Å andra sidan har den där elakheten aldrig funnits hos min man. Andra saker var svåra.

Kramar i sol och snöfall, det gör ont i mig att dela hur du har det. Det kunde vara jag - jag känner igen så mycket av mig i ditt tänkande och din hållning. / mt

Sorgsen, känner så igen din historia (det du skrev den 13:e). Att ta som uppgift att försöka öppna upp en mans känslor. På det här området har jag nog lite förutfattade meningar; det är många män som blockerar sina känslor. Du berättar om fd flickvänner som bara stuckit, som han upplever det som. Men hur lätt är det att föra dialog om ena parten blockerar sina känslor? Kanske du får ha ett ultimatum typ prata med mig eller jag lämnar?

Jag blir lite fundersam när du skriver om era perioder. Först lär ni känna varandra, sen är bara alkoholen i fokus. Fanns det kanske en förälskelse där emellan? du har säkert bara glömt skriva det. Jag tror att ni också har det extra svårt i och med situationen kring jobb och resor. Tror det är viktigt att diskutera hur ni vill ha det. Tror också att mt är inne på rätt spår angående att han kanske känner mindervärdeskänslor inför dig, absolut inte ditt fel.

Din idé om utvärdering till sommaren tycker jag låter bra. Sätt gärna en viss vecka, sommaren är lång. Och vad är det du vill uppnå? Nykterhet? Kommunikation? Vet inte riktigt hur situationen är nu, dricker han ofta?

Hoppas nu att jag inte klampat in för mycket i saker jag inte känner till! Har bara en sån inspiration att skriva idag.

Stor kram
Miss K

...och har känt sista tiden, har ingen direkt vändpunkt, att jag nått dit nu. Till att kapitulera, ge upp mitt eget krig.
Jag hamnar ändå alltid på samma tomma punkt. Punkterna är placerade på plika ställen och stannar av olika orsaker men oavsett var så är det tomt.
Jag har mer insikt, mer kunskap, förstår sammanhang och tror, vill tro att det kommer vara till nytta en dag.
Nu kan jag bara använda den kunskapen till att ge upp.

Både du, mulletant, och Lelas, har ju äktenskapen kvar. Jag kan bara hoppas jag får uppleva detsamma.

Min energi tar slut nu, i "fel" ände bara, det skrämmer mig. Han är ju nykter nu...

Jag gör det trots kunskapen att han ALLTID dragit sig undan och aldrig gått till botten med några av sina problem eller uppbrott.
Men, allt det där fanns svar på sidan mulletant hänvisade till med psykologisk misshandel. Är det grunden till elakheterna och inte alkoholismen så är jag bara en i mängden.
Det får jag svar på under året som går.

Vad bra att du får göra något du är intresserad av och inte sitta och sortera skruvar. Du har gjort precis som min sambo gjorde, bara ut och chansa. Han gick bara in på en restaurang och visst, inga problem. Jag beundrar er spontana människor som gör istället för att bara sitta och fundera.

Det är bra att praktikplatser finns (borde iofs sättas in tidigare). Skulle vara intressant att veta om de leder till jobb sen... Tror ändå det är bra att komma igång och testa sina drömmar.

Du fixar det!
Kram K

...lycka till markatta.
Gläds med dig!
Varm kram

Hej Lillablå!
Glad att du mår bra. Tolkar det så, även om du har det lite jobbigt kring dig. Visst är det avkopplande att vara ute i trädgården, hoppas det blir snart. Kan inte låta bli att skratta åt ditt uttryck kbt-agent, låter ganska spännande...

Verkar som att många har sina åsikter kring att ta och att sluta med antidepp. Jag har själv använt dessa i olika perioder. Numera vet jag precis när jag behöver dem och när jag kan sluta. Har själv inte haft så stora problem när jag slutat, men jag tror dig, du vet bäst. Alla reagerar olika. Har du tagit dem i 7 år är det ju inte så konstigt. Och du, om du känner att du behöver vila så kanske du ändå kan "vara sjuk" några dagar? Om samvetet säger nej så ta ut lite semesterdagar.

Ha det bra
Miss K

Det är så lätt att försöka förtränga de jobbiga minnena. Jag tror verkligen mulletant har en poäng när hon kopierar dina texter för dig att läsa. Om man inte accepterar att det har hänt så kan man heller inte bearbeta och hantera de känslor som ett minne väcker.

Jag fick en hemuppgift av min terapeut som verkligen har hjälpt mig mycket. Jag skulle skriva ner en av våldshändelserna, så detaljrikt som möjligt. Alltså den händelse som känns mest plågsam att plocka fram ur minnet. Det kan kännas svårt att minnas till en början men det brukar släppa när man väl sätter igång. Jag märkte själv att jag kunde minnas mer och mer alltefter jag skrev. Det var jättejobbigt såklart och jag återupplevde känslorna jag hade i den situationen när jag skrev.

Sedan skulle jag läsa min berättelse om och om igen, tyst, högt för mig själv och om man vill, inför någon annan. Jag lärde mig av det att själva minnet inte är farligt och att de negativa känslorna minskade i intensitet. Desto mer man utsätter sig för det, ju lättare blir det alltså att hantera de känslor det väcker.

Så nu när ett minne ploppar upp, istället för att döma mig själv och vilja fly från tankar och känslor så har jag lärt mig att tänka att själva känslorna det väcker inte är farliga och kommer att minska i intensitet för att till slut passera.

Kram

en liten lagom förkylning. Ja, det kommer att gå över! Du kommer att stå stadigt i din egen grund.
Kram, kram! / mt

för all pepp! Det betyder mycket.

Du verkar ha en fart i dig och vilja och energi. Det här låter riktigt bra, bara att fortsätta så. Mycket bättre att ta egna beslut än att bli ledd, så att man får det man vill ha. Du är stark, var stolt för dina beslut och handlingar.
Bra markatta!

God morgon och tack!
Bra länkar med otrevlig läsning... Annat preparat, men precis likadana symptom!
Men jag VET att det går över, jag VET att jag klarar det...
Men tänk om jag kunde bli riktigt förkyld eller nåt liknande lätt, så jag slapp ta strid om att få vara hemma och vila...

Hoppas på en bättre dag idag!
Kram!