Senaste kommentarerna i forumet

...den kramen var välkommen och behövd..tårarna trillar..

Sänder en lika varm tillbaka..

Precis som du beskriver har jag haft det/har det. Katt-och-råttalek! Det känns så barnsligt med dessa spel/lekar, men jag kommer inte inpå honom genom samtal på ett vuxet plan. Tragiskt, men sant! Därför får det bli denna låga nivå! Ibland, som för en liten stund sen, märkte jag att han var utan skyddsmur och de få stunderna samlar jag i en liten hög för sig själv i hjärnan för att ta fram all annan tid.
Tyvärr är allt det negativaöverrepresenterat.
Kärleken finns ju där någonstans men ibland känns den helt kvävd av alkoholen.

Själv dricker jag i princip aldrig. Inte absolutist på något sätt men mitt jobb och alkohol funkar inte. Tar mig gärna en whisky då och då men sällsynt med sällskapsdrickande för mig. Jag och maken har aldrig druckit tillsammans...inte tänkt på det tidigare...jag minns jag gav honom en flaska champagne när jag hälsade på i hans hem första gången. Den flaskan stod oöppnad flera dejter senare innan vi öppnade för att dela den tillsammans. Blev bara ett glas var...var resten blev av när jag lämnade kan jag bara gissa ;)
En enda fest med alkohol har jag upplevt honom i, det är enda gången jag sett honom dricka offentligt. Han dricker ensam, sorgligt och måste kännas som ett nederlag för honom vid varje tillfälle. Så tragiskt och nedbrytande för psyket...har jag fel i det för den som varit i samma situation?

Skillnaden mellan din och min situation hösttrollet är att min man gavs för mycket (alkohol-)spelrum på sin arbetsplats och står nu utan jobb. Han har redan nya på gång pga att han är duktig på det han gör. På gott o ont...nu mest ont..hoppar han på nytt jobb istället för ta tag i alkoholproblemet så lämnar jag.
Jag orkar inte se honom supa ihjäl sig, samma känsla som du beskriver. Det blir hans död om han inte stoppar nu! Jag har sett och hört honom prata om det, kanske orkar han inte ta sig ur utan bara väntar på döden???

Hur som, just nu är han på rätt köl. Jag kan bara hoppas att han har energi nog att hålla sig kvar där oftare än i djupdykningarna i flaskorna...

Tar rygg på dig och några till här inne ett tag...det underlättar otroligt...

Kram på Dig och var rädd om dig

..maken min. Han är för underbar när han har näsan vänd åt de friska vindarna. Plötsligt får min hjärna lite extra syre.
Tänk så mycket enklare allt känns av några få minuters positivt samtal.

Fortfarande är det så att han vill veta exakt när jag kommer, så han hinner "städa". Tidigare behövde han inte fråga eftersom vi pratade om allt (trodde jag).
Han hade i princip min detaljerade dagbok i skrift. Senaste året/halvåret är det inte så och det rör till det i hans dolda värld, den del som jag inte fick del av tidigare. Måste varit ett jäkla pusslande för honom...stackarn ;))))))

Nu blir det en tur till tvättmaskinen, snuvig, hostig, febrig och rödögd men stegen känns ändå lättare än för en timme sen...

Hej hopp där ute i cybern!

Tack för att Ni finns...läser massor och kanske kommer jag känna det naturligt att blanda in mina ord i Era trådar så småningom...
Känna gemenskap är alltid av godo, oavsett om man är aktiv eller passiv...tack alla varma människor.

passar jag på och ger dig, nu när jag som hastigast tittar in.
Ja, det här med katt-å-råtta-leken är inte kul!
Ändå känns det som (egen erfarenhet!) något som man måste gå igenom, för att komma någonstans överhuvudtaget.
Hos mig gav det (och skulle förmodligen fortfarande under vissa omständigheter fortfarande ge)en klump i magen..
Det hemska är, att det är som ett dubbelt kidnappningsdrama.. Personen vi älskar, är kidnappad av alkoholhjärnan och dessvärre, är vi som medboeroende också kidnappade..

Det är inte lätt, att alltid köra "den hårda stilen", även om förståndet inser att det är absolut nödvändigt.
I vissa avseenden, upptäcker man att man "slirar" lite.. tummar bara en aaaaning på vissa saker och vips, tar "alkisen" i personen tillbaks den mark man tror sig ha vunnit..
Tror att detta är en del i det som leder till två steg fram och ett tillbaks.. (understundom även tvärtom..)

För tillfället, har jag en lättare situation på vardagsplanet, men tittar man på det hela så är jag inte så säker.. I mitt fall,måste jag själv välja med öppna ögon, om jag kan vara gift med en alkoholist resten av livet, om han inte vill göra något åt sitt beroende. Eller ens inse att han är beroende..

Det svåra för min del är, att han inte är elak, han hjälper till med allt, är populär på sin arbetsplats, sköter jobbet exemplariskt.. Så länge han dricker "måttligt" (vilket naturligtvis innebär olika mycket för olika individer, så jag sätter varken procent eller antal cl på konsumtionen)

Jag har inga problem med det egentligen. Själv, vill jag för tillfället inte dricka alkohol.. känner inget behov, vilket också accepterats..
En del tycker naturligtvis, i det här läget, att jag "gett upp", att jag borde "kämpa" för att få honom "nykter"..

Men han är ju inte "snörfull" hela tiden.. numera blir han knappt salongsberusad.. Vi pratar faktiskt mer idag, om vårt förhållande till alkohol och vad som är nyttigt för oss.. Både fysiskt och beteendemässigt ur varandras synvinkel..

Just nu, så låter jag det vara, därför har jag kanske inte så mycket att tillföra.. Mer än att jag önskar att det reder upp sig för dig!
Nu har jag nog yrslat färdigt i din tråd :-)
kram /trollis

...behöver nog vila.
Sovit nästan 12 timmar!!!! När gjorde jag det sist? Var uppe en vända tidigt i morse och tänkte att lucia på tv brukar ju vara mysigt...la mig i sängen igen och måste somnat om direkt. Fjärren finns på armlängds avstånd ;)
Kanske detta med förkylningen ändå är kroppen och hjärnans sätt att läka mig?
Tack för omtanken mulletant, läser och läser, lär och, vem vet, kanske jag blir förståndig en dag ;)

Dosen av livserfarenhet är ju inte jämnt fördelad över befolkningen men ofta har jag undrat varför så mycket behövt samlas just runt mig.
En klok man sa en gång att man får så mycket man orkar bära. Ligger ju mycket i det. Antingen kommer händelserna till oss eller söker vi upp dem...

Jag visste tidigt att min man inte var en enkel person (då utan alkohol) och jag gjorde ett medvetet val. Jag blev helt enkelt uttråkad i förhållande utan utveckling och kreativitet..
Att han tillsammans med alkohol blir den vidrigaste människa jag träffat hade jag ju inte kunnat drömma om...

Nu har telefonen ringt och ringt under fm. Den har jag lämnat kvar i köket...måste också vara ett tecken på tillfrisknande?
Har normalt alltid den med mig i sovrummet. Magkänslan säger mig att det blev alkoholkonsumtion igår igen..
Förra helgen skulle vi tillbringa tillsammans, då blev det tysta leken på var sin ort. Idag ska vi ses och han ska följa med till oasen, hm, blir så om han vill, enligt honom. Jag säger, blir så om han är nykter! Får se om krig utbryter...

Tycker inte om att leva så här!

uppdatering

har inte svarat när han ringer o messar.... blir så trött o förvirrad när ja sist pratade med han.... han skickar älskar dig, ja menar det bla bla... säger själv att han vill inte hålla på o dricka så där....

ja vill inte lyssna på han för jag dras bara in i skiten igen.... de låter skit bra det han säger men nääää vill inte höra på det där...

för mig känns det jätte svårt o tugnt att inte svara , ringa upp när han försökt kontakta mig... vill inte vara dum medvetet... men gör det för att skydda mig själv och för jag ska ta mig därifrån

gå ur dig - det passar fint om du är vrålförkyld. Du har gjort en lång resa, se bara tillbaka på de senaste veckorna - läs din tråd så ser du. Tacka och ta emot förkylningen, tillåt dig att vara sjukling och bara vila! Krafterna kommer tillbaka! Kram / mt

...går sakta ur mig kan jag känna...

Visst, hoppet återuppstår när ljusglimtarna kikar fram, men det är ett steg framåt och två bakåt.

Får se vad som händer närmaste dygnen...
Vrålförkylningen kan vara en bidragande orsak till djupdykningen...
Vet ju vad som måste göras från min sida, och följer det, men hu vad tungt det är....

Imorgon väntar en ny dag...då blir det nya tag...

...med adventsstakarna och vägen utanför är sandad, inget salt på småvägarna på landet. Precis så här ska det vara när julmusiken skvalar i alla radiokanaler.

Precis så här!
Precis så här???

Kanske inte riktigt allt då...

Jag mår bra, mina barn likaså, mina barnbarn också. De har samma förväntningar i ögonen allihop oavsett ålder.
I fredags fick jag däremot ett tråkigt samtal av makens barn. Han berättade om hur aspackad hans far varit under torsdagskvällen. Vad kan jag göra mer än säga att vi inte kan göra något mer än hoppas att maken tar tag i de trådar han fått för få hjälpen han så väl behöver.

Jag har tidigare pratat med exet och sagt att det förhoppningsvis blir behandlingshem och att jag gärna ser att sonen tar sig till en anhörigvecka.
Kanske jag kan påverka det efter min vecka där. Mamman är en klok kvinna och sonen har förtroende för både henne och mig. Det är en bra grund.

Har pratat med behandlingshemmet idag och det finns nog hopp om en framtid...jag tar mig dit efter helgerna. Stod i valet och kvalet men kände jag ville prioritera min familj i julstöket, vi har pratat så länge om detta och jag sätter mitt först dessa dagarna. Det stärker bara att veta att det är bokat och inskrivet i kalendern.
Det blir också ett tydligt tecken till mannen.

Mannen...jo, idag bröt jag tystnaden efter jag pratat med en av de kloka på nämndemansgården. Kunde inte vänta längre, som vanligt är det jag som ger efter först.
Han var klar i knoppen och jag tror det finns hopp...känns skönt i röran...

Jag ångar vidare i min slowmotion och ibland finns han vid sidan om, som under vårt korta samtal och några korta sms, ibland(oftast sista halvåret) ser jag inte var han finns pga dimman, ofta ligger han på botten och kippar efter luft-luft han vill "stjäla" från mig så han slipper ligga där och kräla själv...jag låter mig inte dras ner dit, inte sen jag märkte att det var mot botten han ställde kosan. Jag har stretat emot så mitt ansikte har åldrats 5 år under sista halvåret. Kunnat se det dag efter dag.

Nu ska jag se till att få rosorna tillbaka på kindbenen!
Känns som skutan har hamnat på rätt köl...och om min intuition är rätt så känner jag att mannen hakar på. Han är svajig, orolig, ledsen...allt i en salig blandning med intelligens och insikt...En dag hoppas jag att styrkan är den som visar sig oftare än svagheten så hans egen hoplappade motor kommer köra medsides och kanske ibland före så jag får åka lite snålskjuts någon gång i framtiden. Hoppas hoppas....

Var rädda om Er där ute!

Kram kram

Maskerad? Ligger här och läser och läser.
Inspirerad av hur duktiga alla är, hur inte duktig JAG är. Vill inte ha självömkan och ropa
- SE PÅ MIG!
Men just nu känner jag mig så liten så liten........
Vill inte och vet att det går över.
Just nu vill jag bara hålla om och bara vara.
Gråta är skönt, gäller bara att våga. Ingen ser och ingen hör. Jag känner mig ensam ibland, som just nu.
Konmer in till dig Markatta för du känns trygg, någon man vågar gråta hos.
Tack! Du gör skillnad.
Mitt hus/min tråd är i en annan forumdel.
Men jag är ju som en speedad duracellkanin
som är överallt. Jag fungerar bäst så, vill jag tro.
Jag sätter mig hos dig Maris en stund innan jag drar ut i natten.
vill bara vara, snart är jag stor igen ..............
Kramar, DU betyder massor, du gör skillnad.
Än igen TACK!!!
/A

...snöfall mot den redan täckta marken.

Sett kommunens lucia krönas och mötts av massor av leende ansikten. Underbart att vara här! Familjen kommer och går men ikväll är alla ute på sitt och jag sitter ensam framför braskaminen. Njutbart....jo, visst är det, men allrahelst hade jag velat ha maken här. Platsen intill mig, när kören sjöng i eftermiddag, var mer än tom- kändes mest ihålig och kall......finns ingen ensamhet som är större än den i misslyckad tvåsamhet...den ensamheten tar ordentligt tag i mig för andra gången inom senaste 6 timmarna...hur kunde det bli så här? Allt skulle ju bli rakt det motsatta. Så sa vi ju för 3 år sen.....hur kunde jag vara så DUM?!

Har inte hört något från maken sen det där 2 minuterssamtalet i förrgår och jag har ingen aning om vad som snurrar i honom. Förmodligen umgås han med det som står honom allra närmast...gör mig uppgiven...jag kan inte göra någonting mer än vänta ut maken...kanske får jag aldrig mer del av honom...

En kram till Er alla där ute, var rädda om Er.

Avslutar med att tanken går till mina närmaste, jag har så mycket att vara stolt över.
Tack för ordet...

Ja, jag hoppas verkligen att det går över. Man kan ju säga till enskilda individer att man inte önskar träffa dem när de har druckit, men det går ju inte att gömma sig för hela alkoholsverige.

Så svårt som du skriver trollis, när tankar om förakt dyker upp och i praktiken bråkar med ens teoretiska människosyn. Så svårt att inte döma.

Skönt Lelas att du skriver att det var så för dig också, men att det gick över.

Ska på maskerad ikväll. Det ska bli jättekul men kommer säkert vara en del fulla män där. Som tur är så känner jag att jag har en stark bas i tjejkompisarna och min maskeradpersona kanske inte alls behöver umgås med de på festen som hon inte har någon lust till. Hon gör som hon vill.

Kram!

Hej!

flygcert, har du backat tillbaka och läst igenom din tråd? Det kanske är ett bra läge att göra det nu. Försök läsa det du har skrivit som om det vore någon annan - vad ser du i inläggen då?

Var rädd om dig!
/H.

Hej!

Ja, jag har också känt så. Jag har haft svårt att se berusade män, att känna lukten på spårvagnen, eller att märka att någon håller på att ta ett glas för mycket. Jag har mått dåligt när folk har skämtat om alkohol eller om fulla personer.

Men, det går över.

Jag tror att det är jobbigt för dig att se folk (män) berusade för att allt det här fortfarande är ett helt öppet sår i dig. Du kommer att läka så småningom, och då kommer allt sånt här att kännas mycket lättare.

Var rädd om dig!
/H.

lillablå: <3

Dompa: japp, jag håller dig informerad. :-)

/H.

Och vad ont i bröstet jag får av att läsa hur du tänkt ang, lastbilen.
SNÄLLA sluta tänka så, ALDRIG mer.
Du är den absolut viktigaste för dina barn.
Även för han, som dessvärre inte inser det.
Gör dig själv en JÄTTE TJÄNST!
Gör som markatta så fint förklarade.
Leta inte fler anledningar, lämna nu. Det löser sig med allt, ge det tid bara. Och tiden är din bästa vän.
För din skull, för barnets skull men även för hans skull. Jag vet det låter konstigt men även han måste vakna upp och se hur du mår, har mått av allt. Snälla, så du kan bli hel och få
LIVSGLÄDJEN tillbaka.

Du betyder så oerhört mycket!
Kramar!
/A

Hej markatta! hopar in lite snabbt med en helgkram..
Jag har också bekanta, med grava alkoholproblem. Människor, som jag tycker väldigt mycket om och inte vill ta avstånd ifrån. Dock har jag talat om för dem, att det inte är någon mening att vi "talas vid" när de är på lyset.. Det funkar helt enkelt inte..(och vi vet orsaken)
Jag ser inte ner på dem,men föredrar att träffa dem någotsånär nyktra.
Vad gäller dina promenader hem, så förstår jag om du upplever det otrevligt. Eftersom vi vet vad som händer med den logiska delen av hjärnan när man druckit..
Även om en knöfull man inte är ett direkt hot, så ÄR det otrevligt att bli ens verbalt antastad..

Och tyvärr, tycker man till slut bara att de är patetiska.. Synd, för när man börjar förakta någon, så känns det som om de blir mindre värda på något sätt..
Och som personer/människor är alla lika mycket värda, det är ju handlingarna och beteendet man reagerar på...

kram /trollis

jag ska skriva som kan vara till hjälp för dig ... det låter som du är i den stora förtvivlan och förvirringen som så många här beskrivit och beskriver. För den som står utanför är svaret tillsynes så enkelt. För den som är mitt i hjälper inte de "enkla" svaren för man måste hitta fram till sin egen lösning. Den man ska leva med sedan. Och det viktigaste är att du orkar fortsätta leva, för din och barnets och livets skull!

Du har utvägar! I ditt första inlägg skrev du att du funderar på att ta barnet med och flytta till din kompis och försöka lösa boendet efterhand. Du har adresser och kontakter till kvinnojouren och det är antagligen ett bättre alternativ - väninnan finns ju kvar som väninna.

Förvirringen och ovissheten finns inom dig. Ta kontakt med någon att prata med som kan hjälpa dig att se klarare på hur du har det just nu! Ta kontakt idag! Du överdriver inte. Du och barnet behöver hjälp!

Styrkekramar! / mt

låter fullständigt klokt i mina öron!

Reflekterade nyss i en annan tråd om betydelsen av kombon "lite tur och inre styrka" och det ovärderliga i att ha tillgång till ett stödjande familjenätverk. Oberoende av nätverkets yttre gestaltning ... våra ramar ser säkert helt olika ut - men jag kan känna igen något av styrkan från insidan. Allt gott längs vägen! / mt

...är redan bättre begagnad. Frisk luft i lungorna, massor av vänliga människor och min mysiga, glada och öppna familj. Vi är många så det tar långt mer än ett dygn innan jag språkat med alla. De som finns närmast husknuten har redan hunnit trilla in i min/vår oas flera gånger under de här 24 timmarna. Lever ett yvigt och innehållsrik/ombytligt liv. Känner mig privilegierad som har det så.
Sorgen, ja, den ligger kvar trots skratt och öppen brasa.
Jag har inte berättat om hur illa allt är för de levnadshungriga människorna här. Inget märkligt att makens skrattsalvor inte blandas med våra nu eftersom han borde jobba.
Han har alltid stormtrivts här!

Maken ringde under em, ett positivt tecken, och eftersom jag var ute vid tillfället så svarade sonen. Det var han inte beredd på, inget ont i det. Jag ringde tillbaka någon timme senare. Det samtalet varade max 2 minuter....han var på väg in i dimman....sorgligt efter uppehållet....

Pratat med Nämndemansgården igen. Bokat in en anhörigvecka, blir vägen Adde talade varmt om, tack!

Det finns inga tveksamheter för hur jag måste gå tillväga om A blir mer än en kvälls tillfällig svacka...de orden för mig vidare till mulletants kloka reflektioner..

Tack för ditt långa inlägg.

Jo, visst är det så att jag backar och låter maken få möjlighet att lösa sin egen situation. Jag tror mig vara relativt klarsynt trots att jag är medberoende ut i fingerspetsarna.
Jag är förmodligen skitjobbig i makens ögon och inte har jag tänkt stanna kvar i detta en sekund om maken inte kommer ur sitt intag. Just nu har vi inget gemensamt! Absolut ingenting! Det är så sorgligt men jag känner att vilsenheten bleknat. Jag har fått någorlunda distans till kriget mellan hjärta och hjärna. Ont gör det, som knytnävslag i mellangärdet, när elakheterna smattrar, men det hinner inte bildas smatterband innan jag avbryter numer. Men visst grabbar beteendet tag i mina inälvor som ett tarmvred och vätskar ögonvrån, mannen jag älskar är ju totalt oigenkännlig.

Vi träffades för drygt tre år sen, båda fulla av liv och glädje, framtidstro och, framför allt, förståelse för varandras något annorlunda livsform. Något nytt för oss båda och som gjorde att förälskelsen inte lät vänta på sig. Han drack inte, i alla fall aldrig i mitt sällskap, därför hade jag aldrig någon anledning att ifrågasätta hans vanor. Han berättade att han var alkoholist och jag frågade om han var aktiv och svaret var nej. Jag hade ingen anledning att ifrågasätta det!

Vi levde ombytligt och i mina ögon sunt! Han gillar utmaningar och fick ett erbjudande om utlandstjänst som jag uppmuntrade till! Det gick åt fanders och där någonstans tog han upp där han slapp A för xxx antal år/månader sen. Har ingen koll på exakt hur det ligger till, kanske har han druckit mer än jag vet, förmodligen är det så, men det är inget som "stört" vår gemenskap. Jag kan gissa att han levt någon form av dubbelliv. Råttorna har förmodligen jazzat loss när katten varit borta.

Sista månaderna har det gått undan, som jag skrev inledningsvis, och nu gäller det liv eller död! Fortsätter han dricka dör han! Kroppen orkar inte mer varken fysiskt eller psykiskt!

Däremot är jag seg som en gammal ångbåt, tuffar på och tutar om något står ivägen. Det går inte så fort när jag ångar fram men jag är i princip omöjlig att välta.
Min övertygelse att maken måste in på behandlingshem är orubblig och när allt rasade för 16 dagar sen så fanns öppningen där.

Mannen ville ha hjälp och jag andades ut när han hamnade akut på beroendemottagningen.
Här var jag naiv!
Hans tillstånd krävde läkarvård men han fick inte stanna!
Soc hade "slarvat" bort hans papper för få akut hjälp! ( han var där idag efter att han ringt och frågat varför aldrig kallelsen inte dyker upp)
Arbetsgivaren fegar!
Allt går trögt!!!!

Jag hade läst mig till att jag ska aktivt hjälpa när en missbrukare startat eller vill starta att bryta sitt beroende. Han har varit x antal gånger på AA, haft igång samtal med psykolog under hösten, tagit prover, var på informationssamtal....

Nu återstår att se vad som väntar...

Jag har min väg relativt tydligt utstakad:

Inget kan, eller får, ta ifrån mig livet jag haft, kryddan och bonusen jag tilldelades i maken gjorde livet än mer fullkomligt.
Jag ser det nuvarande som ett sjukdomstillstånd-nu har jag sett att maken vill ha hjälp-stjälper han detta så drar jag och önskar honom all lycka i sina val.

Min tidsplan sträcker sig till sommaren...

Låter allt detta fullständigt tokigt i Era öron?????

Kram på Er!

Imorgon blir det glöggpremiär för mig...gottigottgott

Så sanslöst! Missade finfrämmandet...jo, om mig...det stämmer på det hela. Dina vänner kunde också ha lagt till nyskild och lite förvirrad ;-).

Men nu handlar det knappast om mig! Nu handlar det om dig! Så glad att du har hittat den sunda kärleken...den som du (och de flesta andra) förtjänar. Sambo to be :-). Att han retar gallfeber på dig...är ett sundhetstecken...du reagerar. Nej allvar nu; Jag är så glad för din skull och jag vet att alkiseran i ditt liv är över...men hör gärna av dig oftare. Jag blir glad då...tror att en annan person också blir det.

Du kommer alltid att vara speciell för mig. När du tog hand om mig och lät mig kliva in...så räddade du också delvis mina barns framtid. Du lät mig lalla på i min egen takt. Bara yrsla om mina på i det som du måste ha sett som; Men -hur-många-ggr- förr-har-jag-inte-hört-det- här-funderingar. Du sparkade när det behövdes. Tack !!! Räknar iskallt med att Mrs Pianomam låter mig veta när ngt riktigt extra händer.

Håller med dig...det finns ett liv bortom A. Jag känner mig verkligen inte säker på att jag klarar det...men jag vet att det finns. För jag har varit där och nosat ;-). Kraaaaaam och kärlek/R

Allt gott till dig i ditt "nya" liv! / mt

Och snön ligger, om än bara några cm...
Hemkommen efter en efterlängtad fika på stan med två av de vackraste människor jag känner....
Och min älskling var redan hemma, fullt sysselsatt med att bygga ihop de hyllor vi flyttat...
Jojomensan, sambo to be, jag känner ett lugn och en tillförsikt inför framtiden, och han retar gallfeber på mig och får mig att skratta...
Insåg på väg till min fika att vårt messande fram och tillbaka lockade fram det första äkta leendet för dagen... =)
Just nu mår jag bra!! Och jag hoppas att jag kommer må bra just nu rätt länge!

Ville bara titta in och ge ifrån mig ett livstecken... Tankarna på alkohol och dess verkningar blir alltid mer närvarande när storhelgerna närmar sig..
Det finns hopp, det finns ett liv bortom alkoholismen, med eller utan alkoholisten! Kom ihåg att ni alla är värda ett liv med kärlek, värme och respekt!
Stora kramar till alla vänner, gamla som nya!!!
/k

Jag känner ingen tillit (jag vet inte om han har sexkontakter, jag vet inte vad osm är sant eller inte av det han säger), han talar illa om mig inför barnen, han satsar allt på jobbet men inget hemma...
Och idag när jag mötte en lastbil så tänkte jag "tänk om, bara tänk om lastbilen fick lite sladd så att den körde på mig, så skulle jag slippa leva i detta"... Ja, jag är för feg för att själv göra något, men jag bara orkar inte leva så här.

Hej trollis och tack..jag ska gå in och läsa där jo som det känns nu så är det skapligt bra men det är ju som sagt bara en dag.. ha ha..och precis som du säger så måste man nog börja med sig själv.ha en fin dag och kram tbax /tiger68

Nu talar jag enbart utifrån min känsla, inte kunskap och inte personlig erfarenhet.

Jag förstår det så att din man vill ha tryggheten av att ha dig nära och tillgång till kramar och närhet när han orkar och vill. Du försöker, du gör allt för att finnas där helt utifrån hans behov och på hans villkor. Han "straffar" dig för att du har tagit hand om ditt liv och dina tillgångar, har bra relation till nära och kära + en oas att åka till - han har vad jag förstår förlorat det mesta - utom dig.

"Nu krigar hjärta och hjärna i mig" skriver du
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

För mig låter det inte alls sunt och vuxet att bete sig så som han gör - jag kan förstå att han just nu är i kris och alkoholskadad. Det är inte ditt "fel". Han är ansvarig för det och måste (få) ta ansvar för det. Det du beskriver är långt ifrån en ömsesidig, respektfull relation mellan vuxna människor. Inte på långa vägar och det vet du själv - visst vet du?

"Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om", skriver du och fortsätter: "Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt."

Ja, det låter som barn och tonårsbeteende. Men han är en vuxen person. Även barn och tonåringar behöver kärleksfulla ramar för sitt beteende och lära sig visa respekt och hänsyn mot varandra.

Din man kan knappast förändra sitt beteende av egen kraft - allra minst nu om han är i totalt krisläge fysiskt, psykiskt, socialt och (kanske) vacklar i tron på hela livet. För mig låter det som om du har gjort en akutinsats som räddat hans liv (?) - och att du har gjort det mer än en gång. Han har sagt att han är alkoholist och bett dig lämna... men er bådas kärlek gjorde det omöjligt.

Det är du som måste välja - vill du ha det så här? Jag tror som Lelas att du måste låta honom falla och resa sig av egen vilja - när jag läste att han bett dig lämna för att han är alkoholist och du skriver att det var för sent... då vidgade du ramarna för vad som är möjligt inom er relation.

Åk på familjevecka för din egen skull. Någon måste få kraft att bryta mönstret - om du inte vill fortsätta att leva som nu - och det verkar inte troligt att han kommer att göra det. Han verkar faktiskt inte tro det själv.

Några länkar från CB`s blogg:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2010/05/vad-ar-missbrukarpersonligh…
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Önskar dig ro och vila och gott sällskap i din oas! / mt