Senaste kommentarerna i forumet

Sprang på en gammal vän ikväll. Jag har hållit en viss distans till honom i och med att han är alkoholist men jag har alltid brytt mig om honom. Han har liksom varit en "snäll" alkoholist, inte som min ex-sambo som kunde bli elak och aggressiv. Jag har alltid stannat och pratat med honom om vi mötts ute, fikat ibland på de mer nyktrare dagarna. Så länge jag har känt honom har han varit alkis och han har försökt sluta många gånger.

När jag och exet skulle separera så ställde han upp som flytthjälp trots att han då försökte sluta och spydde och svettades som en gris. Jag vet att vi skulle kunna bli riktigt nära vänner om han inte drack men tyvärr så har jag aldrig trott eller ens hoppats att han skulle klara av det. Eller egentligen bäst så.

Men idag så fullkomligt stank han sprit, eller inte sprit egentligen men ni vet den där fräna alkislukten. Han betedde sig inte särskilt berusat alls men jag klarade inte av att stå nära honom, kände panikångesten komma krypande. Så har jag aldrig reagerat på att träffa honom förut, jag har ju inte den känslomässiga kopplingen till honom.

Jag blev väldigt kort i tonen och ville bara bort ifrån honom, ryggade tillbaka när han la en hand på min axel och sprang därifrån. Han fattade ju såklart ingenting. Han fattar ju inte hur jobbigt jag har haft det i min relation, eftersom han själv är "parkbänksalkis" som blir skakis utan ölen medan min ex-sambo kunde hålla uppe i flera dagar så ser han nog inte exet som alkis.

Många är det som rynkar på näsan åt parkbänkisarna men bara för att jag inte vill ha några alkisar alls i mitt liv så vill jag ju inte att han tror att jag ser ner på honom, det får han säkert nog av från annat håll. Jag vill inte bara vända bort blicken och låtsas att de inte finns, om de hälsar så vill jag åtminstone ge ett hej tillbaka och sedan fortsätta dit jag var på väg.

Men nu får jag hjärtklappning bara jag ser en full man, kvinnor berörs jag inte av. Jag slutar också jobbet mitt i natten och går hem genom stan samtidigt som krogarna stänger om ni undrar varför jag springer in i fulla män. Tyckte/tycker ni också det är svårt med fulla män? Jag får liksom värsta adrenalinpåslaget men förut så har jag aldrig varit rädd för att gå hem efter jobbet. I så mycket annat så är jag ju mindre rädd men nu så hatar jag verkligen att gå ifrån jobbet. Varför är det så?

...dubbla budskapen som ställer till det inuti...
Lelas, tack för ditt svar.
Jo, det är svårt...svårast tycker jag är att han samtidigt säger att han inte vill vara ensam. När jag ger mig iväg och inte är med honom så känner han sig utlämnad.
Jag förstår att det är extremt pressat för honom nu. Jag är otroligt glad över att han kämpat sig igenom den första abstinensen med svettningar och klåda, dålig eller ingen sömn. Han har knaprat några insomningspiller som tydligen gav hemska mardrömmar så dem slutade han ta. Sen jag kom hem så har han sovit gott.

Det blir bara så jobbigt att jag både ska klä skott och vara den som finns nära, bara inte för nära, för ljudlig, inte prata, men ändå sprida någon slags trygghet. Jag ska finnas där när han ger mig en kram, inte vida värst innerlig men några sekunders närhet...
Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om. Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt.

Ikväll åkte jag till oasen och har min familj nära. Då är det som om jag ska straffas för att jag mår bra...är det normalt när allt rasat, som exempel?

Oavsett så har jag tusen miljoner gånger hellre denna situationen än den för så kort tid tillbaka sen som en månad. Då trodde jag han skulle kunna dö vilken dag som helst!

Kram i vinternatten!

Och välkommen till forumet! Eftersom du är både medberoende oah alkis, precis som jag, kan du ju läsa i forumdelen "förändra sitt drickande" också (kanske starta en tråd där med..)
Jag tror att man bara kan börja med /och förändra sig själv!
Om du slutar dricka, finns chansen att din man också gör det.. Det vet man aldrig och det finns inga garantier, så börja med dig själv!
välkomstkram / trollis

Hej på er alla hittade denna sida som jag tycker verkar jättebra..både jag och min sambo dricker på tok för mycket..i stort sätt varje dag i veckan..och jag är nog värre än han.då jag jobbar mindre. Nu den senaste tiden har jag haft sådan ågest och abstinens så jag knappt vet hur man ska klara dagen.. I går kväll efter både öl och vin så kännde jag att nu får det vara nog..orkar helt inte mer..allt blir ju lidande, av att vi dricker så mycket som vi gör. Kan vara hemma och inte få något gjort bara för att jag mår så dåligt eller är full..och det är även så att ringer vi tilll varandra under dagen så säger vi vad ska vi handla idag? ungefär som vi talar om mjölk..och då är det ju systemet vi talar om helt sjukt..ha det fint och en bra dag..

Det som skrivs ger mig hopp och jag blir stark när jag varit hos min terapeut. Jag ska gå på min magkänsla och tillåta mig känna. Jag ska försöka....vara stark och även låta mig falla ibland. Det är svårt men allt stöd ger mig värme och hopp.

Tiden går, sakta, sakta. Jag har precis fått besked om att han tänker gå igenom en 2veckors behandling utomlands. Jag börjar så smått hoppas igen. Sista tiden har jag känt mig ganska neutral och gjort en massa saker som behövs göras. Tiden måste ju fyllas med något. Kanske varannan dag får jag plötsligt bara lust att gråta, och gör det. Ska unna mig en massage senare i veckan.

Som sagt, jag kan se 2-3 veckor framåt, men sen är det blankt. Vad jag vet har han inte börjat planera för boendet. Han vill komma tillbaks till mig, men har nog förstått att det får vänta lite. Om han nu går igenom de 2 veckorna och tycker han är botad då, vågar jag verkligen låta honom bo här då? Om jag sätter krav på absolut nykterhet kanske han pressas att skaffa lägenhet. Allt hade varit lättare om han hade det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, veligare människa får man leta efter. Känner att jag är feg och borde vara mer rak.
OK, vi är inte där ännu, men måste nog planera.

Var hos psykolog igår, men det gav inte så mycket. Jag är ingen kandidat för KBT, så då är jag inte så intressant, verkar det som. Ska kanske ändå få någon form av samtalsstöd där.
Ska nu ta mig igenom december (min hatmånad) och julen med familjens viljor som ska samsas. Kan ändå glädjas åt att jag inte är alkoholist, verkar vara en svår tid att hålla sig nykter.

Miss K

Hej!

Ja.... du behöver låta honom falla. Du behöver ta honom på allvar när han blir irriterad på att du vill vara nära. Han behöver få en ärlig chans att visa att han klarar av det här själv, och om han inte gör det så behöver han få ta konsekvenserna själv.

Det är vår största utmaning som medberoende, men det är den enda framgångsrika vägen.

Var rädd om dig - och släpp taget om maken. Det är er bästa chans till en gemensam framtid.
/H.

PS. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. ;-)

...vad jag är dålig på att vistas i tystnad!!!!
Maken orkar inte prata...jag förstår och vet ju varför men det passar inte min personlighet alls...

Imorgon tar jag mig till mitt hus, en oas jag ägt sen långt innan jag och maken träffades. Det ska bli så skönt få andas och ha människor runt i ett samfund där alla känner alla.

Mannen vill inte följa med. Normalt skulle han ha jobbat långa dagar från imorgon och jag får levererat några möbler från ikea på torsdag. Nu är ju allt upp-o-nervänt. Jag tycker inte om att lämna honom när han har möte m arbetsgivaren. Han blev irriterad när jag frågade om han vill jag ska vara i närheten...

En fråga: när han nu mår kass och behöver hjälp men samtidigt väser och fräser...bör jag bara släppa allt då??? Är hjärnan blockerad pga alkoholsuget?
Att han mår dåligt är jufullständigt självklart. Men nu behöver han ju de där kuddarna för att få det lite bonat om och under sig... Han vill ha hjälp men hänger i ingenmansland och dinglar.
Ska tilläggas att soc fortfarande inte hört av sig med den där kallelsen! Oförskämt! Igår var det 10 arbetsdagar sen de sa så, imorgon är det i allt 13 dygn sen. Är det normalt?

Kram på Er!

"Kanske är lättölen hans snuttefilt i tanken?"
markatta, du är (precis som Adde just påpekade) en fantastisk skribent!

Ja, jag tror också att lättölen är en snuttefilt.

Och det du skriver gör mig bara ännu säkrare på att man inte kan vinna en diskussion om mängd och promille med en alkoholist. Vi gör bäst i att inte gå in i de diskussionerna, för vi trasslar bara in oss och alkoholisten kommer att tolka oss som att vi har gett tillåtelse att dricka - om än bara en mun lättöl.

Var rädd om dig!
/H.

så bra om dina tankar :-) Visst finns det likheter mellan dessa sjukdomar och absolut finns det de som vill ha snuttefilten kvar, ibland hela livet. Jag följer Anneli Wester på hennes fb och lär mig en del av hennes uppdateringar, just strävan efter kickar har vi så lika fast jag är ju inte i närheten av hennes liv :-) Tex hatar jag camping, bara det....!!

Att behålla kontakten med gamla vännen alkohol gör man ofta genom att söka "alkoholfria" alternativ och då framförallt i början av nykterhetskarriären. För mig var det så oerhört viktigt att bryta alla mina gamla beteenden så jag tog bort allt som kunde förnimmas som alkohol eller ritualer som hörde till det gamla livet. Varför ska jag dricka Coke från ett vinglas ??? Och jag halsar ALDRIG ur en flaska något mer !! Ett undantag : Utomlands när värmen kräver lite vätska då gör jag så :-)

Du har bra egna erfarenheter som ger dig lite styrka och när du nu kan se likheterna så kan ditt gamla liv ge dig en fördel. Om man nu kan säga så i dessa sammanhang, men du ger klart intryck av att ha hittat en fin balans och en distans som är läkande.

Ta hand om dig, du är en viktig person i ditt liv.

Så tänker jag också, att han inte är redo att släppa kontakten helt. Men än så länge är det bara i teorin så jag ska nog försöka bromsa dessa diskussioner just nu så får han själv reda ut vad han vill/klarar av. Han verkar inte ha några fysiska abstinenssymptom nu. Problemet var ju heller inte att han drack varje dag, oftast bara på helger, utan att han kunde bete sig så jävla illa när han drack, och att han inte kunde sluta så länge det fanns mera att få. Även en lättöl måste väl kunna trigga det beteendet då, att vilja ha mer och vips så är han där igen?

Jag ska undvika teoretiskt snack om alkohol över huvud taget, men om det händer så ska jag säga att jag inte tycker att det är ok och att det gör mig oroad. En oro jag inte har tid med just nu då jag måste lägga min energi på annat.

Jag måste också påminna mig om att jag själv inte kan skynda på hans process. Han har slutat. Nu. Det är bara ett steg.

Återigen får det mig att tänka på mitt eget tillfrisknande från mitt självskadebeteende. Steg ett var att be om hjälp, steg två att sluta, men allt det här tog ju jättelång tid. Och även efter att jag hade slutat och varit skadefri i ett år så kunde jag inte med att kasta bort mina rakblad utan hade dem i en liten ask i garderoben. Där låg de som min snuttefilt och jag kunde inte känna mig helt fri förrän jag hivade dem. Kanske är lättölen hans snuttefilt i tanken?

...har gått...
Går inte så bra idag...men min älskade är nykter men djupt deprimerad, långt ner på skalan...

Jag dundrar såklart in som en ångvält i hans värld oavsett hur tyst jag är. Var borta dagen när allt rämnade...kanske var det bra, kanske inte, återstår att se.

Jag är fortfarande den jobbige i hans ögon...såklart, i min logik måste det ju vara så, jag är ju den ende som ställer frågor.

Idag två frågor, ena om sjukanmälan andra om han vill följa med ut nu.
Första frågan fick ett svar att likna vid en fräsande katt som blivit skadad.
Andra blev först " vet inte" och nu när jag har skorna på ett "nej"! Visste jag, så nu ger jag mig ut o andas lite annan luft än lägenhetens.
Den har ingen spritdoft kvar alls just nu...det känns som det positiva jag tar med mig från dagen hittills...är så glad han verkar låta bli ta till spriten just nu.
Jag tror han kommer klara detta...hoppas bara han vill ta emot behandling...utan tror jag allt kommer falla tillbaka i gamla spår när denna vågen går in i stiltje....

Tillbaka till Adde:
Allt du skrivit här på forumet har hjälpt mig otroligt mycket. Du är en klippa! Tack!

Det där med behandling. Min make har behandlats tidigare men fått återfall. Det har dock tagit många många år och sen varit en seg tid innan det brakat helt!
Vi skulle klara stå för behandlingen själva men inte han själv. Därför låter jag det dröja just nu. Han vill fixa själv, och såklart låter jag det bli så.
I min plan är ändå ett behandlingshem nödvändigt för att nå långvarigt resultat. Han vet det också men vill inte jag ska hjälpa ekonomiskt. Det är säkert klokt. Han vet att både jag och hans åldrande mor hjälper direkt men han vill göra själv! Tycker jag känns sunt i dimman.

Min reservplan är att om han börjar hälla i sig alkohol igen närmaste veckorna får det bli tvångsvård, annars blir det hans död! Varken kroppen eller psyket kan ta mer stryk, jag tror han vet det, känner det, och därför håller han sig helst inne för slippa frestas slinka in på pizzerian eller systemet. Eller skräckscenariet att möta någon han känner på ica!
Jag har levt med depression tidigare, genom en nära familjemedlem....min man prickar alla tecken på tillståndet nu.

Jag känner att jag gör nytta nu i alla fall. Inatt har vi båda sovit gott. För första gången på en evighet kröp han intill och sökte kontakt...kändes underbart!!!
Han är min ögonsten...

Kram på Er alla kloka!

kunnat/velat släppa kontakten med alkohol så finns alltid "förhandlingsvägar" för att åtminstone kunna få i sig lite av den åtrådda varan. När jag var som absolut sämst ute och kommit till det stadiet att jag knappt kunde skriva min namnteckning pga att finmotoriken inte riktigt var med i matchen så var en lättöl ett helt perfekt sätt att få musklerna att fungera igen.

Att göra som aa har i sin text "..en genomgripande förändring i mitt liv.." förutsätter en egen vilja till det också. Då funkar det inte att gå omkrng och småsmutta på en lättöl.

Hade ett gräl med exet för några dagar sedan om alkohol. Han har hållit sig nykter men så hamnade vi i en diskussion om lättöl. Han sa att han inte tyckte det skulle vara ett problem om han skulle gå på krogen och beställa en lättöl istället för en läsk. Han ansåg att det inte skulle kännas lika stigmatiserande men jag fick liksom panik bara av att prata om det i teorin och så satte mitt kontrollbehov in. Jag började googla och göra uträkningar, hur många lättöl som motsvarade en starköl, hur många han skulle behöva dricka för att bli berusad under en viss tidsperiod osv.

Jag kom fram till att han skulle behöva dricka jävligt snabbt för att bli berusad men det väckte ett visst tvivel hos mig. Jag är nog orolig för att han kommer försöka smyga in i att kunna dricka. Jag hoppar flera steg fram i huvudet och ser framför mig nästa diskussion som kommer röra folköl osv. Katastroftankar.

Om det är smaken han vill åt så varför kan han inte bara dricka alkoholfri öl liksom? Kanske vill han bara provocera mig och påminna mig om att det är hans beslut. Men jag behöver ändå, för min skull, komma fram till vart jag står i frågan om det skulle hända.

Känns ju fånigt att återigen strypa kontakten pga av en lättöl. Jag orkar inte med fler förhandlingssituationer bara för det känner jag igen men då har det rört sig om hur många starköl han "får" dricka.

Nej, nu ska jag pälsa på mig och gå ut med hunden, vara barnslig och kasta snöboll. Den tycker det är helt fantastisk med bollar som man både kan jaga, fånga och äta! Hundglass.

Kram!

Sådär har det varit för mig också, fram och tillbaka som du beskriver. När du har dagar som du känner dig rädd och ledsen så påminn dig om de dagar som du känt styrka och framtidshopp. Man kan faktiskt träna sig i att se att ingen känsla är konstant, alla känslor går över, hur jobbiga de än kan vara för stunden. På det sättet kan man också acceptera att känslan finns där. Det är nog den största skillnaden hos mig om jag ser tillbaka bara några månader i mitt liv, att förut tänkte jag att "nej, jag vill inte, försvinn dumma känsla" och att jag ibland lurade mig själv att jag alltid skulle känna så vilket såklart gjorde det outhärdligt. Jag håller fortfarande på att lära mig att acceptera mina känslor och har konstant diskussioner med mig själv i huvudet för att påminna mig men det blir bättre.

Det är ju inget konstigt att du är rädd och ledsen. De flesta människor är ju rädda för förändringar, hur små de än kan vara. Folk får resfeber, känner oro bara av att gå till frissan och byta frisyr. Du ger dig på en förändring av ditt liv. Det är stort.

Kram!

Tack Mulletant för omtanken.
Jag mår väl sådär, vissa dagar känner jag mig stark och målinriktad. Andra dagar rädd och ledsen. Julen börjar närma sig och efter julen kommer det nya året....då jag bestämt mig för att förändra. Just idag vet jag inte om jag kommer att klara det, jag är så rädd, så rädd.
Ska träffa min terapeut idag, det blir bra.

Kram

du har ro Sorgsen! Så bra att du känner att du ser klart. Hoppas du har sovit gott och att dagen för med sig sånt som för till genuin hjälp för dig och man! / mt

Skickar en hälsning och hoppas att du har det bra. Kram / mt

....sover han sin djupaste sömn, jag ser att den vackra själen fått mer och mer ro sen jag kom hem. Sannerligen min också!! Han var näst intill skygg när jag öppnade ytterdörren. Stod på avstånd och skämdes! Vuxna karln, full av glitter i ögonen, självsäker och alltid i fokus har förvandlats till en skrämd hund. En sån som tar till skallandet för att hålla folk och fä på avstånd...jag tror jag representerar båda i hans värld.

Han har varit nykter idag! :) tror, utan att veta, men han måste ha varit lugnare med intaget sista veckan, kändes så, men om han kört ett underhåll eller helt avstått får jag aldrig veta. Behöver jag nte veta heller. Just det känns så jäkla skönt känna, riktar ett stort varmt tack till Er. TACK för att Ni finns. Adde, lelas, markatta, mulletant, vill.sluta och alla som läst och läser...tack...

Imorgon blir ännu en nykter dag!
Ska mjukt inleda samtal om läget imorgon förmiddag..måste få koll på om han är sjukanmäld eller inte.... Han mår pest! Tacka sjutton för det, kroppen måste ju skrika efter alkoholgiftet samtidigt som ingen, absolut ingen från hans arbetsplats har hört av sig sen de slängde ut honom. Med allt rätt utslängd! Men med orden att vi kommer kolla så du har det ok! Vilka ynkliga människor! Har lust namnge dem! Om mötet senare i veckan kör över min man så smörjer jag käkarna och ger mig in i leken...inte med skällsord men väl med advokat och vass blick! Den sistnämnda kan döda, så sa mor min när jag var liten...;) takterna sitter i men har omvandlats till taktik och slösas inte med, sparsam så hela artilleriet är utvilat vid behov.

Jag försvarar inte på något sätt att maken druckit eller kommit bakfull till jobbet. Jag har förvånats över att de dröjt men kör raka puckar! De 2 cheferna bär båda ryggrader likt amöbors!

Till markatta:
Tack för omtanken! Jag reser mycket och tror det är både på gott och ont!

Gott:
Att jag kommer ifrån och måste koncentrera mig på mitt!
Att maken måste kravla sig hem själv i vått och torrt!

Ont:
Att jag inte är hemma när jag som mest behövs!
Att maken kunnat dölja sin sjukdom och allt den drar med sig!

Frågar mig ofta hur länge han dolt, jag vet innerst inne att svaret är under hela vår gemensamma tid! Det skrämmer mig mest av allt! Tänk om allt är fejk! Total saga där huvudpersonerna går skilda vägar, tomma och utmattade, var och en med varsin egen historia skriven i samma bok men på två olika språk...Usch, hemska tanke..

Al-anon blev det inget med. Prioriterade om när makens son kom och det blev gemensam middag istället.
Ser fram emot nästa tillfälle! Känner dock att mycket har lossnat för mig sista månaden!

Att skriva här är också ett litet underverk i sig...kanske en uppmaning till de som tvekar...gör det, skriv några rader eller ord..oket lättar av att skriva av sig...problemen kvarstår men du får formulerat känslan, kalaskänsla!

Nu blir det sömn...härligt krypa ner intill en varm, nykter kropp!

Kram på Er!
Idag har jag önskat människor God Jul för första gången i år! Älskar julen!

Du skrev i Nanas tråd att du precis som jag gjorde går och letar efter ett legitimt skäl att lämna. När jag ser mig själv i backspegeln så fanns det ju hur många legitima skäl att lämna; alkoholen, våldet, de hårda orden osv så jag hoppades nästan att han skulle vara otrogen för det var jag säker på att jag inte skulle stå ut med, och därmed lämna honom.

Nu i efterhand så är jag inte säker på att jag skulle lämnat då heller. För några år sedan så var jag ju säker på att jag skulle lämna en man som kallade mig könskränkande saker, men det gjorde jag inte när det väl hände. Jag var också övertygad om att jag skulle lämna en man som slog mig. Det gjorde jag inte heller när det hände. Ser du vart jag vill komma? Gränserna förkjuts hela tiden. Vänta inte på att något hemskt ska hända, det hemska är nu. Jag kan ju läsa att du mår jättedåligt av det här, nu. Där har du ett legitimt skäl att lämna.

Om du bestämmer dig för att lämna så kommer du säkert ändå må skitdåligt ett tag, känna saknad, sorg, ilska osv. Uppbrott är jobbiga men det går över. Stannar du så kommer det inte gå över om inte både du och han är villiga till drastiska förändringar i hur ni bemöter varandra. Det räcker inte bara med att en har vilja till förändring. Jag tror verkligen att båda måste ha en vilja till att mötas i något nytt och tyvärr så räcker det ju inte bara med att alkisen slutar att dricka när relationen är så infekterad. Därmed menar jag inte att man bara ska "stryka ett streck" över det som har varit men för mig så behövdes, för att jag överhuvudtaget skulle kunna prata med mitt ex om det förflutna som smärtar idag, att jag kan se honom just för den han är idag. Det har alltså krävts stora förändringar från oss båda och jag vet inte om det kommer att bli "vi" igen men vi har åtminstone börjat att kunna prata om sådant som varit svårt. Det var också nödvändigt att vi var ifrån varandra ett tag. Och att han slutade att dricka och fortsätter att gå till mansjouren.

Bra att du har kontakt med en kvinnojour men du, försök att släppa det där att du ibland tror att du överdriver för att ni ibland haft det fantastiskt. Jag tror att alla kvinnor som besöker en kvinnojour också haft många kärleksfulla och underbara stunder med sina män, inklusive jag själv. Annars hade vi ju inte hamnat i de situationen, eller hur? Om någon skulle slå en eller kalla en könsord eller säga att man var dum i huvudet redan på första dejten så skulle man ju bara gå därifrån och aldrig vilja träffa den snubben igen. Men det är ju mycket svårare när man redan har en känslomässig relation till den mannen. Fortsätt att gå dit för du förtjänar att må bra.

Kramar!

Vilken feg arbetsgivare som valde att hantera problemet så, eller snarare inte hantera.

Vad glad jag blir över att du ger dig själv tid också. Hur var mötet? För mig har det hjälpt oerhört mycket att skriva och läsa här och att gå på al-anon möten. Jag grät också mycket i början här, så fort någon hade kommenterat, nästan oavsett vad det stod. Det var nog först då som jag tänkte att det behöver ju faktiskt inte alltid vara så här, att jag själv kunde påverka min situation.

Det är som du beskrev ett krig inom en, att leva med en alkoholist. Jag själv har upplevt samma förvirring men jag märkte att mina tankar blev klarare desto mer tid som jag inte spenderade med "min" alkoholist. Har du möjlighet att ta dig iväg någonstans, för några dagar kanske? Det måste ju ta så mycket energi för dig att hjälpa och oroa dig för honom att det är ju inte konstigt att du inte riktigt vet vart du har dig själv.

Kram på dig!

Önskar dig frid, all frid i världen!
Kramar//A

...sopat fram bilen och nu på verkstan och får på vinterdäcken.

"Ser du stjärnan i det blå? ...alltdu önskar kan du få......."
Så sjunger han, Malmsjö, ger mig en klump i halsen..
Inte gråta här!!!!
Sväljer och sväljer...

Jo, det var underbart skönt att komma hem. Mannen är den finaste människa man kan önska sig men ack så trasig han är.
Han är på botten och skrapar nu, finns säkert ett par mörka jordhålor han fortfarande kan faller ner i, men han står utan jobb, utlämnad i ett intet utan att veta vad som kommer hända. Möte med facket och arbetsgivaren väntar. Soc, som ju ska finnas för de svaga, har inte ens sänt en kallelse. De har nu haft 10 dagar på sig, i ett akut ärende är det skamligt av dem.
Sjukhuset tog emot honom men skickade hem honom och vägrade sjukskriva när han bad om hjälp!
Man blir mörkrädd!!!
Arbetsgivaren har mörkat och sagt till facket att han måste lämna pga arbetsbrist???
Hur illa får man behandla en djupt deprimerad människa?
Visst, alkoholist, en sån där som får skylla sig själv!
Ju bara att låta bli att dricka!
Enkelt som en plätt!

Jag får bara ont i magen....och jag är frisk och stark...kan bara fantisera om hur ont min man måste ha...lider med honom men tänker inte falla ner till honom, försöker istället stå stark och fiska upp honom dit där han hör hemma.

Får väga vart ord jag säger, försöka parera, backa, gasa, väja, köra över, köra förbi, köra ikapp, tvärbromsa...
Han har säkert druckit men är nu helt utlämnad och vill ha hjälp...som ett skrämt barn i ett hörn sitter han och skälver...
Nu gäller det för mig hitta rätt balans att hjälpa utan att han känner sig förbigången...

Thank God it's Christmas- nån amerikansk sörja ur högtalarna nu...
Jag tackar Gud att han var nykter igår, bara en svag, svag, doft av gammal fylla låg i lägenheten....

Hoppas hinna till al-anon ikväll. Mannen tog emot det beskedet med ironi, som med så mycket annat jag säger...men det blir bättre...det ska bli bättre..det måste bli bättre...det är bättre...jo, det är bättre.............

Kram på Er alla vänliga människor

Precis så där har jag känt mig, Sorgsen. Den ständiga kampen mellan hjärta och hjärna, mellan hopp och förtvivlan.

Du beskriver klockrent hur det är att vara anhörig till en alkoholist. Verkligen!

Var rädd om dig!
/H, som faktiskt har lyckats få hjärtat och hjärnan tillbaka i samklang.

...vakna och fundera över om någon läst och kanske lämnat reflektion eller råd på mina ord. Normalt har första tanken kretsat kring undran om makens tillstånd. Befriande och ger mig ett varmt leende...jag HAR alltså börjat få motstånd under fotsulorna så jag kan komma ur den här jolmiga gyttjepölen, ömsom fylld av kvicksand och dynga.

Tack för Era svar, mulletant och Adde, de ger mig vind i ryggen. Tack!

Läst runt lite här, som jag fått för vana att göra i princip dagligen. Känner inte jag är den som ska eller bör ge andra kommentarer, jag står ju mitt i och är alldeles grön här.

Gröns tråd får mig däremot att reflektera över det där med hälla ut eller inte....
Jag häller ut, obarmhärtigt och utan någon som helst ånger. Oavsett om man bör eller inte, om det hjälper min alkoholist eller inte, så åker det ut i vasken, varenda droppe som finns i lägenheten hamnar i avloppet. Hellre där än i makens blodomlopp! Han skaffar nytt utan säga ett ord eller skriker över att han behövde de där stackars ölen, men det rör mig inte i ryggen. Allt som står i min väg åker ut! En gång tog jag en flaska för att hälla ut men kom i bråk med mannen som mynnade i att jag ställde fram flaskan framför honom, färdig att njuta till sista droppen för honom. Det gillade han inte alls! Han menade då att jag demonstrativ uppmande honom att dricka! Nyckfull och aldrig konsekvent är den spjuvern!
Om jag skulle ge ett råd till Grön så skulle det lyda: häll ut om det får Dig att må bättre, ja, under förutsättning att mannen i fråga inte skulle reagera hotfullt av handlingen. Anknyter till den där nyckfullheten....

Min man berättade i ett mycket tidigt stadium att han var alkoholist, han till och med ville råda mig att lämna, men förälskelsen var redan omöjlig att motstå, från bådas sida, och jag kände mig inte orolig. Han hade ju insikt! Varit igenom behandlingar och kändes stabil, denna intelligente, färgstarke kvinnokarl med framgång och erfarenhet. Vi är båda 40+ med tidigare äktenskap, barn, villor, hundar och volvo. Han jobbade mycket liksom jag och äntligen hade jag funnit lyckan i en man som förstod hur det är att leva ett liv som inte är inrutat i vardag och helg! Jag föll för honom som en fura!

Nu krigar hjärta och hjärna i mig...
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

Jag har insett att klarhet får jag först när maken har varit nykter en längre period.
Kraften- ja den sinar- ibland är jag långt under vattenytan och fråga mig inte hur jag kommer upp till ytan för sippa nytt syre. Förmodligen pga av att jag vet att jag mår oförskämt bra i jämförelse.
Finns många såna att använda :
Kriget i Gaza
Mitt fadderbarns fattigdom
Just nu att jag har Er att skriva till
Att jag har en alldeles ny snöskyffel som kommer till användning när jag kommer hem till mitt hus
Att jag HAR en underbar man- han är bara lite trasig just nu...

Kram på Er och tack för att Ni finns....
Tjingeling!