Senaste kommentarerna i forumet

Ja, kokosnöten var inte så dum... Den fastnade direkt i mitt huvud också. I sammanhanget jag hörde berättelsen så handlade det om pengar och materiella tillgångar (lite som det där med att om du äger mer än fem prylar så är det tingen som äger dig, eller hur det nu är). Men jag kopplade det direkt till beroende/medberoende. Att alkoholistens kokosnöt är flaskan är ju ganska tydligt, men för oss anhöriga blir det lite mer komplext... vilka är våra nötter? Hm... Det tål att funderas på.

Hur som, framtidstjejen, gott nytt år till dig också! Kram!
/H.

Till min forumsyster med klös!
Även du och alla andra i den här delen får 365 nya fräscha, lyckliga dagar insatta på era konton ;-D
Även om saker känns motiga, så har själva livet inte stannat..

kram /trollis

skrev Mammy Blue - jag klistrar in för jag kan inte säga det bättre:

"anhöriga har ett h-e

med oss alkisar. Jag läser mycket på anhörigdelen på forumet och känner igen mej som den som orsakar problem.

Man blir som beroende som en blind och döv, med bara ett mål i sikte: nästa möjlighet till att bli full. Enda sättet att kunna fullfölja den missionen är att hänsynslöst skyffla undan allt och alla som står i vägen. Den lille jäveln på axeln är ens husgud, hans ord är lag...

Som någon skrev så är likheten med orientering slående - man springer runt med karta och kompass för att navigera sej runt hindren anhöriga, jobb, för att snabbast möjligt komma till nästa kontroll, nästa fylla...

Stackars anhöriga..."

Jag (mt) har lärt mig mycket genom att läsa på missbrukardelen av forumet. Det här inlägget är ett av kortaste och rakaste budskapen. Allt gott, vi följs åt! Kram / mt

här på dina nödrop flygcert. Jag skriver nödrop för så uppfattar jag dina inlägg och tydligen flera med mig.

Det känns för mig som att du når fram till oss, rakt in - men vi når (ännu) inte fram till dig. Och det är antagligen helt i sin ordning - vi kan dela och återge vad vi läser, tänker och känner... till och med ge råd - men det är du som måste handla och då måste det vara rätt för dig. Du måste komma till din egen gräns och själv ta ansvar för dina val.

Jag kan känna stor oro för dig och ert barn. Jag kan känna vanmakt. Skulle du vara innanför mitt handlingsområde skulle jag överväga att ringa socialtjänsten med tanke på barnet - jag skulle naturligtvis berätta för dig om min oro, att jag funderar över att kontakta soc och att det handlar om barnets rätt till en trygg tillvaro. Jag tröstar mig med att du har en samtalskontakt som du berättat för och att du varit i kontakt med kvinnojouren. De är vana att bedöma när man har ansvar att ingripa.

Vi vet så lite om dig och ditt liv fram till nuet. Det vi människor gör eller inte gör, förmår eller inte förmår, beror ju till en del på det som varit och vad vi lärt (mest omedvetet) av det. Det var nån som skrev att du (och din man) just i detta nu visar ert barn er modell för hur vuxna förhåller sig till varandra. Jag tror inte att du vill att er flicka ska gå in i ett liv som det du har nu. Jag tror inte att hennes far skulle önska att hon lär sig anpassa sig och kuvas! Jag tror att han, liksom du, önskar att hon blir en stark och självständig tjej som kan forma sitt liv på ett gott sätt!

Det är starka mönster du och ni har att bryta. Du kan bara ändra ditt och det är stort nog - både så att det kommer att kräva styrka av dig men också så att det ger stora möjligheter för framtiden!

Fortsätt skriva här och reda i dina tankar. Hoppas att mina allvarsord inte skrämmer dig - det är inte meningen. Jag vill ändå ge dig rak respons på vilka tankar och känslor som väcks i mig när du skriver - jag kan inte låta bli att ta mig själv och mina reaktioner på allvar.

Jag önskar dig och de du har omkring dig ett gott slut på det här året och ett Gott Nytt År 2013! / mt

Jag vill också önska dig ett gott nytt år. Tack för kokosnöten, den gav mig återigen nåt att tänka på.
Kram från Framtidsdrömmar

Ångest och magont kom som ett brev på posten under julhelgen, finns kvar ännu. Jag hade tills igår längtat till att få träffa min terapeut igen... Får dock igår reda på att hon är sjukskriven, jag hade verkligen behövt henne nu. Jag som äntligen hittat nån som hjälpte mig på rätt väg och som förstod mig. Hon erbjöd sig dock att vi kunde träffas över en fika iallafall för hon tänker på mig och bryr sig om mig. Jag vill ju inre belasta henne när hon själv har det jobbigt.
Min sambo drack sig full från sö-torsdag denna vecka, 5 kvällar nätter. Jag försökte prata med honom den 5:e kvällen då jag trodde att han var nykter, gick nog inget vidare, tror jag. Fick höra vilken tråkig människa jag är, hur elak, dum och kontrollerande jag är och hur krävande jag är...
Kan inte ni som vet åter berätta för mig hur man som alkoholist fungerar både i onyktert tillstånd, i tillnyktrande tillstånd och i nyktert tillstånd. Han klagar hela tiden på att jag trycker ner honom och ställer krav på honom, jag vill ju bara ha en fungerande familj där man tar lika mycket ansvar för hem och barn.
Jag är åter i tankarna att jag är livrädd!!! för att lämna mina barn, att bara få ha dem i ibland. Hur ska han kunna ta hand om de om jag lämnar honom när han nu skiter i om han är nykter eller ej i deras närvaro och inte prioriterar dem på deras jullov istället för att ligga full eller bakfull utan ork hemma när vi är ute och aktiverar oss.
Ja, Mulletant...vad är det inte JAG fattar....?? Jag har tänkt på det du skrev, du har så rätt så rätt.

inför årsskiftet.
Hoppas mellandagarna varit fina med friluftsaktiviteter, hög luft och god samvaro.
Hoppas att du under 2013 ska hitta kraften att ta greppet om ditt liv och förverkliga dina Framtidsdrömmar!
Kram, kram - gott slut på detta året och Gott Nytt År! / mt

läser. Magkänslan är helt säkert rätt... låter så klokt att du tiger om detta som ni båda ändå vet.
Du skriver att processen för dig hade startat innan du började skriva här - exakt så var det för mig också. Jag hade läst ett tag men inte skrivit och min process var långt kommen.

Jag skrev här från hans första nyktra tid och har skrivit utan avbrott. Min riktning har känts klar hela tiden - även under de korta återfall han haft.

Också tanken om att samla positiva upplevelser att luta sig emot känns bekant. Och klok.

Följer dig och er i tanken och hoppas att det håller... Kram på dig i snöslasket! / mt

...så lycklig!

Ytterligare ett dygn utan alkohol!
Inget vi pratar om, magkänslan säger mig att hans kamp är stor nog utan extra ord.
Vi bara mår nu, en dag efter den andra...
Jag är så stolt över honom!

Kram på Er i vinterkylan!

Apropå böner...

Gud, ge mig
SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan och
FÖRSTÅND att inse skillnaden.
Amen.

Vad är det du inte kan förändra, flygcert? Vad är det du kan förändra? Ser du skillnaden?

Kram!
/H.

...alla härliga kommentarer...
Jo, jag känner mig starkare, säkrare på vad jag gör och säger mot maken.
Han är med på min jobbresa nu, nykter, gladare för var dag, lite rastlös emellanåt men hittills ingen alkohol.
Igår rörde det runt i maggropen då han var ensam många timmar, likadant nu, men jag kan bara hoppas att han bara kommer sprida doft av gott rakvatten när vi ses igen om några timmar.

Processen för mig hade startat innan jag började skriva här. En smal oupptrampad stig som nu känns som en landningsbana för superjets!
Allt raserade för maken efter en tid jag aldrig mer vill uppleva.
Nu väntar behandling och jag ber till gud att han håller sig fräsch till det blir dags för inskrivning.

Ibland slinker det ut dubbelbottnade fraser ur hans mun men jag tror han är medveten om dem så jag kommenterar inte alltid.

Nu samlar jag positiva upplevelser, vill helst ha ett berg att vila mot om/när motgångarna återkommer. De där som måste se annorlunda ut och vara riktade mot framtiden. Om det destruktiva missbrukandet återvänder går jag! Utan att vända om! Aldrig mer!

Kram på er alla därute!

Tack för att ni finns!

...inte dum...kanske mer eftertänksam och vill göra "rätt", det är för mig fullständigt normalt.
Min erfarenhet är att inget ändras av sig själv, smått kanske, men en stor förändring måste drivas, motvilligt eller ej.
Jag möttes inte av glada tillrop, inte i uppbrottet och inte senare, men jag har kvittot i handen nu. Det gick bra, jag har ett bra-utvecklande-kreativt arbete och barnen mår bra.
Din fråga över hur jag orkade:
Ja du, det gjorde jag nog inte egentligen och jag kunde omöjligt förutse allt som skulle inträffa, men generellt kan man aldrig få andra att förstå hur saker hänger ihop på samma sätt som man själv. Allt smälter ju samman med var persons erfarenhet och personlighet. Många vill inte förstå, kan inte eller bör inte, alla måste inte veta heller. Jag valde vilka jag ville skulle veta, jag orkade inte konfronteras med allt överallt. Jag hade frizoner där min historia inte fanns, det hjälpte mig komma vidare!

Du har börjat din/er väg genom att ifrågasätta, det ser jag som ett sundhetstecken.
Förändringen är på väg genom dig...rädsla är normalt när man står inför något okänt...men, det finns vägar ut ur återvändsgränder, man får stångas en aning men det går. En sak i taget...skynda långsamt men ta långa raska steg om hoten är nära!

Hjälpen finns där för dig och ingen skulle ifrågasätta eller värdera behovet. Det är högst personligt var var och en har sin gräns!

Jag vill inte värdera andras råd. Jag vet bara att flykt är för mig generellt inte någon lösning men är ibland nödvändig. Problemet kvarstår dock, kommer ikapp och måste hanteras! Däremot kan man kanske enklare hitta lösningar om man gör ett sidbyte...

känner jag igen, fast riktigt så illa har det väl inte blivit här tack och lov. Det är JAG som varit tjurig och elak.

Man blir sån när någon står i vägen för flaskan...

Kramar!!

Tack, tekla!

Gott nytt år till dig också!

Kram!
/H.

hälsning och stor kram tillbaka till dig!
Det är så rätt och sant att mannen min återtagit sitt liv. Vi har det så bra nu.
Det finns hopp!
Önskar dig gott slut på 2012 och ett riktigt Gott Nytt År 2013!
Kram / mt

Hej Lelas!

Vill bara skriva några rader till dej och önska dej ett Gott Nytt År!
Jag vill också tacka för all respons du ger mig och det känns skönt, även om det också är jobbigt.

Kram från tekla.

Ja Miss K, det är det det handlar om, att hoppas och se fram emot något som sedan blir något helt annat. Det är så svårt att acceptera att jag inte har kontroll över min omgivning, att jag inte är världshärskare, tankeläsare, norna...:)

Känner ingen jättestress över nyår, att hunden blir orolig av alla ljud är en anledning nog att stanna hemma.

Miss K, om du vet med dig att han är instabil så kanske du ska göra upp en "back up-plan", så du vet hur du ska agera om något knasar för att det inte ska bli så svårt för dig?

Kram

Att du är dum, att du inte förstår vad man säger till dig?
-MEN FÖR FAAAAN, DRA DÄRIFRÅN NU!!!!

Ta ungern/prinsessan med dig, packa inget bara dra. Det kommer bli ditt livs BÄSTA val du någonsin gjort.

Sluta vela nu, DU är inte knäpp eller elak.
Men du agerar som en djävla sengångare.
Stick, så fort du läst detta bara dra!

Konsekvenserna blir lättlösta bara du kommer därifrån.

-MEN STICK DÄRIFRÅN, SE DET SOM DITT AVSLUT PÅ ETT DESTRUKTIVT FÖRHÅLLANDE.
FÖR DET ÄR DET, DET KAN JAG SOM UTOMSTÅENDE INTYGA ATT DET ÄR.

-RÄDDA DIG OCH DITT BARN, BARA F L Y ! ! !

FÅ ARSLET UR VAGNEN OCH DRA, FINNS INGA MEN GÖR DET NU!!!!

SÄG INGET DET BLIR BRA, MEN DRA NU!!!
/A

Min "särbo" har nu blivit utslängd från sin kompis och hittade då vidare till Stadsmissionen. Där är han fortfarande och stormtrivs väl inte precis. Fördelen är att han automatiskt får kontakt med socialen, när vet jag inte.

Det är så jobbigt att inte vara med och se, att släppa kontrollen. Jag vet inte om han tar tag i saker, vad han dricker, om han tar lugnande. Fast skönt ändå att slippa se på när ångesten kommer. Jag vill bara hoppa över all denna väntan. Jag har målat upp en bild av att bara han kommer på behandlingshem så blir allt bra. Det verkar så avlägset nu.

Jag har träffat honom två ggr för att ge honom vissa saker som han inte tagit med sig. Senaste gången gick ganska bra, han var nykter och klar i skallen. Det som är svårast är när han tjatar om att komma hem eller får för sig att jag träffar andra. Ibland undrar jag hur mycket som är själva personligheten. Vill gärna se honom som stark!

I ett svagt ögonblick lovade jag att fira nyår med min "för tillfället särbo". Skrev om detta i en annan tråd och såg då hur sjukt det låter. Vi har längtat efter att fira jul/nyår ihop efter ett år tillsammans. Romantisk middag med alkoholfritt och sen var och en hem till sig.. Hm undrar hur det ska gå? Synd att min dotter inte är kvar,det hade varit en trygghet. Borde nog avboka det hela, men jag vill inte vara ensam på nyårsafton.

Natthälsningar
Miss K

Hej Markatta!
Jag förstår hur du känner dig. Har också kännt denna skam över att vara ensam under helger.

Jag har t.o.m. planerat att fira nyår med min "för tillfället särbo" för att slippa vara ensam. Han är instabil och jag har ingen aning om hur det kommer att gå med alkoholen.

Så jobbigt när man har hoppats och sett fram emot något som sen blir något helt annat. Hoppas du ändå får ett bra nyår!

Kramar
Miss K

Gumman. Det är INTE dig det är fel på.

En relation skall vara bra, inte "inte-alltid-så-jättedålig". Det är inte meningen att man skall stå ut med det som du gör.

Och prinsessan? Hon mår inte bra nu heller. Du har två alternativ när det gäller henne, tänker jag (förlåt mig om jag låter hård nu!):

Antingen stannar du, och då mår hon dåligt. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde ingenting."

Eller så går du och då ger du henne chansen att må bra. Och så tar du fajten för att få ha henne själv. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde vad hon kunde."

Du vill göra allt för att din dotter skall må bra - då måste du ta med dig henne därifrån. Det finns inget annat sätt, för så länge du stannar far hon illa.

Även ikväll finns du i min aftonbön, knyttet.
/H.

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!

...min erfarenhet då lärde mig att jag kan aldrig få barnens far att inse, aldrig få släkt och vänner att förstå.

Jag försökte i det längsta att inte prata med mina barn om mina negativa upplevelser omkring deras fars val och prioriteringar, likadant till mina föräldrar. Just i uppbrottet var jag den onda och det kändes bäst för mig att veta att det inte fanns slitningar mellan pappan och mina föräldrar. Barnen tillbringade gärna tid hos mormor. Senare blev barnen förbjudna åka dit, men det är en annan historia.

Jag insåg att de blev osäkra mot mig eftersom jag var "diplomatisk" . Svår balansgång!
Jag sa till dem att de får och ska visa och våga vara hur arga och besvikna de vill på mig (och deras far) men att de ska vara aktsamma om varandra.

Alla ondsinta, baktalande och skandalhungrande människor fick jag ignorera. Det tog många år innan några få började prata med mig igen. Fortfarande finns det de som undviker mig. Allt prat och oförståelse kommer man inte ifrån. Jag levde med inställningen att de som vill veta frågar, resten lämnas därhän. Men visst, ensamheten och ovissheten har format mig och jag har svårt att lita på människor.

Med all denna erfarenhet så vet jag ändå att valet att lämna var det enda riktiga! Ingen av oss hade mått bättre av att stanna! Tvärtom hade det varit förödande och dödande, om inte rent fysiskt så mentalt. Jag hade blivit en förebild för mina barn jag inte kunnat stå för om jag stannat kvar.

Förvirringen och osäkerheten innan du får en struktur inuti är slitande för kropp och själ men du är mitt i processen och en dag hittar du din/er väg. Du måste bara fortsätta leta inuti dig själv, väga dina värderingar och din vilja och ork. Ta hjälp där du finner den, söka den när den fattas dig. Du finns ju här...en god väg..din väg...

är en katastrof för många, ensamma eller ensamma i en familj. Jag kan bara känna med dig nu och skicka en tröstande kram !

Hej!
Nej men, gumman, vad jobbigt!

Skickar en kram genom sajberrymden!
/H.