Senaste kommentarerna i forumet

Du är fantastisk på att vara DU!!!!
Sträck på dig, ut med bröstet och upp med näsan!

Du är en fantastisk tjej!
ME LIKE.................

//A

Markatta de va ett smart råd.. sant!!! Känslan klingar ju av...
det kände ja när ja hade svarat på de där smset o de inte va så som han önskat... då sved de o ja ville skriva mera, men de gjorde ja inte för ja visste känslan skulle avta... heheh vet inte om de tog 24 timmar men runt de i allafall o ja :) ja lyckades hålla mig från att skicka ett till....

ska tänka o försöka använda det på de sättet, att vänta 24 timmar om han skickar nåt mera

kram

Vet hur svårt det kan vara att stå emot impulsen att svara.

Ett sätt för att lättare hantera detta kan vara att sätta upp en 24timmars regel för sig själv, dvs att oavsett om man bestämmer sig för att svara eller inte så måste man vänta i 24 timmar. På så sätt så är det lättare att inte agera i affekt. Det lärde jag mig när jag gick i terapi för självskadebeteende och det har jag använt mig av även nu kring att bryta kontakten med mitt ex. En känsla är ju bara en känsla och den är inte konstant, utan klingar av efter ett tag.

Nu när jag skriver detta så slås jag av hur stora likheterna är mellan självskadebeteende-medberoende. Men det går att bryta sådana destruktiva mönster!

Kram!

softar vi och kaffepundar (det låter som det vi gör):) Kram, kram / mt

du får flumma runt i min tråd så mycket du vill. Jag blir bara glad när du skriver!

Och A. det var vackert skrivet om att släppa taget, tack!

Tack också till Lelas och trollis som har en märklig förmåga att ploppa upp och kommentera just precis när man behöver det som mest.

Nu ska jag punda kaffe tills jag också kommer till insikt att jag måste ta ett städryck här i lyan ;) Och livet fortsätter...

Kram!

hej i mörkret

nej ja vill inte ha stöd från han det kan ja få av andra, va bara saknanden av de där goda stunderna... men det som har vart fel tar ju över o det gjorde ja kunde hålla mig borta...

kram

orkar hålla dig ifrån honom som gör dig illa.
Kanske du kan skriva mer om hur du har det här? Du har fått tråkiga besked skriver du? Hur skulle du kunna få stöd på annat sätt än från honom?
Kram i mörka morgonen / mt

skriver av mig

ja har inte hört av mig nu fick ett sms där de stod ja älskar dig o sen ett hjärta. brukar ge tillbaka men skickade bara att de va sött!!!

det va svårt att inte skriva detsamma men nödvändigt...

fick sakna känslor igår kväll o va triggande att skicka nåt till han... men gjorde det inte..
ja vet de blir såna turer...

det är tufft nu när ja fått andra tråkiga besked, för då blir ja svagare... svårt att stå emot han då..

Ja, jag tror också att du har släppt taget nu... och att du ska ge dig rätt och utrymme att sörja. Sorgens väg har ett slut där den övergår till ett minne.

Din mening: "Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden" skulle jag kalla en verklig insikt! För mig vänder den upp och ner på hela verklighetsbilden om det liv ni haft.

Det är sunt att sörja det man förlorat... Kanske att du i djupare grad sörjer bilden ert liv - att alkoholen var hans älskarinna - och nu tar du hand om insikten att du aldrig var den viktigaste i hans liv? Förlåt att jag flummar i din tråd men jag får så många tankar om mig själv och vår relation. Ditt inlägg berör mig mycket och jag kommer att skriva om det i min egen tråd.

Ta vara på din sorg - den blir en bit i din livsmosaik som du kan titta på ibland och minnas vad du lärt dig. Kram, kram / mt

Du är den du är. Du äger rätten till dina känslor och tankar. Detsamma gäller förstås honom.
Lelas brukar skriva vad hon lärt sig av sin terapeut och jag för det vidare till dig:

De relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Du flygcert verkar var på god väg att hitta dig själv och inse vad du inte längre vill leva med. Din avslutande mening är fantastisk: Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

Fortsätt så! Kram / mt

Låt han få flyga vart han vill. Ditt jobb är över nu.
Som du har kämpat och stridit. Det är över nu!
Att du redan i tanken har flytt visar på en oerhörd
insikt att DU är framme vid stationen. Dax att kliva av, låt han få resa vidare själv. Det finns inget ner du kan göra.
Som du försökt under alla dessa år.
Satsa på DIG själv nu.
Kram/A

Det är härligt att få följa hur du växer, flygcert!

Är du bekant med sinnesrobönen? Det du skriver får mig att tänka på den:

Gud, ge mig sinnesro att
Acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Kram!
/H.

och jag tänker inte göra som min sambo vill.

Vi har haft många gräl om att sambon inte tycker att jag säger/tänker/tycker som honom och jag har många gånger gråtande sagt att "jag har ju försökt ändra det/jag tycker som du" osv, och ibland har jag sagt att "det där kan jag inte ändra, för så här tycker/känner jag", men det har alltid slutat med att han blir irriterad/sur/arg och så är vi ovänner tills han tycker att det är ok att bli vänner igen (om jag inte säger förlåt så menar han att vi inte kan bli vänner, säger jag förlåt så accepterar han det inte eftersom han säger att jag "inte menar det"...). Men nu är det över - jag har slutat med båda varianterna, i de flesta situationer - för jag är inte längre rädd att han ska bli arg, tvärtom tänker jag att om han blir arg så får han väl bli det, så här tycker jag, sådan här är jag, köp det eller stick.

Känns gott (och samtidigt såå sorgligt eftersom vi känns sååå långt ifrån varandra: jag ifrågasätter ju allt vi haft tillsammans innan. Nu handlar det ju itne bara om alkoholintaget, utan även hans beteende mot mig- för allt har inte med alkoholen att göra).

Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

du kan visa vad du tycker/känner, men det är hans val!
För mig är det skönt att jag har insett att jag kan bara vara stark i mig själv, stå på mig och stå upp för det jag vill och vill ha. Att det i sin tur betyder att jag så ofta jag kan försöker känna efter vad tycker jag, hur ser jag på situationen och sedan försöker jag tala om det på ett bra sätt.

Med facit i hand så har jag nog så gott som på alla plan försökt anpassa mig, vara till lags, inte säga emot osv för att jag är rädd att han ska bli arg/ledsen/trött på mig. Nu känner jag att jag inte bryr mig om han blir arg eller så, utan att jag vill känna mig trygg I MIG, i mig själv, och framför allt vill jag skydda vårt barn.

Hoppas du känner styrkan i dig, styrkan att du är viktig, att det du tycker/vill är rätt för dig och då får andra acceptera det.

KRAM

Stor kram till dig Flygcert!
Ja... Allt är ju inte frid och fröjd bara för att han slutar dricka, det är ju så mycket trasigt som måste lagas.

Uppdatering hittills. Han har inte druckit något under veckan, men ringde just och frågade om han fick ta ett glas vin till maten. Jag svarade helt enkelt att det var hans eget beslut, men han vet vad jag anser... Orkar inte sitta och förbjuda något, ska han sluta måste ju hans egna vilja att sluta finnas där.

//Grön

Ja, markatta, jag tror att det är det här som är att släppa taget. :)

Kram!
/H.

jag tror att det kan vara precis så..
När man trots att en liten bit fortfarande svider, känner att man ändå inte vill gå tillbaks.

Ett lugn och en liten glädje mitt i det sorgliga..

Skickar dig en STOOOOR KRAM! Sköt om dig! /trollis

Jag höll honom hårt till mitt hjärta, så knogarna vitnade och handleden brast...

Tror att jag gråter så mycket nu för att det är först nu som det har gått upp för mig att jag faktiskt menar allvar med att inte träffa honom mer, om han inte söker hjälp för sin alkoholproblematik. Och det är först nu som jag inser att det faktiskt kanske aldrig kommer att hända.

Tidigare har jag "levt på hoppet", vilket bara gjort processen så mycket mer utdragen. Ingen film jag sett har visat en sådan lång "göra-slut-scen", den har ju pågått i flera år. Eftersom jag alltid hoppats och hoppats att han ska vilja göra något åt sitt drickande, sin våldsproblematik, vår relation, så har jag inte tidigare i hjärtat fullt accepterat att relationen är över.

Jag tror att jag har accepterat det nu och jag sörjer. Men jag tänker att det är ok, känns nästan skönare att vara i det här än i ilskan, ångesten, tassa på tå ständigt och jämt. För har man väl tillåtit sig att inleda sorgeprocessen så måste det ju också betyda att det finns ett slut, eller hur?

Kom på mig själv i morse med att jag brutit med vissa kontrollerande beteenden jag haft. Ett exempel är att jag tidigare har kollat min brevlåda flera gånger om dagen, för att se om han försökt att kontakta mig genom att skriva (hörde att han "supit bort" sin mobil igen). I morse när jag vaknade så kom jag att tänka på att jag inte kollat brevlådan en enda gång igår och att det inte spelade någon roll för även om han skulle söka hjälp och bli nykter så har jag gett upp tanken på ett "vi" igen. Det är för infekterat för det.

Jag hoppas såklart för hans skull att han en dag kommer att bli nykter och må bra men det skulle ju ta jättelång tid och när jag är ärlig med mig själv så ser jag mig någon helt annanstans i livet då. Jag varken vill eller kan vänta på honom som en älskarinna som går och väntar på att den man hon älskar ska lämna den kvinna han älskar. Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden. Den som gick och trånade och hoppades att han skulle komma till mig, hoppades att han skulle lämna sin älskade för mig och till slut, när jag insåg att han aldrig skulle lämna "henne", ändå nöjde mig med att han kom till mig när "hon" inte fanns till hands, bara för att känna mig lika övergiven varje gång han snörde på sig skorna för att gå hem till "henne" igen.

Är det det här som menas med att "släppa taget"?

Lustig känsla i alla fall, att liksom vara glad över att vara ledsen.

Kram på er!

Hej kraftverk!
Vad härligt att det går framåt! Du har ju en helt annan kontroll över ditt liv idag än för ett tag sedan! :)

Precis som du skriver så tror jag att din utmaning nu är att låta bli att agera. Släpp taget, låt honom själv vara den som sköter sina vårdkontakter. Han är vuxen nog, och dessutom nykter. ;)

(Jag vet att det är lättare sagt än gjort...)

Kram!
/H.

Härlig läsning, tjejer - allihop!

Kram!
/H.

Såg själv matchen och fjärde målet var ett fantasimål.
Men från det ena till det andra, vill han inte pröva att vara nykter för FAMILJENS skull?

Hoppas för din, och familjens skull!
Lycka till
Kram
/A

och vi bråkar hela tiden.

Han tycker att allt är bra nu när han slutat dricka; jag har fått nog av allt som hände innan han slutade dricka, i kombination med att jag tycker att han inte hjälper till med prinsessan eller någonting i hushållet (och inte ha rgjort på ett par år).

Suck. Allt blir fel. (Jag nästan tänker att jag försöker driva bort honom genom all min ilska som nu kommer fram - jag är ju arg för allt och visar det i många situationer, till skillnad från förut när jag bara bet ihop och bar ilskan inom mig...)

Åh, tid, gå så att jag kan slappna av och känna magkänslan!

en stor varm kram, för det är vad jag själv vill ha, av någon som förstår!!

Känner igen mig i delar av det du skriver och även om jag inte själv har kommit hela vägen så håller jag med i ovanstående: sätt en gräns!

När jag läser ovan så inser jag mitt dilemma: jag har tjatat, bönat, bett, gråtit, skällt osv osv, och hela tiden tänjt på gränserna. En dag fick jag nog och satte ner foten, vilket känns gott. Men problemet är att min sambo bestämde sig för att sluta dricka och nu tycker att jag borde vara glad "för nu ska vi ju få det så bra, så bra", medan jag känner att jag fått nog, jag vet inte om jag vill leva med honom, nykter eller ej, för jag har blivit så sviken, så illa behandlad osv. Så, mitt bästa råd är: sätt ner foten direkt, nu på stört! Jag vet att det är lättare att säga än att göra, men idag ser jag ju att om jag hade hotat med att flytta tidigare så hade jag kanske itne kommit till en gräns där jag inte tror att det finns en väg tillbaka...

Kram!

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

Tack för tipsen! Ska prova både kurator och Al-anon.

Just nu känner jag mig som vårdare på ett behandlingshem. Min sambo blev utskriven idag och verkar ha fått mycket lugnande. Han var nästan som en zombie först. Lite senare fick han en ångestattack och började prata om hur sugen han var på att dricka. Tur att jag har fått hjälp från hans släkting som har kommit hit på ett par dagar.

En massa mediciner har han fått utskrivet. Förstår inte riktigt hur det ska fungera sen, vi väntar på besked från vårdcentralen. Han ska tydligen dit 3 ggr i veckan. Vad som ska göras vet jag inte, men det har med Antabusmedicinen att göra. Hoppas att han snart blir "som vanligt" igen, och då menar jag hans friska dagar.

Miss K