Senaste kommentarerna i forumet

styrkan har jag

problemet är att han vart tyst flera dagar...
ja talade om det för vår vän som ska vara med mig o se hur han beter sig(de mesta har ju skett utan att de vetat om hur han är)

de vart ingen bra reaktion... o jag förstår att andra rynkar på näsan...
en sa att det handlar mycket om makt här.. att han på nåt sätt njuter av att ha kontrollen... det märks så fort jag behöver få kontakt med han då driver han det så långt han kan för han vet väl hur arg jag blir...

kram

Hur går det? Jag saknar dig...
Kanske är du upptagen med att verkligen ta tag i ditt liv.. Jag hoppas innerligt det..
styrkekram / trollis

men i slutänden så måste det endå vara din mans VAL. han måste själv vilja sluta, eller i vart fall dricka sparsamt.
Annars blir det en nykter man som går med vita knogar.
Och du skall inte socialisera dig och dricka vin som sällskap, det är ännu viktigare att du inte gör ngt som underlättar hans konsumtion.
Men jag vet inte, förklara för honom att han har ett riskbetende.
En alkis sitter inte på bänken. Dom som sitter där är de sista som vill hamna där.
Kunde dom så skulle dom vilja undvika för allt i världen.
Men din man är på god väg.........
Men han behöver själv komma till insikt.
Jag vet, för i början på oktober så hade jag själv absolut inga problem....... eller......

Då kom min insikt.

fast det är en svängig resa, ups and downs.
Humöret är väl det DU kommer märka som bäst nu i början!

Lycka TILL!!!!
kramar//A

För det första, tycker jag att du ska ta kontakt med vårdcentralen, för du mår uppenbart inte bra!

Sedan är det som så, att när alkoholen varit en "hobby"/vana, så blir det tomt efter den.. Man måste hitta på andra saker att göra gemensamt..
Inte alltid det lättaste, när man dessutom har en "trotsig" anhörig som tycker att nu får det vara nog med "säck och aska"..

Jag är själv både medberoende och beroende.. HUR beroende jag var, fick jag klart för mig för ett par månader sedan..

Jag kan inte bestämma hur just du ska göra, men jag skulle definitivt avstå från vinet själv (eftersom du inte verkar beroende, så är ju det inga större problem)

När man har en anhörig, som går på vita knogar, tycker de inte att det finns så mycket som "roar", när de inte "får" dricka alkohol..
Så är det tyvärr med min min gubbe också.. Finns ingen alkohol hemma (eller när han druckit upp sin "ranson") så går han och lägger sig...

Mitt råd, angående fester, är att du (iaf i början) avstår från alkohol, annars blir det lätt tjafs om att : " Du dricker ju..?!"
Om det nu överhuvudtaget ska "gås på fest" i början..
Går ni och han blir "klapp kanon", så lämna honom där! Låt honom ta ansvaret och konsekvenserna av sitt drickande!
Att ständigt vara beredd på dessa "brankårsutryckningar" som vi medberoende ägnar oss åt, gör bara att de kan fortsätta som förut..
Någon annan ser ju till att de: kommer hem, kommer isäng och städar upp efter..

Lycka till! /trollis

Kul att se att du har styrkan kvar i alla fall!
bra att han får hjälp, men bered dig på att det kan ta tid...
Jag tror att du lärt dig såpass mycket om dig själv, att du kan bestämma var skåpet ska stå!

Och jag hoppas att han lärt sig, att du menar det du säger..
Fast du får nog vara beredd att han kommer att "testa".. ;-D

Allt gott önskar jag dig! JÄTTEKRAM/ trollis

hej trollis

de är lite rörigt... han vill vara tillsammans säger han... nu börjar vännerna bli arga på han..

jag har haft kontakt med honom o en nära vän till oss kliver in nu o ska hjälpa mig... antingen eller blir det...

ja själv känner att ja börjar leva mera, trots detta. men känns bra att den här personen vill vara delaktig nu..

kram

Hej vänner!

Ja, vem är alkoholist och vem är det inte? Jag tror att den enda som egentligen tycker att den gränsdragningen är viktig är en alkoholist... för att bevisa att man är på "rätt" sida om strecket. Hm.

kraftverk - jag tänker att din man hör det han vill höra när han möter den andre killen på AA. Han är där för att få det bevisat för sig själv att han INTE är alkoholist, och då är han nog inte helt ärlig i sin berättelse att han kan ha en vinflaska öppnad utan att dricka den. Han skulle kunna resonera så här:

"Om jag öppnar en vinflaska så klarar jag av att inte dricka upp den. Så är det. För jag dricker ju ingenting alls den första kvarten. Hade jag varit alkoholist så hade jag ju satt den till munnen direkt! Dessutom använder jag ju ett glas, och det gör inte alkoholister. Och efter den första kvarten så klarar jag av att bara dricka ett glas. Det andra glaset tar jag bara för att det är gott. Jag gillar ju vin! Alltså, vad är det att spara på en vinflaska som är halvtom? Och nu gick ju korken dessutom sönder. Så att jag dricker upp resten av flaskan beror bara på att det inte skall stå och surna tills imorgon."

AA bygger ju på tolvstegsmodellen och där är det första steget att inse att man själv är alkoholist. Min gissning är att mannen som din man mötte snabbt gjorde sig en bild av att han inte har den insikten. Att då säga "då är du ju inte alkoholist" kan alltså vara ett sätt att provocera, snarare än att bagatellisera. Din mans reaktion skulle kunna bli "jo, det är jag ju visst det! det är ju därför jag är här!". Om inte uttalat där i stunden, så kanske undermedvetet över tid.

Jag tror att nästa gång din man inte klarar av att han en öppnad vinflaska i sin närhet, så kommer han att tänka på mannen på AA. När han misslyckas med det som mannen säger visar att han inte är alkoholist... vad är han då?

Självinsikt tar tid. Och om det var en rutinerad AA-medlem som din man mötte, så vet han vad han gör.

Så tror jag, utifrån min erfarenhet av hur AA-gubbar funkar. :-) Kram!
/H.

Undrar nu om den här längen fungerar.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/att-vaga-ar-vagen-til…[]

Men det är en artikel i SvD om hur hjärnan fungerar när vi ska fatta beslut. Bra att få lite ord på det där med Reptilhjärnan och hur vi reagerar när vi inte försöker styra vår hjärna att tänka rätt....

Jobb åt dig.
Du är en FANTASTISK bra och stark person som
tagit dig hit OCH själv börjat förändra DITT liv till
det bättre.
Jag och många med mig är här och vill hjälpa dig.
Du fixar ALLT ska du se!
Kramar!
/A

Är det någonting du vill ha behöver ha i ditt liv?
Tuffa beslut och ställningstaganden, men i slutänden är det du som står kvar där!
Kramar/A

Det ni diskuterar är ju det som jag frågat om, och får jag diskussioner och funderingar från er i MIN tråd, så har jag ju allt på ett ställe! Kanon! :-) Slipper leta runt. Kramar!

Jag kommer på mig själv med att vissa dagar ta på mig offerkoftan. Den stickiga och trånga koftan som jag inte alls tycker om. Jag har lagt den långt in i garderoben för att jag inte ska hitta den så lätt. Men vissa dagar kommer den fram igen och jag känner att den inte är bra för mig.
Idag tänker jag mycket på min och sambons liv, våra 13 år tillsammans. 13 år som troligtvis innehållit många bra stunder men som jag just idag känner endast innehållit en kamp om överlevnad, behov av bekräftelse och ett hopp om att allt kommer att bli bra "bara om...."
Jag är så förbannad på honom, allt han har gjort mot mig och barnen genom åren. Jag är förbannad på mig själv över de misstag jag begått, försöker ändå intala mig att jag sagt förlåt.
Börjar ändå inse att jag även är förbannad på mig själv för att jag inte tillåtit mig själv att leva det liv jag vill leva, att jag sagt JA många gånger trots att jag menat NEJ, att jag tillåtit mig själv att trampas på och att jag varit rädd att säga vad jag tycker för "husfridens" skull.
Ja, helt enkelt förbannad/ledsen över att jag själv tillåtit att det gått förlångt.
Jag har lyssnat klart på Kaj Pollack "att välja glädje" och nu lyssnar jag på Mia Törnblom "självkänsla nu"..... Jag har förstått att jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Det är ju där jag måste börja och jag har väl tagit mina första stapplande steg i riktning mot detta. Tror jag iallafall.
Jag känner mig så glad och tillfredsställd när jag får svar här på forumet. Det får mig att tänka i andra banor och ger mig nytt hopp.

Ibland känns det som att jag går bakom ryggen på honom eftersom jag nog ligger långt före honom i mina tankar om separation samt att jag skriver på forumet för det har jag inte berättat. Å andra sidan så har han inte visat att han överhuvudtaget är intresserad över hur jag mår eftersom han inte frågat hur det är hos min terapeut. Så jag kanske ska släppa dessa tankar.

Jag har också mitt i allt gått hos en viktcoach. Jag har ju under nästan hela mitt liv varit missnöjd över min vikt och hur jag ser ut. Därför har jag prövat snart ALLA olika viktminskningsmetoder i jakten på att bli smal. Jag vet nu idag att det inte sitter i vikten. Jag kan gå hur många kurser som helst och köpa hur mycket produkter som helst för dyra pengar utan att detta någonsin kommer göra så att jag blir nöjd.
Jag sade därför upp mina träffar med min coach för några dagar sedan.... Jag måste nu börja koncentrera mig på att bygga upp min självkänsla, det är vad allt detta handlar om.
Jag önskar att Mia Törnblom kunde avsätta några veckor och bara vara med mig...:)

Kram

Jag har läst och blivit styrkt!:-)
Du och din man har haft en otrolig resa!
För oss är det ganska lugnt..(vita-knogar-stadiet..*fniss*)
Men jag har, när vi varit nyktra, talat om var jag själv har gränserna och vad som händer om de överträds..
Jodå, jag har en väska och en plan B! (det bästa är, att numera kan jag ta bilen..)
I början var det lite "separationångest" om jag skulle åka iväg och handla, när han tagit sig en öl( lite av offer/underdog)
Varpå jag deklarerade, att DU vet, vad jag menar, så du behöver inte förvanska det, innan jag åkte..
.. Och mötte en lite "svettig" gubbe när jag kom hem igen.. Dock hade han hållit sig från att hälla i sig m e r än sin "ranson".

Jag får också ta en närmare titt, på mig själv, mina känslor, och VAD det är i mig som reagerar så våldsamt mot alkohol..
Kanske är det inte alkoholen i sig, utan det den för med sig, i form av att inte kunna lita på..(blir ju onekligen lite av dr Jekyll & mr Hyde..)
Nåja, nu ska jag inte kapa den här tråden längre..
kram / trollis

trollis! Jag ska sätta en kort sammanfattning av vår resa i min tråd. Den långa versionen finns i det här forumet under rubriken Att vara medberoende. Den avgörande förändringen i min nuvarande tråd. För de flesta av oss medberoende (alla?) har mönstret omedvetet växt fram och fast under lång tid. Att lära sig en motberoende hållning (bra ord!) är en process, långvarig för de flesta skulle jag tro, där vi behöver stöd att "se" och hålla taget. Kram på er medsystrar! / mt

- många av de medberoende som skrivit här under mina två år har bara "försvunnit" - kanske de gav upp... just då i vart fall. En del har förändrat sitt liv: mie, märta, lilla blå, curry, barbalala, Lelas och jag och säkert nån till som jag inte minns just nu.

Jag fäster mig två saker som du skriver:

"Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt."
- Försök att vända tanken till att du just nu står i beråd att TA kontrollen över din framtid. När jag tänker efter så är du redan igång; du skriver här, du går i behandling. Du har inte släppt taget. Heja dig!

"Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??"
- Det tror jag, att han märker att du förändras. Så bra!!!

Trollis föreslår att du ska ta ett papper och skriva fördelar. Bra förslag - jag understöder och delar med mig av en färdig modell. Skriv ut och sätt igång:)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Styrkekramar - du är på väg, du kör tryggt säkert, du vet att livet är värdefullt! / mt

att misslyckas är inte samma sak som att vara misslyckad! det hörde jag förra veckan..... och kändes ganska rätt!

Hej!
Trollis, du har helt rätt i allt du skriver, tänker jag. Precis så där är det.

Det vi alltså måste göra, Mammy, är att gå emot vår magkänsla. När hjärtat säger till oss att vi skall göra SI - då skall vi lyssna på hjärnan som istället säger att vi skall göra SÅ.

Nu har jag aktivt arbetat på att bli av med mitt medberoende under två års tid. Och även om det kan verka som en lång tid, så är jag inte igenom ännu.

Och jag hade ingen aning om hur djupt det satt i mig, medan vår situation var som värst.

Jag kan skriva mer om detta, men jag nöjer mig så just nu... Kram, vänner!
/H.

Ja men så sant det kändes. Det är ju faktiskt en helt meningslös diskussion. Det är så märkligt mycket som vi alla egentligen vet men åtminstånde jag behöver få sånt här till mig hela tiden för att inte fastna. Kram

- när jag läser din beskrivning fäster jag mig vid diskussionen om nån är alkoholist eller inte. Det har varit aktuellt här många gånger - och är kanske en helt meningslös diskussion. Fundera över om du istället kan fokusera på hur du vill ha det i ditt liv. Oberoende hur lite eller mycket han dricker, om han kan kallas alkoholist eller inte, är det för mycket för dig.
Fortsätt söka och bli stark i din egen sanning, din önskan om hur du vill leva ditt liv - det är faktiskt det enda du har makt över... Han är den enda som kan ta ansvar över sitt liv - och det där vet du ju redan:) Kram / mt

Tack för era svar, det är hjälpsamt och det ligger mycket i det ni säger som att det blir jag som lever hans liv och det där med Jag, du, vi gillar jag. Vi pratar mycket om mitt nötande och överhuvudtaget så har vi en rak kommunikation där åtminstånde jag är 100% ärlig i vad jag känner. Det som händer nu är att jag blir så otroligt provocerad och arg. Ska försöka beskriva det som händer. Han kommer hit efter att ha varit på sitt första AA möte och berättar att det var bara han och en till kille där. Dom satt och pratade en timme och han berättar att han kan öppna en flaska utan att dricka ur den, varpå den andre svarar - men då är du ju inte alkoholist. Han har fastnat i detta att då kan han ju inte vara alkoholist. Nu är det ju inte riktigt sant utan det har ju varit så på den tiden vi fortfarande drack alkohol tillsammans så drack han förutom det vi drack tillsammans som kunde vara att dela en flaska vin, där jag fick ett glas så drack han i smyg både före och efter. Det är som borta för honom nu och han envisas med att ändå säga att han tror att han kan få till ett normalt drickande. Jag förstår att det inte hjälper att bli förbannad och att han förmodligen behöver den här processen. Men jag fattar inte, det har inte fungerat riktigt på flera år och han har försökt få det att funka men icke och ändå så fattar han inte. Det han säger är att han vill komma dit att han kan förstå och acceptera och att han gör allt han kan för det (vilket jag inte upplever) Han blir ju ledsen när jag går på som en bannhund men han vill ändå inte bryta när jag föreslår att det kanske är det bästa för oss båda. Jag antar att det är rädslan över vad eller när det går över styr som får mig att bli så arg. Han är ju nykter nu och går behandling, men bara två timmar/ vecka men visst händer det lite saker men det känns som att jag åker wasaloppet och han lunkar runt huset ungefär. Ska väl också tillägga att vi har bra stunder när vi inte pratar om det här. Det där med alanon är lite komplicerat för mig, jag bor på en liten ort och jobbar i socialtjänsten vilket innebär att jag har klienter där och det blir inte bra för vare sig dom eller mig. Men jag har barn som bor i en större stad och jag tänker passa på när jag hälsar på dom. Jag läser allt jag kommer över nu och det går framåt men jag har mycket att jobba med oavsett om vi kommer att fortsätta eller gå skilda vägar.

Sitt inte för länge i offerkoftan...
Ta ett papper och skriv ner (ärligt!) vilka fördelar du har att stanna kvar i detta förhållande..
Jodå, det MÅSTE finnas fördelar, annars hade du redan bestämt dig och börjat undersöka andra möjligheter..
För en del är det "ensamhet" som spökar.. Och egentligen, känner vi oss ensammast, i ett dåligt förhållande..
Har du fortfarande "drömmar" om att "ändra på honom"?
Säger som Dr Phil (oavsett vad man tycker om mannen, så har han vissa poänger!) Om det inte fungerar (eller h a r fungerat de övriga tusen gångerna) varför försöka på samma sätt?
Vi stångar ofta huvudet i väggen, gång, på gång, på gång, i våra förhoppningar att d e n här gången så..
Ekonomi? Ja, det är ett stort hinder, speciellt om HAN tjänar mer och står för en större del av kostnaderna.. Är det värt det? (kallas i så fall "prostitution inom förhållandet")
De "praktiska sakerna".. Ja, vi kvinns är ju såna "våp" vad det gäller det tekniska..
Handen på hjärtat, när behövdes de där "kunskaperna" på riktigt? Det finns massor av hantverkare (både tjejer och killar) inom ett telefonsamtals avstånd.. ;-D
Bekvämlighet?.. Jag vet hur vardagen ser ut, jag vet vad jag har.... Ofta, är det det nya och okända som skrämmer oss, ÄVEN om det skulle visa sig bättre i det långa loppet...
Vi får vår uppmärksamhet, även om den är negativ.. Vi har något som folk kan "tycka synd om oss "för..
Kort sagt, vi får uppmärksamhet och energi av att stanna kvar...
Frågan är, är det DEN sortens energi vill vill ha..?
Den enda som kan svara på det är vi själva!
Dröm inte bara om framtiden, börja leva den!
kram trollis

Jag läser runt i många olika trådar här....
Jag känner mig så himla misslyckad som inte kan stå upp för mig själv och verkligen säga orden rakt ut..jag vill inte ha det så här! Det är så många andra här på forumet som har tagit tag i sina liv och jag står bara och stampar.
Min sambo bara jobbar och jobbar och inget blir sagt. Detta psykiska helvete håller på att ta kol på mig. Varför kan vi inte prata. Men vi har ju aldrig kunnat prata annars så varför skulle vi kunna göra det nu. Jag sade, för en vecka sedan, att jag mår dåligt och vill prata. Det enda svar jag fick då "jag har inte tid".

Vet att allt är mitt ansvar..och det känns så tungt! Jag vill att någon ska hjälpa mig att ta mig ur detta, ibland vill jag bara svänga mot en lastbil på vägen- kanske skulle jag då få lite andrum på ett sjukhus. Men den tanken gör mig rädd då jag vet att jag kanske inte skulle överleva och att jag då skulle lämna mina barn. Jag är trött, värk i axlarna och ryggen, huvudvärk och glädjelös.
Jag vill så gärna börja leva! Jag måste hoppa, våga gå en annan framtid till mötes- en outforskad sådan- och hoppas att jag faller något sånär mjukt.

Jag är imponerad av alla som vågat ta steget till en förändring.

Hur går det för dig?
Skickar några styrke kramar på din nya väg! / trollis

Hej igen mammy!
Den perfekta medberoende "sopar banan" för den beroende.. Vare sig det gäller att dölja, eller blunda!
Vi "bortförklarar" saker för arbetsgivare, vänner och bekanta..
Vi ställer till rätta, när vår "beroende" gjort bort sig..
Vi döljer HUR mycket hen dricker.. Städar undan tompavor etc..
Vi "kollar alltid" vilket humör/stadium av bersusning hen befinner sig på, innan vi beslutar om det t.ex. är lämpligt att bjuda hem folk..

Vi "går på" lögnerna om "ont i magen", infektioner, depressioner, muskelvärk, ryggvärk etc och låter den beroende "sjuka sig" (ligga hemma och dricka som "medicin")istället för att ringa vårdcentralen, följa med och slå näven i bordet (som jag tror mulletant gjorde) och säga rent ut: Detta beror på alkohol-problem!

Att vi inte gör det, beror dels på skammen, men också på alla "hållhakar" vi har på varandra.. Dricker vi själva, så är vi definitivt mindre benägna att se oss som "medberoende" på ett konstruktivt sätt..

Dessutom, måste vi inse, att den enda VI, kan göra nykter är oss själva!
Visst kan vi ställa ultimatum, men vi MÅSTE vara beredda att genomföra det vi hotar med.. Annars händer, ingenting!
möjligen kan vi jämföra det med att vi slänger kuddar under den beroende när hen faller, så de kan kravla sig upp och fortsätta som förut..

/trollis

Hur är en perfekt "motberoende"? Har läst en hel del i denna forumsdel, så medberoendets tänk förstår jag till viss del, men jag vill s.a.s stämma i bäcken så att det blir rätt från början.