Senaste kommentarerna i forumet

Börjar sakteligen förlika mig med att relationen till ex.sambon är över. Pendlar mellan saknad/ilska/sorg/lättnad över att cirkeln är bruten, antar det är så det brukar se ut vid sådana här uppbrott vad jag har läst i andras trådar här. Det positiva är att jag har stått på mig, gällande nollkontakt, och att jag igår för första gången under längre stunder kunde känna den där lättnaden över att inte behöva leva ett sådant liv för alltid.

Igår efter jobbet så frågade några kollegor om jag ville med ut och ta en öl. Jag brukar alltid säga nej, mest av oro för att stöta på sambon ute på krogen, undvika en för mig pinsam situation inför mina kolleger. Men igår så tänkte jag att nej, han ska inte få begränsa mig även efter uppbrottet, träffar jag honom så tänker jag inte ta något ansvar för honom och bråkar han så går jag till krogvakten för jag har rätt att gå ut och roa mig.

Jag märkte att flera av kollegerna faktiskt var riktigt roliga när de tog av sig jobbmasken. Faktiskt så roliga att jag skrattade tills mascaran rann och idag har jag träningsvärk i magen :) Minns inte när jag skrattade så sist men det var så himla skönt att känna att jag kan det och att bryta isoleringen något.

Jag drack två öl och stannade vid det, kändes lagom. Jag anser inte jag har problem med eget drickande, tycker inte om att tappa kontrollen. Men... hur trevligt jag än hade det under kvällen (och ingen sambo) så fick jag sådan helvetesångest när jag kom hem. Tänkte att jag är en hycklare som dricker alkohol alls nu när jag till och med lämnat människor jag älskar för att de dricker. Oroar mig för att sambon ska få reda på det och då tro att det är fritt fram att höra av sig igen eftersom jag "också dricker". Förut, när vi bodde tillsammans, så drack jag ju väldigt sällan och framförallt inte med honom.

Jag har skämts så mycket över andras drickande(pappa, sambon) att jag också projicerar det på mig, tänker att jag gjorde fel som drack två öl. Vet liksom inte vad som är normalt. Har varit helnykter längre perioder i.o.m sambon, velat visa honom att man inte behöver dricka men uppenbarligen har det inte hjälpt honom. Så nu när vi inte bor ihop så borde jag ju kunna dricka om/när jag vill, eller tänker jag fel?

Som medberoende har man ju alltid ett alkoholproblem, även om det inte är man själv som dricker, så kan man egentligen dricka alls som medberoende eller är man per automatik i "riskzonen" och bör avstå helt? Vet ju att jag har anlag, genetiskt och socialt, men jag tror inte jag vill vara nykterist, tänker att "varför ska jag sluta dricka bara för att andra inte kan hantera alkohol", speciellt nu när jag vill börja leva mitt eget liv, utan att behöva förhålla mig till alkoholister.

Kanske fel forum för att fiska efter ett "det är ok att dricka 2 öl" men jag vill gärna veta vad ni tycker och också hur ni tillfrisknade medberoende(som inte själva varit alkoholister) har hanterat alkoholen?

kram/markatta

Använd den här ilskan konstruktivt!
Den här killen är definitivt inte värd en tjej som du!
Jag vet att det gör ont, när sanningen går upp för en, men den får en också att bli mer bestämd.
Om han gör detta för att såra dig, så finns det definitivt inte kärlek bakom..
Jag önskar dig allt gott och att du fortsätter vara tuff mot honom.
Vi stöttar dig Nana!
kram trollis

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Det känns som något att ta fasta på..
I ett mörkt rum, räcker det ju med att tända ETT litet ljus, så är det inte mörkt längre..
Du Lelas, mulletant m.fl. är som små ljus för oss, som förut irrat omkring och inte vetat hur och vad vi ska göra..
För mig, har ni visat att det fortfarande finns HOPP, även om vägen är krokig.
Stor bukett rosor!
trollis

Nana - man får bli arg!

Dessutom är ilska ibland bättre än att vara ledsen. För i ilskan ligger en vilja till förändring. Eller hur?

Var rädd om dig!
/H.

Åh, gulle du, kraftverk! Tack!

Om min berättelse kan ge hopp åt andra, så har det varit värt resan. Faktiskt.

Jag har lärt mig otroligt mycket under de senaste åren, och jag vet hur mycket det kan betyda att liksom "ta rygg" på personer som går före en längs vägen. Jag har också sådana personer att följa, som har gett mig hopp, och de är viktiga för mig. Några av dem finns här på forumet, andra träffade jag i anhöriggruppen som behandlingshemmet ordnade, andra finns i min vardag.

Att få vara en sådan för någon annan är stort för mig. Tack!
/H.

ja är vansinnig nu

såg fanskapet la ut en sak på facebook =/ äter middag med sina vänner... åter igen tar han inte tag i nåt... ( han har sagt han ska fixa till en middag åt han o mig men väljer en engång det åt andra...

fy fan va arg ja blir.... det gör mig så där han är inte ens värd min energi, kärlek, att ja ens bryr mig......

han kan fan dra åt helvete.. är så jävla glad att ja hållt mig från han nu...
så många gånge på över ett år o ingen middag... eller jo en gång men han ville iväg efter en timme....

stack från mig, fast det skulle vart en hel kväll med mig....

skriver av mig

det blir förändrat nu, jag hör inte av mig som innan, känner att jag tappar greppet mer o mer över de ansvar jag tagit (vilket är bra men också nytt)

det ja vill nu är att tiden ska gå innan ja faller dit, det är på gränsen att ja skulle ha svårt vid en situation då han kanske frågar om han får vara hos mig en kväll/natt =/
känns som skulle det vara fritt så här en till 2 veckor till skulle jag nog vara stark nog att kunna säga nej!!! men å andra sidan ser ja redan nu i min egna text att det är dit ja vill komma... men att styrkan inte finns där än o att jag kan stå för den....

hoppas det går ett tag innan ja får den frågan, för i nulöget kommer det vara svårt att säga nej till just det

markatta, det är ALKOHOLEN som "stänger av" hjärnan! Och det är just därför en alkoholist dricker MER alkohol, när de har ågren..
När promillehalten stiger över ca 0,5, hamnar man i den berömda bubblan, där tidsuppfattningen försvinner och man tror sig sitta inlindad i rosa bomullsvadd..
Eftersom det är ett tillstånd, som är behagligt, vill de flesta behålla det, olyckligtvis genom att hälla i sig mer alkohol.
När promillehalten stiger, har man bara tillgång till mellanhjärnan, vilket får en del att bli kompis och bästa-polare med alla.. Det är också då fyllesentimentaliteten dyker upp.
Om man dricker ännu mer, vilket en alkis gör, så kopplas även denna del av hjärnan ur (och då har förståndet loggat ut för lääääänge sen)och det är den berömda reptilhjärnan som tar vid.
Det är NU, personer blir otrevliga, grälsjuka och provokativa..
Lyckas man dricka ännu mer, brukar medvetslöshet (eller nästintill) inträda..
Det finns egentligen INGET av dessa stadier, där man kan prata förstånd med den som druckit.
När sedan eftertankens kranka blekhet sätter in, i form av hela ångestproppen (skamkänslor + det allmänna illamåendet)så tar de flesta till det enda botemedel de känner till, en rejäl fylla..

jag önskar såklart inte att jag var alkoholist. Det var bara ett uttryck för min frustration, speciellt över att han verkar så "problemfri" (de stunder han inte har ågren alltså). Det gör ont att jag sitter här och mår skit nu medan han kan sitta och skratta med sina polare över en öl på krogen. Jag fattar ju att han mår dåligt egentligen, eftersom han dricker, men han verkar också kunna liksom stänga av sina negativa känslor. Jag måste erkänna att jag avundas det en aning.

Tårarna bara rinner men bara för jag blir så jäkla glad att läsa om att det faktiskt kan gå bra för någon.

Jag förstår din besvikelse... Men önska för all del inte att du var alkoholist! (alla medaljer har en baksida, och denna är mörkare än du tror)
Gråt ut din besvikelse! Vad gäller din far, så kan du förlåta honom för den person han är innerst inne och för din egen skull, men du behöver inte "förlåta" beteendet!
Din "fd".sambo, har problem, som han försöker lösa på gamla sätt, dvs, han tror att det hjälper med en "läpparnas bekännelse", sedan "hukar man sig" och väntar tills allt blåst över, så att man kan fortsätta som förut..
Stå för all del kvar och stå på dig!
Jag tror att vi är många här, som som stöttar dig i ett för dig, svårt beslut.
Har du någon möjlighet, att låta någon annan ta hand om hunden för en kortare period, till du ordnat annat boende?
Appropå de där ölen.. hmm, min gubbe, tycker inte heller at det är att "supa", när han dricker 2 - 3 öl, eftersom han inte känner sig berusad..
Men om man är storkonsument, så klarar man sig inte utan en viss mängd alkohol i kroppen.. Och har man druckit under en längre period, så måste en del trappa ner, för att inte få alltför stora abstinens-besvär.
Dock måste man i så fall vara inriktad på att sluta!
Hos oss, håller gubben på och förhandlar med sig själv.. Han ser ju att jag inte dricker någonting och är smått konfunderad, eftersom jag varken ställt ultimatum eller tjatat på att han måste sluta.
Tänkte ge det en tid, för att se vartåt det barkar..
Så länge han allvarligt försöker dra ner/sluta och vi kan föra samtal i en normal ton känner jag att jag kan leva med det.
Spårar det ur, så har jag redan börjat förbereda en "plan B", för vart jag ska ta vägen..
Till skillnad mot honom, kan jag nämligen numera ta bilen när jag vill :-P

lessen att det blev mycket sagg om mig..

Många styrkekramar/ trollis

Skönt att höra att du lyckas så bra med att inte släppa in karln! Som du skrev tidigare, så har du ju ingen aning om vad han gör när ni inte träffas..
Känns som du tar väldigt bra beslut ;-)
Hoppas att du själv kan hitta på något roligt att göra istället.
Jag ska jobba i helgen, men det kommer säkert att finnas andra här på forumet som kan peppa dig.
kram trollis

skriver av mig

har snart gått två veckor från att träffat han...

kommer nog se han i helgen känner ja på mig ( vi är absolut inte osam på nåt sätt) ja försöker bara minimera att lägga mig i hans problem, och att hålla han o mig på distans så han inser att det är allvar... som sagt så måste han ta hjälp om det ska bli nåt mellan oss igen...

Skriver som jag skrivit förut, om nu allt elände är ditt fel förstår jag inte varför han stannar kvar? För att få vara martyr? Eller för att han inte vågar inse att han har problem?

Du kommer att hitta kraft och ork att gå, om det är rätt beslut för dig. Du måste bara ge det lite tid!

Sänder många många styrkekramar! Du är värd att leva det liv du vill leva, glöm inte det.

Jag frågade rakt ut, eller snarare över sms, om han hade druckit någonting alls sedan vi hade det samtalet när han sa att han insett att han inte kan dricka alls längre, ångrade sig, grät, bad om hjälp. "3 öl på Xs födelsedag" fick jag till svar. Adde hade rätt där, de där "3ölen" hade han druckit kvällen innan han kom och ångrade ångrade ångrade.

Har tänkt mycket på vad Lelas mfl skrivit om att bryta kontakten under en bestämd tid och jag insåg nu att det är det jag måste göra. Jag svarade i ett långt sms men i korta drag att 3öl är 3öl för mycket om man riskerar att bli som han kan bli på fyllan och att jag i alla fall inte tänker ta den risken. Därför får han inte kontakta mig på 6månader, dvs 6nyktra sådana. Återigen försökte han vrida det till att jag överdriver med ett "3 öl är väl inte att supa". Hur fan kan man gå och dricka öl bara några dagar efter att man kommit till någon man älskars hem, skrikit, hotat, knuffat, trängt sig in. Jag vet ju svaret men har ändå så svårt att förstå.

Det är dels en lättnad, att inte behöva gå omkring och hoppas att han ska hålla sig nykter, aldrig riktigt tro det men låtsas att det är en nykter person man håller i handen och inte en tickande bomb, samtidigt är jag så jävla ledsen.

Gamla grejer kommer upp igen. Trodde jag hade förlåtit pappa för tiden han drack men just nu känner jag mig så arg, ledsen, bitter över att hans alkoholism påverkar mig än idag. Det måste ju vara lättare att falla in i en medberoenderelation om man en gång varit barn till en alkis.

Ni får ursäkta min negativitet just nu men jag är så trött. På det här.
Fattar inte hur jag ska orka jobba, ta hand om en hund som jag måste smyga med, hitta någon annanstans att bo. Jag bara gråter, hur kan man jobba om man bara gråter? Ibland önskar jag att det var jag som var alkoholisten, det verkar lättare att bara kunna stänga av.

att få många kramar :-)) Du är värd att ha ett bra liv ! Ta hand om dig !

Hade nog gett samma råd till någon annan, än mig själv då...
Läste mitt första inlägg här, provade att byta ut de platser där jag skrivit "jag.." mot "namnet på min bästa vän" och "han" mot namnet på min bäste väns partner. Det gav perspektiv. Kanske en bra övning även för andra?

Al-anon på måndag. Ska till och med våga. Den här gången. Öppna dörren.
Bra, hoppas jag, men läskigt.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

vägen men ta inte på dig något ansvar för hans sjukdom. Visst är det avgörande att jag som beroende törs be om hjälp men då måste jag vända mig till någon som kan hjälpa annars blir det bara ett rop ut i luften. Eller så finns risken att det blir värre, att den medberoende blir en möjliggörare. Det finns några trådar här på forumet om det och jag känner ett par stycken där partnern håller på att fullständigt rasa sönder för att de inte kan sätta gränser. Vi har faktiskt en som granne.

Du kan ju prova med att följa med första gången till AA eller beroendecentrum, men bara första gången ! Sen måste han ta ansvaret själv, det är viktigt för hans självkänsla också för att inte tala om din när du sätter en gräns för ditt engagemang.

Och som skrivits tidigare här : Sök hjälp för din egen del ! Testa Al-anon, ge det en chans.

det är möjligt att det är ett sådant stadium du beskriver, jag vet faktiskt inte.
Jag förstår också din poäng i att han måste ta ansvaret själv. Men kan det inte vara en förutsättning för att klara det, att kunna be om hjälp när man behöver? Menar du att han själv måste komma på vart annars, bortom mig alltså, han kan söka hjälp, om det nu blir AA, beroendecentrum eller liknande?

Ha det fint!

Tack Trollis/ och till er andra :)

ja bättre att va ensam ett tag än att va ensam när det ska vara så att man ska va 2

nej ja finns här på distans så länge det är på den där nivån...

förstår att han blivit van när ja tagit emot han gång på gång... men nu bryter det sakta mönstret

kram Nana

För att vara medberoende och ha vuxit upp med missbruk, så är du helt normal. För den som vuxit upp i en dysfunktionell familj, är det onormala, "normalt"".. Som barn, kan man ju inte VETA, att det finns något annat och ofta fastnar man i de mönster man växt upp med..
För trots allt, är det "gamla invanda" något som känns tryggt (trots att det i verkligheten ÄR långt ifrån tryggt)
Varje gång ditt nya liv känns "konstigt", så försök att påminna dig om att det inte behöver betyda att det är negativt, bara ANNORLUNDA!
Vi finns här, och vi har så många olika historier och bakgrunder. Men vi VET, hur det är att leva med ett eller mitt i ett missbruk!
Styrkekram / trollis

går in i fyllan passerar jag olika stadier innan jag slocknar. Dessa stadier är en följd av promillehalten i kroppen.
Följaktligen passerar jag samma stadier när jag går ur fyllan fast jag kanske inte märker det eftersom jag oftast är medvetslös då.

En annan fas är när jag blir gråtfärdig och sorgsen och fruktansvärt ledsen över vad jag gjort och ställt till med och jag kan gråta floder.

Det är ingen äkta känsla utan beror på att jag är på väg ut från fyllan och inte är helt promillefri. När jag är på väg in i fyllan hinner jag ofta inte uppleva mycket av det stadiet för jag slocknar innan.

Han ska inte ha hjälp av dig för då lägger han över ansvaret på dig !! Han måste själv ta tag i sitt liv och ta eget ansvar.

Ta hand om hunden och se till att du själv får ett bra liv först.

Era svar betyder så mycket för mig.
Jag blir rörd till tårar varje gång jag loggat in och ser att någon har läst och svarat, förstår. Så länge har jag undrat om jag överdrivit, ibland trott på hans ord att det bara är för att min farsa var alkis som jag har problem med berusade män... att jag inte skulle veta vad som är "normalt" drickande pga olika trauman.

Många vänner har jag undvikit, till slut försvinner de. Hans vänner tycker jag är en bitch som alltid ska förstöra deras goda stämning.

Det är oerhört skönt att bli bekräftad här. Jag får uttrycka att jag mår dåligt av det här. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte vara rädd för att (bli anklagad för att) överdriva, vet att jag snarare kanske underdriver.

Världen börjar få konturer, bli verklig. Jag gråter men lättad börjar acceptera verkligheten som den är. Kanske först när jag accepterar att jag befinner mig i ett brinnande hus, kan jag göra något åt det, släcka eller ta mig ut. Men fortsätter jag som vanligt, står och diskar bland lågorna, så slukas jag till slut.

Heja Nana! Jag tror att du är på definitivt rätt spår!
Fortsätt att skriva här, vi kommer att stötta dig!
En sån som han är inte värd en tjej som du.
Här är du inte ensam. För faktum är, att man är aldrig så ensam, som när man är ensam, fast man är två..
Låt honom fundera, är han inte beredd att göra något åt sitt liv, utan bara vill ha "husrum för natten" när det passar honom, då är han definitivt inte något att vare sig satsa eller vänta på..
Tag hand om dig! kram /trollis

fick ett tele samtal i natt... klart han hade drukit... ja lät det glida förbi rätt snyggt...

tänker att vill han ta tag i sitt problem o lösa det då kan det kanske bli vi i framtiden....

så länge finns ja vid sidan om....

jag vill inte bli drabbad av hans reaktioner från alkoholens påverkan o abstinensen han får de dagar han inte intar den....

känns på ett sätt bättre att få en distans mellan han o mig så ja inte far illa