Senaste kommentarerna i forumet

Så länge han verkligen är KONSEKVENT och söker hjälp, är det helt okej att stötta!
Men vid det här laget vet du säkert, om det är en "läpparnas bekännelse" eller om han menar allvar.
Det sista vi förlorar, är ju hoppet!
Men var konsekvent! Flytta t.ex. INTE ihop, eller ha kontakt vid någon som helst misstanke om att han druckit.
Alkoholister/beroende, är mästare i att manipulera sin omgivning, speciellt om de har "ågren" och är rädda att förlora något som är till deras favör...
Du gör helt rätt i att uppmuntra honom att ta tag i sitt beroende. Kanske kan du stötta honom genom att följa med till en beroendemottagning? Då ser du ju att han verkligen börjat någonstans i alla fall.
Annars, är jag nog benägen att hålla med Lelas, säg till att du inte vill ha kontakt om han inte hållit sig nykter en tid!
Var konsekvent, för annars kommer han att fortsätta precis som förut (du får väl dra en paralell med hunduppfostran *ler*)
Önskar dig all lycka! Vi kommer att finnas här för att stötta dig, hur du än gör.
kram /trollis

Hunden är hos mig nu. Jag får smyga lite för hyresvärden men det får vara så, har börjat titta efter ett annat boende, det känns bra. Hellre ta skit ifrån en hyresvärd jag inte bryr mig om än att behöva oroa mig och känna dåligt samvete.

So far, so good, men nu till det kniviga. Han (ex-sambon) försökte ju ringa och smsa mig i några dagar. Jag stod på mig och sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls, så länge som alkoholen är en del av hans liv men att han är välkommen hit när han är redo att söka hjälp.

Han kom hit, nykter, grät, ville ha hjälp att leva utan alkohol. Han blottade sig känslomässigt, inga bortförklaringar eller undanflykter. Jag sa att jag vill finnas här för honom nu.

Var det dumt av mig? Lelas skrev att jag bör sätta en tid han ska ha varit nykter före jag går med på att träffa honom igen och det låter ju smart men jag vill också finnas här för honom om han verkligen vill ändra beteende. Det vill jag ju uppmuntra men jag känner mig också väldigt förvirrad. Gör jag rätt? Klarar jag verkligen av att finnas för honom nu? Vart ska mina känslor för all skit som har hänt ta vägen? Vad gör jag om han börjar igen?

Är det alltid dåligt att stanna kvar i en sådan relation? Har någon av er stannat kvar under hela processen mot nykterhet?

Hej Nana!
Välkommen till forumet!
Så bra att du har hittat hit och börjar sätta ord på dina tankar kring det här.

/H, tillfrisknande medberoende

ja det där med att "bo på hotell" har ja tänkt på
inte för ja har mat här för den delen men han gillar att va här, för ja får inte vara hos han... har under det här året aldrig fått satt min fot där

ja har sett han nykter i stunder men nej aldrig så det gått en vecka och över det... o föresten så vet ja inte va han gör när ja inte är vid han...

han kan försvinna till en annan stad va han sagt sen i flera dagar

Det är bra, att du vågar ta hjälp!
Vissa saker fixar man inte utan hjälp, så jag ser det som ett friskhetstecken från dig..
Att din gubbe vill få dig till syndabock, beror nog på att han börjar inse att du menar allvar och det får såklart konsekvenser för honom och hans drickande!
Han vill naturligtvis fortsätta att dricka som han gjort hittills och framför allt, så hittar han nu "nya" anledningar..
Du behöver inte alls försvara ditt agerande att söka hjälp.
Du kan bara lugnt säga, att vill han fortsätta att dricka, så får han göra det UTAN dig och barnen. Dom mår inte bra av en berusad förälder!
Vill han träffa dem, så får han göra det nykter! Och ska han ha hand om dem, så måste han kunna bevisa att han ÄR nykter!
Det han håller på med nu, kallas projicering och det gör han för att han själv inte vill stå med skammen.
Jag har varit utsatt för samma sak, när min fd man och jag flyttade isär och han skaffade sig en älskarinna som flyttade in till honom knappt en månad efter det att vi flyttat till varsin lägenhet.
Han skällde ut mig, och påstod att jag skvallrat om honom på byn, för att han skulle komma i dålig dager.
Eftersom jag inte hade några "vänner" på orten, var det faktiskt enkelt för mig att tillbakavisa lögnerna.
I hans fall, var det helt enkelt hans eget beteende som fick folk att prata..
Då, hade både han och hans nya kvinna alkoholproblem, vilket fick dem båda att bli "nojjiga".
Idag, har han varit nykterist i många år och faktiskt erkännt att han skämdes över sitt beteende.
Vi umgås inte alls, eftersom barnen är vuxna och det känns som det är en episod i mitt liv som är passerad sedan länge..
Så håll ut! Vi finns här, så kom tillbaks och skriv av dig
kram / trollis

Allt är väl sådär...igen!
Jag tampas med min inre styrka att kunna stå upp för mig själv och mina känslor och tankar. Han får mig trots det att känna fruktansvärd skuld över det jag gjort samt att det är mitt fel att han tar till flaskan eftersom vi har det dåligt. Jag försöker att inte ta åt mig men det är så fruktansvärt svårt. Han säger åter igen att han vet att han har problem med alkoholen men att det skulle vara bra om jag var snäll och inte gjort det jag gjort emot honom samt om jag gav honom mera uppmärksamhet och kärlek. Han tänker inte ta emot hjälp...! Ska fixa allt själv, som så mycket annat.
Jag har iallfall åter fått en tid hos beroendeenheten (tänkte att jag inte skulle gå dit igen, utan fixa det själv jag också men jag kan inte..). Ska dit den 4/10. Det ska bli skönt... Tror jag..

Han är så arg på mig för att, som han säger, ha vänt barnen emot honom genom att skrika och gapa på honom, att han blivit det svarta fåret, att jag pratar skit om honom med mina kompisar. Jag försöker förklara att det är han som måste visa barnen att han är att räkna med och finnas där för dem för just nu är han som en zoombie som bara lever i sin egna lilla värld. Att jag pratar med mina vänner är min enda ventil för av honom får jag ingen respons, han känner sig bara påhoppad.
Det har varit lungt vad beträffar alkohol nu i 2 veckor sedan han kom hem från jakten men jag väntar ju nu åter på nästa fylla.
Gode gud ge mig styrka att hitta kraft och mod till att kunna ge mig själv ett bättre liv och ge mina barn trygghet och en glad mamma.

Kram där ute!

Kolla länken till Peter Wirbing i min tråd "Det här händer när vi dricker" i forumet Dricker jag för mycket!
Den beskriver vad som händer när man tankat upp hjärnan med alkohol!
Du KAN INTE prata "förstånd" med honom när han har druckit, för då har hans hjärna loggat ut!
Och tyvärr, så är det du beskriver ett normalt beteende för en alkoholist!
Hans enda(?) eller i varje fall största hobby/kärlek, är ALKOHOL!!!!
Så länge han inte vill inse det, så kommer han inte att ändra sig, tvärtom, han försöker givetvis att behålla fördelarna han har genom att du förser honom med både sex och nattkvarter..
Jag har i ett tidigare äktenskap, varit gift med en man som tyckte att det var jättebekvämt att ha mig som personlig passupp. Mat på bordet, rena kläder och någon som tog hand om markservicen, medan han var ute och svirade..
Efter ett antal öl, så ansåg han sig nämligen vara en guds gåva till kvinnorna och flirtade hejvilt med allt kjoltyg i närheten.
Måttet rågades, när han var otrogen med min (då) bästa vänninna. Kruxet var bara att han "blev kär", men inte hon!
När hon dumpade honom, så kom han krypande med svansen mellan benen och bedyyyyyrade, att det bara var tillfälligt.. Anledningen var att han inte ville vara ensam och att han inte ville förlora fördelarna med att "bo på hotell"
Det blev skilsmässa, och det tog inte ens en månad innan han hittat en ny kvinna (som givetvis var hans livs stora kärlek..)
Så tro honom inte!
Inte förän han bevisat (genom att vara nykter en längre period!typ minst 6 månader)att han verkligen både KAN vara nykter och vill vara mer än bara kk med dig!
Det låter hårt, men jag är rädd att du går under annars..
Var rädd om dig/ trollet

Hej.
Du låter både klok och insiktsfull men också medberoende. Ett alkoholistbeteende är ofta utnyttjande i någon form, anklagande för att slippa ta eget ansvar och ganska hänsynslöst. Alkoholen kommer först. Den här mannen låter som en parasit som bara drar ner dig. Ju längre tud du tillåter att det pågår desto längre tid kommer du att behöva för att läka från den här upplevelsen. Slösa inte bort din tid och ditt liv, var rädd om dig och känn att du är värd mer. Jag kastade bort tio år på att leva med en sån människa, det är inte värt det! Nu har jag efter ett antal år själv lyckats få alkoholproblem och lever med en ny man som gillar att dricka för ofta. Hoppas du kan finna stöd i det här forumet för att komma vidare. Lycka till!

Tack för välkomnandet!!!

Ja det är fler som sagt att han bara utnyttjar mig...

det som är förvirrande är att han går o säger att han älskar mig, att han är rädd för närheten... rädd för att bli sårad osv...

de gångerna ja sett han nykter är på hans jobb, många gånger ja kommit dit då vi haft en nära relation, är han avisande...

kommfronterar ja han då, skyller han på att han jobbar o att han va på dåligt humör....

det som fick mig att säga upp det här med han nu.. va att ja vart ledsen för han va så känslokall sist han va hos mig... ja började gråta o han sa lägg av:/ ja sa åt han att det va elakt av han, då gick han hem... inte ens ett förlåt efter det har ja fått...

ja känner att han på det ena planet utnyttjar mig då vi kommer varandra närmre () att det bara blir mellan lakanen o på fyllan ute...

sen som nu när jag börjar hålla mig från han o blir gladare då kommer han krypandes o säger han har tänkt o att han nu inser va han förlorar... han säger själv att han är dum i huvudet o att han älskar mig oerhört...

för mig så går inget ihop... älskar man nån så beter man sig inte så här

Jag tog mig friheten att kopiera detta från en annan tråd här i forumet! (ursprungligen "mulletant´s")
För jag tycker att både Tuvaforum och Carina Bångs blogg är SUPERBRA för oss som lever/levt i tjorviga relationer!(inte bara missbruk)
Jag tror att du kanske känner igen en del "mönster".. Kom bara ihåg, att du inte kan hjälpa mannen i ditt liv, såvida han inte själv är medveten/vill!

Mönstret i missbruket och medberoendet är så bekant och så lika även om den yttre ramen ser olika ut. Det är bara du som kan förändra mönstret, han kommer inte att göra det. Jag sätter in länk till Carina Bångs blogg - den sidan om maktlöshet/maktfull som jag ofta återvänt till http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html och startsidan http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Myckt bra blogg för oss. Även Tuvaforum är jättebra http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp

Välkommen till forumet!
När jag läser ditt inlägg, så lyser alla varningslampor!
Hur ont det än gör, så sparka den här killen ur ditt liv snarast!
Eftersom du aldrig sett honom nykter (bakfull räknas inte!)Så vet du överhuvudtaget ingenting om denne man och hans känsloliv!
Och som jag ser det, så UTNYTTJAR HAN DIG Å DET GRÖVSTA!
Det passar ju finfint att ha både säng och sänghalm, när man druckit.. Det är precis som med drogberoende, de ser hela tiden till att kunna fortsätta med sin hobby, drogandet!
I ditt fall, så är du medberoende, eftersom du underlättar för honomHan har någonstans att sova, och han får sina behov tillfredställda, utan att behöva anstänga sig.. Dvs, uppvakta, vara trevlig etc..
Och JA, det ÄR en typiskt alkoholist i beteendemönstret.
Han är sur och grinig, eftersom hans kropp skriker efter mer alkohol!
Snälla du, säg upp bekantskapen omedelbart, för DU kommer aldrig att kunna göra honom nykter!
Däremot, kommer han att skylla på dig, för att han dricker. Så fungerar nämligen alkoholister.
Fortsätt gärna att skriva på forumet, vi är många i samma båt. Här kan du ventilera dina problem och hämta styrka. Själv är jag både medberoende och beroende/alkoholist
styrkekram till ditt svåra beslut! / trollet

.

Ville bara kolla så allt är bra med dig?

Kramar

Hej markatta!

Du har redan fått så kloka svar här, men jag vill ändå svara.

Så som du beskriver din situation så är du fast i ett destruktivt medberoende, det är destruktivt både för dig, för honom och för er relation. Han kommer inte att bryta mönstret, utan det måste du göra. Även om det är ofattbart svårt, jag vet...

För varje gång som du backar från ditt ultimatum och fortsätter underlätta för honom att fortsätta dricka, så vrider du spiralen ett varv neråt.

Det absolut bästa du kan göra för honom (och dig själv) är att helt kapa kontakten, se till att hunden kommer någon annanstans, och sedan vara stenhård på att han är välkommen att kontakta dig när han har sökt och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Först då (sätt mätbara mål, som tex hur länge han skall ha varit nykter och då menar jag typ ett halvår eller så) är han välkommen att diskutera er relation med dig, och först då kan han få träffa sin hund igen.

För att klara av det här så behöver du också hjälp. Har du någon samtalskontakt som du kan använda? Har du sökt dig till Al-Anon (www.al-anon.se)? Vad finns det för beroendestöd i kommunen där du bor?

Och du... Du håller inte på att bli dum i huvudet. Du reagerar precis som alla vi andra. (I så fall är vi koko hela bunten... ;-) Däremot är du fast i ett medberoende, och det går att göra någonting åt med rätt stöd.

Dessutom är det inte meningen att man skall vara rädd för sin partner i en relation, eller hur? Du behöver inte ha det så.

Var rädd om dig, fortsätt läsa och skriva här!
/H, tillfrisknande medberoende

Du behöver inte säga att du är ledsen, jag uppskattar att du är rak, speciellt när jag velar så mycket i min egen skalle just nu.

Jag vet ju att det är han som ska skämmas när han beter sig så men det känns också någonstans oerhört pinsamt att släppa ner masken och att folk i min närhet ska se hur jag mår/har det egentligen. Jag har nog ljugit än mer än han själv om hans egentliga alkoholkonsumption och då speciellt hur han kan komma att bete sig mot mig. Då jag aldrig går med honom på krogen eller på fester så är det ju ingen som vet. Många ser nog honom som lite av en kul kille som gillar att festa bara. Men jag antar att det är en process som får ta ett tag, att våga snacka om det menar jag.

Hunden. Fan fan fan vilken ångest. Kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara för de som har barn i en sån här situation. Vet någon hur det funkar? Hunden var ju vår tillsammans men den är reggad på honom. Jag vill ju inte behöva anmäla till polisen.

Även jag känner mig orolig för hunden. Se till att den får komma någon annanstans! Som sagt, lullar han ut utan skor så kan han gå hem utan skor. Du måste tänka på dig själv nu, se till att du blir frisk från ditt medberoende så att du kan finnas där för honom NÄR han bestämmer sig för att ta tag i sitt problem. Du kan INTE göra det åt honom. Jag är ledsen för att behöva säga detta men ditt peppande stjälper snarare än hjälper.

Du finns där för honom fortfarande, alltså är det inte helt fel det han gör. Så fungerar alkoholistens tankar. Jättebra att du har flyttat men du måste stoppa än mer. Säkert märker du redan innan du öppnar dörren om han är berusad eller inte. Är han det så öppnar du inte. Och, handen på hjärtat, skulle han verkligen stå utanför din dörr utan att ha druckit först? Nej, skulle inte tro det. Du öppnar inte dörren, börjar han bråka och det blir ett himla liv, så vad gör det? Det är HAN som då skall skämmas INTE du för att du inte släpper in honom när han är full. DU FÅR GÖRA SÅ!!!

Det är inte svårare än så ;-) ...fast jag fattar att det är svårt, sköt om dig så mycket du kan, och se till att hunden kommer bort från honom!!!

Tack för kommentarerna!

Det är ju så enkelt i teorin, då vet jag precis hur jag ska göra men sen när jag väl står där är det som att jag går in i känsloläge, bara. Jag behöver nog sätta upp någon slags krisplan för mig att kunna gå till om/när det händer igen.

Igår så trängde han sig ju in. Jag varken kan eller vågar mota ut honom fysiskt. Om jag hade ringt polisen så hade det nog blivit ett himla liv. Vet inte om jag är redo att bli ett samtalsämne i kvarteret (liten stad där glogröt är standard till frukost). Men det kanske jag måste om han gör så igen. Nu märker jag att jag resonerar med mig själv. Det är inte lätt. Det är som att jag har blivit dummare med tiden, i alla fall blivit någon jag inte vill vara.

Jag är också rädd att om jag inte träffar honom alls, dvs inte ens när han är nykter, så kommer han inte ha någon som peppar honom att sluta dricka då det verkar helt ok i hans bekantskapskrets att bete sig illa på fyllan.

chansen att sova i en varm och skön säng så han gå på skiten igen dagen efter. Inackordera hunden hos nån annan så länge så du slipper vara orolig för den om du inte kan ha den hos dig. Han ska ju uppenbarligen INTE ha hand om den. Jag är betydligt mer orolig för hunden för den kan inte välja själv utan är utlämnad till ditt godtycke.

Visst kan man slänga ut nån som valt att lulla runt utan skor !!

vad synd det är om honom. Barfota och T-shirt. Han kunde ju dö ;-)

Han känner dig alltför väl och kommer att göra om det varje gång för han vet ju att du kommer att släppa in honom. Du får vänja dig vid detta eller så måste du stå bergfast så han vet att det inte är lönt. Det är naturligtvis synd om hunden men i detta fallet kommer du inte ha något val. Han utnyttjade din svaghet för den när han ljög om att den var död och kommer att utnyttja detta om och om igen.

Älskar du en är det hundra som gråter och mister du en finns det tusen och tusen åter.

VV

Klart att vi vill.

Kram!
/H.

Ville bara säga att jag läser allt ni skriver och jag tar åt mig och tänker och tänker....
Ni har så rätt!
Känner mig just nu ganska tom. Jag återkommer. Tack för att ni tar er tid att reflektera över mitt dilemma. Tänk att ni vill det...

Instämmer med tidigare talare.

Ha inte sex med honom om du inte vill!

En aktiv alkoholist har en enda sak för ögonen: att kunna dricka så mycket som möjligt, så ofta som möjligt. Han kommer att ta till vilka argument som helst för att få dig att fortsätta låta honom dricka. Han har ett övertag när det gäller det här med sexet, och du måste ta dig ur den rävsaxen.

Det handlar om vad som är orsak och verkan i ditt ultimatum, tänker jag. Det är DU som dikterar villkoren nu, inte han. Alltså måste det vara i den här ordningen:

1, han slutar dricka (sätt upp ett mätbart mål, så att det inte blir en diskussion om att han bara har druckit lite eller inte på flera dagar, eller så. Ett förslag kan kanske vara ett halvår eller nåt sånt. Och då är det noll som gäller under den tiden. Inte kompromissbart.)

2, han söker hjälp för sitt beroende och tar emot behandling

3, du stannar i relationen under tiden och när du känner dig redo för sex så är det DU som tar initiativet till det. Han får snällt vänta.

Och om inte 1 och 2 uppfylls, så gäller inte 3 heller.

Men lova honom inte att du kommer ha sex med honom om han slutar dricka! Och framför allt inte i omvänd ordning, dvs att han skall sluta dricka om du har sex med honom. Det kommer inte att fungera, och under tiden gör du våld på dig själv!

Var rädd om dig, vännen!
/H.

PS. Jag har skrivit ganska mycket om det här med ultimatum i min tråd (Vägen vidare), du hittar en liten sammanställning en bit ner i tråden.

Jag är vaken och störtförkyld - dricker honungsvatten och förkylningsmedicin och har läst tillbaka i din tråd.

Ditt nick har en hoppfull underton, jag hoppas verkligen att du hittar kraften och modet att förändra din livssituation. Så här skrev du i februari: "Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom."

Varifrån, av vem kan du få stöd så att du vågar ta språnget? När jag läser vad du skriver nu, efter sommaren och semestern får jag känslan att du nästan går tillbaka, inåt i cirklarna. Fundera över om det kan vara så och prata med någon du verkligen litar på om hur du har det. Någon du litar på att har mod att möta dig ärligt - som inte "bara" tröstar och slätar över. Jag tror att du måste våga ett uppbrott, att det inte finns någon annan väg till förändring - fast det är så svårt och fast du är rädd för så mycket. Så klart du klarar dig! Du har jobb, du har familj och vänner. Du kommer (långsamt) att hitta tillbaka till dig själv och hitta din livsenergi. Din man tvingas till ett ställningstagande - ställ de krav, det ultimatum som du vill ha och behöver för att du (ens) ska överväga att fortsätta leva med honom. Om det alternativet finns? Det är också hans chans att förändra sitt liv och bryta det mönster han är fångad i sen generationer tillbaka. Massor av styrkekramar! / mt

precis där han vill ha dig. Han måste ha ett extremt högt självförtroende när han tror att är den positionen att han kan ställa ett motultimatum; " Om jag ska sluta dricka då skall jag ha sex i stället". Det låter ju inte riktigt klokt, och är väl knappast något man säger till en person som man älskar. Jag behöver väl knappast tillägga att sex är något som kommer sig naturligt när allting stämmer i en relation. Det är också intressant att se hur fyndigt han kan få till det när han säger att det till stor del är på grund av dig som han måste supa när han jagar.

Du se väl själv hur dumt allting låter, och det kommer bara rulla på år efter år.

Ha det Gött

vad jag tänker - lite mer brutalt och rakt på bara. / mt