Senaste kommentarerna i forumet

Du har redan fått två kloka svar, jag vill också skriva några tankar. Först: Du har kommit ett gott stycke på vägen när du ser så tydligt vad som händer! Kanske det viktigaste att du ser vad som händer med dig och du vill ändra mönstret. Kanske du kan berätta för din man - utifrån dig - att du ser och känner igen ditt "nötiga beteende" och att han blir tyst. Att du inte vill ha det på det sättet, att det beror på att du vill väl men vet att det inte är en bra väg.

Fortsätt ditt tillfriskningsarbete - sök upp Al-anon och/eller annan hjälp. Fortsätt skriva här hur det går för dig.

Också jag och mullegubben har fortsatt vårt gemensamma liv. Han var (som du kanske läst) nykter "med vita knogar" länge och jag förstår verkligen inte riktigt vad som hände när han verkligen blev nykter för sin egen skull. Jag bara accepterar och tar tacksamt emot allt gott som finns i livet nu.

Lycka till på vägen! / mt

Hej kraftverk!
Härligt att höra att du har lärt dig mycket på anhörigveckan!

Det är inte konstigt att du faller tillbaka. Du älskar honom, och det är ju egentligen den enda förklaringen som behövs. Var inte så hård mot dig själv!

Du skriver att han behöver dig nära för att (enklare) vara nykter. Det blir till en liten varningsklocka i mig när jag läser det. En alkoholist är världsmästare på att manipulera (ibland omedvetet) oss närstående, och att hänga upp nykterheten på din närvaro är en "fälla". För vad innebär det när hans drickande eskalerar? Är det ditt fel då? Hur skall du vara för att han skall vara nykter...?

Förstår du hur jag menar?

Jag och min gubbe är levande bevis på att det går att vända en sådan här situation, så jag är den första att säga att du inte skall ge upp tanken på en gemensam framtid. Men för att det skall funka så behöver ni båda två jobba på en lösning.

Han måste bli nykter. Bra att han närmar sig AA!
Du måste bli kvitt ditt medberoende. Ta hjälp av dina lärdomar från anhörigveckan, sök upp Al-Anon!

Kvinnan som ledde mina anhörigträffar (som jag gick på en gång i månaden i ett år) sa en gång att de relationer som klarar sånt här, är de där båda parterna tänker Jag-Du-Vi.
Först: Vem är JAG? Vad vill jag? Hur mår jag?
Sedan: Nämen, hej! Där är ju DU! Jag känner igen dig, vem är du?
Sist: Nu bygger vi ett nytt VI tillsammans.

Kanske kan den tanken hjälpa dig - den hjälpte mig! :-)

Och vet du, det tar tid. Maken min har varit nykter i två år nu, och vi är långt ifrån klara med vårt VI än. Vi närmar oss hela tiden, och vi har en väldigt bra relation. Men vi bär på sår och ärr fortfarande.

Var rädd om dig, gumman!
/H.

Erase and rewind...HUR kan du vara säker på det du tror?
Har du pratat med kursledaren?
Hur kan du vara säker på vilken "story" ditt ex har berättat? Skulle tro, att om han inte direkt ljugit, har vinklat och uteslutit en massa för honom komprometterande detaljer..

Det är din "medberoende-kidnappade" hjärna som serverar bilder av att "alla stirrar på dig".
Om de tittar, så kanske de istället tycker synd om dig?

I stöd-grupper för våldsutövande män, är man m y c k e t medveten om att alkohol är ett STORT problem!
Man brukar faktiskt rekommendera att dessa män kraftigt minskar ner alkoholintaget/slutar!

Så tro inte på det han säger, han försöker bara manipulera dig!
styrkekram / trollis

Kraftverk, det är som ett labyrintspel.. Du "trillar dit" på en ny variant på något du varit med om förut..
Då är det bara att resa på sig och "traggla" den välkända biten, som går mycket fortare nu, eftersom du vet vägen..
Du har fått en ny erfarenhet att "se upp" med!
Och ibland, måste personer man älskar, trilla ända ner i botten, för att de ska få förmågan att själva ta tag i sina liv..
Annrs är det ju DU, som "lever" hans liv..
Sluta slänga kuddar under honom! så länge du gör det, faller han skapligt mjukt!

Han kan behöva ett redigt blåmärke, som ömmar ett tag. Och människor som förklarar att detta är en KONSEKVENS av hans EGNA handlingar..

styrkekramar / trollis

Jag tror att du "lärt dig läxan" ;-D
Tycker att du har blivit riktigt bra på att både peppa och komma med råd till andra!
Du har ju varit där, så du vet verkligen vad det är fråga om.
Lycka till-kram / trollis

Jag har haft en fantastisk vecka på anhörigbehandling. Jag har lärt mig mycket och också fått bekräftat att jag gjort rätt när jag lämnat mannen som inte tar ansvar för sin sjukdom. Vi har ju inte haft så mycket kontakt på några veckor och jag har mått bra i det och det har också hjälpt mig att släppa taget och låta honom ta ett eget ansvar. Men när jag sitter här och är på väg på anhörigveckan, supernervös och lite rädd så finns det bara en person jag behöver och det är samme person som jag valt bort och då ringer jag till honom och han kommer och ger mig både tröst och peppning. När han sedan ringer mig i veckan och berättar att han beslutat sig för att gå på ett AA möte så blir jag väldigt glad eftersom han tidigare varit helt passiv. Det här gör ju att jag åter igen börjar känna hopp och när han på fredagen bjuder mig på mat så åker jag dit och tillbringar resten av helgen i hans sällskap. Det tar mig exakt 15 timmar innan jag är tillbaka på ruta ett. Jag börjar hoppas på oss igen och jag börjar tala om för honom vad han behöver göra och hur han ska tänka etc. Ja helgen har ju ändå varit bra och vi har varit i ett lugn på något vis men varvat med mitt nötiga medberoende som inte blir bra. Det blir en ond cirkel, ju mer jag pratar ju tystare blir han. Han har fortfarande inte förstått att han är beroende och på något vis fastnat i andra förklaringar som för mig är oförklarliga utifrån att han faktiskt varit helt mentalt besatt av alkohol under flera år. Medan han fastnar i det så fastnar jag i att till varje pris få honom att förstå att han måste kapitulera och ta emot hjälp. Jag är så rädd för att allt ska behöva rasa innan han förstår och då menar jag jobb, hem , körkort och rubbet. Jag vet ju att jag inte kan förändra honom, att jag bara kan förändra mig själv och ändå så faller jag tillbaka så fort vi får kontakt igen. Vilket skit det här är jag vill ha honom nära men behöver bryta om vi ska kunna bryta det här destruktiva mönstret. Han vill ha mig hos sig för att lättare klara av att vara nykter och jag hamnar bara fel om jag finns där och tror inte att det hjälper någon av oss egentligen. Fy vilken soppa det här är och jag vet varken ut eller in just nu. Vill att det ska bli bra för oss båda men hur?

Det att han förminskar dej, det är en väldigt vanlig härskar- teknik! Genom att skylla allt på dej, ser han till att du får dåligt samvete och HAN får övertaget. Låt inte honom få det, genomskåda honom!

Styrkekramar!

Ja, jag menade ju såklart inte att du måste gå i kloster. Bara att du ska tänka på dig själv nu i första hand. Men klart du behöver ha roliga saker i ditt liv också!

Ringde exet för att jag vill ha mina saker som är kvar hos honom. Har tidigare bett om mina saker över sms, han har då svarat att jag måste ringa om jag vill något. Samtalet tog en vändning som jag inte alls önskade.

Han ville ha en ursäkt för att jag kränkt honom på senaste tiden, skrek, krävde, vägrade svara på när/hur jag kan hämta grejerna, ville inte ha någon kontakt med mig alls om jag inte ber om ursäkt.
Han har ju rätt i att jag har kränkt honom. Jag har varit en riktigt jobbig person som har öst ur mig elakheter. Men jag kan inte be om ursäkt, inte än i alla fall.

Vet inte om det var ett sätt för honom att känna att han har kontrollen, att det är han som inte vill ha kontakt med mig och egentligen borde det ju inte spela någon roll då ingen av oss mår bra av att ha kontakt.
Han säger jag måste ta itu med mina kontrollproblem, att jag är sjuk i huvet, och det har han ju rätt i men jag vill inte ge honom det. Hoppas hitta styrka på al-anon mötet ikväll.

Att jag har gjort honom så illa gör verkligen ont. Han har såklart gjort mig illa också men jag vill liksom inte tävla i vem som sårat vem mest. På något barnsligt sätt kändes det bättre förut när det var jag som sa att jag inte ville ha någon kontakt, att få höra det ifrån honom gör ont. Min självkänsla har varit så beroende av hans bekräftelse förut att även nu, när jag vet att jag mår dåligt av att vara med honom, så blir jag så oerhört påverkad av att höra att han inte vill vara med mig pga hur mycket jag sårat honom och att jag inte är tillräckligt rolig och intressant för honom att stå ut med mina dåliga sidor. Jag skäms så över hur jag har betett mig och han säger att alla hans vänner, hans terapeuter, alla i gruppen(terapi för våldsutövande män) säger att jag är farlig för honom och att jag skadar honom. Det var väldigt hårt att höra och i den här lilla stan vågar jag knappt möta någons blick längre.

tack men ja förstår va du menar ja själv råder andra att inte göra så men just nu gör ja det för att få det där sexuella behovet av en annan än han...

det där andra med att bekräfta sig själv kommer säkert sen =)

jag menar verkligen inte att ta någon glädje ifrån dig men tänk dig för både en och två gånger innan du ger dig in i en ny relation bara. Att söka bekräftelse ifrån andra kan ibland vara "den lätta vägen", däremot att få den av sig själv, att känna att man duger som man är och att lära sig tycka om sig själv är svårare, men viktigast.

Kramar!

skriver av mig

just nu är jag mycket arg, jag kan bli arg för inget när det gäller den där mannen... nu har ja haft kontakt med en annan jag troligtvis kommer träffa snart =) det håller mig uppe... att jag kan börja gå till andra o få intresse

Det är så mycket ja vill ta tillbaka... tid tex.. det går inte..
jag är bara så arg och sviken just nu... ja låg o tänkte på en massa fördelar igår som jag kommer få nu... det är många de... men ändå är jag arg

Skönt att kunna hjälpa till, på rätt sätt för en gångs skull..........
//A

Känner mej fortfarande nästan euforisk över gårdagskvällens pubafton, att man kan ha SÅ roligt hade jag ingen a-a-a-aning om! Får väl passa mej så jag inte blir besviken nästa gång, detta var ju faktiskt (tror jag i alla fall) första gången i mitt liv som jag varit nykter frivilligt på en fest, det har ju hänt att vi har betalat massa pengar för taxi för att ingen av oss vill köra...Bor man på landet är avstånden och taxiräkningarna stora.

Ett kanonställe, det här forumet, tack alla okända vänner för att ni finns här och skriver så flitigt! Mycket att läsa och läsa ifatt, men helt otroliga mängder kunskap och livserfarenhet! Kramar!

...Blir VÄLDIGT LÄTT dubletter på det häringa forumet med mobilen... ;-)

Fortsätt så det ger bara mer känsla och du fixar alles!
Kul att läsa, kul att veta!
Youre the one!
/A

där vi har lite intresse. Pubafton. Jag körde, ska jobba i morgon. Det gick fantastiskt bra, sambon klämde förvissom fem öl, och kommer må efter det i morgon, men jag ville inte ens lukta på hans öl. Hade roligt, dansade och skrålade nästan lika duktigt som de andra. Det GÅR alltså att ha roligt utan sprit, vilket härmed torde vara bevisat, hi-hi, jag brukar inte ens dansa när jag är full. ;-)

Framtidsdrömmar!
Jag kan inte ge några råd nu på grund av min egen situation men jag förstår vad du menar.
Just nu håller jag på att fixa vårt hus som skulle bli vår dröm! Nu gör jag det för att fortsätta ensam.
Ville så gärna detta med min sambo och nu känner jag mig ensam.
Tack för att du skrev det om att det känns som ett misslyckande. För det är precis så det känns.

Ser inte ljuset i slutet av tunneln än men jag hoppas för min, din och alla andra människor att det ljusnar snart.
Tänker på dig och det känns skönt att veta att man inte är ensam och det känns hemskt då jag önskar att ingen ska behöva ha det så här!

Kramar till alla!!

Jag läser runt här i trådarna och kan känna att många lider dessa våndor som jag inför att lämna. Stigsdotter har planer i sitt huvud och sitt inre, Sjöstjärnan förstår inte varför och hur hon älskar sin sambo.... Jag har också köpt saker för att på något sätt kompensera den jobbiga tillvaron emellanåt (såsom Stigsdotters säng-köp-funderingar). Man tror någonstans att bara vi gör detta så blir det bra...ett tag sen är man i samma rulle igen. Återigen kan inte lycka och kärlek köpas för pengar. Jag känner också igen känslan av att inte förstå varför det är så himla svårt att ta steget och lämna en dålig relation. Jag fick en annan tanke kring detta ned separation när jag var på mitt senaste nöte med min terapeut..Jag har alltid sett en separation som ett misslyckande (att man ger upp) från min sida, att jag inte lyckats hålla ihop familjen och göra alla glada och lyckliga. Kanske är det den känslan som jag sliter med varje dag. Dock fick min terapeut mig att se det hela från ett annat håll; "se det inte som ett misslyckande och som att du ger upp utan se det som ett val att gå vidare i livet och öppna upp verligeheten för nya roliga saker, ni kanske faktiskt kan bli bästa vänner". Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt.

Läste också "familyportrait´s" tråd. Jag fastnade i meningen att hennes pappa alltid sagt att han vill ge sina barn allt han själv inte fick. Dessa ord har min sambo också alltid sagt, han har därför överöst barnen med saker av alla de slag men egentligen sällan FUNNITS där för de i vått och torrt. Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??

Kram där ute!

som du lever med, den som gör att tankarna virvlar, det låter som ett höljutt babbel i huvudet när man ska sova, man orkar ingenting konstruktivt - jag känner igen det. Ett ständigt adrenalinpåslag, som gör livet oerhört komplicerat. Skogspromenader låter som en fullständigt lysande sysselsättning. Tänk inte då, lyssna på musik, lyssna efter fåglarna, följ bäcken och lyssna på vattnet, töm huvudet.

Men framför allt. Lämna den relationen du lever i. Kramar!

Hej framtidsdrömmar!
Du ahr rätt, han ÄR rädd och förvirrad.. HAN vill ju inte ha någon förändring.. NU har DU bärjat förändras och det påverkar honom..
Det han vill, är att allt ska "vara som förut" igen..
Och naturligtvis vill han att du säger: Jag mår bra, även om det är helt uppenbart att du inte gör det..
Egentligen har han dåligt samvete, för att han VET att hans beteende påverkar dig. DET vill han naturligtvis inte ha, så han försöker på alla sätt få DIG att ta på dig någon form av skuld..

När jag skildes från min förra man, så sårade han mig otroligt djupt.. Ändå insisterade han att jag skulle säga att jag mådde bra och att allt var okej!
Han blev urförbannad, när jag sa, att det kan jag inte göra, för att jag mår inte bra, och det är inte okej! Det kommer säkert att bli, men jag är inte där än!

Det slutade med att han vände på klacken och smällde igen dörren bakom sig, muttrande om "tokiga fruntimmer.."

Din "man", vill tillbaks till sitt vanliga intag av alkohol, och nu trycker han på ALLA knappar han kan hitta hos dig.. Såväl gamla som nya..

Ta hjälp av din terapeut! Ge dig inte in i en massa "strider" som egentligen inte leder någon vart.. Framför allt håll dig till budskap i jag-form och fortsätt förändra DIG SJÄLV!

Det är trots allt det enda du kan förändra!
stödkramar/ trollis

ps. boken är BRA! har den själv och den är inget man läser som en roman.. Brukar gå tillbaks och läsa om.. Då har jag ändå haft den i flera år

tror jag är två viktiga ingredienser för mej. Jag kommer aldrig i h-e att lyckas om jag inte kan vakna på morgonen och tänka "hurra! Jag är inte bakis! F-n vad jag är bra!"

En förenklande omständighet i vårt "par- missbrukande" är att vi sällan eller aldrig numera dricker samtidigt, det ska ju döljas för barnen, så jag har mina - förlåt HADE! ;-D mina burkar och flaskor i garaget, och sambon väntar tills barnen sover. Han vet nu också om att jag vill lägga av, och hoppas han tycker såpass mycket om mej, att han bara köper hem till sej själv...

Jag är bara i början av mitt nya liv, men hittills är det över förväntan, jag vaknade glad och pigg, med första medvetna tanken "Yessss!!! Jag slipper dricka mer!" (Har nog Allen Carr att tacka för denna inställning, slutate röka med hjälp av hans bok "Äntligen ickerökare"), och kommer att somna i kväll med samma mening ringande i öronen på mej.

Trollis: Jag är glad och tacksam för all pepp jag kan få, för ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir med tanke på ovanstående. ;-D

Försöker nu att ta till mig det som min terapeut säger, de råd hon ger mig och jag har börjat lyssna på ljudbok "att välja glädje" med Kaj Pollack. Jag känner mig ibland provocerad av det han säger i boken tex. "det är ingen annans fel att jag blir irriterad, sårad, arg eller störd. Det är mina tankar som styr hur jag reagerar och om jag tillåter mig själv att såras". Jag kan köpa detta till viss del och jag försöker tänka på det när jag nu har provat prata med min sambo..igen..
Min terapeut gav mig rådet förra veckan att be om ett inbokat möte hemma med min sambo där jag skulle inför detta "möte" be honom skriva ner vad han behöver i livet för att vara lycklig, vilket liv han vill leva och vad han behöver av mig för att bli lycklig och jag skulle göra samma sak.
Han har inte heller efter förra mötet jag var på frågat mig hur det gick eller hur jag tycker att det är. Jag känner mig ledsen för det.
Jag har så svårt att få fram ord när jag är i närhet av honom så jag bestämde mig för att skriva ett sms igår för att visa att jag behöver prata. Jag skrev: att jag är förvirrad, ur balans och att jag tappat bort mig själv och den jag vill vara men att jag nu börjat min resa för att försöka hitta tillbaka till mig själv. Det jag behöver på min väg nu är att sitta ner och prata, förslagsvis på lördag kväll eller så snart som möjligt. Skrev att det jag känner inte är hans fel, mina känslor är mina. Berättade att jag måste börja stå upp för det jag själv vill och börja fylla mitt liv med positiva saker och känna glädje igen. Vill inte ramla ner i det svarta hålet. Jag bad honom att skriva ner det jag angav ovan.
Detta var i korta drag vad som stod i mitt sms, jag anklagade inte honom för någonting utan försökte beskriva hur jag mår och varför jag just nu lever i en bubbla.
Han kom hem sent efter sitt jobb, vi stressade iväg till ett möte på skolan och när vi kom hem satte han sig vid datorn. Jag gick dit och frågade om han sett mitt sms.. Först nekade han sedan sa han att jag förstört hans dag med detta sms, att jag är lat och inte vill göra något överhuvudtaget att det enda jag vill är att springa i gårdarna och fika, jag vill aldrig göra något med honom osv. Han hamnade i självömkan och försvarsställning direkt. Han upplyste mig också om att han inte hade tid att prata med mig för det hade han minsann försökt med i 3 veckor men inte fått någon respons (i min värld har han inte gjort några stora ansträngningar). Just nu har han förmycket jobb. Han skyller hela vår situation på mig och jag försöker att inte ta åt mig, det är mitt fel att vi aldrig gör något tillsammans, det är mitt fel att vi inte pratar med varandra.
Jag höll mig lugn även om det bubblade inom mig av frustration över att vi inte kan mötas. Detta är ett första steg till förändring hos mig själv; att inte bli arg och attackera tillbaka. Svårt.

Det har varit nyktert i 3 veckor nu....i morse stod det en ny starköl i kylen. Vet inte hur kvällen kommer att bli, kanske vit eller vad vet jag.

Förövrigt så har jag börjat titta på vad djurens språk innebär. Just nu tror jag att de försöker säga mig något.
Jag måste nu ha mod att fortsätta stå för mina känslor för mina känslor kan jag inte råda över. Han är ju sur för att jag berättar vad jag känner, troligtvis är han jätterädd.
Min hjärna arbetar på högvarv och jag sover dåligt.

skriver av mig

jag har gjort en test.. vill inte skriva om vad ja gjort för det är lite känsligt.. men det handlar om mannen... det vart till min fördel, och jag känner mig lite taskig mot han men det va de värt...

Det tar en stund, innan poletten ramlar ner (med en skräll) och vi INSER, att vi är just det vi inte ville vara..
Av med "skäms-hatten"! Det går att "medicinera" den här sjukdomen med, fast INTE med alkohol!

Det är som Lelas skriver, viktigast att ta ett beslut i taget. Och det viktigaste för oss, är vår egen nykterhet! (andras, kan vi tyvärr inte råda över, hur gärna vi än vill..)

Ta EN dag i taget, bestäm dig för att "just idag, ska jag INTE dricka!"(vad som än händer)

Gå gärna in på forumet och läs (för att vaccinera dig)
Skriv! Det hjälper oss med våra egna tankesnurror, inte minst när vi försöker "övertala oss själva", att dricka igen

Var SANN mot dig själv!
Vi är så otroligt bra på att ljuga för oss själv, om hur mycket vi dricker, varför, hur ofta, och vad som skulle vara "normalt"..

kram / trolis