Senaste kommentarerna i forumet

Bravo, bravissimo! Du ska se att det går lättare nästa gång!
För att vara modig, det är inte detsamma som att inte vara rädd.
Att vara modig, är att våga FAST man är rädd (tror det är från Bröderna Lejonhjärta)
Ha en underbar fortsättning! /trollis

Ja, förmodligen kommer det att vara så så länge du stannar. För mig var det en smärtsam lättnad att komma till den insikten. Det har bara gått lite mer än en vecka sedan jag sa till mitt ex att jag inte vill ha någon kontakt alls så länge han dricker och självklart är det jobbigt. Men...

Hjärtesorg går över. Saknad går över. Skam- och skuldkänslor kan man jobba med.

Jag tycker i alla fall det är så jävla skönt att veta att de jobbiga känslor jag kan ha nu, faktiskt kommer att gå över. När jag var i relationen så tänkte jag, i slutet, att det kommer alltid vara så här. Till slut slutar man ju tänka att man förtjänar att må bra, när det känns så hopplöst.

Nollkontakt har gett mig hopp om att jag klarar ett liv utan honom och att jag dessutom klarar det så mycket bättre när jag inte ständigt behöver gå och oroa mig. Bara efter de här dagarna har jag så mycket mer energi, trots att jag har gråtit varje dag.

Jag varken vågade eller ville stänga dörren helt utan jag tog ett tips jag fick här på forumet, av Lelas tror jag (tack!). Jag sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls förrän han har sökt hjälp och varit nykter i 6månader. På det sättet visar jag för honom att jag gärna vill ha honom i mitt liv, men inte alkoholisten men om jag ska vara ärlig så var det mest för mig själv. Lite som att fortfarande hålla hoppet uppe men att lägga över det på honom. Jag räknar inte med att han ska komma om 6månader, men jag räknar med att JAG ska må bättre om 6månader.

Ta hand om dig!

Igår var jag på mitt första al-anon möte. Vet inte än om det är rätt för mig, det får tiden utvisa, men jag är glad och stolt över att jag vågade gå in den här gången. Och att jag vågade stanna kvar även om jag började gråta och skaka och bara ville springa därifrån, redan när de läste upp den där texten om vad al-anon är. Men jag lyckades stanna kvar i känslan och fokusera på andningen för att undvika en ångestattack.

Som sagt bara första mötet men min rygg blev något rakare bara av att ha vågat öppna dörren.
Tack till er här som peppat mig att gå dit!

Höstrollet sant det är bara JAG som kan bestämma...

ja ser att det är helt galet de han gör... de går ut över mig hans problematik...
hans prioriteringar som sårar mig, hans arrogans mot mig emellan varven.... hans avisande när jag ringer eller skickar sms... alla lovord som bara vart ord...

kommmer fortfarande på fyllan ... o jag tar det där hela tiden....

ja VET han har grova problem med sig själv.... man kanske kan älska nån men inse att det inte funkar... då får jag gå o göra det tills de går över o träffar nån annan som har ett mera sund inställning till sig själv o mig ......

jag märkte tex för nån dag sen att han ringde på fyllan exakt efter ja hade talat om för han att han har problem med alkohol o att det inte kan bli ett vi då....

bara de att han ringde o jag får höra att han är full är ju helt galet av han....
jag tror att det kommer vara så här med han så länge ja stannar....
det är jag som måste bestämma mig o stanna där...

Hej markatta!
Vad roligt med lägenheten! Och du, det är absolut inte fel, att gå ut och ta en öl, i ditt läge.
DET behöver du inte ha dåligt samvete för.
Det är ju ditt ex, som har problem, inte du!
Och för hans del, hjälper det inte om du så stängde in dig i ett kloster.. ;-P
Ha det gott/ trollis

Det är BARA du som kan bestämma vad du ska göra med ditt liv. Andra kan ge dig stöd och komma med förslag.
Andra människor, ser ibland mer objektivt på saker.
Det gör, att de kanske ser vilka delar i hans beteende som inte är bra för dig?
De kanske VET, att det han sysslar med, inte går över av sig själv..?
Men det gör givetvis, att man ibland känner sig "attackerad", för att man själv vill ha det där bra slutet?
Ungefär som i sagor, där man får "prinsen" och halva kungariket och lever "lyckliga i alla sina dar"..?
Tyvärr Nana, det här är verkligheten! Den här mannen kommer inte att förvandlas till en "prins"..
Möjligen till en vanlig man, med fel och brister som är nykter..
Detta under förutsättning, att han inser sitt beroende och är villig att göra något åt det SJÄLV!
DU kan inte göra det åt honom, du kan inte "rädda" honom!

Jag tror att vi kvinnor måste lära oss att vara försiktiga, när vi pussar potentiella prinsar.. De flesta förvandlas till Grodor..

va på ett samtal idag som gör att ja får hjälp med sånt som gör mig dålig

den sa att den här mannen är sjuk =(
att han gör mig illa o pendlar fram o tillbaka

jag mår dåligt av att höra på det här

det är så svårt när han nu mer o mer visar öppet att han älskar mig...

sen får man upp hoppet o sen skiter han i allt

det är sant ....

ja o han har vart i samma umgänge länge..

däremot tycker ja han själv har mycket bortförklaringar...

han vill va ifred säger han...våra vänner tycker att det är jobbigt att hamna emellan....

men en del menar på att det är han som är dum

Är det vad du innerst inne vill tro?
När man har känslor för någon, så blundar man för väldigt mycket(och sväljer väldigt mycket bortförklaringar och rena lögner..)
En episod, för att belysa saken:
Hade en manlig arbetskamrat (utan grava alkoholproblem dock, hans problem låg mer i att han var notoriskt otrogen)
Han brukade ofta "övernatta" hos tillfälliga dam-bekanta och jag råkade få höra detta av en händelse..
En annan arbetskamrat, som kände till hans ovanor, frågade: men säger inte din fru något, när du inte kommer hem?
- Nä, hon är så dj*la godtrogen så henne kan man dilla i vad som helst... Jag brukar säga att jag missade bussen och kvartade hos nå´n kompis..
Tyvärr, hade han "kompisar" som ibland backade upp hans små historier..
själv tyckte jag att det var synnerligen osmakligt!

Nej vi har samma umgänge, setts pussandes mm, har sett hans namn på dörren med!

Flera påstår han är rädd för att ta steget, han säger gång på gång han är rädd för det här!

Skäms han för dig? eller varför detta hemlighetsmakeri? Det verkar ju som om du inte får träffa hans kompisar heller???
Och varför inte göra, som du hotat, ett överaskningsbesök? ( då ser du ju om namnet finns kvar på dörren och förmodligen hör du om det finns någon hemma?)

hej trollis

ja känns som han vill men ändå inte...
(har faktiskt sänt ett medelande nu om att han vill ju inge o att ja blir sårad hela tiden... lovar saker o de håller inte :(

han gör så som du beskriver... kommer tillbaka för att få tillbaka mig o håller mig över en vattenyta....

en gång vart ja hembjuden o det va i början....ja kunde inte komma då

annars vet ja vart han bor... han skyller på att han skäms över sitt boende ( tror de är väldigt stökigt o rörigt där) iblend funderar ja på om de finns nån annan där...

ja sa en dag att ja kommer när du minst anar... då sa han fort men men ja kanske inte är hemma då...

ja har inte hört att nån brukar va där hos han...
han är en ensam varg...

han är hemlig av sig

Hej Nana!
Det han håller på med, är att försöka fortsätta med " Äta kakan och ha den kvar"
När du försvinner, får han göra en liten kraftanstängning, för att fortsätta binda dig till sig.
När han tror att du är "fast" igen (dvs, allt är som förut) så fortsätter han att skita i dig!
DET, är precis så alkoholister fungerar!
De tar till ALLA knep, för att få ha alkoholen och staus quo kvar i sina liv!
Du måste helt enkelt bestämma dig, för hur mycket och vad du vill tolerera från den här mannen..
För HAN kommer INTE att ändra sig (inte i första taget)
När han har druckit alkohol, blir han "känslosam" och kan då lova guld och gröna skogar.
När han blir lite fullare, har han glömt allt han lovat.
Och när han håller på och nyktrar till har han ågren, är irriterad och tänker på nästa fylla..
Bara den grejen, att du aldrig blivit hembjuden, får det att kännas som ugglor i mossen..
Kanske HAR han rentav en familj? Har du undersökt saken? Vet du överhuvudtaget VAR han bor?
Eller kanske har han ingen fast bostad överhuvudtaget, utan flyttar runt, hos suparkompisar och dig..
Fundera på det, och ta reda på MER om den här mannen, innan du tar nästa steg
/ trollis

tack för svar :)

det är så vansinnigt förvirrande.....
från ena dagen till den andra... o detta lovande hela tiden :( som igår skulle han ringa mig. ja sa ja men gör det då ja lovar sa han... nej då gör han inte de!!! då ska ja ta hans ursäkt som kommer idag... nana jag va så trött ja somnade....

hela tiden ska han komma undan med de :(

ja får foga mig hela tiden...

jag gick tillbaka nu för han va verkligen så att han menade de han sa sist han va här...
men inget kan ja lita på.... jag litar inte på att han kommer komma när han är nykter, litar inte på att han vill umgås, litar inte på att han ens kommer ringa när han säger han ska....

inget blir av pga att han väljer bort de här han påstår älskar o saknar....

det har vart så här över ett år nu...

vi har aldrig setts på ett normalt sätt...
gått ut o ätit, gått hem sen.... hyrt film eller åkt iväg tillsammans...
jag har aldrig fått kommit hem till han heller....

o när jag drar från han o inte hör av mig kan de gå ca en till 2 veckor sen kommer han o då har han pratat ut med nån o vips så säger han att han fattar inte va han själv sysslar med(det är på fyllan han säger det här) han visar stoooor ånger o säger att han är dum i huvudet som inte tar tag i oss..

då tror ja att han tänkt o kommit på bättre tankar, sen är han samma igen....

Hej!

Du undrar "kan de va så att alkoholen ligger närmre hjärtat än va han själv anar..." och det tror jag absolut att det kan.

Det är inte alls ovanligt att en alkoholist pendlar mellan "varmt och kallt" som du beskriver det - det ingår i sjukdomen och i processen med att förstå själv att man är sjuk och behöver hjälp. Det är ett resultat av en liten vit gubbe och en liten svart gubbe som sitter på varsin axel och viskar i alkoholistens öron...

Var rädd om dig!
/H.

tack för er hjälp

måste tala om att ja gick tebax en kort i helgen....

han sa ja älskar dig,o höll nästan på att gråta, han höll mig så hårt om o höll om hela natten... sa säkert ett 10 tal gånger det o ja kände det verkligen...

dan efter så är det som han är en annan...

det pendlar mellan kallt o varmt....

vet inte om det är alkoholens påverkan men bör väl ha det...

han kom o va onykter en natt här... ringer ofta på nätterna då han e full, sist va det halv tre i natt...ojag har märkt att han vart full tre gånger den här veckan....

kan de va så att alkoholen ligger närmre hjärtat än va han själv anar...

jag har nu sagt att ja tycker han har problem med drickandet o han sa att han vill att ja säger det...

har ni också en man som öser kärlek ena dagen o är kall den andra... är det alkoholen som de har abstinens av då de är nyktra....

ja fattar inte??????

markatta - det är ok att dricka öl. :-)

Kram!
/H.

Tack, trollis! :-)

Ja, det finns hopp. Det går att vända den nedåtgående spiralen. Som jag ser det, så här två år efter att det var som värst, så är det några saker som har varit avgörande för oss.

Mitt ultimatum, och rådet jag fick att ha en konkret plan för att genomföra det. Att jag lämnade blev den konkreta vändpunkten.

Makens egen vilja till nykterhet och förändring. Utan den, ingenting.

Hjälpen vi har fått. Behandlingshemmet med tillhörande anhörigstöd, och kontakterna på kommunen. Våra vänner och familjer.

Återfallet. Det blev den verkliga psykologiska vändpunkten för maken. Vi lärde oss mycket på det.

Det tar tid. Det är som sagt två år sedan vi var som djupast, och vi är inte uppe vid ytan ännu. Vi lever tillsammans och vill fortsätta med det. Vardagen flyter på och vi trivs med livet. Vi skrattar mycket, på samma sätt som innan allt elände började. Vi möts hemma på kvällen och börjar genast berätta för varandra vad vi varit med om under dagen. Vi sover gott i samma säng (nåja, katten tar oproportionerligt stor del av sängen ibland).

Men, vi är inte färdiga. Det finns samtalsämnen som gör ont fortfarande. Jag märker på maken att han inte har förlåtit sig själv för saker som jag har släppt för länge sedan. Han är hård mot sig själv.

Sakta, sakta rör vi oss mot varandra. Vi läker. Tillsammans. Jag ser det inte som en självklarhet att vi skulle lyckas med detta, jag är väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på ett annat sätt.

Så går mina tankar denna ofattbart regniga septemberlördag. Kram, alla!
/H.

PS. Vi har anmält oss till en "konferens" eller vad man nu skall kalla det om några veckor. Det blir föreläsningar och samtal om alkoholism och medberoende, med en del stora namn och en del personer som vi ser fram emot att återse. Det känns jättekul att kunna och vilja göra en sådan sak tillsammans! :-)

dig bäst själv :-)
Och du ska ju inte skämmas på andras vägnar, du har ju ett eget liv att leva. Men det kan ta tid att hitta det eftersom du så länge har sett till andras behov före ditt. Du har ju inte sjukdomen per automatik bara för att du bott ihop med missbrukare men finns det i din släkt ska du vara uppmärksam.

Å andra sidan kan ju jag se nu att det går finfint att häcka ute bland andra som dricker fast jag sippar Coke eller kaffe ! Det finns ju liksom inget tvång att dricka alkohol !

Njut av belöningar som ramlar in nu i form av ny lägenhet och skrattkramp :-))

Precis när jag postat ovanstående deppiga inlägg så ringer telefonen med goda nyheter! Jag sa till kollegerna igår att jag behövde flytta, då jag inte får ha husdjur där jag bor nu, och bad dem hålla ett öga öppet om något skulle dyka upp. Jag kan ta över kollegans nåntingsysterystersvågermosterwhatevers lägenhet! Om bara en månad, hundar välkomna. Det blir dubbla hyror men det får gå. Vilken lättnad att slippa oroa sig för att bli vräkt för kontraktsbrott.

markatta tillfälligt high on life

Börjar sakteligen förlika mig med att relationen till ex.sambon är över. Pendlar mellan saknad/ilska/sorg/lättnad över att cirkeln är bruten, antar det är så det brukar se ut vid sådana här uppbrott vad jag har läst i andras trådar här. Det positiva är att jag har stått på mig, gällande nollkontakt, och att jag igår för första gången under längre stunder kunde känna den där lättnaden över att inte behöva leva ett sådant liv för alltid.

Igår efter jobbet så frågade några kollegor om jag ville med ut och ta en öl. Jag brukar alltid säga nej, mest av oro för att stöta på sambon ute på krogen, undvika en för mig pinsam situation inför mina kolleger. Men igår så tänkte jag att nej, han ska inte få begränsa mig även efter uppbrottet, träffar jag honom så tänker jag inte ta något ansvar för honom och bråkar han så går jag till krogvakten för jag har rätt att gå ut och roa mig.

Jag märkte att flera av kollegerna faktiskt var riktigt roliga när de tog av sig jobbmasken. Faktiskt så roliga att jag skrattade tills mascaran rann och idag har jag träningsvärk i magen :) Minns inte när jag skrattade så sist men det var så himla skönt att känna att jag kan det och att bryta isoleringen något.

Jag drack två öl och stannade vid det, kändes lagom. Jag anser inte jag har problem med eget drickande, tycker inte om att tappa kontrollen. Men... hur trevligt jag än hade det under kvällen (och ingen sambo) så fick jag sådan helvetesångest när jag kom hem. Tänkte att jag är en hycklare som dricker alkohol alls nu när jag till och med lämnat människor jag älskar för att de dricker. Oroar mig för att sambon ska få reda på det och då tro att det är fritt fram att höra av sig igen eftersom jag "också dricker". Förut, när vi bodde tillsammans, så drack jag ju väldigt sällan och framförallt inte med honom.

Jag har skämts så mycket över andras drickande(pappa, sambon) att jag också projicerar det på mig, tänker att jag gjorde fel som drack två öl. Vet liksom inte vad som är normalt. Har varit helnykter längre perioder i.o.m sambon, velat visa honom att man inte behöver dricka men uppenbarligen har det inte hjälpt honom. Så nu när vi inte bor ihop så borde jag ju kunna dricka om/när jag vill, eller tänker jag fel?

Som medberoende har man ju alltid ett alkoholproblem, även om det inte är man själv som dricker, så kan man egentligen dricka alls som medberoende eller är man per automatik i "riskzonen" och bör avstå helt? Vet ju att jag har anlag, genetiskt och socialt, men jag tror inte jag vill vara nykterist, tänker att "varför ska jag sluta dricka bara för att andra inte kan hantera alkohol", speciellt nu när jag vill börja leva mitt eget liv, utan att behöva förhålla mig till alkoholister.

Kanske fel forum för att fiska efter ett "det är ok att dricka 2 öl" men jag vill gärna veta vad ni tycker och också hur ni tillfrisknade medberoende(som inte själva varit alkoholister) har hanterat alkoholen?

kram/markatta

Använd den här ilskan konstruktivt!
Den här killen är definitivt inte värd en tjej som du!
Jag vet att det gör ont, när sanningen går upp för en, men den får en också att bli mer bestämd.
Om han gör detta för att såra dig, så finns det definitivt inte kärlek bakom..
Jag önskar dig allt gott och att du fortsätter vara tuff mot honom.
Vi stöttar dig Nana!
kram trollis

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Det känns som något att ta fasta på..
I ett mörkt rum, räcker det ju med att tända ETT litet ljus, så är det inte mörkt längre..
Du Lelas, mulletant m.fl. är som små ljus för oss, som förut irrat omkring och inte vetat hur och vad vi ska göra..
För mig, har ni visat att det fortfarande finns HOPP, även om vägen är krokig.
Stor bukett rosor!
trollis

Nana - man får bli arg!

Dessutom är ilska ibland bättre än att vara ledsen. För i ilskan ligger en vilja till förändring. Eller hur?

Var rädd om dig!
/H.

Åh, gulle du, kraftverk! Tack!

Om min berättelse kan ge hopp åt andra, så har det varit värt resan. Faktiskt.

Jag har lärt mig otroligt mycket under de senaste åren, och jag vet hur mycket det kan betyda att liksom "ta rygg" på personer som går före en längs vägen. Jag har också sådana personer att följa, som har gett mig hopp, och de är viktiga för mig. Några av dem finns här på forumet, andra träffade jag i anhöriggruppen som behandlingshemmet ordnade, andra finns i min vardag.

Att få vara en sådan för någon annan är stort för mig. Tack!
/H.