Senaste kommentarerna i forumet

Min kropp och själ mår verkligen inte bra. Känner mig nervös, har ont i magen förjämnan, sover dåligt och känner mig som världens sämsta människa. Sambon åkte i väg och jobbade igår, vet ej när han kommer hem. Han är bland folk som tycker att alkohol är lika viktigt som han själv så han lär väl stanna där han kan supa ostört. När han åkte igår så kändes det skönt och det är skönt att nu när jag jobbar natt i natt så vet jag att barnen har det bra hos mormor och morfar. Jag har berättat för min chef och några av mina kollegor hur jag mår och att jag är ur form. Jag vet att jag har många som stöttar mig och tycker om mig men jag känner sån skuld i att allt är som det är. Som jag sagt förut så är min otrohet något som nu kommer upp flera gånger när jag försöker prata med min sambo, det är det som gjort att han dricker.... Jag vet ju att problemen fanns där långt tidigare men jag har så svårt att se det så, när han inte vill förstå. Jag har tänkt igenom idag alla gånger han kallat mig för hora, skata, sjuk, äckel osv. Jag kan inte fatta att jag stannar kvar...!!! Hur arg jag än har varit så har jag aldrig kallat honom för nåt liknande. Hur länge ska jag behöva ta emot dessa glåpord ang otroheten? Finns det inget annat sätt att diskutera kring sådant än att hela tiden kasta det på mig. Jag förstår att jag sårat honom och jag gör inte om det, jag har varit helt ärlig mot honom vad gäller detta och han har fått svar på allt jag kunnat svara honom på.., men det räcker inte. Han tror att jag ljuger. Nu ska jag bara ta att han dricker för det har jag förtjänat..,,,,,,NEJ, banne mig! Det måste bli ett slut på detta! Hjälp!!

Jag är så stolt över min make!

Jag ville bara säga det. :-)

Kram, alla ni som kämpar!
/H.

till Askungen och Framtidsdrömmar. Usch hur männen ni lever med bär sig åt.

Fastän jag lever med en alkoholist så är era berättelser främmande för mig - dock finns de som minnen från min barndom. Jag känner igen "ytterkanterna" från livet med mannen - eller kanske det är kärnan.... jag ser och hör när han blir elak i munnen och annars förändras på ett negativt sätt men inte i de former ni beskriiver. Det skulle säkert komma dithän med tiden dock.

Jag både kan och inte kan sätta mig in i vad som håller människor kvar i så destruktiva förhållanden. Inser att just det är medberoendets fälla. Även att medberoendet bidrar till att missbrukaren kan fortsätta sitt missbruk. Så komplext och så svårt.

Jag har haft enorm hjälp av att skriva här och av all respons. Jag har liksom skrivit mig in till mig själv - tror jag haft minst lika stor nytta av det som av en öga-mot-öga-situation. Det beror förstås på hur den skulle format sig - jag har inte upplevt att jag har den möjligheten av speciella skäl - det skrev jag om i början. Jag har iofs en kontakt till en A-terapeut dit jag kan vända mig när jag vill men den uppväger inte forumet.

Skriv och läs och samtala med verkligt lyssnande människor. För mig är det så att jag inte söker "förståelse" och överslätande och heller inte fördömande av mannen - lyssnande och raka frågor som hjälper mig vidare vill jag ha. Just nu kommer jag ihåg Carina Bångs blogg, där finns korta inlägg att reflektera över. Ett av dem som är mig till stor hjälp handlar om makten i mitt liv. Det är jag som har makten i mitt liv - men inte över nån annans liv. Det tänker jag ofta på.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar / mt

Jag har också läst en del av det som dreams1 skriver om och tar åt mig och samlar kraft för att bryta med min sambo.
Jag känner igen allt det där du skriver Framtidsdrömmmar, om alla nedvärderande kommentarer.
Senast nu ikväll hade jag obehagliga samtal med honom där han anklagar mig för både det ena och andra. Han var givetvis full. Det var han redan när jag kom hem från jobbet. Jag ber honom sluta...försöker ignorera honom och fortsätta att titta på tv:n, varpå han stänger av tv:n gång på gång för att slutligen plocka ut batterierna ur fjärrkontrollen och sedan kasta iväg den genom rummet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig rädd och tycker det är fruktansvärt obehagligt när han är onykter och jag säger det även till honom, vilket han givetvis inte bryr sig om.
Jag upplever honom hotfull och jag tycker att det blivit värre på sistone. Kanske beror det på att jag sagt att jag vill separera...att det inte går längre.
Jag vill bara att han flyttar nu...av olika anledningar måste det vänta ett par tre månader, men jag vet inte om jag står ut så länge. Jag börjar känna avsky...vill inte se honom mer...känner bara att han förstör för oss alla i familjen. Varje dag kantas av bråk med barnen, hårda ord, sarkasm.

Orkar inte mer...

Jag läste i din tråd "tillfrisknad medberoende" ditt senaste inlägg och det träffade mig som en pil i hjärtat. Samtidigt som det gör ont att inse att jag nu står inför att verkligen göra något åt min situation så känns det skönt att veta att det finns de som klarat sig ut på andra sidan och faktiskt mår bra.
Jag kom hem igår efter ett dygn på tjejresa. Min sambo har festat både fredag och lördag och vår dotter sov över hos en kompis natten då jag var borta men sonen sov hemma med sin pappa. Han beskriver för mig att han har ont i magen när jag inte är hemma för att pappa dricker. Jag hade laddat inför hemkomsten och bestämt mig för att berätta för min sambo hur både jag och barnen mår. Han hamnar naturligtvis i försvarsställning direkt och överöser allt på mig, att det är mitt fel att han dricker och mår dåligt, allt för att jag var otrogen för ett år sedan. När jag säger att jag har ont i magen inför att jobba natt och åka iväg någon gång så sade han bara; "du får väl stanna hemma då". Inget medlidande eller att han tar åt sig av det jag säger ang att barnen inte mår bra heller. Jag frågade också hur han har tänkt göra med löftet ang att söka hjälp om han inte skulle klara av detta själv, det löftet han gav mig vid årsskiftet. Hans svar blir då att; jag har inga problem! Han säger hela tiden åt mig att jag ska börja hålla löften som jag har lovat och när jag frågar honom om vilka löften det är jag inte håller kan han aldrig ge mig några konkreta svar utan säger; "det tycker jag att du ska tänka ut själv"?!
Igår fick jag också höra att jag är äcklig och att jag äcklar honom...... Att jag har dålig andedräkt och behöver gå och borsta tänderna. Han säger det på ett sånt nedvärderande sätt. Idag känner jag mig helt tom och värd noll!!

Tror att jag håller på att bli tokig men tror att jag är ännu ett steg närmare att lämna. Verkar inte som att han vill förstå detta problem och ta itu med det.
Har mera jag skulle vilja skriva men detta var allt för nu, jag återkommer.

Jag ska läsa inlägget som dreams1 skrivit ännu en gång och försöka hitta kraft.......
Kram

du verkar inte ha en egen tråd. Ser i ett annat inlägg från dig att du jobbar i branschen samtidigt som du lever i en dysfunktionell relation. Jag anatar att du känner till TuvaForum men klistrar in länken ändå. http://www.tuvaforum.se/

Jag har jobbat länge i vård- och terapisvängen och känner flera kvinnor som lever och levt i samma dubbelhet som du. Många av oss som utbildar oss till hjälpande yrken är samtidigt en riskgrupp för medberoende. Framtidsdrömmar, du och jag kunde bilda ett vårdteam med olika kompetenser och hjälpa andra samtidigt som vi är mer eller mindre hjälplösa i att hantera våra egna lidanden.

Fortsätt skriva här, det inlägg från dig jag läste i currys tråd lät väldigt obehagligt och osunt. Jag har haft oerhört stor hjälp av att läsa och skriva här på forumet.

Kram / mt

Åh, gumman...

Jag känner så väl igen det där med att kroppen säger ifrån. Ont i magen, stress i ådrorna, väsen i huvudet... Tänk vad oron gör med oss. Och inte bara oro, förresten, utan även ilska, sorg, frustration, panik... Vi bär omkring på så mycket negativa känslor så att det fullständigt kokar i kroppen.

Och det är ju inte så livet skall se ut... eller hur?

Kram!
/H.

Nu är han hemma igen efter 3 dagar borta på jobb och jag och barnen varit ensamma hemma. Jag har haft ett lugn när vi varit själva. Nu är han hemma, på en timme har han varit tvungen att sprätta det officiella ölen i köket så att jag ser och hällt upp den gömda whiskeyn i garaget som han troligtvis inte tror att jag märker. Min magonda är tillbaka tillsammans med mitt dunkande hjärta. I morgon åker jag iväg på tjejresa under drygt ett dygn, fy vad jag våndas för barnens skull..... Hade han ändå inte kunnat låta bli ikväll. Återigen besviken och oroskänsla. Hur blir kvällen, får jag sova inatt??

Ja, du Cerina. Vi har olika problem att tampas med. Jag har börjat inse att man kan ha en go känsla i magen, att man kan vara lycklig nästan varje dag och känna sig glad. Detta ska man inte behöva kämpa för i ett förhållande, det ska liksom finnas där...... Stå på dig och gör inget du själv inte vill.

Hej!
Ingen är gladare än jag över att du går vidare med ditt liv. Men snälla, nu får du lämna ifrån dig ett livstecken. Hur har du det? Saknar dig. Kram/R

jag ser vad du skriver och jag tror att jag själv har någon slags medberoende, även om min sambo inte just har alkoholen som sitt problem utan mer sitt humör. jag försöker "rädda" honom, jag grubblar på hans känslor och känner ÅT honom. jag har bestämt mig att nästa gång han är förbannad och tänker köra sådär vårdslöst som han ibland gör så sätter jag mig inte i bilen med honom. jag accepterar inte att sitta där och undra när vi åker i diket och vad som händer då...

Tack mulletant och lelas för era peppande ord. Jag tar åt mig av allt. Promenerar dagligen och skingrar mina tankar. Jag vet innerst inne vad jag vill, vet bara inte hur jag ska ta mig dit...
Än en gång, hur finner man styrkan.
Jag bor så långt undan proffessionell hjälp och de på min ort vill jag inte prata med så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Framtidsdrömmar - det finns ett liv för dig där du älskar att vara långledig! Och där du och barnen kan njuta av roliga aktiviteter under helgerna! Det finns, det är inte en orimlig drömbild!

Jag minns inte just nu, men hur ser det ut med dina möjligheter till professionell hjälp? Pratar du med någon? För mig var det avgörande, och jag tror att du behöver den kraft som sådana samtal kan ge, i dina viktiga beslut framöver.

Du kommer att fixa att bryta upp, och att skapa ett bättre liv för dig och barnen. Andra har klarat det före dig, och du kommer också att klara det!

Kram, vännen!
/H.

pepp att komma med just nu.... men det är bra att skriva, det kan jag lova.

Min mamma jobbade tidvis natt när jag var barn och jag minns ännu med obehag som känns i kroppen hur hennes jacka såg ut, den hon tog på sig när hon skulle på kvällsjobb. Hon hade anatgligen samma på dan men det är scenen på kvällen jag minns. Exakt. Min far var alkoholist.

Jag kopierar mina egna ord till dig: Jag tror du vet själv vilken väg du ska gå. När du samlat tillräckligt med kraft tar du steget igen och stannar inte vid löften utan ställer krav på behandlingshemmet direkt. Du vet ju mer än väl att barnen far illa av hans drickande redan nu.

Så är det. Styrkekramar! / mt

Antar att jag är som alla medberoende..... Man hoppas, vill tro att det blir bättre, det blir bättre nästa helg, han vill verkligen göra något åt detta även om han inte säger något osv.
Jag har varit dålig på att skriva här på forumet men nu är jag tillbaka. Vet inte om jag funnit så mycket mera styrka men jag måste bara få skriva av mig lite.
Jag hatar långledigt!!! Jag hatar när jag måste jobba helgnätter!!! Jag vill älska att vara långledig och möta värmen och våren, jag vill kunna gå till mitt nattskift och veta att barnen mår bra och kan känna sig trygga. Jag jobbade nätter fredag, lördag och söndag innan valborgsmässoafton. Han drack själv hemma och somnade på soffan, enl mina barn alla nätterna. Han sov halva dagarna när vi skulle kunnat göra något kul tillsammans eller han själv med ungarna. På valborgsmässoafton hade vi bjudit några kompisar på middag. Jag känner att min sambo hetsar till drickande för han vet inte hur han ska bete sig och kunna slappna av, kvällen slutade med att han blev fullast och sov halva dagen och var mossig andra halvan. Superfint väder ute och han sumpar bara bort det!
Den dagen gick åt att nyktra till för att kunna vara fit for fight på jobbet dagen efter.
Men VI då, jag och barnen, är vi inte värda att få en mysig helg med roliga aktiviteter?!
Jag lider så med mina barn och jag vet att de har ont i magen när jag jobbar natt. Jag måste ju prata med honom igen men jag vet inte hur. När jag försökte prata med honom under valborgshelgen så upplyste han mig om att "jag har ingenting att göra med vad han gör". Har man inte det i ett samboförhållande??
Det var nu i helgen ett år sedan jag var otrogen och det var naturligtvis jobbigt för honom att bli påmind om detta. Jag försökte prata med honom om det men han tror att jag har kontakt med killen fortfarande vilket jag inte har. Jag frågade hur jag ska få honom att tro på mig och om han verkligen tror att jag skulle utsätta honom för samma sak igen när jag vet hur mycket det sårar honom. Han svarade att "det får jag väl hoppas"! Men till saken hör att han utsätter mig för sitt drickande var och varannan helg, han sårar mig hela tiden fast han vet att han gör mig illa.
Snälla skriv några peppande rader, jag behöver det!

Känner ni någon som skall åka på semester till Medelhavet i en vecka? :-)

Eller ja, egentligen känner ni ju två, eftersom jag och min Pianoman åker tillsammans. Vi åker imorgon.

Åh, vad det skall bli skönt!
/H.

Min första vän här på forum... Tack för att du tittade in hos mig! Hoppas allt är mer än väl med dig. Kramar/R

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Hej vännen!

Ja, du... hur orkar man? Hur kommer man vidare?

Jag kan ju egentligen bara svara för mig själv, och jag vet att jag aldrig hade orkat och kommit vidare (fast våra historier ser ju helt olika ut, men ändå) utan professionell hjälp. Min samtalskontakt på kommunens beroendeenhet, och anhörigstödet jag fick genom makens behandlingshem har betytt otroligt mycket för mig. Det går faktiskt att lära sig konkreta tankeknep för att ändra sina "hjulspår". Det går.

Hur ser det ut för dig nu? Har du någon samtalskontakt?

Kram!
/H.

Jag har varit inne här och läst. Har för några år sedan haft erfarenhet av det du har. jag tänker att du
säger till dig själv hur det egentligen är. den du valt att satsa din framtid med har låg empati, är narcisssistisk(menar du egenkär), och trots dina försök att få honom att se hur du far illa, visar han inte i ord eller handling att han vill ändra sitt drickande.

Vad älskar du hos honom? Du säger hans vardagsjag. Om dessa uppväger allt det andra ska du stanna. Om inte får du fortsätta älska honom och bygga upp ett liv där du kan få allt. Både kärlek och repekt. När jag läser på desa sidor, för att påminna mig själv, finns styrka, slår det mig fortfarande att kvinnor verkar ha en alldeles för stor förmåga att älska för mycket. Om kärleken inte gör oss kompletta ska den ifrågasättas, framförallt om försök gjorts och den väntade respekten inte infinner sig. Det är en process att se hur man väver in sig i sina egna livslögner.

Sedan jag lämnade min alkoholist, har mitt liv blivit helt underbart. Jag hade ingen alkohol som du i min släkt och såg hyfsat snabbt åt vilket håll det barkade. Så jag flyttade inte ihop, och gjorde abort.

Varför tror du att du bygger hus med någon som inte respekterar dig? Ofta tror jag att rädslan för ensamhet är den största anledningen till allt. vad händer om jag tror på det jag ser, hör och uppfattar?

Hur blir det att sluta hoppas. vad finns för mig då? Kanske som i mpngas fall, ett stort lugn, självrespekt och äkta kärlek och respekt på sikt.

Jag känner med dig och hoppas att min typ av hårdhet och direkthet inte ska göra dig illa. Säg ifrån i så fall, så kanske vi kan resonera om varför.

All lycka till dig ! /fjärilenimagen

Varför litar man inte på magkänslan? Den som ska vägleda. Men den har liksom fått en rejäl törn. Självförtroendet funkar men inte självkänslan, magkänslan, den kväver jag. Släpper inte fram, vill inte se. Vill inte känna mer, vill stänga av nu, hitta ro igen. Elak mot mig själv. Varför förtränger man saker som är uppenbara? Varför är det så svårt att inse hur vekligheten ser ut? Antagligen för att det är så mycket lättare med en förenkling av världen och det liv man befinner sig i. Mer kraft tack, helt slut av att ständigt få förklara mig. Det var inte jag som valde det destruktiva livet. Jag valde bort, men får försvara det ständigt. Det finns ju inget större problem enligt omgivningen. Behöver mer kraft för att komma vidare. Hur orkar man? Känns som en dålig dröm. Känns som det är tid att vakna nu.

Gulledu. <3

/H.

Stora kramar till dig idag, bara för att!!
/k

...hur en vän plötsligt blir till någon man inte alls känner! Tänker på dig och håller tummarna för att det ordnar sig till det bästa!

Tack för att ni bryr er!. Jag har i min anmälan lämnat med fakta uppgifter och kopior på det som hon har gjort. Har även personer som ställer upp och vittnar och visar vad hon skrivit till dem om mig. Hon har brutit mot tystnadsplikt och skrivit kränkande saker om mig på offentliga forum inom tex landstinget. Hon är farlig och har gett sig fan på att hon ska förstöra mitt liv, tydligen.
Ska bli intressant att få se om polisen tar upp ärendet eller om de lägger ner det....och tycker att det inte är något att bry sig om..vi får se...det skulle ta ca 1 månad innan jag hör något.
Tack för att ni finns ni okända vänner.
Prussiluskan