Senaste kommentarerna i forumet

Ok. Attans. Det betyder väl att du, precis som curry, har lite väl långt för att åka och fika med lillablå (och mig) också då... ;-)

Men jag håller med alla andra - gå inte tillbaka till den där kontakten, utan se till att skaffa dig en annan! Ge dig inte förrän du hittar någon som kan hjälpa dig på riktigt. De finns!

Kram, kram!
/H.

Hej Lelas! :-) Fel sida landet tyvärr. Tack ändå. //A

*rodnar lite igen* :-)

Du, A, var i landet bor du någonstans? Har du nära till Göteborg?

I så fall vet jag vart du kan vända dig...

Kram tebax! :-)
/H.

Och för att du ger mig stöd och ny styrka. Som jag skrev till Berra, skönt att få insikten
att det inte ska kännas och gå till på det här sättet. Kramar tillbaka Louise! Tack för att du finns här!

Tack för fantastiskt stöd! Enormt skönt att bara få bekräftat att det inte är så här det ska gå till. Vilka människor ni är som finns här. Jag är så tacksam att jag hittade hit. Ska samla mig och hitta ny kraft. Kram till dig också Berra! //A

Du är bara fantastisk Lelas, jag kunde bara hoppas att du skulle svara. Och vilket svar.
Den tog direkt. Visst kan jag tänka så. Även om jag är så extremt envis, så ligger det
mycket i det du skriver. Mycket tänkvärt. TACK! Jag förstår verkligen att det som skänker
mest tröst, hopp och stöd när man mår som sämst är att få prata (skriva) och få svar från
någon som förstår vad det handlar om. Det är nog omöjligt att förstå om man aldrig upplevt
det. Spelar ingen roll, ens om man jobbat i 30 år. Underbara Lelas! Kram på dig!

Byt samtalskontakt!

Inget tvivel om det, du söker hjälp och blir dissad.
Hon är till för att hjälpa dig och inte stjälpa dig..
Får du inget förtroende...så byt...

De ska vara till för att lyssna på dig, och förstå dig...
Måhända ville hon pressa dig lite för att kolla om din uppfattning satt bergfast, lite provokativt kanske..
Och du var inte mogen för en pressad motsituation, det var för tidigt...
Hon hade för bråttom, och de brukar höra till att de motfrågar för att testa ens uppfattning..

Du behöver först en lyssnare som du kan prata ut inför, och känna förtroende inför...
Glöm inte att vara ödmjuk inför dig själv, lossa på allt och försök inte styra samtalet, det brukar de göra...

Gör ett nytt försök, det finns absolut någon därute för dig, så sök vidare...

Ge inte upp, det handlar om det viktigaste i ditt liv, dig själv!

Och det är du värd, vad du än tycker just nu...

Lycka till!

/Berra

Vad ledsen jag blir av att läsa det där, Anonymt! Fy tusan.... sådana där "experter" gör ju större skada än nytta, uppenbarligen.

Men... jag undrar... även om du mot slutet i ditt inlägg skriver att du känner att du borde ha stannat, att du gjorde fel, att du överreagerat, så läser jag ändå in i det du skriver att du verkligen tycker att den så kallade terapeuten hade fel. Eller?

Du känner dig illa behandlad av henne, för du vet egentligen bättre än att lyssna på hennes argument och råd. Och vad betyder det.... egentligen? Jo, att du faktiskt vet att du har gjort rätt.

Kan det vara så att hon egentligen (och jag menar inte att det var en medveten strategi från hennes sida) fick en positiv effekt hos dig? Du går dit för att få bekräftat att du har gjort rätt. Hon säger att du borde ha stannat. Du reagerar med att försvara att du har lämnat... och alltså har du alla argument inom dig. Du har gjort rätt!

Förstår du hur jag menar? Jag svamlar känner jag...
/H.

Det är väl helt hopplöst när man kommer till "fel" person. Ge inte upp nu Anonymt, sök en ny kontakt istället. Det är ju så att man klickar inte med alla. Och det är ju jätteviktigt när man ska lämna ut sitt innersta att det känns som om man har hamnat hos någon som förstår problemet. Någon man kan lita på. Jag önskar så att du hade fått hamna rätt på en gång, men tyvärr är det inte alltid så.

Jag skickar dig en ocean av styrka så du orkar hitta en annan samtalskontakt.
Lycka till!
Kram
Louise

Jaha, så har jag då träffat kommunens samtalskontakt med inriktning på missbruksproblem. Syftet från min sida var att få träffa någon som kan ämnet, har erfarenhet och egentligen ville jag bara återigen få en bekräftelse på att det är omöjligt att förändra en människa som helt förnekar ett missbruk. Få höra att jag inte hade något annat alterantiv än att gå, eftersom jag knappast mår bättre av att ha lämnat. Jag vill inte förstå. Efter det här mötet vet jag inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta mötet i ord. Vet inte om jag är förvirrad, arg, tvärförbannad, ledsen eller ångerfull. Allt.

Psykologens sammanfattning var i alla fall att jag lider av separationsångest. Hon ifrågasatte om jag verkligen tyckte att det var för mycket om han nu "bara" drack på helgerna. Hur kunde jag veta att han hade alkoholproblem? Förslag på lösning: Medicinering mot depression och ångest och att boka in parterapi tillsammans med min f.d. man, som jag alltså har lämnat eftersom jag hade svårt att hantera hans starka förnekelse kring alkohol. Enligt samtalskontaken är alkoholism vidare ingen sjukdom per definition utan en beteendeförändring... Jaha. Lösningen var överhuvudtaget samtal och jag fick flera namn på psykologer på stan som jag kunde anlita. Den här människan hade arbetat med missbruksfrågor i 30 år. Hon verkade inte ha någon som helst insikt i den ångest man har som medberoende eller hur manipulativ en person med dessa problem kan vara. Från att jag tagit avstånd för att försöka få honom att inse att han måste sluta dricka, jag tar t.o.m. ut skilsmässa till att jag nu ska ringa upp och be att vi går i samtalsterapi. Ja, jag gav uttryck för separationsångest. Ja, jag tycker om honom fortfarande. Ja, det finns alkoholproblem MEN förnekelsen är total. Det går inte att diskutera ämnet. Det enda som skulle hända är att han kommer att tycka att psykologerna är ett gäng töntar och jag får veta att jag är den som har problem och bör söka hjälp. Ibland undrar man ju om det är så. Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Som parallell kan jag nämna att en psykolog jag besökt tidigare avrått helt från parterapi eftersom det kunde innebära att jag istället blev manipulerad att gå tillbaka...

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det kanske är så här det fungerar. Det finns ju en miljard lösningar och hur ska man veta hur man ska agera och inte i denna fråga? Det enda besöket ledde till var att hon återigen fått mig att känna att jag bara gjort allt så fel man kan göra. Jag skulle ha stannat, ätit ångestdämpande och haft kvar de delar som var bra. Då hade jag åtminstone haft ett liv och en jul tillsammans med en familj. Jag skulle naturligtvis ha valt att förneka verkligheten som så många andra. Slutat gnälla. Jag tror snart inte jag vet någon som är genuint lycklig. Hela livet är bara en enda stor teater. Må bäste skådespelare vinna!

Hörde ni på Morgonpasset Helg imorse? Helena Sandklef berättade om sin bakgrund som barn till två alkoholister, både hur livet var då och hur det är nu. Fantastiskt att höra! Sorgligt på många sätt, men också hoppfullt och fint.

Här finns det att lyssna på:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4810939

Kram, alla!
/H.

Håller med mulletant, de kan vara väldigt smärtsamt o ett invant beetende!

Jag har jobbat nu i ca 2 år med mig själv sen jag blev ensam o får varje
dag tankar om beetenden jag gjorde i mitt medberoende till alkoholisten.
Samma med att vara till lags o inte riktigt kunna vara stark i mitt ego.
Men samtidigt har jag levt som medberoende så länge att förståss tar de
tid o byta vanor!

Kämpar på o är så GLAD att ni finns o är ett STORT stöd! Kram på ER

och medberoendet är ett djupt och smärtsamt tillstånd. Jag har lärt mig oerhört mycket om beroende och medberoende genom att läsa här på forumet undet snart ett år. I mitt skrivande har jag lärt mycket om mig själv.
Ofta har vi delat tankar om den dubbla bilden av alkoholen - dels den glorifierade som finns snart sagt överallt och motbilden av den nersupne på bänken. Här på forumet blir den stora gruppen av alkholdrabbade människor synlig. Vi som har kvar det mesta: körkort, relationer, hem och arbete men lider under alkoholens förtryck som beroende eller medberoende. Men också de som håller på att förlora mycket och befinner sig i utförsbacken... För mig är forumet en plats för livsmöten. / mt

som delar med er av alla era erfarenheter och känslor. Ni är ett enormt stöd för såväl
gamla redan bekanta som för alla nytillkomna. Funnit mycket tröst här ikväll. //A

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A

Hej FallenAngel, tack för ditt svar och ditt stöd. Jag har fått en tid för anhörigsamtal
i veckan som kommer och det kan säkert vara bra. Jag märker ju själv att jag inte ser klart
och fastnar i mina egna destruktiva tankar. Tänk om jag ens anat att mitt äktenskap skulle
sluta så här. En dag i taget har jag förstått, det är säkert ett bra tips. Känner också att
jag behöver distans från dem som inte kan eller vill förstå. Jag orkar inte hantera det just
nu. Tack för att du beskriver liknelser med det jag själv upplever, skönt att inte känna sig
så ensam hela tiden. Kramar tillbaka! //A

Gulledu!

Ja, jag är oerhört glad att jag har varit på de där träffarna. Nästa gång blir min sista och idag har jag köpt en liten glasängel till kvinnan som leder träffarna. Hon behöver få veta att hon är en ängel.

Tänk vad det snöade......... i år är det mycket varmare. :-)

Kram!
/H.

Välkommen hem, lillablå. <3
/H.

Lelas,
det känns i hela magen att du mår bra, att ni mår bra tillsammans, och jag förstår att du känner att det är dags att avsluta dina anhörighetsträffar... men åh vad glad jag är att du gått på dem, för utan dem hade kanske inte du och jag träffats den där supersnöiga dagen för snart ett år sen... tack för att du bad om hjälp, och att jag därigenom fick en vän! Eller två, din fina man räknar jag också in!
Stora kramar!!
/k

så fint att höra av dig! / mt

Jag läser dina rader, och blir så glad över att du flyttat och fått ett eget bo, och blir så ledsen över all den makt han fortfarande har över dig... att det ska vara så svårt... men du har kommit långt, och längre kommer du att nå, och du är stark, det kommer gå fortare och lättare än du tror! Ta hjälp av dina vänner, din samtalskontakt och fortsätt framåt! You go Girl!!
stor kram!
/k

Lillablå lika go som vanligt. Man blir glad när man ser ditt nick igen och läser dina rader! Hoppas du träffar någon om det är vad du vill. Du har ett stort hjärta! Vänligen/Mickey

jag har inte glömt er!
jag har bara inte haft ork eller energi att logga in...
bestämde mig för att inte skriva eller läsa här under min semester i somras, och sen har det bara inte blivit av, och inte heller har jag kommit iväg till al-anon... en vacker dag går jag dit igen!

allt är bara bra, jag lever ett rätt gott liv, trots åldersnoja och ensamhetskänslor. jag har många goda vänner, men när hösten kommer blir det extra tydligt att jag är singel, och att de har sin familj att mysa med, inte lika lätt att hitta på nåt, eller spontant ses.

har fortfarande ett ansträngt förhållande till alkoholen, har svårt för att se folk berusade, svårt för att höra hur pappa och bror diskuterar var man hittar den billigaste spriten på flygplatsen på väg hem från Afrika, och jag vägrade ta in en liter sprit åt pappa, varför vet jag egentligen inte... men så är det, och det får vara så, tills det inte längre får min kropp i stridsberedskap....

mina vänner, ska läsa era trådar nu, jag hoppas att ni alla mår bättre än sist, och till alla nya fina, välkomna, jag hoppas att ni ska finna den tröst och det stöd jag fann här när jag behövde det!
stora varma kramar!
/k

och säkert har vi alla våra fel och brister. Jag läste bakåt i din tråd nu, om ert 20-årig liv, om de andra kvinnorna, om de hårda orden, om örfilen-kakelväggen-och-den-översminkade blåtiran.
Det är angelägna frågor du ställer på slutet, om att bevara sig sig själv, sitt sanna jag. När jag läser vad du skriver känner jag starkt att du är så inåt-skådande och så ärlig att du kan känna dig trygg i din med-mänsklighet. Jag menar det. Kram / mt

efter en jämförelsevis fredlig dag tillsammans med exmaken igår. Han gick ut hårt med en massa anklagelser och jag hade inte garden uppe utan bröt ihop och började gråta. Efter 20 år tillsammans har jag liksom två helt skilda bilder av den mannen, och det handlar faktiskt inte om den berusade och den nyktra, utan liksom mer om den jag skulle vilja att han var och den det om och om igen har visat sig att han faktisk är... Oerhört manipulativ. Efter att bråket igår redde upp sig och det känndes som om vi var vänner igen kommer jag hem och börjar analysera vad vi faktiskt sagt och kommit fram till och inser att jag än en gång har lovat bort mig själv, hela min ekonomi för all framtid och lite till, liksom... Klart att han var snäll på slutet...

Samtidigt bär jag en liten känsla av att jag är orättvis mot honom... Vill vara ärlig mot mig själv, vad är min del i det som har varit och det som är? Och hur kan jag förhålla mig till den här personen och fortfarande vara en med-människa, inte bli hård och omänsklig, och ändå inte ta skada själv?

Suck / M