Senaste kommentarerna i forumet

Jo...
Jag mår skit...
Jag skrev för ett tag sen om mina misslyckade internetdejter, och det verkar som om även den lovande senaste mannen var för bra för att vara sann... Han åkte hem från Mexico i måndags, och han har varit tyst, inte hört av sig, inte ett pip...
Det kan finnas massor av helt naturliga orsaker, jet lag, förseningar, jobb etc.. Men naturligtvis så tänker jag nattsvarta tankar... Helt övertygad om att hans reslusta har väckts igen, och att det sista han vill ha en relation som håller honom hemma i Sverige... Eller att han passade på att träffas rätt mycket innan resan, för att sen låta det rinna ut i sanden...
Det där med relationer är nog inte för mig!!! Vi har nog en dysfunktionell familj, varken min bror eller jag lyckas att skapa varaktiga och sunda relationer, nåt måste vara lite skevt eller fel.. Jag borde inse det och ge upp, och försöka göra det bästa av situationen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
En man som byggt om på jobbet för nåt år sen, tittade förbi på en kaffe idag, och jag och de andra fick var sin kram av denne fantastiske och lyckligt gifte man, och jag höll på att börja storlipa... Tårarna rinner stilla nu... Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte må så här heller...

Slet på jobbet idag, för att få ur mig lite frustration, men det fick motsatt effekt, chefen skickade hem mig, för att de andra inte skulle stå utan jobb i eftermiddag.... Panik! Vill inte hem, var min första tanke! Vill inte! Fördrev tiden med att köpa nya jeans och ett par skor, och jag avskyr att handla kläder, och dessutom en present till tvååringen i min närhet som fyller år i morgon... Väl hemma satte jag igång me att rensa balkongen, nåt jag skjutit på rätt länge... Men nu då? Vad ska jag göra?

Jag inser mycket väl att det inte är HONOM jag sörjer, jag känner honom inte... Sörjer jag det som inte blev? Är jag ledsen över att inte duga? Att inte vara bra och fin nog? Eller är det ångest över att ha satsat emotionellt på någon som visat sig vara falsk, eller åtminstone inte lika seriös...

Jag vet inte.
Är det ett medberoendebeteende jag uppvisar?
Eller är det nåt som även friska själar kan känna, gå igenom eller fundera över?
Min allra största rädsla är nog att bli nattsvart deprimerad igen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
Skulle nog behöva ett par kramar nu...
Fast jag går ut och går istället...
/k

Hej vänner!

Jag har varit dålig på att skriva här i min tråd det senaste... Det känns lite som att jag har sagt det jag vill säga här, för precis som många andra så bara jag upprepar hela tiden att jag mår bra och att livet är fint. Det är ju i och för sig värt att upprepas (verkligen!) - men det blir liksom lite tjatigt att skriva nya inlägg om det...

Men jag läser allt som skrivs i forumets delar "Hjälpa någon som står nära" och "Det vidare livet". Och stickprovsartat i de andra delarna. Det ger mig mycket att läsa era berättelser, de är ett sätt för mig att inte glömma vad vi har gått igenom, maken och jag. Inte för att jag ältar, för det gör jag verkligen inte, utan för att kunna se hur värdefullt vårt liv tillsammans är just nu.

Tänk... vi gjorde det! Vi tog oss upp och igenom eländet, tillsammans. Det har sannerligen inte varit enkelt, men vi klarade det!

Hur som helst - jag tänker mycket på er som kämpar. Kram, alla!
/H.

Enbart lite fragmentala synpunkter från min sida; att man måste nå någon slags botten innan man kan ta tag i problemet är en av dom sämsta klyschor som existerar enligt min syn på saken. Naturligtvis blir det enklare att bryta ett destruktivt mönster om man får ultimatumet ställt, antingen väljer du mig eller alkoholen, eller andra krav i någon form.

I övrigt tycker jag det finns mängder av mer eller mindre allmänt vedertagna "sanningar" kring fenomenet missbruk, den ena dummare än den andra; "det är alltid missbrukaren själv som är den siste att uppfatta att han har problem" eller ännu sämre, "en missbrukare KAN aldrig själv inse att han har problem", kort sagt generaliseringar där man slår samman missbrukare till en genuin grå massa, stöpta i samma form och där inga eller enbart smärre avvikelser förekommer. Idioti på hög nivå enligt min uppfattning. Vad som formar en människa är i mina ögon resultatet av dess genetiska förutsättningar i kombination med övriga uppväxtvillkor, detta oavsett om man är alkoholist eller inte. Varje individ är unik.

Sen är jag lite ifrågasättande till Pianomannens och Addes resonemang att man inte kan klara av att bryta ett missbruk på egen hand, här måste det väl handla om hur långt gången man är i sitt missbruk resonerar jag? Gradskillnad i helvetet så att säga.

Jag håller med dig till 100% i det du ifrågasätter i övrigt TS, du är på rätt väg.

om hur barn fungerar i en dysfunktionell familj, min dotter var en Tapetblomma och grabben närmast en Clown.

http://www.accentmagasin.se/2010/12/gomda-bakom-rollerna/

Min dotter har gjort en Ungdomsvecka medan grabben tvärvägrar all hjälp och han har fortsatt in i vuxenvärlden som ett Vuxet Barn med alla de problem det medför.

Kom hem efter jobbet igår och kände mig så himla irriterad på honom, han hade inte gjort något speciellt bara det att jag under hela dagen läst och funderat kring min situation. Detta gjorde att jag kände mig allmänt irriterad och förbannad. Är så trött på att jag ska se till att han gör något med sina barn. Har sagt många gånger att: "det är bara DU som bestämmer hur mycket tid du vill tillbringa med barnen och hur den tiden ska se ut". Jag förstår inte att man inte vill prioritera sin tid med barnen på bästa sätt. Det är nu han som ska följa vår dotter på nästa aktivitetshelg eftersom jag måste vara hemma och jobba och vara funktionär på en tävling. Detta har gjort att min dotter inte vill åka pga att hon inte får bo tillsammans med sina vänner eftersom de ska bo på ett annat ställe.... Jag tror inte att det handlar om det utan om att hon inte känner sig trygg i situationen med pappa eftersom han aldrig varit med henne på tävlingshelg. Det låter ju inte klokt...han har ALDRIG följt henne på tävling själv. Skandal!!! Det är väl inte så konstigt att hon sparkar bakut. "Hon kan väl stanna hemma då om det inte passar", är det enda min sambo säger. Tror även att han hellre stannat hemma då han inte känner sig bekväm i denna situation. Det är jag som lärt mina barn åka skridskor, skidor och varit den som alltid sett till att allt fungerat kring de med dagis, fritids, skola, barnvakter. Det är jag som följt de på aktiviteter, det är jag som ALLTID funnits där. Min sambo har jobbat, jobbat och jobbat. Flytt hemifrån en "elak kärring", har man väl fått hört många gånger. Jag vet att jag är bra och att jag inte är elak (kanske jag är det mot honom i ren desperation). Jag är i grund och botten en glad, söt och trevlig tjej som är väldigt utåtriktad och social. Men nu vet jag inte sist jag skrattade så att jag fick ont i magen- det är nog flera år sedan. Minns inte sist jag kände en stark längtan efter något.
Får dåligt samvete när jag ser på min nyktra sambo som kommer upp i sina kalsonger efter en natts sömn och är sådär morgon-trötts-fin. Den människa som jag blev kär i. Han åker till jobbet och jag till mitt jobb och jag bara tänker på hur jag ska göra för att jag ska mår bra!!!!
Är det någon där ute som har erfarenheter av hur barnen har mått vid separation? Hur har det blivit för dem om deras pappa dragits ännu djupare ner i sitt beroende? Hur mår barnen? Min dotter som är 12 vill inte prata om det och är väldigt social och är nog den av de som litegann flyr hemifrån. Min son har varit mera ensam med pappa och säkert sett mycket mera än jag hitills trott. När jag flyttade i mellandagarna så var det han som ville vara hos pappa för han "ska inte känna sig utanför och ensam" (min sons ord). Hur ska jag göra??

Man pratar om att man måste nå botten innan man kan ta tag i problemet... Finns det något jag kan göra innan det går så långt att jag flyttar från honom och river upp mina barn från deras hem? Förvirrad!! Jag vill ju, hur det än blir mellan oss, att barnen ska ha en frisk pappa.

Det är så konstigt för mitt förnuft säger att jag vet att han dricker förmycket medan jag ibland undrar om jag överreagerar. Han har ju jobb, pengar och har nu hållt uppe i drygt 2 veckor..... Jag hör själv hur dumt det låter!!
Jag vill inte vara den som kommer med tomma hot längre utan nu vill jag börja leva och kunna säga till mina vänner och mig själv "idag mår jag jättebra!!". Varför blir jag så himla låst. Varför har jag hamnat i detta!!
Till er som är i träsket eller har varit iform av alkoholmissbruk...är det det enda raka att jag går min väg?

Kram och tack till er alla som skriver och läser!

själv är en alkis skriver under på allt som Pianomannen säger. Jag har aldrig träffat någon som fixat detta själv.

Hej igen.
Du frågar om man kan bli fri från alkoholberoende utan hjälp. Kanske finns det dom som kan men jag skulle tro att det är yttterst få. Många vittnar om att det inte går att leva nykter ensam, utan att man måste ha stöd och hjälp från andra.
Sen vad man menar med den hjälpen är olika för oss alla. AA har hjälpt många. Behandlingshem fick mig att komma på rätt köl och gav mig verktyg att leva nykter, men själva jobbet får jag göra själv nu. Jag springer inte direkt ner dörrarna på AA. För mig är det att läsa här på forumet och diverse andra ställen där jag påminner mig själv om att jag har denna sjukdomen och inte längre tål alkohol. Men jag har inget emot AA och går gärna dit.
Antabus kan vara bra, men utan rådgivning och samtal tillsammans med medicinering så tror jag inte på den lösningen.

Jag ska inte råda dig till någonting. För mig blev avgörandet då min fru lämnade mig. Hon hade försökt hjälpa mig länge men jag fattade inte. Lyssnade inte. Att bli lämnad till mitt öde blev det bästa hon gjort för mig. Såklart tar det tid att läka såren som varit, men nu efter ca 1.5 år har vi förlåtit varandra även om jag själv ibland känner skam och skuld över det jag utsatt henne för. Med all rätt kan jag ändå tycka.
Så det kan komma något gott ut ur ett uppbrott.

Tack för era inlägg. Jag har läst boken "bli fri från ditt medberoende" och "flodhästen i vardagsrummet". Mycket bra böcker tycker jag som jag önskade att min sambo också kunde läsa. Allt går runt i mitt huvud och jag känner att jag börjar bli riktigt förbannad! Förbannad över att jag låtit mig själv bli behandlad på detta vis; noll respekterad, inte värd att höra av sig till, tagen för given, nonchalserad vad gäller känslor och värd att bli trampad på! Jag är så ledsen över att mina barn inte har blivit sedd av sin pappa och jag märker idag att de inte litar på honom. Han har funnits där för de när han har haft tid (då inget jobb och festande varit ivägen)och han har pengar och har kunnat köpa de det de behöver......Men vad är det värt idag. Jag är så orolig över att de har tagit skada av detta. Hur ska jag få honom att vilja ägna mera tid med sina barn? Tänker väl också att det inte är mitt problem, det ansvaret är väl hans. Tänker just nu mycket på hur allt ska bli rent praktiskt om jag lämnar min sambo. Han har ju ingen förutom mig och sina barn (eftersom hans mamma och bror är ännu djupare i träsket och jag vet att min sambo tar väldigt illa vid sig av deras beteende och mår mycket dåligt av det). Sen när jag tänker till en extra gång så tycker jag att jag blivit väldigt illa behandlad i många år och förtjänar att börja må bra och slippa allt som snurrar i mitt huvud. Hur gör man rätt? Du pianoman som varit själv i träsket.... Tror du att man kan tillfriskna från alkoholberoende utan hjälp? Hur gör jag för att hjälpa min sambo att förstå att han behöver profesionell hjälp? Kan jag göra mera än det jag gjort? Hur ska jag kunna lita på honom när han har barnen? Han är ju en underbar person när han sköter sig men jag har ju tappat all tillit!!

15 mil är ju en bit. Men forumet här kan vara ett komplement till Al-anon. Här får du respons även om det inte är så direkt som vid ett möte. Men det kan vara väl så läkande och djupa resonemang på nätet.
Vi har själva inga barn. Som tur är skulle jag vilja säga. Men jag tror helt krasst att det bästa för barnen är att växa upp i ett hem där ro och lugn råder. Och inte en oro för hur pappa ska vara när man kommer hem. Är han sådär konstig eller är det den vanliga pappa. Barn förstår mer än man tror.

Framtidsdrömmar! Om jag förstår rätt är du ganska bra på gång med att visa att du inte tänker stanna om han fortsätter dricka. Jag önskar dig kraft att stå kvar vid att du lämnar om han inte söker hjälp. Kanske han tar behandlingshemmet då? I så fall ingår stöd också till dig den vägen.
Femton mil är ju en bra bit att köra till Al-anon men du verkar inställd på att fixa det. Forumet kan vara ett jättebra komplement, fortsätt att läsa och skriva här! Likväl som mr P läser och skriver här har jag som medberoende läst och skrivit mycket på missbrukarsidan. För min del har det varit till hjälp för att inse hur lång och djupgående process tillfrisknande är för både missbrukare och medberoende. Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende, där har jag hittat mycket kraft och stöd. http://medberoendeinfo.blogspot.com/ / mt

Tack mr. Pianoman för ditt svar.
Jag söker med ljus och lykta efter olika ställen som skulle passa mig i form av hjälp för mitt medberoende. Jag har verkligen börjat inse att jag måste göra något för mig själv och mina barn. Det är ju så att jag bor 15 mil från närmsta Al-anon och olika grupper som har med medberoende att göra och det blir många timmars resande, mycket bensinpengar men jag tror att jag måste ta det för att jag ska få lite hjälp på traven...... Mitt i alla mina tankar så får jag så dåligt samvete för att jag känner så här, att jag vill flytta och få lugn och ro i min själ. Hur ska det gå för honom? Har också en förhoppning om att det ger något gott med sig som det gjort för dig/er. Men med åren så är det mycket som blivit skadat...kanske det inte går att reparera. Jag vet att vi snart provat allt, utom att han varit på behandlingshem och det gör mig så ont att ge upp utan att det sista är provat. Trots det så vet jag inte om jag orkar att kämpa mera.
Har du barn? Hur gör man för att det ska bli bäst för dem?
Kram!!

Hej och välkommen hit. Här finns många kloka tankar om medberoende, även om jag är från andra sidan. Jag fick ultimatum från min fru som flyttade från mig, att om jag tar mig in på behandlingshem skulle hon finnas hemma när jag kom hem därifrån. Detta var november 2010 och jag kom hem från behandling strax innan jul det året. Vi har nu ett bra liv ihop.

Helt spontant så tycker jag det verkar som att du har försökt "rädda" flera i din närhet väldigt länge. Nu är det på tiden att du räddar dig själv!
Var egoist och sök upp någon att prata med. Finns AL-anon i närheten så tror jag att du kan få mycket stöd därifrån. Familjerådgivningen ni varit på, kan det vara ett ställe att höra av sig till? Inte för er båda, utan för din egen skull.

Men som sagt, jag är inte från medberoendesidan. Men jag kände ändå att jag ville svara.

Varma kramar!

Hej på er alla!
Jag har ringt alkohollinjen och fick prata med en underbar människa som tipsade mej om olika alternativ. Jag har försökt ringa kommunen men kommer inte fram. Känns svårt när man jobbar på de tiderna som de har telefontid. Men ska fortsätta att ringa när möjlighet finns.

Jag vet att jag inte kan få honom att sluta dricka men hoppet finns kvar att nån gång, kanske...
Jag tror inte på honom när han säger att han också vill sluta, för jag har hört det så många gånger och inget händer. Känns som han säger det jag vill höra bara för att jag inte ska sluta höra av mej.

Mina känslor åker berg och dalbana, men jag är jätteglad att jag har en egen dörr jag kan stänga om mej. Eftersom jag inte har så många att umgås med, så är det skönt att få skriva av mej här.
Tack för att ni finns här och ger respons på det jag skriver.

Ha det gott och ta hand om er.
Kram från tekla

tvingad att dammsuga just idag ??? Hälsan måste nog få gå före.

Jag är konstaterat sjuk, jag klarade inte dammsugartestet, jag fixade inte att dammsuga hela lägenheten i ett svep, jag var tvungen att pausa efter halva, och vila länge efteråt... Synd om mig...
Men tre sorters kakor är bakade åt Simon, snart 2 år, bara två sorter kvar, för 2 år måste firas ordentligt! :)
Fast idag ska jag nog mest bara slappa...
Önskar jag kunde njuta mer av det bara, jag har rätt tråkigt!!! Lyxproblem, jag vet! :)
Kramar till alla kämpar!!
/k

Gör som mt, raderar...lätt att göra fel här på forumet. Man sparar och får ingen respons på skärmen, så man sparar igen...och samma inlägg läggs in igen och igen. För att inte tala om de inlägg som bara försvinner. Men det är en skitsak, jag är glad att jag hittade hit och jag är glad att det blev fel. För jag var inte riktigt klar; Inga svarta ögon i ditt vårkök lillablå!!!
När det gäller småförkyld så kan jag bara säga att när du är klar med dina bestyr, bädda ner dig i soffa eller säng och läs en bok, se en film, skit i allt...bara se dig omkring i det rena...

Men kan du tänka dig hur mycket värre det hade kunnat vara? Du hade stått där med dammsugaren, tvätten, omplanteringen och...T och hans åsikter om dina tillkortakommanden. Du är min hjältinna. Den starkaste... Kram/R

Skitväder, skitdag, skitliv...

Känner mig låg, jag är lätt förkyld, har en massa måsten att ta tag i, men jag vill inte...
MEN jag vet att jag kommer må bättre sen, så nu ska nya dammsugaren packas upp och användas, tvätten tvättas, pelargonerna planteras om, för snart är det vår!
Så, lillajag, sätt fart, sätt på lite bra musik, och sen kan jag njuta av en ren och skön lägenhet och fruktsalladen som står i kylen och väntar!

Hoppas ni andra där ute har en bra dag trots grått och trist väder!
Kramar!!!

Hoppas allt är väl med dig! Kram/R

Om du bara visste hur glad jag är för er skull!!
Men det är du som har gjort resan, det är du som har gjort dina val, och det är du som ska ha allt beröm!!! Att jag har fått äran att dela med mig av mina erfarenheter har hjälpt mig på min resa, och det är jag tacksam för!!! <3
Stora kramar!!!

för den tid och den väg vi följts åt. Jag är också så tacksam för att ha fått lära känna dig. Jag önskar dig allt gott på din fortsatta väg, jag fortsätter här ett tag till. Blir glad om du lägger in nån hälsning ibland, annars finns du kvar i mitt hjärta som en av stjärnorna som följt mig längs en mycket viktigt bit av vägen i mitt liv. Kram / mt

Åh, vilken härlig läsning, barbalala! :-)

Och tack för de fina orden. Men... det är inte vår förtjänst - det är din egen. Det är DU och ingen annan som har tagit dig upp ur djupet. Du.

Kram!
/H.

Ja, det känns länge sedan jag skrev det där första inlägget... Och det känns som om du och jag har följts åt rätt länge, även om du redan då hade funnits här länge och gjort stora förändringar i ditt liv. Jag är tacksam att jag fått lära känna dig.

Jag går igenom avslut efter avslut just nu. Och jag har också avslutat den relation till det här forumet som jag har haft. Men jag kommer att finnas kvar, kanske mer sporadiskt, kanske kommer jag tillbaka. Man jag kan inte nog betona den fantastiska betydelse som forumet haft för mig. Jag tror inte jag hade klarat av den resa jag gjort under de senaste månaderna utan det stöd jag fick, och utan de berättelser jag läst här. Tack alla, du mulletant, Lelas, lillablå, Mie och alla ni andra! Det är er förtjänst att jag i mitt liv idag kan känna lugn, tillförsikt, närvaro och glädje. Jag klarade det! Jag bor trångt, och jag får verkligen vända på varje krona nu. Men trots att även barnen blir drabbade av knappheten har vi i hemmet ett ljus som inte fanns tidigare. Vi klarar det här också, och vi mår bra!

I förra veckan avslutade jag och Han den familjeterapi som vi påbörjade för ett och ett halvt år sedan. Det känndes också så helt rätt! Och om drygt en vecka sätter vi punkten efter skilsmässan. Då är betänketiden till ända.

Nu ska jag följa exemplet och kopiera alla mina gamla inlägg här och spara dem. Som en dagbok.

Varma kramar till er alla! / M