Senaste kommentarerna i forumet

Hej tussilago.
Är i samma sitts som dig medberoende o maktlös. Vi kan inte göra någonting, bara se hur dom faller. Jo vi kan jobba för att vi själva ska må så bra som möjligt ja läser mycket om sjukdomen, en bok ja läser varje dag är" Mod att förändra En dag i taget" den kan man beställa på Al-Anons hemsida den ger mig så mycke kraft o insikt de är en sida med datum som man ska läsa varje dag.

Att din man tycker att du reagerar fel tyder bara på att han är sjuk o inte kan resonera o tänka rationellt. Detta är en hemsk sjukdom som påverkar så många och som bara alkolisten själv kan bestämma om han vill ta hjälp ingen annan hur mycke man bara vill.

Kram Tussilago.

Han tycker i stort aldrig att han dricker för mycket vilket innebär att han aldrig kommer förstå mitt agerande. Så sorgligt allt det här...

Jag trivs inte med mig själv. Jag känner mig sällan genuint glad. Är ofta irriterad och hittar alltid syrliga kommentarer mot min man. Jag börjar bli sån då jag märker att han fått för mycket och blir otrevlig i sina uttryck. När jag vaknar dagen efter känner jag mig fortfarande besviken och arg. Han tycker då att jag är elak som inte tar i honom kärleksfullt och att jag bara gafflar och fokuserar på det dåliga istället för att bara vara glad och ha roligt.

Gode gud, ge mig styrka att hantera detta. Vet inte hur man gör.

skönt att läsa om alla era erfarenheter. Jag har trott att jag varit ensam om att bli psykiskt misshandlad. Har levt med mannen i mitt liv i 6 år och mått dåligt hela tiden. gått i terapi i två år och det handlade mest om hur jag skulle kunna ta mig ur..Det har jag gjort nu och ångrar mig nåt sååå enormt. vill leva kvar i vår bubbla. Den kan jag, men kan inte leva själv, vet inte hur man gör. startade morgonen med en kopp kaffe och ett glas vin för att ta bort yttersta spetsen på ångesten och hur bra är jag då...
Vill var den gamla personen som skrattade och var glad, inte den suckande tråkiga person jag blivit...
kram på er alla...

Flickan är 17 och är van att få som hon vill och blir behandlad som porslin.
Muna barn skäller han på titt som tätt.

Tack Lilla Blå för dina kloka rader!

i min närhet ser en familj smulas sönder och en av föräldrarna gå ner sig i missbruk. I mina ögon är det så... men jag har, och anses nohg ha, känsliga ögon. Tragiskt att se och jag vet inte vad som vore rätt att göra. Kanske jag kan få några tid och förslag här... / mt

till Mulletantens fina svar :

När ett obehandlat sk "vuxet barn", dvs en person uppväxt i en missbrukarfamilj, själv går ut i livet och där skaffar sig egna relationer så är det mer regel än undantag att man skaffar sig en beroendeperson som partner. Detta pga att den relationen känns bekant och "hemtam". På så sätt så sprider man det dåliga måendet vidare i generationer om man inte själv blir medveten om situationen och gör något åt den.

Jag har på kort tid nu mött 2 sådana personer, den ena är medveten om problematiken men kärleken sätter stopp för rationellt tänkande och den andre vill inte inse överhuvudtaget.

Det finns bra hjälp att få i medberondegrupper, familjeveckor på behandlingshem, Al-anon mfl men det kräver ju att man gör det valet och vill förändra sitt liv.

det är (fast det låter otroligt) vanligt att man efter ett uppbrott väljer en ny partner med samma problematik och därmed går in i ett nytt förhållande som följer samma mönster som det man lämnat. Man upprepar sig... Du kan läsa om dysfunktionella relationer på TuvaForum http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp så ser du hur det kan se ut. Den här mannen "verkar ha två personligheter" skriver du och det + alkoholmissbruket (och hur det sen hänger ihop) gör självklart att ni alla runtomkring påverkas och far illa. Det visar också din kommentar om hans dotter - det är inte så konstigt att man har ett stort bekräftelsebehov om ens förälder är så oförutsägbar som du beskriver att han är.... Dottern känner antagligen minst lika stor osäkerher som du och är kanske för liten (ensam?) för att ens sätta ord på sin känslor?

Du frågar "Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??" Det KAN vara så att dina känslor (som du inte förstår dig på) är en spegling av hans djupaste svåra känslor som han inte kan hantera själv.... det är nästan omöjligt att värja sig och hålla ifrån sig såna projektioner. Och du kan inte hjälpa honom med det.

Du och ni alla behöver hjälp! Om han inte vill och ser sin del i svårigheterna så lägg ingen energi på det utan satsa på dig själv. Sök dig, snabbt!, en egen samtalskontakt så att du får en plats att berätta hur du har det och för att reda ut för dig själv vad det är som gör att du dras till män med alkoholproblem.

Så bra att du inte har ekonomiska - och boendeproblem att grubbla över. Det räcker bra ändå....

Det att du skriver här visar att du söker en väg att förstå dig själv och dina val, att ta makten över ditt liv. Det låter så enkelt och självklart men är ett stort arbete det vet vi alla här. Du är inte ensam. Kram / mt

Hej vännen!
Ja, vad saknas dig?

Självkänsla.

Trygghet.

Sinnesro.

Kram!
/H.

Måste bara skriva av mig lite...
Mitt humör växlar verkligen. Från en stund till en annan. Jag lever i en familj med barn från olika håll samt ett gemensamt. Var tidigare gift med en man som inte kunde hantera alkohol och har lyckats gifta om mig med en som oxå har alkoholproblem. Varningsklockor ringde tidigt men jag valde att inte lyssna. Vi har olika syn på barnuppfostran och hans dotter har ett enormt bekräftelsebehov. Ja jag vet att jag valt det här men frågar mig själv ofta om jag orkar. Känns som att jag åsidosätter mina egna barn pga alla jobbiga saker runt mig. Jag har ju så otroligt mkt att vara tacksam över i mitt liv och borde istället fokusera på det istället för det negativa. Varför är det så?? Är jag lycklig? Har jag problem med mig själv som jag måste bearbeta? Jag vill leva i en normal familj med en man som dricker normalt. Jag skäms vwrkligen när jag skriver detta för rwnt matriellt har jag allt. Vad saknas mig????? Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??

Vill vara stark och tro på mig själv och inte BRY mig så mkt...

Hur har du det?
Är du där?

jag har inte orkat läsa, inte orkat skriva, inte orkat med nåt annat än det
nödvändiga på ett tag... tyvärr har jag fortfarande inte fattat att det här faktiskt
är nödvändigt, för att jag ska komma ihåg att gå på mina möten, att jag ska
komma ihåg att lyssna till min kropp, för att jag ska komma ihåg att låta mig själv
ta en paus och bara vara och inte rusa på i 110...

Tredje dagen på min semester. 29 kvar.
Har nog inte varit ledig så många dagar i sträck sedan nåt sommarlov i högstadiet
eller nåt... ger mig lite lätt ångest och panik faktiskt... hur ska jag orka med mig själv
så länge, och vad ska jag göra med bara mig själv som sällskap?

Fast idag har jag haft det bra, cyklade ut till kallbadhuset i morse, solat och bränt
rumpan lite, lyssnat till tanternas skvaller, och vågornas skvalp... badat och läst
och haft det gott... i morgon ska jag nog ta mig till mormor tror jag, hon är 94 och
kan inte gå längre, och jag känner att jag vill ge henne (och min moster som fixar
det mesta, mormor bor i hennes hus) ett handtag med städ och strykning, och så
klart bara sitta och fika och prata och vara... om vädret är bra kanske vi till och med
kan ge oss ut på en rullstolstur?!

Fast jag måste erkänna... jag har den senaste tiden känt motstånd och irritation varje
gång jag ska besöka henne... jag känner inte att jag gör det för min skull, utan det blir
ett måste, en uppgift som ska göras, ett krav, och ett dåligt samvete, och jag VILL inte
göra sånt som jag inte själv vill... har nästan blivit rabiat när det gäller sånt... räknar
kassan ibland på jobbet, och jag hatar det, det är alltid nåt som inte stämmer, nåt
kvitto som saknas eller nåt som har blivit fel från dagen innan, och när jag inte känner
att jag gör ett bra jobb, så vill jag inte göra det alls... har sagt det här till chefen, men
inte fått nåt gehör alls... så varje kassaräkningsdag får jag varna mina närmaste
arbetskamrater: räknar kassan idag: så idag är jag på "det" humöret.... passa er! det
handlar inte om att jag räknar kassan egentligen, det handlar om att inte få gehör för
något jag känner, att det jag känner inte räknas, att jag blir trampad på och inte tagen
på allvar... jaja, hon kommer nog över det, låt henne fortsätta bara... jaja... lilla gumman...
och jag blir galen!

så tack du gamle pojkvän och alkis, för att du visade mig hur viktiga mina gränser är,
och hur dåligt jag mår när jag gör nåt jag inte vill!

Nu ska jag studsa in i duschen, och sen blir det nog lite kakbakning!!
stora kramar till alla i sommarvärmen!!!
/k

Har inte varit en så flitig besökare på ett tag, och här händer det grejjer minsann!
Skriv och berätta!!!
Hoppas verkligen att allt gått bra, ska tänka lite extra på dig de närmaste dagarna!!!
Stora kramar!!!
/k

Vägen till ett liv jag kan vara nöjd med har krävt mkt jobb från mej... hela tiden...
Ta vara på dej själv, dina egna känslor & tankar.
Att sätta mej själv i främsta rummet & inte förminska mina känslor gör att jag kan möta livet.
Så att jag kan vara ett stöd för mina barn.
Idag är jag på den plats jag vill vara.... själv med mina barn.
Det finns en väg mot lugnet... det gäller bara att se den... Insikt & vilja.
Kram från Mie (fd medbeeroende)

Nämen, tack, vännen. :-)

Det är ju tur att jag bidrar med skratt också, mitt i all gråt. :-)

Kram kram!
/H.

Ja nu har jag fått gråtit floder igen....
.... och skrattat hejdlöst!

Det måste se skitfult ut här där jag sitter på jobbet och "smygsurfar" skrattar och gråter och samtidigt emellanåt!
Hahahaha ;-) Tur att jag är själv här.

Jag måste bara få ge dig en stor kram som orkar skriva och berätta om ditt liv.
Du har gjort min dag värdefull idag med dina berättelser.

Tack!
Kram N.T

Det kan jag hålla med om.

Jag har haft en tuff resa under nästan 2 år, första året misstänkte jag ng till å från, på bröllopsresan i augusti förra året fick jag allt bekräftat.

Men min man har levt som alla alkohlister i en stor självförnekelsebubbla..

Den bubblan sprack rejält förra veckan då han hade varit nykter i ett rekord 3 veckor, sen va det ng som sa åk å ta ett glas vin.. Den storyn kan du se om min tråd..

Så länge din sambo förnekar sitt problem/beroende så kommer du ingen vart, hans elakhet är ett skydd mot omvärlden, det kommer tyvärr gå upp å ner lite om han väljer lägga av med alkoholen, men det är en övergångsfas tills de finner sin nyktra sida inom sig.

Om din sambo en dag förstår läget med sig själv, se till att få hjälp snabbt till honom, för det är ta mig fasiken svårt att få en vettig handläggare för komma iväg på behandling.

Väljer du att kämpa mot alla hemska sms / ord, så har du en tuff resa, se till att få komma till ng anhöriggrupp.

Du ska alltid sätta dig å barn i första hand, alkoholen kommer alltid vara hans älskarinna så länge som han inte vill förstå sitt beroende.

Skickar en varm å omtänksam kram!!

Alexandra
som är i fasen att min man väntar på behandlingshem å jag på anhöriggrupp.. Känns som allt ändå vänder nu! Vägen hit va gropig..

Åh leto, jag förstår exakt hur du känner. Desperation och att allt ansvar vilar på dina axlar.
Styrkekramar till dig och din lilla dotter.

Då känns det här forumet helt fantastiskt

Ja det är galet jobbigt.....
Jag här aldrig känt mig så ensam faktiskt. Jag har ett behov av att prata för att bearbeta men min syrra är bra o en kompis kan jag prata med. Mina andra kompisar dömer ut honom o de är inte vad man behöver höra just då när det enda.jag undrar över är om Han överhuvudtaget lever.....

Hej igen Ieto!
Vad jobbigt du har det... Men, bra jobbat att du har sökt hjälp och spärrat kontot och så! Det är viktiga steg i att ta tillbaka rodret över ditt eget liv. :-)

Heja dig!
/H.

Min sambon drog igår,tog ut 10 000 på kontot. Jag här så svårt att släppa de o leva i min vardag så jag ut o letar,lyckades oxå hitta honom,ringa polis,beroendecentrum,socialjour bla,bla,bla......
Orkar inte äta sova eller leva. Tvingade mig att ta med min dotter till panduro o att inte ens hon kommer före min sambo i tankarna skäms jag över...Skillnaden den här gången är att jag spärrat kontokort,spärrat droppen till porten och tagit kontakt med barnenheten så jag o min dotter kommer kunna få nån att prata med. Som jag så till dem, jag behöver stöd att vara stark när Han kommer hem med svansen mellan benen.....
Jag fick ett möte på tisdag och det känns sjukt bra. Det är en djungel av telefonkopplingar samtal med myndigheter för att varje gång komma fram till samma sak. Det finns bara en som kan fixa det här o de är inte jag. Jag kan bara vara stöd.

Gumman. Det är så tydligt hur det pågår en kamp inom dig.

Och vet du... du har psykiska problem. Du har en sjukdom som kallas medberoende och som man får av att leva ihop med en person med ett beroende. Du är också drabbad av alkoholismen.

Det är klart att han blir arg när du säger emot, då pajar du ju hans bild av hur ert liv tillsammans skall se ut. Du skall hålla dig lugn och tyst och sköta allt praktiskt och vardagligt, så att han får lov att dricka i fred. Han har ju, som sagt, redan uttryckligen valt alkoholen framför dig, så din plats i er relation som den ser ut i hans bild är att se till att han får dricka så mycket som möjligt och så ostört som möjligt. Det är vad du betyder för honom. Tyvärr.

Hur länge skall du ställa upp på det?

Kram!
/H.

Ni har rätt i det ni skriver. Det vet jag men det är så fruktansvärt svårt att vara stark. När jag är stark blir han sur och tycker jag är elak och kall. Just nu försöker jag bara vara lugn och inte tjata alls utan bestämmer mig för att säga nej till vissa saker då jag vet att det blir för mkt alkohol. Han är en bra människa annars. Han tjänar mkt pengar har ett bra jobb och är generös. Jag älskar honom och vi har det bra oxå men, att leva i ständig oro är nedbrytande. Så pass att jag känner rent hat mot honom. Han har sårat mig så många ggr. Lämnat mig ensam med sonen när som hur som, säger elaka saker då han dricker. Behandlar mig som om jag är helt blåst. Då vi varit utomlands 4 veckor har jag varit så ledsen och helt under isen. Helt förstörd. Han menar att jag har psykiska problem. Att det varit ok i hans tidigare relationer. Jag vet att det var en av orsakerna till att hans förra fru som han har två barn med lämnade honom. Därefter hade han ett förhållande med en kvinna som enligt honom hade alkoholproblem. Alltid jag som kännet mig usel i slutändan.

Igår kväll samma visa. Somnade i köket på en stol. Ikväll är vi bjudna på grillfest. Han vill att vi ska sova där och jag vet att det kommer bli för mkt alkohol. Bättre jag kör.

Kram ni underbara!

om att "överdriva" - det handlar om hur DU vill leva DITT liv!
Om det inte skulle göra dig illa att han dricker - så ok! Men nu gör det dig illa, gång på gång och då är det för mycket. För DIG, för hur du vill ha det - det är det som räknas för dig. Och då ska du inte ha det så.
Det blir så mycket att handla om hur andra gör, vad som är "normalt" osv. Men du måste tänka på hur DU har det och hur du VILL ha det. Läs här så ser du hur många som vacklar precis som du. Alla de vill leva med en person som dricker mindre eller inte alls. Du är inte ensam i dina funderingar och du överdriver inte!
Fråga dig själv VARFÖR du skulle följa med på en lång resa med de erfarenheter du har? / mt