Senaste kommentarerna i forumet

Hej vännen!

Nu kommer det lite klarspråk här då.... ok?

1) Du överdriver INTE! Du snarare underdriver... Du, som vi alla, vill inte att det skall vara ett problem och därför erkänner du inte för dig själv att du egentligen ser mycket mer. På samma sätt som en alkoholist "bara har druckit två öl" så säger vi att "det är egentligen inte så farligt". Du överdriver inte.

2) Nej, du skall inte resa. Absolut inte. INTE.

3) Din man väljer alkoholen framför dig. När skall du sluta att också välja hans alkohol framför dig själv? Det enda sättet som ni över huvud taget har en chans, är om du lämnar honom (under en period åtminstone) så att han får ta ansvar för sitt eget liv. Nu hänger du i händerna i en trädgren och han hänger i dina fötter. När du tappar så faller ni båda handlöst. Alltså: det är dags att du låter honom falla, klättrar upp på grenen och väntar där på honom. Om han klättrar upp till dig så ses ni där.

Du... backa tillbaka i det du har skrivit och försök se det med utomstående ögon. Vad skulle du säga om det var någon annan som skrivit inläggen?

Gumman. Du är värd ett mycket bättre liv än det här. Jag vet att du vill leva med din man och att du älskar honom, men som det är nu så kommer du att gå under. Han väljer ju som sagt bort dig... Är det inte dags att sluta ställa upp på det?

Kramar i massor!
/H.

Det är verkligen kluvet. Det dricks mindre några dagar och genast känns det som om det är jag som är överdriven. Sen händer det igen, och jag blir besviken. Jag hummar bara med i hans onyktra tal för annars blir det bara bråk. Har börjat lära mig ett och annat. Han vill att vi åker utomlands runt jul. 4 veckor. Har varit på såna resor två ggr tidigare och jag har gråtit och varit lämnad ensam flera ggr då. Alkohol vart eviga kväll. Vågar jag åka? Är mkt tveksam då jag vet hur jag varje gång lovat mig själv att inte göra om samma misstag.
Tack alla för att ni finns!!!
Kram

Hej, hjärtat!
Hur har det gått sedan igår? Hur mår du?

Kram!
/H.

Jag är lite av ett fan av So you think you can dance... Och i fredags var det en dans som handlade om en kvinna som vill lämna sin man för att han inte är snäll mot henne, men hon klarar inte av att ta steget. Eller gör hon det ändå till slut? Jag tänkte så klart på alla er som slits mellan viljan att stanna och viljan att lämna... Barbalala, Tussilago, Alexandra, Klumpen, Curry... och alla ni andra.

Här är dansen, till er.

Kram!
/H.

viktigt steg när du skrev ner hur du har det. Du skriver att vill bli stark, här på forumet kommer du att se att du inte är ensam och att mönstret faktiskt är väldigt lika även om alla människor är unika. Just svängningen mellan elakheter följt av kärleksord och presenter är ett vanligt mönster.
Åk hem idag om du har praktisk möjlighet till det. Fortsätt att läsa och skriva här och sök hjälp där du bor. Det finns olika möjligheter, det kommer du att se när du läser vidare här. Styrkekram! / mt

Inget vidare. Jag stannade kvar. Vi möttes upp på stan och han hade shoppat fina presenter till mig och barnen. Han har barn sedan tidigare likaså jag. Han drack en öl vid 15. Därefter vin och öl på rummet. Vid middagen 1 flaska- 1 glas som jag drack. När vi gick till hotel sen, ville han avsluta med en drink till. Jag ville gå upp med sonen. Jag undrade varför han inte kunde gå med upp istället. Han svarade bara att jag tänker ta en drink iallafall. Jag frågar varför, du har ju redan druckit så det räcker. Hans svar: För att det är en skön känsla.

Jag måste bli stark. Jag vill inte hitta på fler saker med honom på semestern. :(

Du kämpar med två personligheter hos din man, den nyktra och den alkoholiserade...
Det är NU du står inför ett val, om du ska låta den manipulativa alkoholisten "få ta över" allt det där fina som den nyktra ger dig pluspoäng för tillfället...
I en vågskål får du nu väga det som är bra och det som är dåligt i erat förhållande...

Man ställs inför val genom hela livet, vissa svårare än andra, och detta är nog ett av dem...

Det råd du får här får du av båda parter, de som som genomlidigt samma kval som i din position som medberoende,
och av de som befunnit sig i din mans situation, men på något sätt fått återkomma till det avalkoholiserade livet igen...

Vi har ett igenkännande i din nuvarande situation, och de råd vi kan ge är väl i i sin enkelhet så här...
Ställ krav på att han NU kan förändra sitt drickande för att rädda erat förhållande, eller...
Så lämnar du problemet med dess problemägare, dvs honom...

Alkoholism är en synnerligen allvarlig sjukdom och den är inte lätt att "övertyga" någon mot sitt egna vilja att avsluta för någon annans skull...
Alkoholisten är en självisk person som inte förstår eller kan läsa andras reaktioner på rätt sätt när han/hon nästan alltid själv är påverkad...

Och motreaktionen är att svara med samma mynt, vara självisk och enbart tänka på sig själv, vill jag fortsätta att leva på samma sätt i framtiden?
Det svaret sitter du nog på enbart själv, och det enda vi andra vet är att om ingenting händer nu, så kommer det enbart att förvärras...
Han kommer att blanda in kärleksförklaringar och nysta ihop det med sitt egna beroende, så länge han bara får fortsätta dricka...

Du kan ge honom chansen att nu förändra detta genom att ställa krav, för din, hans och erat gemensamma barns skull...
Är han inte villig att ge detta en chans, så är det i min högst personliga åsikt ...ingenting att bygga vidare på...

Men är han förmögen att totalt kapitulera inför sin sjukdom och mottaglig för att ta emot proffessionell hjälp, då ger han det en chans I alla fall...
Och då kan tiden var värd att vänta ut...

Men annars, tänk på dig själv, vill du fortsätta att leva genom någon annans sjukdom, och förlora mycket av din egna tid för någon annans skull?

Jag skulle inte göra det, det finns så mycket annat att uppleva här i livet än genom ett alkoholtvång, men det är ju min åsikt som sagt...

/Berra

Du är inte ensam, vännen! <3

Hur har det gått under dagen och kvällen?

/H.

Det är som att ha att göra med två personer. Jag känner att det påverkar mig enormt. Mitt humör skiftar och jag lever en oerhörd känslomässig berg och dalbana. När han jobbar dricker han alla dagar utom 8 i månaden. På semestern blir det minst 1 flaska vin per kväll och flera öl. Vi har det givetvis bra oxå men det här påverkar hela mit liv varje dag.
Tack för att ni finns här som ett fantastiskt stöd när jag känner mig minst och ensammast i världen.

Nej! Det är INTE du som orsakar problemen.
En av alkoholismens verkningar är att man har olika sidor. Och är det nån som är schizofren så är det alkoholisten.

av tre trofasta forumvänner. Jag håller med dem helt och hållet. Så bra att du hittat hit, surfa runt och läs så ser du hur sorgligt vanlig din situation är... och så kommer du att se hur mycket stöd och pepp och goda råd det finns att få här. Ta hand om dig och två-åringen och hoppas du kan få till några riktigt glada semesterdagar! Kram! / mt

av tre trofasta forumvänner. Jag håller med dem helt och hållet. Så bra att du hittat hit, surfa runt och läs så ser du hur sorgligt vanlig din situation är... och så kommer du att se hur mycket stöd och pepp och goda råd det finns att få här. Ta hand om dig och två-åringen och hoppas du kan få till några riktigt glada semesterdagar! Kram! / mt

Åh, Tussilago-vännen!

Du, det är otroligt viktigt att du står fast vid det du sa. Alltså, du har sagt till honom att du tar med dig din son och åker hem om han fortsätter att dricka. Då MÅSTE du göra det om han inte håller sig nykter. MÅSTE!

Det enda du gör om du inte står fast vid sådana saker, det är att flytta fram dina gränser sakta sakta sakta.... och din man kan fortsätta som tidigare och till och med öka farten lite. Han rättfärdigar sitt beteende med att du inte sätter stopp. Så länge du tillåter honom att fortsätta så kommer han att göra det.

Och om du då inte står fast vid dina ord, så kommer de att tappa sin betydelse. Precis på samma sätt som alkoholistens ord om "bara två öl", "jag skall sluta, jag lovar" och "jag älskar ju dig, vill du inte att jag skall få dricka och må lite bra" tappar sin betydelse när han gång på gång bryter mot dem... eller hur?

Han vill hellre att du åker än att han skall behöva avstå från alkoholen. Gör det då. Genast har det varit hans beslut och hans val - eller hur? Han har just sagt till dig att han väljer alkoholen framför dig och sonen. Hans val behöver inte vara för evigt - men just nu måste du låta honom ta konsekvenserna av det valet och åka därifrån.

Vi är många som delar din smärta, och som vet precis vad du går igenom. Men, vi är också många som vet att det enda du kan göra nu är att lämna din man på hotellet och åka därifrån. Kram!
/H, tillfrisknande medberoende

Hej och tack för era svar. Ni berör djupt i mitt hjärta och tårarna vill bara rinna. Tack för era uppriktiga svar. Det är så svårt det här. Känner mig kluven och nära på schizofren av det här. Frågar mig skälv om jag orsakar problemen. Nyss skriver han ett sms och säger att han älskar mig. Jag vet inte vad jag ska svara, vill inte svara...

Det här känns som att ha en obotbar sjukdom.

Än en gång, Tack för att ni ville svara och ge mig en annan sanning om än svår att se/ta.

Kram

Jag är också alkis och håller med Adde (som vanligt) Du ska inte behöva ta detta! Han kommer inte fatta förrän du går, om ens då.
Du måste tänka på dig själv och din son.

Du överdriver inte.
Varma kramar!

välkommen Tussilago !

Jag är alkis och således på den "andra sidan" men ibland är det bara så att jag måste få ge råd !

Du ska dra ifrån honom snabbt som fan !!

Hans uppträdande ska du inte behöva utsättas för, du dras ner i skiten och det blir svårare och svårare att sticka. Du måste tänka på ditt egna välbefinnade och ordna till så du får ett bra liv. Det är inte ett normalt liv det där och det ser du ju själv nu. Du överdriver inte på något sätt !!

Fortsätt skriv här för det hjälper mer än du kan tro !

Kram !!

Barbalala! Hur har det gått? Skriv och berätta!

Om du behöver hitta argument för det som behöver sägas, så backa tillbaka i det du har skrivit här... Här finns allt du behöver veta.

Du är värd ett bättre liv, du är värd det bästa! Kram kram!
/H.

att du skriver och berättar hur det går! Kram, kram, kram! / mt

Förbereder mig för det viktigaste telefonsamtalet på många år, kanske någonsin i mitt liv. Just nu är jag så nervös att jag har svårt att skriva för händerna skakar. Jag ska meddela att jag tänker flytta väldigt snart. Jag har ingen aning om vilken reaktion det kommer att ge upphov till, mer än att den kommer att bli stark. Jag är inte säker på att jag vågar... ska nog ta en promenad och repetera vad jag ska säga och framför allt varför. Herregud! Hur ska det här gå! ... Hjälp!

I går kväll, strax innan jag skulle gå och lägga mig, blev jag ledsen för en sak. Det hade varken med alkohol eller maken eller något sådant att göra (man drabbas ju faktiskt av saker som gör en ledsen även om maken är nykter!), men det gjorde mig hur som helst ledsen.

Så när jag stod i badrummet och borstade tänderna så var mina ögon röda av tårar. Det var ju inte en speciellt snygg syn, men då slog det mig en sak... Vad länge sedan det är som jag grät.

Jag är en gråtande person, jag gråter ofta och mycket. Så naturligtvis har jag gråtit floder under resan mot ett nyktert och med-o-beroende liv. Men, som sagt, det är ett bra tag sedan sist.

Härlig insikt! :-)
/H.

... att höra maken, när telefonen ringer sent en fredagskväll, säga i luren: "Punktering? Självklart är ni välkomna att sova här! Åh, så roligt att ni kommer hit! Det var ju alldeles för länge sedan! Nej då, vi går inte och lägger oss än. Då ses vi om ett par timmar!".

Hade det varit för ett år sedan hade jag blivit nervös av det där (och han hade absolut inte låtit så glad och entusiastisk heller). Jag hade genast börjat analysera om han var nykter nog, om han skulle klara att hålla sig vaken ett par timmar till, om hemmet var i skick att visas upp, om jag själv skulle klara att sätta på mig min trevlighetsmask...

Men, när det här hände igår så kände jag mig bara lugn och otroligt glad över att de fina vännerna som vi inte har träffat på länge skulle komma hit och stanna över natten. Det är otroligt vad mycket bättre jag mår nu. :-)

Kram, alla!
/H.

PS. Dessutom har jag just skördat gul lök, rödlök, schalottenlök, potatis, sockerärtor och morötter som maken har odlat till oss. Det är också lycka! :-)

om dina barn är så små och mormor så opålitlig behövs förstås tillsyn när de ska träffas. Jag hoppas för barnens skull att de kan få träffas eftrsom de tycker om henne.
Du och dina syskon har absolut ingen skuld och inget ansvar för att er mamma dricker. Däremot antar jag att ni alla bär på sorg och smärta ... som du beskriver din uppväxt med den snygga fasaden har ni levt i en lögn. Fortsätt skriva och "samtala" med alla livskloka människor som finns här så kanske du småningom kommer till insikt om varför du skrev ditt första inlägg.
Du frågar när det tar slut. Vet du, du har tagit först steget på vägen till det när du skrev ner dina tankar och delade dem med oss andra här. Det är v själva som måste förändra vår verklighet och då behöver vi hjälp av medmänniskor. En bra början finns här det kommer du att se när du läser. Kram / mt

Det enda råd jag kan ge dig min vän är att be om professionell hjälp nu. Du kan kontakta din husläkare och få stöd så det inte blir så dyrt för dig. Jag fick KBT-behandling i två år via min vårdcentral så det gick under högkostnadsskyddet.

Att gå i samtal/stöd/råd är jätteviktigt, det här är ingenting som du eller någon annan av oss klarar ensamma. Syftet för min del var inte försöka bryta upp, snarare ville jag få hjälp med mina känslor och rädslor, hjälp att sätta namn på dem och få struktur på mitt liv. Du ska veta att vi är många här på forumet som gått/går i terapi. Det är också så vanligt med vår problematik inom vården och de flesta möts med stor förståelse och med mycket stöd.

Att du konstant är trött och orolig är inget konstigt, du måste hela tiden förhålla dig till hans drickande och hans ilska och frustration. Att inte känna tillit är förödande för vem som helst. I din situation med ett barn som ni väntar, sätts en stor press på barnets välmående och utveckling eftersom du hela tiden är stressad och din kropp är i beredskap. Jag kan tänka mig att stresshormornerna pumpar i din kropp.

Jag vet inte vad du har för inställning till att gå i samtal. För min del var det min räddning för du ska veta att jag vara nära att dö förra sommaren. Jag pendlade länge mellan hopp och förtvivlan och det slet så innerligt på min kropp. Jag kunde sova flera dygn efter ett bråk, eller efter ett sviket löfte. Jag kämpade så hårt med min tillit men han förbrukade den gång på gång. Du har kommit så långt redan med din insikt. Men det räcker inte. Du behöver också ha ett tajt kontaktnät omkring dig nu och professionellt stöd. Du behöver din styrka, ditt barn behöver din styrka. Och du har styrka även om du inte tror det nu.

Snälla, be om hjälp. Och som sagt, vi finns här på forumet för varandra, för dig med ;-)

Styrkekram Märta

...jag tror faktiskt att du har rätt, den här situationen kommer inte att ändra på sig om inte jag tar tag i den... :(

I helgen som var bråkade vi jättemycket men jag blev så arg och besviken och ledsen på honom, och så blir han arg på mig då jag säger ifrån... som att jag inte är fyllechaufför bara för att jag är gravid=glöm det! Och han kan inte säga till sin familj och vänner att låta mig vara och vara snäll och säga att han sagt att han kan köra utan de får hacka på mig... det gör väldigt ont. Blev så idag igen, även om han säger att de skojar så känns det och jag tar inte det mer, jag orkar inte... varför ska jag gå och må skit hela tiden för och oroa mig??!!

Vet bara inte vad jag ska göra...är rädd att jag håller på att gå in i väggen snart, är så konstant trött och orolig...

Låt skulden rinna av dej... du har ingen del i den.
Kram <3