Senaste kommentarerna i forumet

Mitt i eländet ser jag en gåva som jag inte hade fått om vi stannat vid status q. Att laga och äta frukost med barnen. Detta geggande, gnällande och spillande missade jag förr när vi "var en normal familj" . Jag var redan uppe och på väg. Inser att detta har nyhetens behag och att min fru som hade detta som vardag säkert har helt andra synpunkter. Men det härliga var att jag bara ville skratta. Tre ungar mellan 8-12 ska inte behöva kleta ner så mycket. Vi talar inte om spädbarn! men inget är som det syns på ytan. Av någon anledning kastar flickan en sked på sin lillebror och skriker att han är ett äckel. Nästa sekund går hon runt bordet och kramar honom. Jag ser att dessa ungar är missbrukarbarn. Att hela sättet är så in i helvete fel. Varför kan inta en tioårig tjej bara få "hata" sin lillebror, utan att be om ursäkt och backa??? Jo för de är missbrukarbarn, alltid på spänn. Precis det du skrev om Lelas. Men jag måste fundera, jag vill vara nykter här hemma. Ordna upp... Går det inte så vet jag inte vad jag gör. Jag är ingen stark man men jag växer. Mycket på grund av detta forum, läser nästan allt. Nu ska jag och lillkillen iväg och fiska. Inget nappar i januari men det är inte det som är poängen. Jag måste försöka bygga upp hans självförtroende så han kan återvända till skolan. Tack lillablå, jag pallar inte en egen tråd/Dompa

Du har så rätt. Jag tar inte illa upp. Jag förstår vad du skriver om lugnet. Efter helgens ensamna whiskysessioner har jag lovat mig själv att inte dricka igen. Visst har jag tänkt det förut och visst har jag lovat det förr. Att ta till alkohol just nu ÄR förkastligt. Jag är inte den pappa jag skulle vilja vara. Men samtidigt inbillar jag mig att jag måste förbli hemma. Att barnen behöver mig. Framför allt lillkillen som just nu blir retad i skolan eftersom hans mamma är en "fyllekärring", barn kan vara så djävla elaka mot varandra. Jag inbillar mig att det är bra för honom att åtminstone ha pappa. Samtidigt är jag fullt på det klara med att svågern kan fylla den funktionen minst lika bra. Två saker hindrar mig från att lägga in mig. Svågern och fru har redan två egna barn. Att jag flyr och de sitter där med fem barn känns inte rätt. Som jag skrev så har locklyftet förstört en hel familj. Det andra är att jag är fullblodsegoist. Jag behöver mina barn. Jag vill försöka. Jag vill finnas där. Finare ungar finns inte. Men jag ser också hur flickan bara smälter in i väggarna. Hon är bara tio år, kanske är det ett kvinnligt drag att acceptera. Att inte utmana? Stora killen (12 år) verkar på ytan ta det bäst, men jag är orolig, vad ska han bli för en man? Som pappa? Fortsätter senare nu ska alla ha frukost...

RÄDD. Tänk att jag inte kunnat erkänna att jag är rädd. Många har frågat mig om han gör mig illa, och de har väl sett att jag är rädd. Är det skamligt att vara rädd? Han skrämmer ju många andra, så varför skulle inte jag vara rädd. Det känns bra att ha fått ännu ett ord på en känsla, så kanske jag kan känna igen den och skydda mig nästa, eller nästnästa gång. Det är ingen rättighet som vissa ska ha, att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning.

Dompa! Jag tänkte på dig imorse, och undrade hur det går för dig. Kul (eller ja, men...) att du skriver!

För det första: du skall inte skämmas för att du har "lyft på locket" - det skall du vara stolt över! Jag gissar att du inte kan se det ännu, men det kommer en dag när du kommer se att det du har gjort under de senaste veckorna var det som räddade livet på er - åtminstone dig och barnen. Frun kan du inte rädda, det kan hon bara göra själv.

För det andra - och nu är jag nog lite hård mot dig, ta det för vad det är: det kommer till en punkt när det faktiskt vore bättre att inte ha pappa hemma. Vad jag kan utläsa av det du skriver så är du inte där än, och det är ju såklart bra. Men, kanske närmar du dig en punkt när dina barn hellre skulle ha dig borta och tillfrisknande än hemma och onykter.

Jag minns hur det var för mig, när maken blev inlagd på behandling. Så avslappnad som jag kände mig då vet jag inte om jag har gjort i hela mitt liv. Jag till och med kunde känna hur mina trumhinnor slappnade av när de inte behövde lyssna efter skåpsluckor, korkar, bag-in-box-prassel, tassande med lite rumlande steg på natten... När han var inlagd där, då kunde jag tillåta mig att vara helt och hållet lugn.

Kanske skulle dina barn känna samma lugn?

Kram, kämpa på!
/H.

Tack än en gång för att du tolererar mig här. Jag glömde skriva det i mitt inlägg. Måste öva på det. Jag läser allt du skriver även på andras trådar. Kanske, kanske, kanske kan jag en dag hjälpa någon annan. Just nu är jag bara en tacksam snyltare men känner att detta forum verkligen är en självhjälp, men framför allt en medmänniskehjälp i den bemärkelse att så många som nu är "friska" väljer att stanna kvar. Ödmjuk Dompa

Det är vad vi gör, jag och min fru. Fast i både beroende och medberoende. Jag har haft svårt att skriva då jag skäms inför att sätta orden på pränt, de blir på något sätt mer "sant/ödesdigert" då. Det vi har gjort. Jag är den mest skyldiga om man kan rangordna skuld. Jag lyfte av locket. Samtidigt som jag i mitt eget lidande var helt blind för min frus alkoholism. Nu är allt elände. Jag är sjukskriven sedan en vecka, nu med läkarintyg. Stress skrevs det, men igentligen är det alkoholism. J lämnade hemmet för åtta dagar sedan. Hon vägrar prata med mig, har dock pratat med alla andra. Hela byn, hea familjen och värst av allt barnen och barnens kamraters föräldrar. Ungarna mår minst sagt skit. Lillkillen vägrar gå till skolan. Så på sätt och vis VABar jag. Soc är kontaktat. Hembesök har gjorts, barnpsykologer inbokade. Det som skulle bli en resa in i min nykterhet blev något helt annat. Jag har druckit, ett par whisky både i fredags och lördags kväll efter att ungarna somnat. Inte så jag blivit full, det krävs det mycket för, men så att jag blivit lite avtrubbad. J lever i en annan värld, hon dricker vin dygnet runt med sin vännina. Förutom mig så talar hon heller ej med myndigheter. Elaka SMS och inlägg på Facebook och jag kan inte fördömma henne. Det var jag som lyfte på locket. Det konstiga är att jag trots allt som skett är lite lättad, inte glad men lättad. Nu har vi nått botten, då borde det ju bara finnas en väg? Uppåt? Eller är jag helt ute och cyklar?
Jag är glad över er input tjejjer, även om jag inte alltid förstår allt. Men det ger mig mycket att se en kvinnas (fast ni är ju många) reflektioner. Behandlingshem för min alkoholism är just nu uteslutet. Svåger och svägerskan har lovat att de kan ta barnen. Men egoistiskt nog vill jag vara här just nu. Inbillar mig att en drucken farsa är bättre än ingen alls? Som vanligt fattar jag noll./Dompa

ja, det är verkligen så! just nu går jag till en psyolog, men trots det kan hon nog aldrig sätta sig in exakt hur det känns. Den som vet det bäst är ju verkligen den som vet precis vad det innebär. Och mina vänner vill jag inte heller riktigt prata med, trots att man inte ska göra det skäms jag fortfarande över det som varit och dom förstår ju aldrig heller!!

Så om det är någon mer i samma situation finns jag här :)

Hej tekla!

Ett annat tips är att vända dig till kommunen där du bor. Det ser lite olika ut på olika platser, men det finns alltid någon typ av familjeenhet/beroendeenhet som kan erbjuda dig stöd.

Jag hade inte varit där jag är idag (dvs lugn, trygg... till och med lycklig! och fortfarande kvar i äktenskapet) om det inte vore för min kontaktperson på kommunen här där vi bor. Det var på många sätt avgörande när det var som värst att ha honom som bollplank.

Tveka inte - sök hjälp!
/H.

Hej och välkommen tillbaka!!

bara en tanke... tror du att han vill kolla att du finns kvar, om än som vän, för att det då mer eller mindre är ok att dricka... hade det inte varit ok så hade du väl inte velat prata med honom, än mindre träffa honom... ologiskt, jag vet, men en alkoholists hjärna fungerar inte logiskt...

klart att du ska söka hjälp om du vill eller behöver det! det är aldrig fel att be om hjälp! och du får inte tänka att det finns de som behöver hjälpen bättre, eller är mer värda den... om du ber om hjälp och får en utsträckt hand, så ta den fort som tusan! det är du värd! och alla andra också, så klart! jag träffade en sjuksköterska på vårdcentralen som hade kbt-utbildning, det har betytt enormt mycket för mig... annars finns det säkert en beroendemottagning som kan hjälpa dig..

Lycka till, ta steget och be om hjälp!
Kram!
/k

Ta vara på chansen att prata med varandra...
jag träffade Lelas en mycket snöig dag för drygt ett år sen, och det var ovärderligt! att kunna prata rätt ut om allt, och bli förstådd, och få andra vinklingar och sätt att se på saker och ting, och få lyssna till en historia helt annorlunda än min men ändå precis likadan.. och få inte bara en, utan två nya fantastiska vänner! =D
jag önskar ni också fick den möjligheten...
Stooora kramar till er alla tre!
/k

Hej!

Lever med en mor som för några år sedan fick återfall i sin alkoholism. Hon är fortfarande vid liv men känns oftast inte som det. Hon mår dåligt och har ingen vilja kvar. Är själv 25 år och tycker att det är oerhört svårt att hantera alla känslor kring det här. Kan nog föreställa mig att vi har en del liknande erfranheter som vore bra att tala om!

Alkohollinjen 020-84 44 48 dit man kan ringa. Därifrån kan du säkert få vägledning om vart du kan vända dig för att få en lämplig och bra samtalskontakt. Fi finns kvar här också... forumet fungerar:) Kram / mt

Hej Tekla! Visst ska du söka hjälp men bara för din skull du kan aldrig få en alkoholist att sluta dricka de kan jan bara göra själv. För mig så har al anon varit bra, de finns även mycke bra att läsa på nätet. Lena Holvfes bok botten upp finns 2/3 på hennes hemsida läs den. Häng också kvar här på forumet. Kram

Hej igen!
Det var ett tag sen jag skrev här men känner att jag behöver det nu.
Jag bor i min etta och trivs bra. Vi träffas fortfarande och jag tycker om honom.
Han dricker mer eller mindre dagligen och mycket mer på helgerna.
Han ringer flera gånger i veckan och vill bara höra hur det är? Varför??
Är det fel av mej att söka hjälp,för min skull men också för hans???
Jag behöver nån att prata med som kan hjälpa till med mina tankar.
Förslag på vart jag kan vända mej?
Ha det gott alla!
Kramar tekla

Hej theres! Jag vet PRECIS vad du går igenom. Min mamma led av alokohol problem och gjorde det så länge jag kan minnas. 5 november dog hon här hemma och jag står med precis samma frågor som du gör!!

Du får gärna maila mig om du vill prata!! mk.eriksson@hotmail.com

jag instämmer med de visa kvinnorna i tråden...
prata, prata och prata... och jag kan varmt rekommendera Al-anon...
fantastiska människor, värme och vänskap mellan främlingar, och det är så ofantligt skönt att få prata fritt, och bli fullkomligt förstådd, lyssna till andra och inse att jag inte är ensam.
stora kramar till dig!
och välkommen hit!
/k

Hej Terese!

Välkommen hit! Jag tror säkert att några läser som känner igen sig i din historia, och jag hoppas att någon svarar! Jag vill bara tipsa om att det finns möten som man kan söka upp runt om i landet för de som växt upp i hem med alkoholism. ACA (tidigare ACoA), Al-anon Vuxna Barn, och Alateen. Du kan söka upp deras mötestider och lokaler på nätet.

Kramar! / M

så ledsamt och så tragiskt! Hoppas någon här känner igen sig i din erfarenhet och skriver.
Kanske du skulle söka dig till någon mottagning där du bor och få en samtalskontakt? Läs omkring här också, det finns liknande berättelser, fast inte så ofta. Sök efter sommarkyla, hon/han har en alkoholiserad mamma.
Jag läste nyligen "Farsan och jag" av Cajsa-Stina Åkerström och tyckte om den boken.
Hoppas du snart får svar av någon som förstår. Kramar i massor även från mig / mt

Hej Teres,

Jag är inte en av dem som har upplevt samma sak som du. Jag kan som du säger inte sätta mig in i din situation och dina frågor. Men jag kan rekommendera dig att fortsätta skriva här om vad du har upplevt och upplever. Om det inte redan finns någon här som känner igen sig i din situation så lär det dyka upp någon.

Jag önskar så att jag hade något mer matnyttigt att ge dig. Jag vet hur det är att förlora en förälder i din ålder till en sjukdom, men inte samma sjukdom som din mamma hade så jag förstår att dina funderingar och frågor skiljer sig från dem jag hade när min pappa gick bort.

Styrkekramar kan jag däremot ge dig i massor. Jag hoppas att du snart kan få svar av någon som förstår.

Kram
Louise1

hurblevdet - om du vill läsa vad jag tänker kring det här med ultimatum, så hittar du lite om det i min tråd. Den heter "Vägen vidare" men du får bläddra ner några sidor för det kommer efter ett tag...

/H.

Härlig läsning, mitt i allt olyckligt och sorgligt, för mitt i allt läser jag att det finns en stark man bakom orden, som vågar visa sig svag, som vågar stå för vad han gör och gjort och vill förändra och förbättra!!! och starkt att du inte föll till föga och tog snabbfixen i natt...

jag tror att du är på helt rätt väg, låt det vardagliga finnas kvar som nåt för barnen att hålla fast vid, skolan, läxor, fritidsaktiviteter, samtidigt som du pratar med dem, prata, prata, prata... var ärlig, uppriktigt och tala om för dem att du vill ändra på dig, och bli nykter... för barnen har nog större koll på läget än vad ni kanske vill erkänna för er själva... och förvirrade barn kan bli trygga barn av prat och kramar!

fortsätt skriv, det hjälper, och fortsätt på den väg du slagit in på!
stor kram till dig och barnen!!!
/k

Heja dig, Dompa!

Måste rusa, men det finns tusen saker jag skulle vilja skriva..... så du får nöja dig med den sammanfattningen: heja dig! :-)

/H.

Barbalala, vad jag känner igen mig i det där du säger med ursprungsfamilj.

Vad du är duktig som åker iväg på semester med dem och att du skall fundera. Vilken styrka. Hade jag aldrig klarat själv. Skall du vara stolt över, för då har du kommit långt.

Det är tungt att tänka på sin ursprungsfamilj, men ändå är det en del i ens mognad och läkning.

Så modigt av dig!

/C

Tack alla, för era stöttande ord. Mulletant, jag ler åt ditt förslag att lägga över alltihop på den andra kvinnan, men just nu finns det ingen annan "hon" där. Jag tror nog att det dyker upp någon igen, för han behöver en "möjliggörare", och så länge ingen annan finns där kommer han att envisas med mig. Ju tydligare jag är i min gränsdragning, desto fortare kommer det att dyka upp någon annan, är min gissning.

Jag funderar mycket på min ursprungsfamilj just nu: Jag hade en far som utförde sin pappauppgift prickfritt, som ett jobb. Men han har alltid varit känslomässigt helt kall. Att krama honom är som att krama en stenstod, och så har det varit ända från bebistiden. Och mamma, hon använde nog oss barn, för att trösta sig i den känslomässiga öken som hon måste befunnit sig i. Men utåt, även i familjen och kanske inför sig själv också, har hon alltid upprätthållit bilden av lyckligt äktenskap. Aldrig visat minsta spricka mellan de två. Men hon ville inte släppa det känslomässiga taget om mig. Lät mig inte växa... Nu är jag skild och hon har liksom chansen att slå klorna i mig igen, känslomässigt. Jag värjer mig och berättar inte så mycket om hur jag har det.
Vi ska resa på en veckas semester tillsammans i påsk; jag, barnen och mina gamla föräldrar... Det känns sådär... Jag får väl försöka använda den tiden till att studera våra mönster i familjen... och fundera på vad jag kan göra, hur jag kan förändra och vad jag behöver föratt orka det...

Många varma kramar till er alla som kämpar på så duktigt! / M

Det låter exakt som för mig som om det är jag som har skrivit det blev fundersam om jag gått med tidigare utan att minnas.
Hur går det för dig? det är så mycket lättare att "veta" vad man ska göra när man ser det utifrån. Känslorna är det som är förstörarna i detta. Jag har varit i kontakt med några nyktra alkoholister som jag känner och de säger alla samma sak, Ställ ultimatum hur kommer man då till att klara av att göra det när allt är så bra utan alkoholen man förlorar ju det bra också. Funderar också över om det nu är så att han skulle välja att försöka göra något åt drickandet, kommer jag gå och undra när han tänker ta ett återfall då?Hur kan jag bli stark nog? jag har tyvärr inget svar på det.
Massor av styrke kramar till dig