Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era fina svar !!

Mina barn är 4,5 och 6 år. Hon är en bra mormor men usel mamma.

Min mamma saknar fullständigt insikt om vad som hänt och det är det jobbiga. Skulden läggs på mig.. jag var besvärlig som tonåring... min bror har fullständigt ballat ut. ...alkoholist, kriminell, min syster är överpresterande med tvångsymdrom och djupa depressioner.

Kram <3

Det är en viss skillnad på en person som är beroende & har insikt om sin sjukdom & en person som inte har det.
När insikt finns kan jag hjälpa till att påvisa att det finns en annan väg & vara ett stöd.
Finns ingen insikt kan jag inte göra annat än att skydda mej själv...
Kram <3

alkoholiserad far som jag i viss mån försökte undanhålla kontakt med våra barn. Avgränsade mig sjålv starkt från honom i perioder men uppnådde ett slags försoning innan han dog och det är jag tacksam för idag.
Förstår (ja!) din bitterhet? ("kan vara utan fanskapet") men säkert har din mor också goda sidor? Kanske dem hon kan visa till barnbarnen? Ändå inser jag verkligen att det är befogat med gränser och "överblick" eftersom båda dricker. Hur gamla är barnen? - det spelar ju viss roll för hur "utlämnade" de är.
Vet inte heller riktigt varför jag skriver - och varför jag skriver det jag gör.... MEN... kanske för att jag har en djup tro på människors inneboende vilja att vara goda och älskade. När jag läser på missbrukarnas trådar här på forumet så ser jag ju deras önskan att leva ett värdigt liv och det berör mig djupt. Helt annat än de föreställningar och uppfattningar man kan höra när det talas om alkoholister.
Du ska veta att även jag vet hur det är att ha ont i själen och önskar dig välkommen hit för att dela och reflektera så hjälps vi åt. Min upplevelse av forumet är att här är man närmare livet än på många andra platser IRL. Stor kram, mt

Jag har inga svar, Jenni, men jag vill ändå säga att du inte är ensam och önska dig välkommen hit till forumet.
/H, tillfrisknande medberoende

Ont i själen....

Jag har vuxit upp med en mamma och styvpappa som dricker....

Fick aldrig hjälp under min uppväxt. Fasaden utåt var perfekt.. gott om pengar, välbetalda jobb..

Nu är jag 40 och har underbara barn och har precis fått hör av min mamma att jag är sluten och litar inte på människor. Hon anser att jag inte är tillräckligt öppen mot henne och berättar vad som händer i mitt liv...

Hon hotar med "att säga upp bekansskapen " om det inte blir bättre.

Jag kan vara utan fanskapet men tyvärr är mina barn fästa vid henne. Under åren som gått har jag satt upp gränser för hur umgänget med barnbarnen skall gå till och det har fungerat hyfsat tills nu. Hon börjat bli säker på mig och tänjer på gränserna... För ca 2 månader sedan fick min man hämta henne när hon och pappa supit och druckit. Detta kommer inte att hända igen!

Jag vet egentligen inte varför jag skriver... kanske finns det någon som upplevt samma..... När tar det slut ???

Hej!
Sitter här med ett lugn i kroppen, som jag nu för tiden bara upplever efter
ett Al-anon-möte... tror varje vecka att det är onödigt att jag går, att det inte
finns nån anledning för mig längre att gå, vad kan det ge egentligen, men
så kommer jag dit, sjunker ner i mig själv och min trötthet och bara lyssnar
till alla fantastiska människors delningar... och pratar själv... och sen
kommer det, lugnet...

cyklade hem idag därifrån, och insåg att jag till och med hade närvaro nog
att titta på lite moln och en sädesärla och le åt en annan fågel.... i vanliga
fall är jag redan hemma i tanken, redan i nästa syssla, vad ska jag hinna
med och vad ska jag göra och en del av mig är fortfarande kvar på jobbet,
i funderingarna på om jag gjorde rätt eller om jag glömde nåt eller....

idag var jag just där på min cykel ute en ganska blåsig och inte jättevarm
kväll, tillsammans med vackra moln och flygande småfåglar... och matten
som sopade undan hundens oväntade hög med en pinne, och kvinnan
som jag cyklade om som hade så fint vitt flygande hår och en kjol som höll
på att åka in i hjulet, och med hallonbuskarna längs vägen som inte fått
några bär än och med spårvagnen som körde i kapp mig vid två hållplatser...

Märta min vän, jag ska ha semester i augusti, hela augusti, tänkte ta mig
lite åt ditt håll och hälsa på en annan forumvän, kanske kan vi ses då också?

Stora kramar!
/k

Hur mår du? Semester snart? Jag har bytt mobilnummer, mailar det nya till dig.

Kram kram Märta

Förlåt min rättframhet, men det känns som om du och din sambo håller på med en katt-och-råtta-lek nu. Du ska jag veta att jag känner igen mig så mycket i dig, hela tiden dessa förhandlingar och ultimatum där han lovar att skärpa sig, där han bedyrar att han förstår och ska ta hänsyn. Du släpper lite på ångensten och oron en stund men du har hela tiden en back-up, CITAT: (sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Precis så hade jag det, precis så förhöll jag mig hela tiden till x och alkoholen. Det funkar inte Vickis. Jag är ledsen att säga det till dig men du kommer bara att sjunka mer och mer i det här. Att säga till dig vad du ska göra kan jag inte, det måste vara ditt beslut. Men du finns här på forumet av en anledning, precis som jag och många andra här.

Du är i ett särskilt dilemma eftersom ni väntar barn. Jag bodde inte tillsammans med x, hade inte gemensamma barn med honom. Det borde ha varit lätt för mig att ställa ultimatum, lätt för mig att gå. Ändå hade jag ett rent h-ete att ta mig ur min medberoenderelation. Jag vet ju hur svårt det är. Med mitt inlägg till dig så vill jag bara säga att du aldrig kan gå in i en förhandling om hans alkoholvanor, bruk/missbruk, den du kan aldrig vinna. Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Jag vill inte på något sätt grusa dina förhoppningar om ett gott familjeliv. Men den rakhet jag möttes av här när jag var risig gjorde att jag lyckades resa mig och bryta mitt medberoende. Jag tror på den öppna och raka kommunikationen.

Styrkekram Märta

Hej på er!

Hoppas att ni alla haft en fin helg! :)

Här har det varit sådär..men jag har iaf tagit tjuren vid hornen och pratat med min kille, sen om det sjönk in eller inte återstår att se. Han sa att det var bra att jag säger till att jag är orolig etc...men det blev ju ett sjujäkla liv först... jag anklagade ju honom för att vara alkoholist! *inte* Men han har fått sig en tankeställare som han själv säger...

I veckan ska han ut och festa, till mig säger han att det blir lugnt men det återstår att se..sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Men första steget är taget och jag hoppas att det blir någon ändring! :) Hoppet är ju det sista som dör sägs det ju! :)

Snor en av de kramarna.... tack <3

Och Alin svarar:

"Skickar med dig en hel hög med kramar till alla på forumet :)"

:-)
/H.

Det skall jag göra, Mie, det blir hon glad av! (Fast hon är ju redan rätt så glad på det hela taget, som sagt.)

/H.

Hälsa till Alin...med en stor KRAM... / Mie...

Jag måste skriva här igen och kanske få lite ordning på funderingarna.

Dagarna går men livet är detsamma, helgerna har varit hyfsade tills i fredags. Han har en veckas semester nu och det måste ju firas?? Varför med alkohol? Varför måste han bli en annan person som jag inte tycker om??

Jag dricker nästan inget alls och känner inte alls för det ju mer man ser han full.

Måste fundera mer på hur mitt liv ska vara i framtiden, det får tiden utvisa.

Några negativa tankar från tekla.

Ha det gott alla som läser detta. Kramar till er

Hej!
Jag fick just en anledning att tänka lite på Alin - minns ni henne? (https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4813?pag…)

Hon och jag har kontakt på Facebook, och jag tänkte bara passa på att säga att hon har det jättebra. Hon mår kanonfint, och har till och med drabbats av kärleken igen. Det strålar lycka runt hennes statusrader!

Så, hon är ytterligare ett exempel på att det går att ta sig upp ur gropen. :-)
/H.

Gulledu. :-) Jag skriver bara sanningar om dig - du är en hjältinna ju!

Och ja, det var nog en syn... särskilt den delen där jag bar ut tvättkorgen i trädgården... för jag hade ju inte ens hunnit dra en morgonrock runt mig... Tur att vi har en utgång på baksidan och att grannarna sover så dags. ;-)

/H.

Vilken historia, ser framför mig hur du kämpar med katten och skatan, hahahahaha....

Ville bara titta in hos dig och tacka för de fina sakerna du har skrivit om mig på forumet. Jag blir så himla glad och stolt. Ha en fin dag du också vännen

Kram Märta

Inatt, vid fem, vaknade jag av att det var ett förfärligt väsen under min säng... och där var katten och en skata i full färd med att försöka ta livet av varandra. Jösses vad snabbt jag vaknade! Dessutom är maken hos sina föräldrar (efter gårdagens eftervårdsträff) så jag hade bara två händer...

Skatan försökte gömma sig i tvättkorgen, så då passade jag på att slänga en handduk över den. Katten såg jätteförvånad ut och undrade vart hans byte hade tagit vägen. Jag lyfte ut tvättkorgen i trädgården, och när jag drog undan handduken så flög skatan iväg snabbt som tusan. Sedan lyfte jag ut katten också, och stängde kattluckan så att han inte kunde komma in igen.

Och så gick jag och la mig igen. Men det var svårare än jag trodde att somna om. Dels var det väl adrenalinet antar jag, men tankarna började också snurra. Inte om de stora livsfrågorna, utan om skatan och katten. Skulle skatan klara sig, eller led den? Skulle katten bli sur på mig när han insåg att han inte kunde komma in igen? Tänk om han skulle få för sig att springa ut på vägen...?

Så dumt. Tänk att lägga så mycket onödig oro på något sådant. Alltså, jag menar, det är superviktigt för mig att min katt mår bra (och inte blir överkörd) men det finns ju ingen anledning att tro att han skall fara illa av att luckan är stängd några timmar.

Men så kom jag att tänka på en grej som kvinnan som leder anhörigträffarna sa för ett tag sedan. Hon menar att vi medberoende är mästare på att alltid tro det värsta om allting. Vi ser trafikolyckor framför oss så fort någon inte har ringt tillbaka, vi ser våra nära dö i hemska sjukdomar om de behöver gå till vårdcentralen... Och dessutom är vi mästerliga på att koppla det till våra egna handlingar och lägga skulden på oss själva. "Om jag bara hade... Om jag inte hade... Om..."

Då, när hon sa så, så tänkte jag att jag nog inte gör så. Jag brukar känna mig ganska lugn och realistisk. Jag oroar mig inte för speciellt många saker.

Men, som sagt, i natt fick jag nästan nojja av tanken på vad som kunde hända med katten för att jag hade stängt luckan... Hm. Tänkvärt. Det tog inte så lång tid att somna sedan, och jag sov gott i flera timmar till. Och när jag kommit upp och öppnade luckan så hoppade katten in direkt och sa "Kurr kurr, mmmmm, fffrrrrr - hej här är jag!"

Ha en bra dag vänner, det skall jag ha!
/H.

Hälsa gubben tillbaka! Han måste inte alls svara, men det är ju en bra grej att han tänker och skriver, även om han aldrig publicerar det.

Kram!
/H.

till dig Lelas med mt som sekreterare. Han tackar för svar med varm och vänlig ton, har börjat skriva på något som kanske kommer. Eller kanske inte längre är aktuellt. Ikväll har vi skrivit gemensamt i tanttråden. Kram, Mm / mt

eftersom också Mullegubben är en sjusärdeles odlare. Förutom frilandsodlingen har vi ett växthus fullt med gurkor, tomater och vindruvor. Vindruvorna är inte mogna ännu men gurkor har vi och idag har vi skördat den första tomaten Vilka fina män vi har! / Kramar, mt

lillablå - ja, det är någonting symboliskt över det där med att odla samtidigt som man återhämtar sig efter sitt livs utmaning... Det spirar och gror, men det behöver också skötas om och ges kärlek och näring... annars kommer det ingen skörd.

Pianomannen - ja, vi får bygga ut... vi har ju rätt mycket tom gräsmatta att ta av...

Lisamari - konserten gick bra. Det kom lagom mycket folk, vi tyckte att det var kul att spela ihop och när jag lyssnar på inspelningen som vi gjorde så tycker jag att det låter riktigt bra. :-)

Idag, och hela helgen, är det ett stort jippo här i vår lilla stad. Det kommer långt många fler besökare hit än vad som bor i kommunen. Folk överallt, med husvagnar, hundar, cyklar, picknickkorgar, badkläder... Full rulle. Jag gillar det, så jag skall nog ge mig ut i vimlet en stund i eftermiddag. Samtidigt ser jag fram emot lugnet som lägger sig i byn när det hela är över på söndag eftermiddag.

Livet är bra.
/H.

Låter så härligt - att få skörda den frukten

Önskar man hade fått höra den konserten - det hade nog lockat fram en tår i ögat

Ha en fortsatt skön semester ni båda - mysig läsning att ni är rädda/måna om varandra

Kram
Lisamari

var inte beredd på att det skulle växa och trivas SÅ bra bara..... Större lanne till nästa år.

Låter helt fantastiskt och jag är så glad att det är ert liv just nu, ni skördar
efter hårt arbete!!!
så himla gött!!!
stora kramar!!
/k