Senaste kommentarerna i forumet

Du är allt annat än feg. Du är tuff som tar kampen. Du vill att det goda ska segra på sikt och handlar väldigt sunt. Starkt jobbat under rådande omständigheter! Håll ut! /A

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

Gott jobbat är det!
helt rätt!
och visst är det skönt när man satt en gräns, sagt nej, följt magkänslan och stått upp för sig själv och det man inners inne vet är rätt?! lätt beroendeframkallande... fel ordval här kanske... =)
fortsätt stå på dig vännen!!
kramar!
/k

Barbalala!

Så bra att du markerar! Superbra gjort! Kämpa på. jag följer din berättelse!

/C

kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkKKKKKKKKKKKKKKKKRRRRRRRRRRRRrrrrrrrrrrrrrrrrrraAAAAAAAAAAAAAAAmMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

Åh vad bra att du markerar, barbalala! Heja dig! :-)

Ja, det är mycket arbete... Men det börjar ju på något sätt ge frukt, eller hur?

Kram!
/H.

Tack fina ni. Jag körde och hämtade honom och efter några minuter började predikningarna om hur egoistiskt och aningslöst det är att välja skilsmässa i dessa tider. Jag får en stor klump i magen och blir tyst vilket gör att han eldar på ännu mer. Till slut säger jag bara att jag inte tänker köra honom mer. Jag köper vinterdäck till hans cykel. Det är inte jag som blivit av med körkortet! Han drar i handbromsen. Det var halt! Vi sladdar och stannar och han kliver ur. Jag har kännt mig lätt sedan dess. Haft en skön och glad helg med barnen. Jag förstår att arbetet med att sätta gränser inte är över och att det inte skrider framåt av sig själv. Det är ett arbete för varje steg.

Du får kapa min tråd precis hur mycket du vill!
Det kanske till och med fanns en anledning till att du gjorde det, med tanke på vad du precis kommit till insikt om...

du är fantastisk! du ser till dina barns bästa, inte ditt eget... fantastisk möjlighet för dem att få uppleva en frisk familj när de besöker svågern, antagligen precis vad de behöver: de får vara barn fullt ut utan att behöva ta ansvar för föräldrarnas drickande och konflikter... kan det vara ett alternativ för dem under en längre tid, kanske?

du klarade att hålla dig borta från drickandet under hela veckan... då kan du klara helgen också, det gäller bara att ställa in hjärnan på det från början, och verkligen kämpa! kämpa för dina barn! och jag håller med Lelas, du var ärlig mot svågern, och därmed har du tagit ännu några steg!! Starkt!

skriv, läs och skriv, och jag håller tummarna för ert samtal idag...
stora kramar!
/k

Fina Dompa!

Jag kan inte svara på hur en vårdnadsfråga skulle lösas i er situation, men jag är övertygad om att barnen i längden kommer att må bättre av en förändring än att ha det som det är nu. Jag menar inte att du måste gå till handling på stört, men det här är ohållbart för era barn så när du känner dig mogen för en förändring så blir det till det bättre även för dem. Du tänker tanken att kontakta myndigheterna - utmärkt! Jag tror faktiskt att det är det bästa du kan göra.

Du har dessutom tagit ett viktigt första steg som har pratat med svågern och faktiskt låtit bli att ljuga för honom. Bra jobbat!

Du undrar varför du inte har sett din frus alkoholproblem... ja, du... dels har du antagligen haft fullt upp med ditt eget drickande, men dels är det också så ett medberoende kan visa sig. "Alla" andra ser det, men inte den som lever närmast. Jag tror att det har två sidor - för det första att alkoholisten lägger mycket större vikt på att dölja sitt drickande för de närmaste och kanske lyckas så bra med det att vi faktiskt inte märker något, och för det andra att vi anhöriga faktiskt inte vill se problemet och lurar oss själva in absurdum.

Kram!
/H.

Har följt dina inlägg, många styrkekramar till dig.

Skillnaden på friska barn och sjuka. Svågern var precis och hämtade våra. Han hade två egna med sig. Starka vackra rakryggade ungar. De tog plats på ett sätt som våra aldrig gör. Fan, fan, fan.
Om detta samtal idag inte leder någon vart så måste jag skrämmande tanke kontakta myndigheter. Dompa

Din input betyder mycket, vetskapen om att någon annan vet om skiten. Med det menar jag INTE att du har ansvarnför mig. Känner att jag måste klargöra det med tanke på bla. de hätska inlägg jag sett på Mulletantens tråd. Ja, vad händer om jag söker hjälp? Om jag låter myndigheter veta att tre barn lever med alkoholister? Kan jag mista dem? Vårdnaden går väl alltid mer eller mindre till kvinnan? Jag är inte redo för det än, vilket kan tyckas vara oschysst mot barnen. Istället har jag ordnat så att barnen ska vara hos svågern idag. De trivs där, stor lantgård med massor av djur. Konstigt blev det dock när jag ringde honom. Nej, det var inga problem med att ta ungarna, men varför? Min första inpuls var att ljuga. Men jag sa som det var; att jag behövde tid att prata igenom mitt drickande med min fru. Skamligt nog (jag skäms som satan) sade jag också att jag ville prata om hennes drickande. Svågern svarade att "alla" visste att hon drack och att "alla" trodde att jag tyckte det var ok. Att vi kommit fram till någonslags överrenskommelse. Jag avskyr detta att alla ser oss som trasiga alkoholister. Att jag drack visste jag, att min fru också gjorde det kom som en djävla överraskning. Vad är jag för människa som inte såg det? Iaf. denna dag har jag avsatt för att möta trollen. Kanske kommer inte allt ut men jag måste börja någonstans.
Hälsar Dompa

Oj, Dompa.... vilken situation!

Undra på att hon inte vill se dina problem. Om hon började diskutera hur du skall bryta dina dryckesvanor så kommer det som ett brev på posten att hon måste ta tag i sina egna också...

Ja, hur mår era barn? Antagligen inte speciellt bra. Barn märker mer än man tror.

Får jag fråga dig: vad skulle hända om du fokuserade helt och hållet på dig själv och hur du mår och din vilja (som växer hela tiden, som jag tolkar dig) att sluta dricka? Vad skulle hända om du "struntar" i din fru och söker hjälp själv, för din och barnens skull?

Det är bättre för barnen att han en förälder som är/försöker vara nykter än att ha två som dricker. Eller hur?

Du är inte bara alkoholist, Dompa, du är även anhörig till en alkoholist och alltså en av oss medberoende. Och lösningen på båda de problemen är att börja respektera sig själv och satsa på att må bättre för sin egen skull.

Kram!
/H.

Kapar din tråd igen, hoppas det är ok. Har haft en överdjävlig men samtidigt givande vecka. Läser här dygnet runt. Men, i onsdags när jag kom hem så trillade poletten äntligen ner. Min fru drar i sig ca två liter vin om dagen. Tror att hennes hätska reaktion på mitt erkännande av mitt drickande delvis kan bero på det.
Innan så såg jag verkligen inte. Nu sitter vi i skiten bägge två. Vilket jag kanske skulle kunna hantera om vi inte hade tre barn i typ 10-års åldern. Själv höll.jag mig nykter hela arbetsveckan men igår fredag satte jag mig ner men en whisky för att "ladda ner, landa". Min fru hade tutat hela dagen. Hur fan mår ungarna? Vad är detta för relation? Hur gick det sådjävla snett? Varför orkar hon inte prata? Mycket yrslar omkring i huvudet. Och jag vet att mycket är mitt fel. Dompa

barbalala, det verkar inte alls rimligt att du ska vara hans privatchaufför. Jag blev lite (fult) ironisk i mina tankar "var det inte så att han hittat någon ny kärlek? Kan inte hon ..." Nej förlåt, sån vill jag inte vara. Men mellan raderna läser jag att han (gärna) låter sig vara beroende av dig (åtminstone när det passar...). Kanske han också skulle läsa Carina Bångs ord om makt, det är bara han själv som har makt att förändra sitt liv!
Det står i ditt första inlägg att ni har tre goda skäl att fortsätta och det är barnen. Visst är det viktigt och fint att barnen får behålla sin far men du kan inte ta hans föräldraansvar också. Jag tänker på mies tråd och hur mycket hon försökt ordna så barnen och deras pappa får träffas - och småningom insett att det blir inte bra.
Samla kraft barbalala, att ta din del av ansvaret för dig och barnen, inte mer. Låt mannen bli vuxen! Har man ställt sig utan körkort så är det så.
Du har gjort en helt otrolig resa den här sommaren. Du skriver i början hur du kämpat med ditt medberoende - i skenet av det har du kommit lånt, långt! Du skriver också att du avbrutit (olika behandlingar?) flera gånger. Kanske att du den här gången bearbetar djupare än nånsin, också ditt eget. Självklart man har svackor då! Kram, kram, kraft och styrka! / mt

Ja, jag känner nog att du har helt rätt Lelas, ändå har jag redan lovat bort morgonen... Att det ska vara så fasligt svårt att säga nej, n e j . Nej, nej nej nej . Finns det någon skola man kan gå och lära sig? Kram / M

Hej! Vad skönt att mötet gick bra!

Men.... Nej! Börja inte skjutsa honom! Inte! Hur han tar sig till sin behandling är hans problem och inte ditt!

Kram!
/H.

"Soc-tanten" var några år yngre än jag och charmigt lätt förvirrad. Hon avslutade vårt samtal med att hon inte tror att det finns någon anledning till oro, hon tror inte att hon kommer att öppna någon utredning. Men hon har inte träffat Honom än, och det dröjer ytterligare en vecka (minst). Sedan fattar hon beslut.

När jag var på väg därifrån ringer Han och har just blivit av med körkortet - som han inte har - igen!!! Inte druckit men olovlig körning utan körkort. Han bor 5 km från busshållplatsen och tar bilen på små enskilda vägar till bussen till och från öppenvårdsbehandlingen som han just nu går på. Där stod polisen och "väntade" i just rätt tid - man kan ju bli paranoid för mindre. Jaha, så nu ska jag skjutsa honom in till stan på morgnarna?... Och han lär inte få något körkort på sådär 18 månader, men tänker bo kvar. Har han bestämt sig för att göra sig beroende av mig? Är det hans vilkor för att vara pappa? Vad är jag skyldig att göra för att mina barn ska ha en pappa?

Även om alkoholen inte finns med i hans liv, och mycket fungerar bra, så är det mycket som han inte riktigt klarar av i ett vanligt liv, något sorts handikapp. Kronofogdeärenden har han redan hunnit dra på sig t.ex. Det mesta skulle bli betydligt enklare för mig om jag tog hand om det hela, alla veckor, men jag vill ju att barnen ska ha sin pappa!

Jag ser på "Livet blir bättre" på tv3. Det handlar om Jessica Andersson och hennes minnen av uppväxten med sin alkoholberoende mamma.

Den väcker många tankar i mig, kanske framför allt om hur mycket barn egentligen uppfattar om vad som pågår i en dysfunktionell familj.

Jag hoppas att hennes berättelse hjälper många som ser programmet! Livet blir bättre.

/H.

det känns bra efter besöket på soc. Det är nog klokt för var och en av oss att lära om sig själv och att lära känna igen sig sina mönster. Att läsa och skriva här är en bra väg... finns många flera. Kram till dig! / mt

Barbalala, jag hoppas det gick bra på soc idag. Fy sjutton vad du får utstå. Kämpa på och tänk på att vara snäll mot dig själv! Dem fina goda råd du ger oss andra tycker jag även du skall ge dig själv. För det är du verkligen värd!

Jag vet inte om du hade hamnat med en annan missbrukare eller hamnat i ett eget missbruk. Min tolkning är väl att vi följer samma mönster om och om igen, tills vi förstått vad vi gör mot oss själva. Det är väl det lite som är att vara medberoende? Eller vad tycker du? Vi valsar med och sviker oss själva, ständigt.

Ta hand om dig så länge och så hörs vi snart igen.

Kram C

Hej, hurblevdet!

Ja du... det här med ultimatum är inte enkelt.

Men jag tror att det handlar om att vi medberoende, precis som de beroende, måste nå vår botten för att ta oss ur "träsket". Någon beskrev det som att man måste nudda botten i sjön när man hoppar från en trampolin - det är först då man får kraft för att skjuta ifrån och stiga upp mot ytan igen.

Jag menar alltså att när man kommer till punkten då man ställer sitt ultimatum och verkligen menar det, då handlar det inte om att välja mellan att stanna kvar i en halvkass relation eller att lämna. Det handlar om att jag inte står ut längre, och om han väljer bort mig till förmån för flaskan så är det ändå en enklare väg och en känsla som är mindre smärtsam än att stanna...

Jag har funderat massvis på det här med ultimatum - du hittar en liten sammanställning av det i min tråd som heter Vägen vidare, men du måste bläddra/läsa en bit ner för den kommer inte på första sidan.

Fortsätt skriva och läsa här, det hjälper!
/H.

Hur är det möjligt att ställa ultimatum, med risk att bli bortvald?
Försöker hitta alla negativa aspekter för att klara av att eventuellt klara av att bortvald.
Försöker förstå hur det kunde bli så här. Hur är det möjligt att jag inte sätter stopp, att jag låter alla lida. Jag vet att det inte är jag som dricker men jag är inte kapabel att sätta stopp heller. Om det vore än vän som berättat det som jag är med om hade jag tveklöst försökt få vännen att sätta stopp.
Hur gör man?????