Senaste kommentarerna i forumet

om dina barn är så små och mormor så opålitlig behövs förstås tillsyn när de ska träffas. Jag hoppas för barnens skull att de kan få träffas eftrsom de tycker om henne.
Du och dina syskon har absolut ingen skuld och inget ansvar för att er mamma dricker. Däremot antar jag att ni alla bär på sorg och smärta ... som du beskriver din uppväxt med den snygga fasaden har ni levt i en lögn. Fortsätt skriva och "samtala" med alla livskloka människor som finns här så kanske du småningom kommer till insikt om varför du skrev ditt första inlägg.
Du frågar när det tar slut. Vet du, du har tagit först steget på vägen till det när du skrev ner dina tankar och delade dem med oss andra här. Det är v själva som måste förändra vår verklighet och då behöver vi hjälp av medmänniskor. En bra början finns här det kommer du att se när du läser. Kram / mt

Det enda råd jag kan ge dig min vän är att be om professionell hjälp nu. Du kan kontakta din husläkare och få stöd så det inte blir så dyrt för dig. Jag fick KBT-behandling i två år via min vårdcentral så det gick under högkostnadsskyddet.

Att gå i samtal/stöd/råd är jätteviktigt, det här är ingenting som du eller någon annan av oss klarar ensamma. Syftet för min del var inte försöka bryta upp, snarare ville jag få hjälp med mina känslor och rädslor, hjälp att sätta namn på dem och få struktur på mitt liv. Du ska veta att vi är många här på forumet som gått/går i terapi. Det är också så vanligt med vår problematik inom vården och de flesta möts med stor förståelse och med mycket stöd.

Att du konstant är trött och orolig är inget konstigt, du måste hela tiden förhålla dig till hans drickande och hans ilska och frustration. Att inte känna tillit är förödande för vem som helst. I din situation med ett barn som ni väntar, sätts en stor press på barnets välmående och utveckling eftersom du hela tiden är stressad och din kropp är i beredskap. Jag kan tänka mig att stresshormornerna pumpar i din kropp.

Jag vet inte vad du har för inställning till att gå i samtal. För min del var det min räddning för du ska veta att jag vara nära att dö förra sommaren. Jag pendlade länge mellan hopp och förtvivlan och det slet så innerligt på min kropp. Jag kunde sova flera dygn efter ett bråk, eller efter ett sviket löfte. Jag kämpade så hårt med min tillit men han förbrukade den gång på gång. Du har kommit så långt redan med din insikt. Men det räcker inte. Du behöver också ha ett tajt kontaktnät omkring dig nu och professionellt stöd. Du behöver din styrka, ditt barn behöver din styrka. Och du har styrka även om du inte tror det nu.

Snälla, be om hjälp. Och som sagt, vi finns här på forumet för varandra, för dig med ;-)

Styrkekram Märta

...jag tror faktiskt att du har rätt, den här situationen kommer inte att ändra på sig om inte jag tar tag i den... :(

I helgen som var bråkade vi jättemycket men jag blev så arg och besviken och ledsen på honom, och så blir han arg på mig då jag säger ifrån... som att jag inte är fyllechaufför bara för att jag är gravid=glöm det! Och han kan inte säga till sin familj och vänner att låta mig vara och vara snäll och säga att han sagt att han kan köra utan de får hacka på mig... det gör väldigt ont. Blev så idag igen, även om han säger att de skojar så känns det och jag tar inte det mer, jag orkar inte... varför ska jag gå och må skit hela tiden för och oroa mig??!!

Vet bara inte vad jag ska göra...är rädd att jag håller på att gå in i väggen snart, är så konstant trött och orolig...

Låt skulden rinna av dej... du har ingen del i den.
Kram <3

Tack för era fina svar !!

Mina barn är 4,5 och 6 år. Hon är en bra mormor men usel mamma.

Min mamma saknar fullständigt insikt om vad som hänt och det är det jobbiga. Skulden läggs på mig.. jag var besvärlig som tonåring... min bror har fullständigt ballat ut. ...alkoholist, kriminell, min syster är överpresterande med tvångsymdrom och djupa depressioner.

Kram <3

Det är en viss skillnad på en person som är beroende & har insikt om sin sjukdom & en person som inte har det.
När insikt finns kan jag hjälpa till att påvisa att det finns en annan väg & vara ett stöd.
Finns ingen insikt kan jag inte göra annat än att skydda mej själv...
Kram <3

alkoholiserad far som jag i viss mån försökte undanhålla kontakt med våra barn. Avgränsade mig sjålv starkt från honom i perioder men uppnådde ett slags försoning innan han dog och det är jag tacksam för idag.
Förstår (ja!) din bitterhet? ("kan vara utan fanskapet") men säkert har din mor också goda sidor? Kanske dem hon kan visa till barnbarnen? Ändå inser jag verkligen att det är befogat med gränser och "överblick" eftersom båda dricker. Hur gamla är barnen? - det spelar ju viss roll för hur "utlämnade" de är.
Vet inte heller riktigt varför jag skriver - och varför jag skriver det jag gör.... MEN... kanske för att jag har en djup tro på människors inneboende vilja att vara goda och älskade. När jag läser på missbrukarnas trådar här på forumet så ser jag ju deras önskan att leva ett värdigt liv och det berör mig djupt. Helt annat än de föreställningar och uppfattningar man kan höra när det talas om alkoholister.
Du ska veta att även jag vet hur det är att ha ont i själen och önskar dig välkommen hit för att dela och reflektera så hjälps vi åt. Min upplevelse av forumet är att här är man närmare livet än på många andra platser IRL. Stor kram, mt

Jag har inga svar, Jenni, men jag vill ändå säga att du inte är ensam och önska dig välkommen hit till forumet.
/H, tillfrisknande medberoende

Ont i själen....

Jag har vuxit upp med en mamma och styvpappa som dricker....

Fick aldrig hjälp under min uppväxt. Fasaden utåt var perfekt.. gott om pengar, välbetalda jobb..

Nu är jag 40 och har underbara barn och har precis fått hör av min mamma att jag är sluten och litar inte på människor. Hon anser att jag inte är tillräckligt öppen mot henne och berättar vad som händer i mitt liv...

Hon hotar med "att säga upp bekansskapen " om det inte blir bättre.

Jag kan vara utan fanskapet men tyvärr är mina barn fästa vid henne. Under åren som gått har jag satt upp gränser för hur umgänget med barnbarnen skall gå till och det har fungerat hyfsat tills nu. Hon börjat bli säker på mig och tänjer på gränserna... För ca 2 månader sedan fick min man hämta henne när hon och pappa supit och druckit. Detta kommer inte att hända igen!

Jag vet egentligen inte varför jag skriver... kanske finns det någon som upplevt samma..... När tar det slut ???

Hej!
Sitter här med ett lugn i kroppen, som jag nu för tiden bara upplever efter
ett Al-anon-möte... tror varje vecka att det är onödigt att jag går, att det inte
finns nån anledning för mig längre att gå, vad kan det ge egentligen, men
så kommer jag dit, sjunker ner i mig själv och min trötthet och bara lyssnar
till alla fantastiska människors delningar... och pratar själv... och sen
kommer det, lugnet...

cyklade hem idag därifrån, och insåg att jag till och med hade närvaro nog
att titta på lite moln och en sädesärla och le åt en annan fågel.... i vanliga
fall är jag redan hemma i tanken, redan i nästa syssla, vad ska jag hinna
med och vad ska jag göra och en del av mig är fortfarande kvar på jobbet,
i funderingarna på om jag gjorde rätt eller om jag glömde nåt eller....

idag var jag just där på min cykel ute en ganska blåsig och inte jättevarm
kväll, tillsammans med vackra moln och flygande småfåglar... och matten
som sopade undan hundens oväntade hög med en pinne, och kvinnan
som jag cyklade om som hade så fint vitt flygande hår och en kjol som höll
på att åka in i hjulet, och med hallonbuskarna längs vägen som inte fått
några bär än och med spårvagnen som körde i kapp mig vid två hållplatser...

Märta min vän, jag ska ha semester i augusti, hela augusti, tänkte ta mig
lite åt ditt håll och hälsa på en annan forumvän, kanske kan vi ses då också?

Stora kramar!
/k

Hur mår du? Semester snart? Jag har bytt mobilnummer, mailar det nya till dig.

Kram kram Märta

Förlåt min rättframhet, men det känns som om du och din sambo håller på med en katt-och-råtta-lek nu. Du ska jag veta att jag känner igen mig så mycket i dig, hela tiden dessa förhandlingar och ultimatum där han lovar att skärpa sig, där han bedyrar att han förstår och ska ta hänsyn. Du släpper lite på ångensten och oron en stund men du har hela tiden en back-up, CITAT: (sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Precis så hade jag det, precis så förhöll jag mig hela tiden till x och alkoholen. Det funkar inte Vickis. Jag är ledsen att säga det till dig men du kommer bara att sjunka mer och mer i det här. Att säga till dig vad du ska göra kan jag inte, det måste vara ditt beslut. Men du finns här på forumet av en anledning, precis som jag och många andra här.

Du är i ett särskilt dilemma eftersom ni väntar barn. Jag bodde inte tillsammans med x, hade inte gemensamma barn med honom. Det borde ha varit lätt för mig att ställa ultimatum, lätt för mig att gå. Ändå hade jag ett rent h-ete att ta mig ur min medberoenderelation. Jag vet ju hur svårt det är. Med mitt inlägg till dig så vill jag bara säga att du aldrig kan gå in i en förhandling om hans alkoholvanor, bruk/missbruk, den du kan aldrig vinna. Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Jag vill inte på något sätt grusa dina förhoppningar om ett gott familjeliv. Men den rakhet jag möttes av här när jag var risig gjorde att jag lyckades resa mig och bryta mitt medberoende. Jag tror på den öppna och raka kommunikationen.

Styrkekram Märta

Hej på er!

Hoppas att ni alla haft en fin helg! :)

Här har det varit sådär..men jag har iaf tagit tjuren vid hornen och pratat med min kille, sen om det sjönk in eller inte återstår att se. Han sa att det var bra att jag säger till att jag är orolig etc...men det blev ju ett sjujäkla liv först... jag anklagade ju honom för att vara alkoholist! *inte* Men han har fått sig en tankeställare som han själv säger...

I veckan ska han ut och festa, till mig säger han att det blir lugnt men det återstår att se..sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Men första steget är taget och jag hoppas att det blir någon ändring! :) Hoppet är ju det sista som dör sägs det ju! :)

Snor en av de kramarna.... tack <3

Och Alin svarar:

"Skickar med dig en hel hög med kramar till alla på forumet :)"

:-)
/H.

Det skall jag göra, Mie, det blir hon glad av! (Fast hon är ju redan rätt så glad på det hela taget, som sagt.)

/H.

Hälsa till Alin...med en stor KRAM... / Mie...

Jag måste skriva här igen och kanske få lite ordning på funderingarna.

Dagarna går men livet är detsamma, helgerna har varit hyfsade tills i fredags. Han har en veckas semester nu och det måste ju firas?? Varför med alkohol? Varför måste han bli en annan person som jag inte tycker om??

Jag dricker nästan inget alls och känner inte alls för det ju mer man ser han full.

Måste fundera mer på hur mitt liv ska vara i framtiden, det får tiden utvisa.

Några negativa tankar från tekla.

Ha det gott alla som läser detta. Kramar till er

Hej!
Jag fick just en anledning att tänka lite på Alin - minns ni henne? (https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4813?pag…)

Hon och jag har kontakt på Facebook, och jag tänkte bara passa på att säga att hon har det jättebra. Hon mår kanonfint, och har till och med drabbats av kärleken igen. Det strålar lycka runt hennes statusrader!

Så, hon är ytterligare ett exempel på att det går att ta sig upp ur gropen. :-)
/H.

Gulledu. :-) Jag skriver bara sanningar om dig - du är en hjältinna ju!

Och ja, det var nog en syn... särskilt den delen där jag bar ut tvättkorgen i trädgården... för jag hade ju inte ens hunnit dra en morgonrock runt mig... Tur att vi har en utgång på baksidan och att grannarna sover så dags. ;-)

/H.

Vilken historia, ser framför mig hur du kämpar med katten och skatan, hahahahaha....

Ville bara titta in hos dig och tacka för de fina sakerna du har skrivit om mig på forumet. Jag blir så himla glad och stolt. Ha en fin dag du också vännen

Kram Märta

Inatt, vid fem, vaknade jag av att det var ett förfärligt väsen under min säng... och där var katten och en skata i full färd med att försöka ta livet av varandra. Jösses vad snabbt jag vaknade! Dessutom är maken hos sina föräldrar (efter gårdagens eftervårdsträff) så jag hade bara två händer...

Skatan försökte gömma sig i tvättkorgen, så då passade jag på att slänga en handduk över den. Katten såg jätteförvånad ut och undrade vart hans byte hade tagit vägen. Jag lyfte ut tvättkorgen i trädgården, och när jag drog undan handduken så flög skatan iväg snabbt som tusan. Sedan lyfte jag ut katten också, och stängde kattluckan så att han inte kunde komma in igen.

Och så gick jag och la mig igen. Men det var svårare än jag trodde att somna om. Dels var det väl adrenalinet antar jag, men tankarna började också snurra. Inte om de stora livsfrågorna, utan om skatan och katten. Skulle skatan klara sig, eller led den? Skulle katten bli sur på mig när han insåg att han inte kunde komma in igen? Tänk om han skulle få för sig att springa ut på vägen...?

Så dumt. Tänk att lägga så mycket onödig oro på något sådant. Alltså, jag menar, det är superviktigt för mig att min katt mår bra (och inte blir överkörd) men det finns ju ingen anledning att tro att han skall fara illa av att luckan är stängd några timmar.

Men så kom jag att tänka på en grej som kvinnan som leder anhörigträffarna sa för ett tag sedan. Hon menar att vi medberoende är mästare på att alltid tro det värsta om allting. Vi ser trafikolyckor framför oss så fort någon inte har ringt tillbaka, vi ser våra nära dö i hemska sjukdomar om de behöver gå till vårdcentralen... Och dessutom är vi mästerliga på att koppla det till våra egna handlingar och lägga skulden på oss själva. "Om jag bara hade... Om jag inte hade... Om..."

Då, när hon sa så, så tänkte jag att jag nog inte gör så. Jag brukar känna mig ganska lugn och realistisk. Jag oroar mig inte för speciellt många saker.

Men, som sagt, i natt fick jag nästan nojja av tanken på vad som kunde hända med katten för att jag hade stängt luckan... Hm. Tänkvärt. Det tog inte så lång tid att somna sedan, och jag sov gott i flera timmar till. Och när jag kommit upp och öppnade luckan så hoppade katten in direkt och sa "Kurr kurr, mmmmm, fffrrrrr - hej här är jag!"

Ha en bra dag vänner, det skall jag ha!
/H.

Hälsa gubben tillbaka! Han måste inte alls svara, men det är ju en bra grej att han tänker och skriver, även om han aldrig publicerar det.

Kram!
/H.

till dig Lelas med mt som sekreterare. Han tackar för svar med varm och vänlig ton, har börjat skriva på något som kanske kommer. Eller kanske inte längre är aktuellt. Ikväll har vi skrivit gemensamt i tanttråden. Kram, Mm / mt

eftersom också Mullegubben är en sjusärdeles odlare. Förutom frilandsodlingen har vi ett växthus fullt med gurkor, tomater och vindruvor. Vindruvorna är inte mogna ännu men gurkor har vi och idag har vi skördat den första tomaten Vilka fina män vi har! / Kramar, mt