Senaste kommentarerna i forumet

Hej på er!

Och glad midsommar i efterskott!

Jag har haft en lugn och fin midsommar i goda vänners lag utan alkohol vilket kändes underbart! :D

Tyvärr har jag inte konfronterat min sambo än, känner att jag inte vill ta det över telefon, det är så mycket annat som spelar in nu och jag mår inte bra överhuvudtaget..är rädd att vi kommer braka åt skogen.. :(

Men trots att jag går och är smått orolig hela tiden så vill jag ändå tro att det går att komma ur detta och att han ska förstå mitt tänk också!

Jag har suttit och läst era inlägg och gråtit och förundrats över hur oerhört starka och positiva ni är!! Beundransvärt!!! :)

Kram på er!!!

Tack fina du, det är verkligen en speciell dag i dag. Ett år har passerat, nu är det dags för ett nytt med nya mål och nya utmaningar. Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från allt. Och som du säger, man växer verkligen inombords, hittar hem i sig själv. Jag är hemma nu :-)

Sommarkram

Du är klok, Adde. Som vanligt. :-)

Ja, idag är det alltså midsommar och i vår värld kommer det att vara en helnykter tillställning. Alltså, jag menar, vi kommer inte att stöta på andra som dricker heller utan hela dagen kommer att vara fri från alkohol. Så jag tror inte att det kommer att vara varken enklare eller svårare för maken att vara nykter idag än andra dagar. Och för mig själv är det här med alkohol inte alls aktuellt, eftersom jag har epilepsi och inte får lov att dricka alls.

Men, jag sänder lite extra tankar till er andra som tycker att den här dagen är en stor utmaning. Glöm inte att ett nyktert liv är bättre än ett onyktert, och att ni inte är ensamma om att kämpa. Heja er!

Och, Märta, fina Märta. Idag är det din stora dag när du har "gått ett varv" i ditt nya fria liv och klarat av det. En särskild midsommarkram till dig! <3

Nu laddar vi för att om ett par timmar vara vid en bygdegård ett par mil härifrån och möta upp vår gudson som är två och ett halvt år, och hans familj (han har en tvillingbror och en storasyster som är fem). Härliga tider!
/H.

Märta på födelsedagen !! Den första årsdagen är magisk, jag tror nog att det gäller både er anhöriga och oss alkisar. Tänk att känna att man gått runt ett helt år med alla helger och påminnelser och att man växt inombords. Det är nu det nya livet börjar på allvar, din nya identitet, att få återupptäcka livet som ett nyfiket litet barn är oslagbart.

Lev livet och njut av medgången men även av motgångar, det är så det riktiga livet är.

Grattis, Märta! :-) <3
/H.

Hej alla kämpar

Lilla blå, Mie, Berrra, Fenix, Adde, Lelas, alla ni undebara ..... Jag är så hopplös när det gäller namn. Jag glömmer aldrig ett ansikte men jag glömmer namn. Och här har vi bara namn. Inga ansikten, dessa får man skapa själv. Hur som, i morgon vänder det, i morgon har det gått ett helt varv, i morgon har jag tagit kommandot. DET GICK!

All styrka till oss, allt hopp till oss: Önskar er alla en fin midsommar/ Kram Märta

Hur kommer det sig att vi låter oss behandlas så illa?
hur kommer det sig att vi kan ta skit tre dagar bara vi får kärlek den fjärde?
varför har vi inte fått självkänslan med modersmjölken, varför tror vi att vi
inte är värda det bästa?

läser alla nya trådar nu, känner obehag, min kropp kommer ihåg hur jag
mådde för ett och ett halvt år sen, när det var som jobbigast, när jag insåg,
när jag letade ölburkar, när jag vaknade och fick kramp i magen för att jag
struntat i att hämta en ny toarulle kvällen innan trots att den gamla var
nästan slut, eller när jag i panik insåg att jag tagit fram och tinat strimlat
nötkött istället för nötfärs till köttfärssåsen, när jag slängde köttet i soporna
och slängde soppåsen längst ner i soptunnan för att undvika upptäckt...

och allt det här obehaget och rädslan genomlevde jag dag på dag på dag
bara för att återigen få lite kärlek eller snälla ord eller uppmärksamhet...

har precis haft en god vän på besök, första gången hon har varit hemma
hos mig och fikat, jag har ju inte haft min lägenhet så himla länge och jag
ville inte bjuda hem folk till den lilla etta jag hyrde svart tidigare... en gammal
vän från högskolan myntade ett uttryck som jag tror fullt och fast på: man är
inte riktiga vänner förrän man har varit hemma hos varandra och fikat.

hade jag levt med mitt x hade jag inte kunnat bjuda hem henne sådär,
utan att först kolla så att det inte störde hans planer, det var ju hans hem
och hans vilja var lag...

nu är det min vilja som är min lag. jag har inte helt lärt mig känna igen dess
röst, blir fortfarande osäker på vad jag vill, eller vem jag är, eller vad som är
bra för mig, men jag tränar. och jag tänker fortsätta träna tills jag kan.
för jag är viktigast för mig, jag och mitt välbefinnande. ingen annan kommer
se till att jag mår bra, eller gör det som är rätt för mig, det är mitt ansvar och
jag får aldrig glömma det igen.

Märta, du är fortfarande en av de som betyder mest för mig...

Vickis83, du har varit tyst ett tag... hur mår du?! skriv gärna och berätta!!!

Stora kramar till er alla, jag hoppas att ni alla får en lugn och vacker
midsommarhelg!!!
all kärlek!
/k

inte tillfrågad..............men i alla fall !!

För mig innebär inte min nykterhet att det är självklart att jag är nykter !!

Jag kan också gå på "vita knogar" alltså "hålla" mig nykter under eget tvång och det håller inte i långa loppet. Man kan kanske beskriva det som så att det finns en längtan till att (eftersom det är midsommar) kanske ta en kall öl till sillen "för en gångs skull" "jag har ju varit så duktig nu så länge".

Att jag spikar och snickrar hemma har inget som helst med min nykterhet att göra. INGET ALLS ! Jag är också en sån som vill och kan pyssla hemma, dock visslar jag inte, men jag måste även pyssla om min nykterhet och däri ingår att jag regelbundet tömmer min ångestsäck på lämpligt ställe.

Jag är tvungen att titta in i mig själv och pyssla därinne med, ibland ta fram motorsågen inombords för att kunna bygga det liv som jag är värd utan alkohol. Jag läser lite mellan dina rader, Mullemannen, att du har andra planer för helgen som din fru inte är sugen på för hon vet resultatet. Du kanske har satt ditt sprituppehåll till att räcka fram till midsommar och så trodde du att det skulle funka ?

Att gå från aktiv alkoholist till nykter dito är inte bara att knäppa med fingrarna utan kräver en hel del jobb för att jag ska uppnå en stabil, skön, nykterhet. Att dessutom göra den förvandlingen ensam hemma på kammaren är nästintill omöjligt, det krävs hjälp och support för att fixa det. Att vara spritfri är inte detsamma som att leva ett nyktert liv, det finns många som kan vittna om den skillnaden.

Det "livet" jag levde de sista åren innan jag böjde på nacken och bad om hjälp var bedrövliga, en misär. Jag tog beslutet själv om att åka till Nämndemansgården och jag hade då möjlighet att betala själv så allt var upp till mig att göra något åt min situation. Det är ingen överdrift att säga att den känslan det innebar att ta det beslut var fantastisk.

Önskar dig en nykter midsommar Mullemannen !

Nämen hej Gullegubben, vännen! Kul att höra av dig! :-)

Det är så det är... det går upp och ner och hit och dit. Och jag tror (fast det kanske de nyktra alkisarna här kan mer om än jag) att det är ganska vanligt att man hamnar i ett sånt läge som ni har gjort nu, just när det har gått några månader. Det är som att det första lyckoruset över den nya nykterheten lägger sig och att man får syn på sin vardag igen, liksom...

Jag tänker så här... Du kan inte göra mer än att vara nykter. Det är det enda du kan göra. Men, det måste få ta tid för Tanten att bearbeta allt hon har varit med om under de senaste åren. Jag menar inte att skuldbelägga dig, det hoppas jag att du förstår, men det är ju så att hon har genomgått en hel massa svårigheter som är förknippade med din alkoholkonsumtion. Och även om du är nykter så tar det tid att komma igenom det. Du skriver att ni känner er ensamma trots att ni är tillsammans, och så kan det nog vara. Ni behöver skriva om era roller nu, både du och hon. Innan har ni känt er ensamma för att ni inte har förstått varandra, du som aktiv alkoholist och hon som aktivt medberoende. Men, trots den ensamheten så visste ni ändå var ni hade varandra... Nu vet ni inte det längre. Ni behöver helt enkelt lära känna varandra igen, nu som nykter alkoholist och före detta medberoende. Och, det tar tid...

Jag vet att min man, som nu har varit nykter i fem månader sedan återfallet i januari, brottas med samma sak som du beskriver nu. Fast i vårt fall handlar det nog mer, just nu i alla fall, om hans arbete än om vår relation här hemma. Men, han hittar i alla fall en styrka i det där... Han säger "Det enda jag kan göra är att fortsätta vara nykter dag efter dag efter dag, så att de inte har någonting för sina misstankar. Om jag dricker igen, då får de ju rätt! Och det tänker jag inte ge dem..."

Ibland beskrivs den här processen som att man klättrar uppför varsin stege, liksom... och man går helt enkelt inte i takt. Ibland tar personen som håller på att lära sig leva nyktert några kliv och "kör om" den medberoende, och ibland är det tvärtom. För ett tag sedan var vi och såg musikalen Rent, och där är en sådan scen i slutet... Jag skall se om jag kanske hittar den på YouTube.... återkommer i så fall.... :-)

Mulletanten vill leva med dig, det är ju helt uppenbart, och vad jag förstår så vill du leva med henne också. Ni verkar ha ett fint liv tillsammans, och många fina dagar har ni haft sedan du slutade dricka. Försök fokusera på det - att livet är bra! Och vad du gör, fortsätt vara nykter.

Det enda som kommer att lugna din tant på sikt, är att hon lär sig att du klarar detta och att du tar eget ansvar. Med tiden kommer hon att släppa sitt behov av att kontrollera din process och din nykterhet. Tro mig... jag har gjort (håller på med) samma resa som hon. Men, för att hon skall kunna lära sig det så måste hon också se att det är sant, dvs att du är nykter och kommer fortsätta vara det.

Sedan tror jag att ni skulle må bra av att söka samtalshjälp, och det har jag sagt flera gånger både till dig och henne. Det finns massvis av människor som bara väntar på att ni skall höra av er, så att de kan få hjälpa er igenom det här. Processen är, som du ju märker, svår nog som den är... varför då göra den ännu svårare genom att kämpa på egen hand utan att ta emot den hjälp man kan få?

Tja... det blev en helt liten roman från mig. Men, som sagt, poängen är: du kan inte göra så mycket mer än att vara nykter, men ha tålamod med Tanten och var medveten om att ni inte alltid klättrar i takt. Kram, vännen!
/H.

Vi hade igår ett svårt samtal som slutade i stor ensamhet för oss båda, Mt och jag. Nu har jag varit nykter några månader... men varför räcker inte det till??? Jag fick veta igår att jag borde ha varit här på alkoholhjälpen mycket mera och skrivit... bett om stöd och hjälp. Undrar fortfarande mycket varför det inte räcker till att jag är nykter. Jag har byggt, spikat, målat, tapetserat, monterat dörrar och mycket mera... Sjungit för mig själv, visslat och trivts i vårt gemensamma liv (har jag trott). Med mera längs hela våren och försommaren. Jag har varit behjälplig till två kullar kycklingar som i min omvårdnad förefaller må bra. Men jag borde alltså istället ha varit här och skrivit, deltagit. Förstår inte varför det jag gjort inte räcker till. Trodde att nykterheten var det avgörande, det viktigaste och den vägen har jag valt, men då säger Mt att det håller inte eftersom jag borde ha gjort det på annat sätt. Min fråga till dig Lelas är: Kan jag vara mera än nykter, i den bemärkelsen som gäller alkoholen alltså? Känner mig faktiskt bara lessen och uppgiven nu, spelar nästan ingen roll hur jag gör så är det fel. mvh/Mm.

Hej, alla!

Jag läste just vad Alexandra skrev om att hennes man inte vill ta emot behandling. Det gjorde ont i mig, för jag hamnade i minnena från natten på sjukhuset när jag var i samma situation. Jag grät förtvivlat och bad honom ta emot hjälpen för min skull, men det räckte inte. Det gör så fruktansvärt ont att se den man älskar må så dåligt, och dessutom inte vilja få hjälp.

I vårt fall blev det ju så till slut att jag lämnade honom, med ett ultimatum om att inte flytta hem igen förrän han hade varit på behandlingshem. Han höll sin del av dealen, och jag flyttade hem. Han har varit nykter en lång period nu, och jag mår så ofattbart bra av att vi lever tillsammans.

Nittionio procent av dygnets sekunder tänker jag inte på att det har varit så jobbigt, utan istället på att vi har det bra nu. Jag är tacksam för varje dag som går, när vi har fått ha en helt vanlig dag ihop. Idag, till exempel, har vi klippt häcken runt tomten. Tänk att något sådant kan vara så stort...

Jag läker. Jag märker att jag kan tänka tillbaka på de jobbiga minnena utan att de liksom rubbar mig. Även om jag blir ledsen av det (och som nu, tänker mycket på Alexandra och känner hennes smärta) så raserar det inte min värld och min bild av att livet just nu är väldigt bra.

Och, så tänker jag att precis som alkoholisten hela tiden måste påminna sig själv om varför h*n är nykter (eller hur, Lisamari?), så måste också jag som medberoende påminna mig om vilka situationer det är som jag inte vill uppleva igen. Jag måste också göra vad jag kan för att vi inte skall hamna där igen. Så, minnena fyller en viktig funktion.

Hur som haver.... sov gott, vänner, denna näst ljusaste av årets nätter.
/H.

Hålla balans:
"huvudet upp, upp och fötterna ner, ner..."
Aj! upp igen, huvudet upp, upp med hakan...'
Aj! .... upp ......
Aj!
Upp, upp med huvudet... en fot framför den andra
Ett steg, i , taget , det viktigaste ...?... först..
Vänta... nu, ..det viktigaste...?
Aj!
Huvudet upp! ... Upp med hakan!

Underbara alla fina ni.....

Snart vänder det, fyra dagar kvar, sen är året över, jag har nått mitt mål. Så himla skönt att känna att jag kan sprida lite hopp, att styrkan finns där tillsammans med er, det här är trots allt vår gemensamma resa, även om det just nu är förkroppsligat i mig.

Vi har alla varit mitt i stormens öga. Allt stöd från er alla, det har varit ovärderligt. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta att stötta varandra och alla andra. Hur det än är, livet är skört, vi är alla sköra. Jag fixade det, flera av oss har fixat det, det går ju faktiskt. Det tar tid i bland, det blir ett och annat bakslag men det går. Ont gör bakslagen, ont gör det ibland att blicka framåt. Men till slut har vi har bara oss själva kvar, vi har det liv vill leva och det liv vi väljer att leva.

Kan vi så kan andra. Så länge det känns meningsfullt så stannar jag här hos er. Och jag hoppas verkligen att ni också väljer att stanna kvar för alla andra. Ni fanns där för mig, nu är det min tur att finnas för andra. Tack för alla fina ord, för all uppmuntran. Det betyder jättemycket. nu vänder det......

Och till sist, till er alla men inte minst till mig själv: Du är allt du har, bruka aldrig våld på dig själv!

Styrkerkramar från Märta

Där ser man vad alkoholen ställer till det med...

Din vännina blev säkert skitsur för att du som vän hade valt att ställa krav på henne,
och i fyllan och villan ville hon "ge igen på dig" med ett elakt inlägg på fejjan, sant eller inte, det var nog inte det hon var ute efter, utan "skadan".

Och om påståendet var sant, så hade det nog gjort mera ont för dig, men vilket det inte var, och det var ju bra.
Du står fortfarande med hedern i behåll, och hela det utkastet var ju bara ett dåligt underbyggt skaller,
och det står inte för dig att försvara detta utan mer att din vänninan måste komma med mera substansielt innehåll, hur vet hon det-typ.

Om någon kommer med en kommentar på FB så kan du ju fortfarande ta henne i försvar och säga att det var ett missförstånd,
men det skulle jag inte göra, utan säga som det är, att det var bara en dåligt utfall av en som inte var vid sina sinnens fulla bruk, dvs hon var full och arg.

Det är fortfarande sanningen, och hon vänninnan kan inte göra det ogjort eftersom man inte vet vilka som hann att läsa den kommentaren,
och därav berätta att det bara var taget ur luften, dvs osant och kanske en kommentar VARFÖR hon skrev om det...

Jag tror inte att hon kommer göra det officiellt eftersom hon kommer att röja sitt missbruk, utan hoppas att det förvinner ur människors minne...

Du å andra sidan kan när (om) du får frågan bara säga som det är, att det är en vän som inte har kontroll på sitt drickande bara...

Vad jag vill säga är att....det är inte ditt problem, det är hon som får stå för sina klumpigheter, det är väl bara att beklaga att du blir medberoende...
Men bär inte hennes börda, du kan nog bara råda om hon frågar, jag antar att moralpredikningarna inte längre hugger på henne...

Hennes val, och du kan välja att inte hjälpa henne att bära den skulden, så mår du bättre själv...

Jag har själv suttit i samma position som din vänninan, försökt varit Sherlok Holmes för att nysta reda på vad och var jag skrev något på nätet kvällen innan,
och ångesten har varit ett enda stort tarmvred...

Jag kan inte ta det tillbaka, utan bara säga sanningen..det var en tid då jag inte hade kontroll på mitt alkoholintag..
och försöka dölja sanningen med ytterligare en ny lögn, det orkar jag inte med längre...

Att totalt resignera för min sjukdom och låta ärligheten gå före lögn är den största frihet jag någonsin kunnat skaffa mig..
man önskar bara att fler kunde inse' samma sak...

/Berra

Tack för att ni svarat. Jag kan berätta att nu har jag gjort mitt för denna person.

Efter att jag hade sagt till henne att jag backar nu tills du har tagit tag i ditt drickande på allvar och söker hjälp igen, så har hon trakasserat mig med sms, mail och inlägg på facebook. Jag hade beslutat mig för att inte svara varken i telefon eller på nätet.

Det slutade med att hon igår skrev ett öppet personligt meddelande till min vuxna dotter att hon ville berätta för henne att jag är otrogen mot min man. Jag blev helt förtvivlad. Påståendet är inte sant och som tur är så vet min man och min familj att det inte är sant, men alla andra som har kunnat läsa om det på facebook kan ju tro att det är så...

Jag är idag väldigt ledsen och det gör fruktansvärt ont i hjärtat att någon som man försökt stötta och hjälpa kan göra en så illa.

Idag fick jag ett mail från henne där hon ber om förlåtelse och att hon inte förstår vad som händer i hennes hjärna när hon dricker eftersom hon blir så elak och gör folk så illa och sen minns hon inte vad hon gjort.

Hon har tidigare gett sig på andra men jag trodde att jag som hennes bästa väninna inte skulle råka ut för detta, men jag bedrog mig.

Tack för ert stöd...

Blacky, det är ett tag sedan vi hörde något ifrån dig nu... Hur går det?

Och hur går det för mig då? Jo, tack. :-) Det går bra. Jag har jobbat som en tok den senaste tiden, så jag är trött nu. Imorgon har jag lite av ett målsnöre med jobbet, jag skall redovisa ett stort projekt jag har jobbat med. Det känns nästan lite som att det är skolavslutning... Dessutom har jag köpt en ny vansinnigt färgglad top och skall ha den med vita byxor - det är nästan bara Den blomstertid på blockflöjt som saknas...

Jag känner att mitt lugn och min tillit ökar sakta med säkert. Visst händer det att jag kan tänka "hade det här hänt för ett år sedan så hade maken druckit på det", men det är inte samma sak som att tänka "herregud, han kanske kommer dricka nu!". Så, jag läker.

Nu ropar kudden på mig inför morgondagens prestation. Godnatt, vänner!
/H.

Det är hemskt att säga, men man kan inte rädda någon som inte vill bli räddad. Det är den krassa verkligheten. Om man ändå försöker riskerar man att sjunka själv också.
Ta hand om dig!

förebilderna för en nykomling. Fint att få vara med och göra skillnad. Kramar i massor / mt

Sitter i en en liknande båt som din, fast min är kanske lite mindre...
jag har en före detta arbetskamrat som just nu dricker på tok alldeles
för mycket... hon vet om det, skäms som en hund för det, men vill inte
ha hjälp...
hon fick en cancerdiagnos för drygt 2 år sen, de gav henne alla gifter
och strålningar som fanns, och 5 år att leva... nu har hon varit på efterkoll
igen och helt plötsligt säger de att antingen var diagnosen felaktig, eller
så tog cellgifterna bättre än väntat... för nu ser allt bra ut...
och det fick henne att falla ännu djupare... vem är jag nu? vem är jag när
jag inte är sjuka nn? hur gör jag nu?! kan jag lita på detta?!

tror att Lelas har rätt, kuddar förlänger bara fallandet... och reaktionen
från din väninna tyder kanske på att hon egentligen vet, fast hon gör vad
som helst för att slippa inse? lägga skulden på nån annan?

hur det nu än är så är det skit... hur jobbigt som helst...
men du har ingen skuld, du har gjort allt vad du kunnat och mer därtill,
och den enda som faktiskt kan hjälpa en alkis är alkisen själv..

fortsätt skriv, och läs, och kommentera, och välkommen hit
kram!
/k

Härligt att höra att du är tillbaka i en ännu starkare och säkrare version!
Gott att du skriver en rad då och då!
Du är i mina tankar rätt ofta, ser du!
Kramar!!!
/k

Hej och tack för ditt svar.
Jag har varit klar och tydlig mot henne och nu vänder hon allt emot mig och talar om för mig genom mail, vilken elak människa jag är och hur jag klankar på henne osv osv...när det gäller hennes familj så tror jag att de blundar för eländet.
Jag är glad att jag har hittat det här forumet. Det kan vara skönt att få prata av sig och läsa hur andra resonerar.
Tack för att ni finns !

stor KRAM till dej oxå Märta vännen <3

Mulletant, Lelas, Mie, Berra, Lilla blå, Adde, och alla andra här på linjen. Tack för att ni finns för mig, för oss och för alla andra. Tänk ändå att det går ju ta mig f-n att komma tillbaka igen. Det går!!!!!!!! Tack för ni stöttar, för att ni visar att mina ord, mina sporadiska inlägg kan göra skillnad. Ni har gjort skillnad för mig.

Bamsekramar Märta

Hej Prussiluskan!
Välkommen hit till forumet.

Vet du... tyvärr är det nog så att du gör rätt som backar. Hur smärtsamt det än är. Det var någon här på forumet (Mie? Märta?) som beskrev det som att "kasta mjuka kuddar under den som faller" - hur skall den personen då någonsin nå sin egen botten? Så länge det finns någon som kastar kuddar under din vän, så är det inte säkert att hon förstår allvaret i sin egen situation.

Du skriver att du har sagt att hon får höra av sig när hon vill ha hjälp och stöd. Hur tydlig har du varit? Har du talat om för din henne hur du tänker? Det kanske kan vara bra att vara tydlig mot henne med att du inte orkar detta längre, och att hon är välkommen att ta kontakt med dig när hon har sökt hjälp och varit nykter i en viss period (halvår?). Jag tänker att hon kanske behöver höra det, för att förstå att er framtida relation bygger på att hon är nykter, och att det är hennes eget ansvar att se till att ta sig ur det här... Eller?

När det gäller din väninnas familj så är det inte mycket du kan göra. Jag vet ju inte mer än det du skriver här nu, men kan det vara så att de struntar i hennes drickande just för att de själva har slutat att kasta mjuka kuddar under henne? Eller tror du att de blundar för problemet och mår dåligt i det tysta? Oavsett så är det som sagt inte mycket du kan göra där.

Känner du till Al-Anon? Det är som AA fast för anhöriga till alkoholister. Dit kan du (och hennes familj också såklart, om de skulle vilja ha hjälp) vända dig för att träffa andra i samma situation. Du behöver inte vara hennes familjemedlem för att gå dit, din roll som väninna är fullt tillräcklig. Du hittar dem på www.al-anon.se om du vill kolla var de finns och när de har möten.

Och... fortsätt läsa och skriva här, det är ett fint stöd att möta andra med liknande erfarenheter. :-)

Var rädd om dig!
/H.

Inget fel med när undertryckta kärlekskänslor kommer tillbaka, man kan ju hoppas att de är till din man bara...

I mångt och mycket så handlar livet om att kunna behärska sina känslor, vissa av dem tar över ens hela livssituation...

Just här på forumet så är vi många som inte kan lämna förälskelsen i alkoholen, och vi vill så gärna återkomma till den...
För andra är den förkroppsligad till andra människor, och de har t.ex svårt för att vara monogama...t.ex
Rökning, choklad, motion osv.. allt som kan släppa lite endorfiner löst i kroppen, går att missbruka...
Andra samlar på sopor, får anorexia eller känner ett starkt kontrollbehov över andra, en sorts manier...

Det svåra för en som har blivit missbrukare av någon sort, är att kunna se de andra alternativen....
Man får någon sorts falsk trygghet i att hålla på med det man gör, man blir ju "bäst" på det i långa loppet...

Och vad är det för något som säger att det är "normalt"...
Jag tycker t.ex inte att det är normalt med 4 timmars TV-tittande varje kväll, jag tycker det är för mycket,
skulle matlagningen ta lika lång tid, så skulle man ju kräkas till slut, eller städa, diska, tvätta osv...

Många saker är förknippade med måsten här i livet, och andra är kopplade till underhållning eller livsnjutning...
Alla drömmer om en solsemester i Grekland under ett par veckor, men att flytta dit för evigt, det blir väl ingen njutning till slut,
samma sak med alkoholen, det blir väl ingen njutning till slut om man är alltid i fyllan...

Så jag tror mycket på förändringar i ens livsutrymme, man blir trött på att käka pyttipanna varje dag...
Livsomvändande saker kan kännas för mycket på en gång, att bli nykter t.ex när väldigt mycket av sin sociala situation är förknippad med alkoholen...
Att bli vegeterian, att bli munk och flytta till kloster, det känns ungefär lika tunga och svåra beslut...

Älskar man kött kan det bli svårt att göra valet om att bli vegeterian...
Tror man inte på Gud och grabbarna, kan det bli svårt att bli munk...
Man är rädd för vad som kommer att hända med en, man kan inte göra allt det där som man brukar, en rädsla att bli av med tryggheten..

Men vad händer med de som testar, som provar sig framåt, som inte är lika rädda, stämmer andras fördömmande då?
Och vilka är det som verkligen KAN berätta ur en nyanserad och verklig erfarenhet, de som testat naturligtvis...

Kanske går det åt he..te och alla kraxande "vad var det jag sa.."-människor får rätt...fine!, men jag har provat i alla fall...
Och det är mycket mer än vad andra har gjort...

Det betyder nog inte att man alltid ska kasta sig in i nya projekt genom hela livet, någonstans finns det ett välmående som måste ha första tjing,
för mår man inte bra med ett för hektiskt liv, så behöver man också jaga lugnet, skapa luckor med återhämtning...

Och blir det FÖR lugnt så får man det tråkigt och enformigt, man saknar stimulans...(man kan ju börja dricka som en stimulans t.ex),
och då behöver man söka sig nya marker för sin egna stimuli...

Och jag tror mycket på att de som har lätt att dricka för mycket, helt enkelt saknar stimulans här i livet, de vill att något ska hända...
De borde prova på tandemhopp med fallskärm, bungyjump, bygga sig en flotte, tälta ute i det fria, svampplockning, yxkastning,
ridning, valsafari, dreja, testa go-kart, fiska, baka, köpa sig en hoj, starta en maskodling, göra sin egna glass, klättra i berg,
bygga sig en koja, kela med ett djur, klyva ved, putsa fönster osv...
I stort vad som helst, men att finna något annat som kan konkurrera ut tiden med att dricka alkohol, och kan skapa en god självkänsla,
och kan kanske bli en drog i sig självt, men där man aldrig får en rejäl bakfylla och en fruktansvärd ångest...

Att sätta sig fyra timmar framför TV'n och ha ett krav på att bli underhållen varje kväll, så skulle kan kunna kräva ...underhåll mig själv!
Och ikväll ska jag göra något nytt jag aldrig har gjort förut, bara för att jag "måste" och att det ska bli bra...

Jag ska göra något nytt ikväll, ska ut på en restaurant jag aldrig har varit på förut, med frugan för att vårda kärleken,
och jag ska fortsätta praktisera något som är för mig ganska så nytt, att vara fortsatt nykter..
Jag ser fram emot det, och det kommer inte att bli något problem med vad jag ska dricka,
jag ska låta smaken avgöra det som är gott och som inte skapar den bittra eftersmaken av ånger...

Jag planerar min dag, så att jag under morgondagen inte ska behöva ångra den, så har jag kontakt med mitt liv..

/Berra