Senaste kommentarerna i forumet

Hej vännen!
Skönt att se lite livstecken från dig här. :-)

Bra jobbat att klara av att gå till systemet! Ja, tänk det är lustigt... Många här kämpar som galningar för att inte gå dit, och så finns det sådana som vi som behöver öva oss på att kunna gå dit... Knäppt.

Jag kan nog inte svara på hur du skall vara mot din kollega tror jag... och jag förstår att det river upp en massa konstigt i dig. Det skulle det göra i mig också.

Men... eftersom hon nu är öppen med att hon har det här problemet så kanske det är värt att göra ett litet försök ändå? Du kanske kan tipsa henne om AA, utifrån att du själv har så stor glädje av Al-Anon? Jag skulle kunna tänka mig att hon svarar med att det inte är någon idé, för hon skall ändå dö av sin cancer... Men, det måste ju finnas människor som hellre minns henne som en levande människa ända till slutet, än som en alkis som slutade leva långt innan hon dog... eller?

Ja, du... Kram kram!
/H.

Ett tag sen jag skrev för min egen skull...
måste påminna mig om att göra det ibland, för att få perspektiv
på hur jag mår, vart jag är på väg, och varför...

Lelas skrev nåt om en milstolpe för henne, och jag har faktiskt
upplevt en egen sådan. Vet inte om det är nåt att vara stolt över alls
egentligen, eller om en del av er kanske till och med kan ta illa upp..
men för MIG var det viktigt, och ett tecken på att jag sakta blir friskare
och starkare. Jag har varit på Systemet. Två gånger. Och det har jag
inte varit sedan jag lämnade min kärlek. Det har vänt sig i magen på
mig bara jag gått förbi den där butiken... men nu har jag alltså varit
där själv. Första gången köpte jag en flaska fin Whiskey åt min helt
fantastiska fotolärare som tack för att jag får låna hans fotolabb...

Andra gången gick jag dit för att handla lite åt mig själv. Kände mig
som en falsk djävel, som om jag gjorde nåt smutsigt, jag kände mig
kanske lite som de som skriver i andra delar av forumet, jag skämdes.
Smusslade med flaskorna (japp, två flaskor vin) och la dem i två olika
påsar för att det inte skulle klirra om dem... och det kändes som om
alla, precis alla tittade konstigt på mig...

Men nu står de i skafferiet, i väntan på rätt tillfälle. För trots allt vill jag
inte att han ska få den makten över mig att jag aldrig mer kan njuta
av ett glas vin i goda vänners sällskap.

Och det påminner mig om min gamla arbetskamrat. Hon har cancer
och det är tyvärr den obotliga sorten. Vet inte hur många år hon har
kvar, men enligt en läkare hon träffade för två år sen har hon allt mellan
två och fem år kvar... och hennes liv har inte varit en dans på rosor om
vi säger så, hennes fd man misshandlade henne, förföljde henne och
var en riktig pain in the ass... och när det var som värst med honom
drack hon en hel del. Tyvärr har hon börjat dricka igen. Rätt rejält vad
det verkar. Hon vet min historia med mitt x, och hur jobbigt det har varit,
hon är helt öppen med att hon dricker för mycket, hon vet det själv och
försöker inte dölja det... men jag vet inte hur jag ska reagera, vara och
agera... eller om jag helt enkelt ska låta bli att agera, och låta henne
dricka sitt vin? Hjälp mig, snälla, kom med lite synpunkter! Hur ska jag
vara för att inte ge henne mer ångest, och hur kan jag hjälpa utan att
ta något ansvar, för det vill jag absolut inte...

Just idag är jag rätt låg. Sov för länge i morse och vaknade med den mest
vidriga huvudvärk, av den sorten som inte går att göra nåt åt, den där sorten
som man får dras med hela dagen... och har hälsat på min allra finaste vän
idag också, hon är inlagd på psyket just nu, har någon slags bokstavs-
kombination och de har lite problem med rätt medicinering... jag älskar
henne och det var underbart att få ses och prata, men det var nog jobbigare
än jag trodde... jag är helt slut just nu.. det hjälpte inte ens att måla de där
hyllplanen som snart ska upp, det brukar annars funka bra att fixa lite med
lägenheten, skruva ihop nåt skåp eller garderob eller så...

I morgon hoppas jag att allt är bättre, och jag ska ge mig ut alldeles allena
och lyssna på musik på Amnestys 50-årsfirande, ett av mina favvoband råkar
spela och att ingen annan har lust att gå ska inte få hindra mig... =D

Tack ni alla för att ni skriver och håller forumet levande! Vet att jag ibland blir
lite frånvarande, men jag läser allt ni skriver och tänker på er!!!
Största möjliga kramen!!
/k

Godmorgon!
Jag har väl inte sett det där som en milstolpe innan, men det kändes som en sådan när jag lade märke till att den typen av jargong och skämt i te längre gjorde mig gråtfärdig. Jag vet att jag har känt mig väldigt obekväm när alkohol har diskuterats på ett förskönande och humoristiskt sätt, jag har inte tyckt att det har varit något att skämta om. Men nu har jag kommit till att jag kan skratta tillsammans med andra och tänka att de allra flesta inte har samma erfarenhet som jag, och att det är helt ok att skämta om alkohol.

Ja, det är nyttigt och intressant att försöka lägga märke till sina egna framsteg! :)
Ha en bra dag, mt, och alla ni andra!
/H.

framsteg och milstolpar ser olika ut på ytan men har beröringspukter, är gemensamma på djupet.... Jag är dagligen i kafferum, ska tänka på vad som gjort och gör mig obekväm just i det sammanhanget - det är intressant att "utforska sig" :)
Godmorgon vänner! Ha en bra dag / mt

Idag tänkte jag på en grej.

Jag jobbar till största delen i mitt hemmakontor, men idag var jag på en arbetsplats (jo, det är lite invecklat, men strunt samma) och det visade sig att kaffemaskinen i personalrummet skall bytas ut på måndag. Runt fikabordet blev det därför lite snack om vad man önskade sig av den nya maskinen. Några började med att önska sig espresso, capuccino... Någon fortsatte med Irish Coffee. Och till slut så hade den tilltänkta maskinen kranar med vitt, rött och rosé.

Det var ett helt vardagligt och glatt samtal, med mycket skratt. Och vet ni... jag tyckte att det var kul. För bara några månader sedan skulle jag ha känt mig obekväm med den typen av skämt. Men, inte längre.

Milstolpe? Japp.

Godnatt, vänner!
/H.

Ctrl+S på det! :-)

Både du och jag. Och våra gubbar:) Det tar vi vara påoch sparar, ctrl+s / mt

Så har jag varit och träffat min samtalskontakt igen. Idag var det tredje gången i rad som jag mådde bra när jag gick dit (innan har det varit lite av en varannangångskänsla), och nu var det dessutom en hel månad sedan sist. :-)

Vi bestämde att nästa träff blir om tre veckor och att det blir den sista. Sedan vet jag att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, men det känns skönt att liksom avsluta det kapitlet just nu.

Lite roligt var att min samtalskontakt sa att han har lärt sig mycket av våra samtal och genom att följa min process. Det är ju kul! :-)

Just nu är jag trött och lite långsam i skallen, men det hänger mest ihop med att jag har haft, och kommer att ha, mycket att göra. Men, oavsett det så är livet bra. Riktigt bra. :-)

Vi hörs!
/H.

Hoppas du mår bra, och att inte svaret gjorde allt för ont...

Gav dina handlingar något konkret till dig själv?

Mådde du dåligt på "avstånd"?

Vad gjorde du istället, gjorde du någonting för dig själv?

Fundera på om det gav dig något som kändes bättre, eller om du vill tillbaka till förrförra helgen...

Själv brukar jag se förändringar som bra, oavsett hur de framskrider...

Och den enda jag kan ta mitt fulla ansvar för, är faktiskt mig själv..
Och om det innebär att jag måste köra över andra för att "rädda" mig själv, så gör jag det, med gott minne...

Sätt fokus på dig själv, och känn efter vad som gör dig gott, och fortsätt utveckla det, allt annat är sekundärt...

Lycka till Tekla!

/Berra

måste få skriva och berätta om helgen som varit
den var bra, han drack som vanligt men det kändes som om jag kunde släppa det
jag gjorde det jag kände för och lät honom vara

tack berra för ditt raka svar, det gjorde ont men behövdes

tack till alla ni andra som delar med er av ert liv, det är så raka beskrivningar

ha det gott kramar

Du, det är bra med ledsna dagar ibland, de betyder att du tänker och känner,
och de ger perspektiv på hur bra man kan ha det resten av tiden...
Jag gläds med dig och din man, tack för att jag får följa er resa!!!
kramkram!
/k

:-)

<3

/H.

han var ledsen. Vårt liv är nyktert nu och jag lever i det en dag i taget. Det har jag haft svårt med tidigare i mitt liv. Tjata på du:), det är härligt att följa dig och din pianoman och jag tror också att det kan vara bra med professionell hjälp. Kanske den dagen kommer. Mitt ultimatum är tydligt för mig - det är oerhört svårt att veta vad en annan människa verkligen tar till sig. Kram / mt

Jodå, jag såg det du skrev. :)

Och jodå, det är allt en katt, fast ibland kan man undra...

Vad var det som Mullegubben bekräftade? Att han hade druckit eller att han kände sig ledsen? Du behöver inte svara om du tycker att det är hans sak att göra det, men min poäng är att om det nu var så att han tog ett återfall så undrar jag över det här att du samtidigt säger att du har din plan klar. Var, rent konkret, går din gräns för när du verkställer din plan? Det finns en väldigt stor risk i att börja förskjuta den gränsen, om ultimatumet väl är uttalat.

Och vet du, det är sådana här saker som gör att jag hävdar att ni faktiskt behöver samtalshjälp, även om det är komplicerat för att ni bor på en liten ort. Ni är fantastiska på att prata med varandra och att hitta stöd här på forumet, och så länge livet och nykterheten tickar på så räcker det. Men hur gör ni för att hantera bakslag?

Ja, jag vet... Det är ett väldigt tjat på mig om detta med att söka hjälp.... Sorry. ;) men, det är ju faktiskt så att även om du ser mig och maken som förebilder i att ta sig igenom tillsammans, så hade han/jag/vi ALDRIG klarat det utan professionell hjälp. Aldrig.

Men men. Skönt att höra att du mår bra den största delen av tiden! :)

så värdefullt att ni, och andra, finns kvar här och delar både glädje och svåra stunder. Tack!
Jag har samma erfarenhet som du, att det nästan alltid är så mycket bättre nu! Nästan precis alltid faktiskt. Även när det är ledsna stunder.
Jag bär ganska ofta en oro men hanterar den långt mycket bättre. Klarar av att tänka "nu är det bra" och om det upphör så vet jag vad jag måste göra. Men det tar jag då i så fall och jag hoppas och önskar att detta ska fortgå.
Igårkväll var Mm lite ledsen, inåtvänd och frånvarande (som pianomannen och du). Jag frågade och han bekräftade.... sen lyckades jag låta bli att både fråga vidare och försöka tjata bort det sorgsna. Han måste ju få ha det och han får dela det när han känner att han vill och kan. Kanske är det "Lev och låt leva"? I alla fall tror jag att det är det att acceptera det jag inte kan förändra.
Kramar och allt gott till er båda! Och katten (är det en katt?) / mt

Här är länken till programmet: http://svtplay.se/v/2407519/aktuellt/27_4_21_00
Inslaget om alkoholism börjar ca en kvart in i programmet.

Igår kväll var jag ledsen. Egentligen var det ingen stor grej, men jag är så sårbar. Nästan hela tiden mår jag bra, på riktigt, ända inifrån själen. Men det skall inte så mycket till för att jag skall punkteras.

Hur som helst så somnade jag väldigt ledsen igår kväll. Och trots att det var jobbigt, så insåg jag också hur sällan det är så nu för tiden... För ca trekvarts år sedan var det så varje kväll, alltid.

Jag märkte att jag fick spänningshuvudvärk av att gråta och jag har nog gett min stackars bettskena en ordentlig fajt inatt. Men, vet ni... så har jag inte känt på väldigt länge nu.

Så på sätt och vis blev gråten igår kväll en påminnelse om hur mycket bättre jag (vi) har det nu. Tänkvärt.

Godnatt, vänner - i natt skall jag sova bättre! :-)
/H.

fint att du fortfarande läser och engagerar dig. Såg nyss att du skrivet ett klokt inlägg utifrån din egen erfarenhet. Ha det härligt i ditt hem och på din balkong! Kram / mt

Vad var det? Kram till dig och Glad vår! / mt

Vet du vad?
Jag är också deppig, och har så varit under en lång tid...och är bitvis fortfarande..
...men jag har fått lära mig en massa saker hos mina KBT'are...

Att inte ta på mig andras problem, tänk på sinnesrobönen, att acceptera det du inte kan förändra, och förändra där du kan...

Du gör dig själv ansvarig för någon annans gärningar, och t.om redan innan så får du taskiga vibbar...
Sluta upp med det!

Det är han som avgör när han ska dricka eller inte, ditt övervakande kanske dämpar honom lite men han tar alla sina möjliga chanser...
Vad tror du han säger till andra, jo att gumman (om han är snäll, annars "kärringen") gillar inte att jag krökar så ofta..
och då flyr han ditt synfält, och lägger över en bit av ansvaret på dig, ungefär som om han vore ett barn och inte "fick" dricka...
Och du tar åt dig av allt ansvar, och mår sedan dåligt av det...

Nä, släpp greppet och låt gubben din få ta sitt egna ansvar, han är väl vuxen nog att få ta det själv...
Tänk på dig själv och låt honom inte komma in på dina egna revir, du har din egna frizon där ingen har rätt att klampa in och kränka dig!

Han kan göra i stort sett vad han vill, men involverar det dig, skrik ifrån..
Bråkar han med dig i ditt egna hem, kör ut honom, det är faktiskt HAN som står för sinnesförändringen, och han får hålla sig borta ifrån dig då!

Du måste vara stark och konsekvent, och du får hålla problemen på ett fysiskt avstånd för att behålla din egna självrespekt.

Att vara arg kan hjälpa, då ställer du upp för dig själv och kanske den enda som gör det, kan det kännas som ibland....

Ibland måste man få slåss för att få sin egna sinnesro, och då ligger inte felet hos en själv, utan hos andra..
Och det sämsta man kan göra är att frivillligt träda in i den "offer-rollen"...

Kör så det ryker, och glöm inte bort dig själv i hela sammanhanget, du har ett rättfärdigat livsutrymme, om inte... ta tillbaka det!

/Berra

jaha nu är fredagen här igen....
rädslan kryper in i mej, vad ska hända denna helgen, ska den bli "lugn" eller inte??
jag var hos en bekant igår kväll och då hade han fått tag i en flaska, VARFÖR??
det känns som jag inte kan åka nånstans på kvällar eller helger utan att flaskan ska finnas för honom.
om jag lämnar honom, vad kommer hända då? och kan jag leva med det ????
okej jag kanske inte kan hindra honom från att dricka men det känns som det blir mer om jag inte är hemma.
men hur länge orkar jag ??

jag är nu sjukskriven för depression nu så jag måste ta tag i dessa bitar nu annars e jag snart tillbaka i snurren igen

Ser ni på Aktuellt nu?

Om alkoholism... Starkt vittnesmål - heja henne och SVT! :)

/H.

Hej, vänner!

Inatt sover jag på hotell, ca 20 mil hemifrån, pga jobbuppdrag här. Och jag längtar efter min gubbe.

Det måste ju vara en bra känsla egentligen, eftersom den bygger på att jag älskar honom. Men jag har ingen lust att vara ifrån honom, helt enkelt.

Hur som helst - livet är gott! :)

/H.

alltid utgå ifrån sig själv, och vad JAG känner...

Ingen kan komma och säga att så känner du inte!

Vi har alla rätt att berätta om våra känslor, och ingen kan säga att de stämmer eller inte...

Sen är det naturligtvis upp till den som får höra dem att lyssna till dem eller inte...

men om någon säger att jag känner mig rädd när du dricker, så kan de inte ta bort den känslan genom att säga något annat...
Där kan de nog bara förändra det genom handling, tror jag...

Den som säger att ingen ska behöva vara rädd när jag dricker, den ljuger nog för sig själv tror jag...
kanske inte så mycket genom sina handlingar, utan hur man som person förändras, det kan vara skrämmande...

Se på barnen, de kan inte säga vad det är som är själva "felet", det är känslan att mamma eller pappa har förändrats som är problemet...
Det är rädsla, oavsett vad de andra säger..

/Berra

Hej igen!
Ja, det är inte enkelt, det du har framför dig.

För det första: alla alkoholister är i första hand individer, så det som har funkat för någon annan anhörig kanske inte alls funkar för dig. Men, några gemensamma punkter finns nog ändå...

- Det är ingen idé att diskutera med honom när han är onykter. Även om det är just då som du egentligen vill prata med honom, så kommer det inte att funka. Ett tips kan vara att skriva ner det du vill säga till honom när han har druckit, så att du minns det, men vänta med att säga det tills han är nykter.

- Anklaga inte. Jag vet att det som man allra mest vill är att säga saker som "du din j-la idiot, hur kan du vara så dum?" och sånt... men försök att låta bli det. Alkoholisten är proppfull av ångest oavsett, du behöver inte förstärka det.

- Utgå ifrån dig själv... Det är ju en klassiker, men det är sant. Tala om hur du själv känner, hur du upplever er situation, hur du mår när han dricker, att du oroar dig för framtiden. Det gör att han inte behöver gå i försvar, och kommer ha lättare att lyssna på vad du har att säga.

- Var beredd på att han kanske inte alls vill kännas vid problemet. Det ingår i sjukdomsbilden hos alkoholister att inte själv inse sina problem, utan förneka dem in i det längsta. Därför kommer du antagligen att behöva ta det här samtalet många gånger framöver...

- Ställ inga ultimatum (typ "dricker du igen så lämnar jag dig") innan du verkligen är beredd att genomföra det. Att ställa ultimatum och sedan inte genomföra det, är att långsamt flytta fram gränsen för vad du accepterar - och det kommer att göra det hela värre, utan tvekan.

Tja, det var några tankar så här i all enkelhet, från en som varit i samma situation... Lycka till - det går att ta sig igenom det här! :-)
/H.

Jag behöver lite tips på hur jag ska göra.
Jag känner att jag vill prata med honom om att jag inte vill ha det så här längre.
Hur gör jag det på ett bra sätt??

Tankarna bara snurrar och snurrar och det känns inte som det finns nån ända på det,
jag vill, jag vill inte, men .............. alla dessa men som dyker upp.......

Det känns som om han bara fortsätter som vanligt och allt runt omkring ska vara som vanligt också.

Och snart är det fredag igen ......................