Senaste kommentarerna i forumet

Nä, jag känner mig inte tvingad att skriva. Men jag tycker att det är lite viktigt att jag funderar över min process även när den går bra, liksom.... det är lätt att hamna i att bara fokusera på problemen och där vill jag inte hamna. :-)

Kram! /H.

Gött att du har det bra, att ni har det bra, och att våren kommer!!!
känn dig inte tvingad att skriva bara, skriv för din egen skull, och
när själv när du vill!! <3
kramar!
/k

och så skönt att du fortsätter läsa och kommentera. Kram och smaklig måltid / mt

Tänk att det är mycket svårare att skriva något vettigt här när livet rullar på som det ska... När jag har något på hjärtat som jag behöver få ur mig så ligger det långt fram i min hjärna att skriva om det här. Men när allt är bra, så blir det inte av. Jag läser ju mer eller mindre hela tiden vad som skrivs i andra trådar, och är rätt så flitig på att kommentera.

Men... hur mår jag då? Tja... Jag mår bra. Jag är fortfarande väldigt trött och jag märker att jag inte har så stora marginaler. Men jag mår bra. Jag känner mig lugn och avslappnad. Jag sover gott på nätterna (vilket jag iofs hela tiden har gjort, tack och lov) och jag njuter av att ljuset återvänder.

Jag var nyss och fikade med en kompis (han som jag flyttade in hos när det var som värst, så han vet allt om det pågående projektet...) på ett av våra fantastiska fik här i vår lilla stad, och han sa att han har tänkt på att maken min ler nu. Jag la upp en bild på maken på FB tidigare idag, och den hade kompisen sett och han sa "det är så skönt att se att han ler igen!"

Och det är helt sant. Jag mår så oerhört bra av att se min man le - ett ärligt och nyktert leende som kan inte kan hålla tillbaka eftersom det kommer ända inifrån. Så skall det vara! :-)

Nu skall jag laga lite mat till mig själv här, jag är gräsänka ikväll. Kram, alla!
/H.

Det är nog många som känner sig vingliga här, men vi vill förändra och det går faktiskt! Jobbigt javisst, men tänk va livet kan bra utan alkohol! Det trodde jag inte när jag söp.

Hoppas du hittar glädjen i livet.

Ja, jag är faktiskt tillbaka, det känns lite vingligt och overkligt men det går framåt ;-). När det gäller min historia så tror jag inte att jag vill dela med mig av den just nu, men jag har blivit väldigt illa behandlad igen, fast den här gången fanns inte alkoholen med i samma utsträckning av om det det fanns tendenser. Hur som helst, det känns som om jag hittat hem igen, underbart. Och jag kunde resa mig upp och gå en gång till Det stärker i längden, det finns ingen anledning att stanna kvar i en destruktiv relation som bryter ner. Vi är alla värda något bättre än det.

Tusen kramar Märta

Så skönt att du är tillbaka!!!
Jag har saknat dig!!!
och tack ni alla för fina fantastiska ord!
Kram!
/k

Lyckosam dig, mulletant, som har Märtas historia kvar att läsa! I hennes inlägg finns så många vackra ord och klokheter! :)

Kram, alla!
/H.

njuuut! Nu ska jag bekanta mig lite mer med märta:) / mt

Nu tror jag att jag är tillbaka igen. Det tog sin tid, och man blir lite vingklippt. Både du och jag, plus många fler här, vi gör faktiskt framsteg trots att det är ett antal steg tilbaka ibland. Jag är så glad för dig och din frihet. NJUT!!!!!!!

Kram Märta

Heja dig! <3
/H.

Hej!
Åh vilken härlig helg jag haft, träffat en vän och hans fru, för nu vet jag
att han är en vän, inte bara en potentiell sådan, och jag kommer inte
att släppa honom, inte utan kamp åtminstone...
och jag har firat min fina vän som precis flyttat från staden, och solen
sken och vattnet porlade, och luften var klar och ljuset perfekt för de
foton jag kunde tagit om jag fått med mig kameran!
och idag var jag hos min kgb-agent igen, ett av de bästa samtalen
hittills, känns så himla skönt att få en hel timma till mitt förfogande,
att sätta ord på tankarna, och få full fokus från en annan människa...
och jag inser faktiskt att jag HAR gjort framsteg, och att jag kommer
ut ur det här som en tydligare person, kanske också helare... när jag
gick till henne första gången var jag en huvudfoting målad i försiktig
blyerts, linjerna gick att sudda ut och flytta, beroende på hur stor plats
de i min omgivning tog, men nu har huvudfotingen början till kropp, och
vissa delar är faktiskt ifyllda med bläck!

Nu ska jag gå ut i mitt kök och börja flytta in lite glas och annat i mina
rena, vackra, nymålade vita köksskåp!!!

kramkram!
/k

tack för att ni finns! / mt

Hej lillablå, vännen!

Jag har tänkt på dig också, och du som har varit sjuk, din lilla stackare... Men du verkar må lite bättre, va?

Jo, vi har det bra. Precis som mr_pianoman skriver så är vägen inte spikrak. Men jag har nog aldrig trott att den skulle vara det heller. Så det går bra. Vi lär oss saker hela tiden, om oss själva och om varandra.

Nu skall jag resa bort några dagar i jobbet och jag känner att jag kommer sakna maken - och det är ju ett gott tecken! :-)

Kram - vi hörs snart igen!
/H.

Jag tar mig friheten att svara eftersom du frågar om oss båda :)
Vägen är långtifrån spikrak. Men den leder framåt. Ibland går det lite fort i dom vassa krökarna och då halkar vi i diket. Men det finns hjälpsamma människor som ser till att vi kommer upp på vägen igen. Utan personskador, men lite tilltuffsade.

Hej min vän!
På väg hem idag åkte jag förbi en otroligt vacker sjö, isen låg, solen
orkade knappt igenom molndiset, det var magiskt och jag tänkte på
dig... hur har du det? hur har ni det?!
Kramar!!
/k

<3

också haft magsjuka men lindrigare variant. Skönt att det är över och nu kan du njuta av lite extra choklad:) Fascinerande att läsa dina takar om att duga och passa in på kalaset, jag känner igen mig ska du veta. Så bra att du sa ja!!! Jag ska komma ihåg dig nästa gång jag tvekar om jag passar in och vara modig som du! Kanske du har skrivit om varför du lärt dig välja bort redan som barn.... jag har inte koll på alla trådar ännu. Hur som helst, en seger att du besegrat din rädsla den här gången. Önskar dig en härlig helg, du vet "att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora livet". Fint att du valde livet! Kram / mt

fy tusan och hans trogna tjänare vilken vecka det har varit...
magsjuka och allt vad det innebär... idag har varit första dagen
sedan i söndags som jag faktiskt kunnat göra nåt mer än att
hämta ett glas vatten eller en skorpa i köket, eller mig här framför
datorn och läsa ett inlägg eller två, att svara har varit för mycket...
Men nu har det vänt! och jag är så himla glad att jag förhoppningsvis
slipper stoppa huvudet i holken på många år, det är 11 år sen sist,
och det får gärna gå lika många eller fler tills nästa gång!

Tog mig ut en sväng tidigare, var tvungen att handla lite... mötte en
gammal arbetskamrat, oj så sliten hon var idag... hon har cancer i
lungsäcken, det är obotligt, hon har mellan 2 och 5 år kvar att leva,
och nu var det nåt med hjärtat också... hon vet vad jag gått igenom
men honom, vi har pratat rätt öppet om alkoholen, jag vet att innan
hon fick diagnosen hade hon rätt mycket ångest som hon dämpade
med alkohol, och nu är hon där igen, enligt vad hon sa... och jag vet
inte hur jag ska hantera det!
Tror jag sa nåt i stil med att oj, det var ju inte bra, men jag förstår dig...

för vem är jag att komma med pekpinnar? vem är jag att tala om för
henne vad hon ska göra eller inte göra? jag var tydlig med att hon inte
fick nån kram idag eftersom jag har varit sjuk, men att jag finns 7 min
bort promenadvägen... hon skulle till sin dotter nu ett par dagar, för
att få vila lite från allt... men hur hjälper jag bäst?

jaja...

I morgon ska jag till en mindre ort i Sverige, hälsa på en god vän som
fyller 30. Kalas! Ser inte fram emot det, samtidigt som jag ser fram emot
det massor! Enklaste och smidigaste utvägen hade varit att skylla på att
jag inte är pigg än, och stanna hemma... men nu gjorde jag som min
kbt:are sagt: tvärtom! Jag sa JA till Kalas, och jag sa JA till en annan vän
när jag ändå var i den delen av landet... Det innebär en del oro, VILL de
verkligen att jag ska komma, kommer jag att kunna tillföra nåt till kalaset,
kommer jag passa in, se tillräckligt fin ut, motsvara förväntningarna, och
tänk om de tycker att jag stannar för länge på söndagen?!

Men det kan också innebära att jag nästa gång vågar säga ja med en gång,
utan att leta orsaker att smita undan och gömma mig, jag kanske träffar en
prins på tåget, jag kanske hittar en riktig vän för livet i den där lilla staden
långt hemifrån... och framför allt sa jag faktiskt ja!

Kommer ihåg en gång utanför syslöjden när jag var liten, måste varit på
mellanstadiet... en klasskamrat frågade om vi skulle leka efter skolan, men
jag sa nej, det var liksom lättare... slapp undra om hon skulle komma, eller
om hon bara skulle strunta i det, om hon skulle ha kul, eller över vad vi skulle
kunna göra... lättaste just då var att säga nej...

Nu ska jag äta lite choklad, har inte ätit en bit på hela veckan, och DÅ mina vänner,
DÅ har jag verkligen varit dålig... =D

Kram och Go Helg på er!
/k

Hej! :-)

Jodå, livet är gott. Jag känner mig fortfarande lite tilltufsad av förra veckans bakslag, men jag kommer mig.

Jag var och pratade med min samtalskontakt idag på förmiddagen och det var skönt. Han är bra - han har en förmåga att ställa frågor till mig som är så mitt i prick. Idag pratade vi ju naturligtvis om att jag reagerade så starkt på att maken hade dolt att han snusade och vad det kan tänkas betyda.

Till exempel så frågade han mig om jag anser att det inte får finnas några som helst hemligheter i en relation och var jag tycker att gränsen går för vad som är att ha en hemlighet. Det är klurigt... för det handlar om vad de eventuella hemligheterna handlar om... tror jag.

Jag är inte alls den svartsjuka typen, vilket kanske är tur eftersom maken har väldigt många nära kvinnliga vänner. Jag ser inga problem i att han inte berättar allt om vad han gör när han umgås med dem, och jag oroar mig inte över att han kanske träffar dem utan att jag vet om det.

Men när det nu däremot handlade om någonting som har med droger att göra så blev jag fullständigt punkterad av att inte få veta. Så inom det området klarar jag inte av att han har hemligheter. Eller ja - jag vet inte alls vad han pratar om när han är på behandlingshemmets träffar eller vad han och kuratorn pratar om. Och det känner jag inte heller något behov av. Så det är ju inte heller så att jag måste veta varenda detalj som har med hans rehabilitering att göra...

Så, vad var det då som gjorde att jag reagerade så starkt? Det kanske egentligen inte är på temat hemligheter utan snarare på temat beteendemönster? Hm...

Ja, ni märker ju... jag har inte tänkt färdigt på det här utan det mal omkring i skallen, och kommer väl att fortsätta med det ett tag. Hur som helst så är jag tacksam över att jag har en klok och varm samtalskontakt som lotsar mig genom det här. Han är guld värd.

/H.

hoppas livet är gott mot dej. Kramar / mt

det där med smusslandet och smygandet som liknar beteendet runt alkoholen. Jag känner också rädslan under huden trots att det verkligen gått åt rätt håll. Jag har försökt påmnna mig om att vara i nuet, andas, observera, påminna mig om att nu är det så här och det är bra. Vi har haft goda stunder med nära samtal och gråt. Men det behövs bara nåt "stråk", nåt anisktsuttryck så är rädslan där.
Vad heter musikalen ni sett? Jag förstår att den gjorde intryck. Kram och allt gott / mt

Hej, vänner! Vilken fantastisk vårsol - ser ni det?

Det här med snuset handlar ju inte om snuset egentligen... utan om helt andra saker. Jag vill helst inte att min man snusar, men det som gör mig helt förkrossad är hans beteende runt snusandet. Det finns alldeles för många likheter med hur hans beteende såg ut kring alkoholen... och det skrämmer skiten ur mig, helt enkelt. Det är inte hela världen att han snusar, men det är faktiskt hela världen att han inte berättat om det och att han smyger med det. Där ligger problemet, och jag vet inte vad jag skall göra med mina känslor kring det.

Jag har mått ganska bra de senaste dagarna, även om jag fortfarande är väldigt ledsen och trött efter min krasch i onsdags. Det är så dubbelt... dels är jag så glad över att våren närmar sig (just nu hör jag fåglarna kvittra som om deras liv hängde på det utanför fönstret, snön smälter så att jag har sett torr asfalt idag...), att jag har fina vänner, att det går bra på mitt jobb och över alla de framsteg som jag och maken har gjort sedan i höstas - och dels är jag så ledsen, trött och sårbar. Samtidigt.

Vi var och såg en musikal igår kväll ihop med några vänner. I handlingen finns det ett par olika kärlekspar där den ena personen dör, och några andra par som bråkar och gör slut. En av poängerna blir att det är lätt att hålla på att bråka och glida isär så länge man vet att man har varandra kvar i livet... De som har förlorat sina älskade genom döden säger till dem som bråkar att de måste sluta och bli sams igen, för de har ju trots allt varandra kvar. Och jag grät där i mörkret i salongen.

I en scen är det ett par som klättrar uppför varsin stege, som står med ett par meters mellanrum, upp mot en gemensam avsats där de kan mötas. De sjunger mot varandra medan de sakta sakta klättrar längre och längre upp, och till slut möts de på avsatsen. Så känns det. Vi klättrar och klättrar, och ibland snubblar vi och ramlar tillbaka ner en bit...

Ja, den gjorde intryck på mig på många sett, den där föreställningen...

Kram!
/H.

Lilla blå....

Som jag skrev i min egen tråd för ett tag sen så fick jag en liknande reaktion från en person i min närhet. Som oxå har liknande erfarenheter som mej.
Det jag ser hos henne är att hon som hamnar i samma spår... du vet...kaka söker maka.
Så att "älta" är just en försäkring om att kunna stå stark i framtiden & kunna se när ngt osunt närmar sig.

Annars tycker jag det är viktigt att kunna se att vi hanterar saker olika utefter hur långt vi har kommit på våran resa.
Du har kommit långt vännen.

Kram från Mie.

Barnens pappa har alltid snusat... men började röka på heltid samtidigt som snus/droger & alkohol när hans mamma dog i kol.
Varför....?... ingen aning.
Kanske behöver han få mer snurr....