Senaste kommentarerna i forumet

<3

Lyckos MIG!!! för jag har inte bara kramat Lelas, men också Mr Pianoman! De fick ju
bara en kram var, men jag fick TVÅ!!!

vilket mys ni har för er !!

Vet ni vad jag har gjort idag? Jag har kramat Lillablå! :-) Lyckos mig! <3

/H.

En JÄTTEKRAM tillbaks till dig Tekla!

Jag försöker åxå göra saker som JAG mår BRA av :)
Nu i helgen har det blivit mkt sol, som jag älskar!

Men tyvärr har stunder av tårar och besvikelse funnits då sambon blev "den där andre" som jag ej uppskattar. Som lägger över all skuld på mig, är arrogant och spydig.
Han har berättat i helgen att han ej anser sig ha problem med alkoholen!! Jag behöll mitt lugn men inom mig var det KAOS!
Fan, för bara två veckor sen var han ute hela helgen och drack, Berättade sedan för sina barn och gick till AA tre ggr.
Tillhör väl sjukdomsbilden, att pendla mellan insikt och förnekelse.

Jag tänker just nu: att jag SKITER I HANS PROBLEM! Jag har också överlämnat hans drickande till honom och ska försöka hålla distans.
HANS val. HANS liv. HANS problem.

Kramisar till er alla!

Hej på er alla som läser.

Jag måste skriva här igen och berätta vad som händer.
Jag mår bra och har börjat jobba igen, men har släppt en del arbetsuppgifter som jag hade innan, det känns skönt. Hoppas jag bara kan hålla mej ifrån dom i längden. Måste tänka på mej själv!

Min sambo dricker men det känns som det blivit lite mindre, kanske inbillar jag mej men han drack inget igår vilket han skulle gjort innan. Han har det jobbigt på sitt arbete men har fått tag i ett annat som han ska börja på nästa månad. Jag tycker att han berättar mer för mej om vad han känner, ett litet framsteg.

Jag har läst att det finns många orsaker till att dricka men jag tar varje dag som den kommer och försöker att inte känna för mycket i förväg.

Jag gör saker på helgen som jag vill och sen får han bestämma om han vill med eller inte, jag åker ändå och ibland bestämmer vi tillsammans.

Han sa till mej förra helgen att han tyckte jag blivit så mycket lugnare nu, det stämmer nog för jag har överlämnat hans drickande till honom och jag försöker hålla distans till det. Än så länge går det bra.

En JÄTTEKRAM till er som kämpar därute!
TA EN DAG I TAGET OCH GÖR DET BÄSTA AV DEN!

Ja, vi har bott i Spanien under en period och deras dygnsrytm passade oss otroligt bra. Så vi håller kvar vid den lite, och särskilt när det är så här varma dagar! Då är det gott med mat när det svalnar av lite framåt kvällen. :-)

/H.

mysigt. Ha det gott tillsammans. / mt

Vet ni? Jag är stolt över min man. Han jobbar på bra med sin nykterhet. Heja honom! :-)

Nu har han tänt grillen, och jag skall lyfta ändan från datorn där jag har suttit och jobbat i flera timmar trots att det är den första riktiga sommardagen i år... sånt är livet med eget företag. ;-)

Var rädda om er, vänner!
/H.

God morgon! Jag tänkte igårkväll att du borde tala om för henne vad du ser och märker och vilka känslor det väcker i dig - men orkade inte formulera.... Tror att det är precis det rätta! Jag tror det var ett bra sätt att gå via fb men "privat" förstås. Har ett sjuhelsikes tempo nu före examen som är på onsdag. Då ska ju allt helst vara klart:) Men det brukar bli fast det är hysteriskt på sluttampen. Det gäller att hålla sig flytande, som du vet :D Kram / mt

Hehe, kul att sitta här och skriva i varandras trådar. :-)

Jag skrev ett par rader till hennes inbox på fb nu, med budskapet att jag oroar mig. Jag skrev att jag inte kan äta åt henne, och att jag inte kan ta några beslut åt henne - men att jag blir orolig och rädd av tecknen jag ser.

Vi får väl se om hon tar mina ord till sig, men om inte annat kan jag släppa det för stunden nu... Ja, lilla hon, herregud ja.

Kram, Mulle-Gullet!
/H.

igen mig i dig. Och jag lider med dig och jag har inget svar. Vi måste i alla fall rädda oss själva för annars kan vi ingenting. En stor kram från din vän / mt

Jag känner mig sorgsen. Emellanåt så sköljer det liksom över mig (och alla er andra också, jag vet ju det) en våg av sorg.

Just ikväll handlade det inte så mycket, eller åtminstone inte bara, om maken och vår gemensamma kamp. Vi har en nära anhörig som har en ätstörning. När hon mådde som allra sämst vände hon sig till oss och det slutade med att hon bodde här hos oss i nästan ett år. Vi körde henne till olika sjukhus mitt i nätterna, vi kramade henne när hon krampade av utmattning, vi kämpade som dårar vid henne sida. Och hon blev mycket bättre, tack och lov.

Den senaste tiden har vi inte haft jättemycket kontakt, och jag har inte sett henne på några veckor. Men, jag ser att hon skriver oftare och oftare på facebook om konsten att räkna kalorier och sånt. En del av det är menat som humor, det är jag övertygad om (ungefär på samma sätt som nyktra alkoholister är makalösa på att skämta om alkoholen), men en del är på allvar.

Och nu ikväll så såg jag henne - och hon har magrat. Det gjorde mig så ledsen att se det.

Det som vi gick igenom tillsammans med henne var en riktig utmaning. Jag har aldrig någonsin ångrat att vi lät henne bo här, och jag är stolt över att hon tog sig upp ur sitt mörker. Och jag har alltid sagt att jag skulle göra om samma resa igen om det behövdes. Men, nu ikväll tänkte jag att jag inte är så säker på det längre... Jag inser helt enkelt att jag inte skulle orka det, och inte maken heller för den delen. Om hon faller nu så kan jag bara se på.

Och samtidigt så är min roll som anhörig till en ung tjej med ätstörning väldigt lik min roll som anhörig till en alkoholist. Det är inte första gången som jag ser likheterna, och jag vet att maken också har reflekterat över det.

Så, nu slits jag mellan att vilja hjälpa henne och veta att jag inte orkar fånga henne en gång till. Jag inser att jag inte kan förändra hennes beteende, och samtidigt så vet jag inte om hon ser sin egen återfallsrisk och därför vill jag tala om för henne vad jag ser.... Ständigt detta slitande fram och tillbaka, mellan vad man vill göra och vad man vet att man bör göra och inte för göra och vill och inte vill och kan och inte kan och...

Och alltihop landar i att jag känner en sorg över att jag inte kan rädda henne, och inte resten av världen heller.

Ja, fy tusan. Suck.
/H.

på poltiken du! Fint att läsa hur bra du och ni har det! Kram.... käraste forumvän! / mt

Jupp, det blev en blomma till terapeuten. Han blev nog lite överrumplad tror jag. :-) Och jag sa till honom att han har varit viktig och att det finns några saker som han har sagt till mig som verkligen gjort skillnad. Det är nog inte så ofta som han får den typen av respons, men det kändes viktigt för mig att få sagt det där.

Och även om det var vårt sista samtal, åtminstone på ett tag, så fick han mig att reflektera över ett par saker... och det kommer nog att göra mig gott i längden. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det hur stark makt ens tankar har över hur man mår.

I övrigt är livet fortfarande bra. Jag omger mig med fina vänner, maken mår bättre än han gjort på många år, katten är gosig, trädgården blommar, båten är sjösatt. :-)

Har ni förresten hört på nyheterna idag om förslaget att höja priset på baginbox-vin? Jag har kört bil en stund idag, och lyssnade på diskussionen om det här under tiden... och flera gånger tänkte jag att jag borde ge mig in i politiken! Tänk att debatten helt och hållet går ut på att prata OM alkoholister och aldrig MED alkoholister... Man tänker att det gör gott för folkhälsan att höja priset, eftersom de som dricker för mycket då kommer att dricka mindre. Hur många alkoholister känner ni som bryr sig om hur deras ekonomi påverkas av drickandet? Nä, just det. Det kommer alltså inte göra gott för folkhälsan, utan det kommer göra att alkoholisterna dricker precis på samma sätt som innan, men blir fattigare av det... Var är de debattörer som förstår sig på hur alkoholism fungerar?

Jag har jobbat som en tok den senaste tiden, och så lär det fortsätta ett tag till. Jag trivs med det jag gör, och jag har ingenting emot att jobba mycket i perioder. Det är nog till och med så att jag blir understimulerad annars... Men, trött blir jag. Så därför att det läggdags nu.

Godnatt, vänner!
/H.

Hej!
I eftermiddag och i kväll skall jag umgås i flera timmar med en nära vän, också hon tillfrisknande medberoende. Det skall bli härligt att ses! Vi bor långt isär och ses inte så ofta, och ändå har vi så oerhört mycket gemensamt - och då inte bara medberoendet. Det blir fint!

I morgon bitti skall jag träffa min samtalsterapeut och "göra slut" med honom. Han säger att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, och det är ju skönt att veta. Men i nuläget känns det som att vi inte kommer så mycket längre, han och jag. Han har varit ett väldigt fint stöd, bara genom att regelbundet ha avsatt tid för att lyssna på mig. Dessutom har han kommit med en och annan avgörande "läxa" - som till exempel det här med att vara konkret i min plan på vad jag skulle göra om jag blev tvungen att genomföra mitt ultimatum. Så, jag är väldigt tacksam för honom. Hm... jag kanske skulle köpa med mig en liten symbolisk blomma?

Hur som helst så blir det sista gången vi ses, om jag inte väljer att ta upp kontakten igen längre fram. Och det känns skönt, för jag mår så oerhört mycket bättre nu än för ett år sedan.

Så ser min plan ut för det närmsta dygnet. :-)
/H.

du är starkare än ättika alltså

Det var värst... inte ens ättika alltså. Hm... ;-)

Du. Du är stark. <3

/H.

TACK!!!
Lelas, Ättikan har fått stå så länge att den torkat in i skålarna, det
funkade faktiskt inte... tror att det sitter i väggar och i plastmattan...
ska testa att måla om, funkar inte det river jag ut mattan!
för jag gör numera tvärtom: jag ger mig inte!!!

Märta, skönt att höra av dig, hoppas verkligen att allt är bra med
dig min fina vän?

Så, idag har jag avslutat mina kbt-samtal.
Jisses vad jag kommer att sakna dem!!!
Men det är dubbelt, jag måste tro på henne när hon säger att jag
kan själv, att jag har utvecklats och det starka i mig plockats fram...

gick direkt till ett fik och tog en kaffe och en muffins, "råkade" bara
vara det ställe vi hade vår första blind date på... och jag trivdes rätt
bra där alldeles själv, med mitt kaffe och min muffins och min bok!

Fast just nu känns det så fel, så fel...
där satt jag och njöt och hade det rätt ok, medan mina vänner i
Joplin, Missouri, där jag pluggat och levt i ett och ett halvt år kämpar
för livet och letar efter försvunna nära och kära... fruktansvärt...
snacka om perspektiv... tankeställare... och tacksamhet över att jag är
här och att de som står mig nära där verkar vara i livet, oskadda, och
med bara materiella skador...

tack för alla fina inlägg, här och där och överallt, tillsammans gör
vi underverk!!!
Stora kramar!
/k

Verkar som AA-mötet var bra för min sambo. Direkt efter berättade han för sina barn att han är alkoholist och varit på möte. Det var bra gjort tycker jag.
Han säger att han ska gå dit om och om och om och om igen...att han måste.
Jag HOPPAS men har svårt att lita på honom.

Men kan inte låta bli att hoppas... På ett bra och lyckligt liv ngnstans på ngt sätt.
Känns som sambon och jag hade behövt suttit och PRATAT hur mkt som helst men...måndag och jobb...funkar inte.
Tärande att gå runt med dessa tankar...och tusen frågeställningar inom mig.
Men oj, så mkt starkare jag blivit om man jämför hur jag mådde för några år sedan.

Hoppas ni har en bra dag!
Kram

Du min vän

Ja jäklars vad vi kämpar för att ta oss tillbaka. Men vi MÅSTE räkna med bakslag. Du vet ju min historia med honom som bara slog en signal och sedan var allt över, bara så där efter 6 månader.Jag investerade känslomässigt och så... PANG! Då fanns du där, då fanns flera av mina vänner där... Och ni sa alla samma sak. HAN ÄR INTE VÄRD DIG!

Ge dig tid, det finns riktigt goda relationer, det finns riktigt goda människor i allt brus. Det är inte lätt att åka på en snyting när man redan är nere för räkning. Det är inte lätt då att våga tro på det goda i livet när man sopas till. Men det goda finns där ute ,tro mig, det finns där. Ibland tar det bara lite lite längre tid.

Kram fina vän /Märta

Dagens husmorsknep: häll upp ättika i en djup tallrik, ställ in den i garderoben och låt den stå i ett dygn eller två. Det gör susen mot vilken lukt som helst! :-)
/H som i Husmor.

Blacky - då håller vi tummarna för att han möter "rätt personer" på mötet, så att det känns meningsfullt för honom att komma dit igen, och igen, och igen... :-)

Lillablå - tack. <3 Ja, min plan är också att slippa vara rädd. Och även om det händer ibland att rädslan klubbar mig, så är det verkligen inte lika ofta som innan. Om jag tänker tillbaka på hur jag kände mig för 3/4-s år sedan, så är det här inte på samma planet.

Kram, vänner!
/H.

Finaste ni!
jag har inte orkat svara, men oj vad skönt det var att läsa de otroligt
fina inlägg ni gjort... tack från djupet av mitt hjärta!!!

Har inte orkat resa mig än.
Trött. Less.
Skit på jobbet, den första kollegan har blivit sjukskriven för att hon inte
orkar längre, en till borde bli det men har inte råd som ensamstående
mamma... två har brutit ihop, och mitt i allt detta stress, teknikstrul och
mycket irriterade kunder...

Försöker dessutom trappa av på den där förbaskade medicinen som
jag inte vill äta, tar den bara varannan dag och jag mår SKIT! snurrig,
yr, illamående och allmänt grinig... och rädd för att det är det som gör
att jag mår som jag gör just nu, vill ju klara mig utan den!!!

Och i morgon har jag mitt sista möte med min kbt-sköterska. och har
fått i hemläxa att skriva mitt cv... fick läxan för länge sen, men har inte
orkat ta tag i det, tar emot nåt så fruktansvärt... men nu måste jag...
och min vana trogen att skjuta upp allt obehagligt så skriver jag här
istället! =)

Har faktiskt försökt göra annorlunda idag. Vaknade och ville verkligen
inte göra nåt, kände inte för nåt, orolig, obekväm, nere...
för ett gäng månader sen hade jag antagligen inte gjort nåt heller, jag
hade lagt mig i soffan med en bok och med tv:n på, läst lite, sovit mycket,
ätit upp all choklad och läst lite till, och mått ännu sämre efteråt...
Idag har jag faktiskt målat hyllplan och trästommen i den gamla inbyggda
garderoben i klädkammaren, har inte velat flytta in där då det fortfarande
stinker gammal gubbe... trodde att det skulle få mig att må bättre, men
den enda som hände var att jag fick färg i håret... =D Fast jag har ju
i alla fall försökt! får väl försöka vara i det, och släppa mina egna krav på
mig själv att jag ska må bra...

hoppas ni haft en skön helg?!
stora kramar!!!
/k

Hej Lelas!
och välkomna alla ni andra!
Tänk att det kan vara så lätt att ge ett uppmuntrande hejjarop, ge en vän
en välförtjänt klapp på axeln, eller ösa några tröstens ord när någon behöver...
och så fruktansvärt svårt att ge sig själv den minsta lilla dos av det samma...

Du betyder mycket för mig, jag är glad för den riktning er resa har tagit, och
jag hoppas innerligt att du slipper din rädsla en dag.
Fast det är lite dubbelt, rädslan kan också påminna dig om vad DU måste
komma ihåg och göra med ditt liv, för att du ska fortsätta må bra.
Vårt mående är en färskvara, vi måste komma ihåg det och göra aktiva val
för att fortsätta var promenad mot ett ännu lyckligare liv!
(flummigt värre, eller hur?!)

Ta hand om dig!
Stora stora kramar!!!